Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte

Produced by Jari Koivisto, Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the

Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net.

EN QVINNA

AF VÅR TID

KARAKTERSTECKNING

AF

STELLA

HELSINGFORS

THEODOR SEDERHOLMS BOKTRYCKERI

MDCCCLXVII

Företedt: _L. Heimbürger_

I

MELLAN GAMLA OCH NYA VERLDEN

-- Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en

qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika

till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och

tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde

annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning

vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var

lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen,

och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg

det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt

såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i

halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta,

erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är

ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om

hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert

talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då

alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå

öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände

derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var

förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade

dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade

så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen

sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt,

tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon

ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud

för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon

ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel

missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt,

kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag

dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så

bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som

reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon

för att möta sin man?

Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.

Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de

kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt

få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen

undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i

allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart

klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl

hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken

blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min.

Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon

hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring

25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt

tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan

undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund

bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.

När miss Brown slutat att tala, tycktes hon med otålighet vänta på

svaret, men Mary höjde blott på axlarne och sade med ett visst förakt

uti rösten:

-- Hvarföre skulle Mylady just vara pjåkig? Att hon har mod när det

behöfs, vet jag nog, annars vore jag icke här, och hade icke för hennes

skuld lemnat allt det käraste jag eger, för att följa henne, vore det

ock till verldens ända. Nog finnes det dem som ej tycka om Mylady, utan

kalla henne blåstrumpa, karl i krinolin, och mycket annat dylikt, men

jag vet att en bättre qvinna än hon är, vill jag aldrig känna.

-- Ja, ja, det kan jag tro, men är hon enka, eller huru? Så ung och

redan ha genomgått så hårda pröfningar; ja derföre kan hon också så bra

förklara Guds ord!

-- Hvad vet ni om de pröfningar Mylady genomgått? frågade Mary något

häftigt. Tycker ni att hon ser olycklig ut? eller huru? Icke har jag

åtminstone ofta sett henne gråta, och när det händer, så är det för

sådant som skulle komma andra att mista förståndet.

-- Men är hon enka, eller huru? upprepade miss Brown för tredje gången,

med illa dold otålighet.

-- Nej, det är hon icke.

-- Så rysligt! stackars unga fru, tillade miss Brown, som ej var

fullkomligt tillfreds med svaret och tyckte att bästa sättet att få veta

något mera var att bege sig ut på gissningarnes område. Så rysligt, att

ensam fara så långa vägar öfver hafvet för att återfinna sin man!

-- Har jag någonsin sagt att Mylady var gift?

-- Det har ni visst icke, men annat kan man väl ej förmoda än att hon

endera är enka eller gift.

-- Jag tycker ej om att prata så der om Mylady, sade Mary, i det hon

steg upp; vill ni veta något mera, så fråga henne sjelf. Farväl derföre

tills i afton, efter jag har den äran att vara er hyttkamrat! Jag måste

gå och se om Mylady behöfver mig.

Miss Brown satt ännu en lång stund orörlig, följande Mary med ögonen

till dess hon försvann; derpå sade hon till sig sjelf: Det är

besynnerligt ... men jag måste få reda på det! ... hvarefter hon

försjönk i djupa tankar, till dess hon åter lyftade sina ögon till

himlen, tog en nål ur sitt bälte, stack den mellan bladen uti sin bibel,

samt öppnade den på det ställe, försynen sålunda anvisat henne.

Emellertid hade Mary kommit till fördäcket och närmat sig ett

fruntimmer, som med fötterna insvepta i en stor, rutig shawl satt

fördjupad i läsningen af en bok. Hon bar på hufvudet en liten rund hatt

med ett ljusgrått flor, hvilket utan att täcka ansigtet, gaf det ett

uttryck som hade man sett det genom en lätt poetisk dimma. När Marys

gestalt stadnade framför henne, lyftade hon upp två stora, blåa ögon med

ett uttryck af liflighet, hvilket sällan förekommer hos ögon af denna

färg då de med ens falla på ett nytt föremål; de bruka lifvas, men

sällan genast vara lifliga. Kring hennes vackra, välbildade läppar lekte

ett eget slags leende, som utan att vara gladt, var liksom ett återsken

af en i hennes hjerta för hela menskligheten inneboende välvilja. Uti

detta leende fanns icke heller den enformiga artighet, som den fina

uppfostran och verldsvanan trycker på mången qvinnas läppar och som

nästan lika möter en vän och en person som hon föraktar. För att få en

klarare föreställning om denna qvinna, så låtom oss läsa fragmentet af

ett bref som ganska troget återger hennes person.

"... Slutligen skulle jag göra Lady S. bekantskap och blef införd till

henne af min vän L. Hennes tant var icke hemma, men efter att hafva

låtit anmäla oss, blefvo vi visade till en liten salong, hvilken jag

hade tid att betrakta under det vi väntade på templets gudinna. Rummet

bar en underlig prägel af qvinlig och artistisk smak, samt manlig

verksamhet. Det var ett slags boudoar genre Pompadour, hvitt siden med

rosor; en mängd små saker, alla artistiska och smakfulla, voro der

uppställda, statyetter, små taflor, fina thé-serviser, kinesiska vaser;

det var en sammansättning af olika genrer och ändock fanns uti det hela

en trefnad som visade att den, som bebodde detta rum, hade ordnat allt

för att behaga sina ögon och ej af fåfänga -- bevis på en sjelfständig

natur, som känner ingen annan lag för sin smak, än sin egen ingifvelse.

Men särdeles anslog mig ett bord, som upptog hälften af en vägg och som

bokstafligen var öfverlastadt med böcker, porträtter, blommor och

kringspridda papper: en hel liten verld af konst och intelligens.

Ingenting var ordnadt med afsigt, en fri anda var upphofvet till allt

detta. Man kunde sluta att det var hon sjelf som återspeglade sig uti

det hela, och jag medger att allt hvad jag hade hört sägas om henne

ingaf mig en stor otålighet att se detta rum upplifvas af själen, som

tills nu blott sväfvade deri. Men då jag stod och väntade, började jag

bäfva; är hon en engel eller en demon? hvilketdera? ty endera måste hon

vara. Jag hade än hört henne prisas till ytterlighet, än grymt förtalas

och jag ville sjelf dömma. Om jag bäfvade, var det derföre att jag var

rädd att finna henne under min förväntan, icke stor nog eller icke nog

förskräcklig.

Frasandet af en klädning underrättade mig med ens om hennes ankomst;

mitt hjerta klappade, dörren öppnades och hon trädde in. Hennes första

åsyn lät mig skåda ett temmeligen vanligt ansigte; en medelmåttig längd,

ett öppet uttryck, samt den ledighet uti sättet att föra sig, som nästan

alltid förvärfvas genom mycken verldsvana. Hon ursäktade sig artigt

öfver att hafva låtit oss vänta, emedan hon ej haft hjerta att låta sina

stackars blommor försmäkta af törst. Hon hade en vänlig blick för oss

båda, och uti hennes leende, uti hennes ansigtsuttryck fanns något som

befriade en ifrån allt onödigt tvång. Jag tyckte mig förut hafva sett

detta ansigte endera på någon tafla eller uti en dröm; hvilketdera,

kunde jag ej minnas.

Så länge samtalet rörde sig kring vanliga ämnen, hade hon ett likgiltigt

uttryck; hon lyssnade uppmärksamt, men talade litet.

Så snart fråga väcktes om intressantare ämnen, följde jag med spänd

nyfikenhet hennes ansigtsspel, som blef allt mera själfullt; ögonen

blixtrade och liksom ofrivilligt upptog hon frågan och tycktes lyssna

till sin egen röst, som var full af klang; de ord hon talade voro ej

utsökta men förde rakt till målet. Mig föreföll hon som en prestinna som

höll sanningens vågskål i sin hand. Vi hörde på; man kunde ej tvifla,

hon måste ha rätt, tyckte man, om hon äfven hade orätt. Hennes ord voro

klara och bevisande, ty det hon sade kom från en varm och fast grundad

öfvertygelse.

Medan jag lyssnade till hennes ord, roade jag mig med att studera denna

intressanta varelse.

Hennes drag voro ej egentligen vackra, ty de voro hvarken regelbundna,

eller bestämdt utpräglade; ansigtet var ovalt och munnen var särdeles

välbildad; den kunde lika väl uttrycka indignation och förakt som ömhet

och beundran. Ett par stora och vackra, ehuru icke artistiskt sköna ögon

voro infattade i långa ögonhår, hvilka beskuggade kinden då blicken

sänktes nedåt. Dessa ögon hade ett vexlande men alltid godt uttryck,

hvilket stod i fullkomlig harmonie med hennes ord; de kunde ibland

blixtra till som diamanter, och ögonblicket derpå blott tala om ömhet

och kärlek. Hennes ljusa lockiga hår gaf ett ljuft utseende åt det lilla

hufvudet, som aldrig höll sig stilla; äfven det talade själens språk.

Två små välbildade och hvita händer voro i ständig rörelse och sökte

alltid någonting att leka med; en penna, en pappersknif, hvad som fanns

till hands, blef snart af hennes lifliga hand förvandlad till en spira,

den hon lekfullt hotade med, eller smekande förde öfver kinden. En den

finaste lilla fot smög sig fram under den vida klädningen som nedföll i

rika veck.

Sådan föreföll hon mig vid första bekantskapen. Men hvem kan beskrifva

hennes karakter, denna lefvande gåta? Så god att hon vill alla väl, är

hon ibland sarkastisk och bitande qvick på andras bekostnad, dock aldrig

så, att det hon säger skulle qvarlemna ett dåligt eller löjligt intryck

af den omtalade personen. Till ytterlighet enthusiastisk för allt skönt

och ädelt, kan hon dock emellanåt försvara de orimligaste påståenden.

Tillbedjande dygden och för det mesta sträng ända till puritanism, är

hon ändock ofta full af koketta infall, hvilka äro i stånd att förvrida

hufvudet på andra. Hon kunde ha varit en drottning, men hon kan lika väl

finna sig uti att sköta sitt hushåll och vårda blomstersängar. Glad ända

till ytterlighet, så att hon kan få ett helt sällskap att skratta, kan

hon en annan gång med ett enda ord föra äfven den lättsinnigaste på de

mest allvarliga tankar. Hos hvarje karakter förstår hon att finna den

förmånligaste sidan och utforskar hvar och ens idéer, med en mine som

tänkte hon på någonting helt annat. Hon är med ett ord en oförklarlig

qvinna. Man måste endera hålla mycket af henne, beundra, tillbedja eller

vända sig ifrån henne. Hon är endera en stor kokett eller en qvinna som

ännu icke funnit sin rätta bestämmelse här i verlden och som icke

arbetat sig upp till höjden af sina gåfvor. Hon kan ej ljuga, ej handla

till hälften; hon är så uppriktig att man ibland kan misstänka henne för

att icke tala sanning, så rättfram, att man vore frestad att beskylla

henne för falskhet, då man icke känner henne.

För att låta bli att älska eller hata henne, måste man göra såsom jag --

studera henne -- och ehuru jag redan sen någon tid gör det, sysselsätter

jag mig dermed ännu med samma intresse ..."

Dessa rader kunna gifva ett begrepp om det intryck, hon hos mången

framkallat, och vi måste tillägga att Lady S. aldrig fick företaga sig

någonting obemärkt, ehuru hon sjelf trodde det, ty hvarhelst hon befann

sig, väckte hon intresse, och två läger bildade sig genast, det ena för

att beundra, det andra för att klandra henne.

Mary tilltalade Lady S. med en vänskapsfull förtrolighet, men uti hennes

sätt röjde sig tillika en stor tillgifvenhet och beundran; uti det

småleende och den blick, hvarmed Ladyn såg på henne, kunde man läsa att

det förhållande, hvaruti de stodo till hvarandra, mindre var det af

tjenarinna och matmoder, än emellan tvenne förtrogna som hvardera vilja

bibehålla sin rätta plats, och den glömde Mary aldrig, ty hon var alltid

uppmärksam och tjenstaktig. Lady S. yttrade sin önskan att så tidigt som

möjligt lägga sig, före sina hyttkamrater, och hon gick derföre öfver

däck med ett vänligt leende och en böjning på hufvudet åt de längre

aflägsna, samt en handtryckning åt sina närmare bekanta. Hennes gång var

lätt och ädel, icke förnäm; och man såg att hon, ehuru egande mycken

verldsvana, dock gerna ville vara obemärkt.

När hon öppnade sin hytt-dörr och fann att Mary ensam var der, stängde

hon den hastigt, kastade lifligt hatt och shawl af sig och utropade:

-- Nå, Mary, hvad tycker du om denna sjöresa? jag för min del finner den

odräglig, ty att evigt se dessa samma ansigten, som alla äro lika

obekanta, blir i längden outhärdeligt! Jag längtar så till det kära

Europa, till den älskade stranden, som jag kommer att se blott i

förbifarten. Sedan jag återsett Englands jord, får jag mera tålamod, och

då flyga vi; icke så, Mary? vi flyga, fria fåglar, till de länder vi

önska se. O! Mary! jag tänker visst ibland att min fader blir orolig

öfver min bortvaro. Men nej! du vet att jag ej kan förmå mig att

återvända till honom, att instängas på det ensliga slottet och lefva som

fastkedjad. Nej! tusen gånger nej! när man har kraft, mod och förstånd,

skall man ej som en docka sitta hemma och brodera i båge för att

sysselsätta sina fingrar. Dessutom är jag ej skapad att vara en så

förnäm lords arftagerska; nej, min far är alltför rik för mig. Jag vill

vara fri, fri liksom lejonet i skogen! jag vill ej veta af något tvång

... men, jag började med en fråga och har nu utan att vänta på svar, för

hundrade gången låtit dig höra dessa uttryck af min oro och min längtan.

-- Mylady vet nog att jag ej kan fördraga sjön, men hvad gör det? Till

allt behöfves litet vana; dessutom är sådant så obetydligt att jag ej

dugde att vara med er Mylady, om jag klagade för så litet. Men vet

Mylady, hvad jag tröstar mig med? Jo! det är att se huru mycket man

sysselsätter sig med er, och att höra så många berömma er. I afton fick

den gamla miss Brown tag uti mig och ville nödvändigt veta hvem Mylady

är och hvar ni lemnat er man?"

Lady S. som just börjat ordna sitt hår, vände sig om och brast ut i ett

klingande skratt, som hon på en lång stund ej kunde hämma.

-- Min man, ha, ha, ha! Nej! min kära miss Brown, någon sådan hvarken

har eller tänker jag taga mig. Min man! nej, det låter för löjligt, men

hvad svarade du?

-- Jag svarade som vanligt, att det ej anstod mig att tala om Myladys

angelägenheter, och rådde henne att fråga eder sjelf.

-- Hvarföre det, Mary?

-- Emedan jag tyckte det var bäst att låta dem tro er vara gift, ty det

sägs ju att man i Europa så mycket skall undra öfver, när ogifta

fruntimmer resa ensamna. Så många hafva redan frågat mig, och utan att

vilja säga en osanning, låter jag dem tänka hvad de vilja.

-- Nej, snälla Mary, jag bryr mig så litet om hvad andra menniskor tänka

om mig, ty jag har intet att blygas för. Ingen har frågat mig, men

skulle någon göra det, så svarar jag sanningen och den känner du.

-- Vågar jag fråga, hvart Mylady ämnar resa sedan vi anländt till

Liverpool?

-- Till en början fara vi till Paris, som jag redan så länge längtat att

få se. Jag vill njuta af friheten i hela dess herrlighet, då man

obemärkt och okänd kan följa den väg man finner god, och der man, ehuru

qvinna, kan ingå uti alla detaljer, se det som intresserar en, och icke

behöfva redogöra för sina mått och steg.

-- Men huru skall Mylady kunna reda sig uti en så stor stad? En ensam

qvinna, vacker som Mylady är, blir aldrig obemärkt.

-- Mary! Mary! känner du mig ej ännu? vet jag någonsin något omöjligt?

nej, händelserna måste böja sig för min vilja, icke jag böja mig för

dem.

-- Och ändå, tillade Mary tveksamt, är Mylady rädd att återvända till

sin fader, och att bli tvungen att gifta sig?

-- Rädd? -- nej, barn, jag är icke rädd att bli tvungen, men jag vill så

länge som möjligt ihågkomma det fjerde budet: "Du skall hedra din fader

och din moder." Jag känner min fader, men han förstår mig ej och jag

vill ej yppa för honom mitt förakt för den man, som han bestämt till min

make. Blott i yttersta nödfall skall jag göra det. Lyckligtvis har min

moders förmögenhet satt mig i stånd att lefva oberoende, så att jag kan

följa mitt hjertas lag och den väg som mitt förstånd anvisat. Dessutom

har du lofvat mig ett blindt förtroende. Framtiden står i stora drag

tecknad för mig, men detaljerna känner jag icke. På Gud beror allt det,

som min vilja är oförmögen att åstadkomma eller förhindra.

-- Ja, Mylady, jag har lofvat att lyda blindt; jag tror på er mera än på

mig sjelf.

-- Snart komma vi till vårt första mål, Liverpool, derifrån vi

omedelbart komma att fortsätta vår färd till Paris med nödiga

försigtighets mått. Försigtighet är visdomens lag. Icke feghet, rädsla,

utan den oberoende försigtigheten, som man mindre är tvungen till genom

omständigheterna, än genom ingifvelsen utaf egen erfarenhet, utaf egna

tankar.

Under detta samtal hade Lady S. emellertid klädt af sig och sedan hon

läst högt ett kapitel ur bibeln, hvilket hon hvarken morgon eller afton

försummade att göra, tog hon godnatt af sin trogna följeslagarinna och

försjönk snart uti en djup och lugn sömn. Man säger att endast

fullkomligt rena samveten kunna njuta en lugn hvila, men detta anse vi i

allmänhet vara ett stort misstag. Här var dock fallet sådant, ty Lady S.

kände inga samvetsförebråelser, emedan hon handlade efter en fast

öfvertygelse, och då kunde hon ej förebrå sig någonting.

Vi vilja emellertid låta henne fortsätta sin resa, som erbjöd intet

anmärkningsvärdt, ty vi anse ej som sådan den nyfikenhet hon åstadkom

bland alla passagerare.

Sedan miss Brown, efter många öfverläggningar med andra, öfver Marys

svar, hopspunnit den mest intressanta romantiska historie, fick Lady S.

i allas ögon den prägel af öfverlägsenhet, som nyfikenheten så ofta

tillegnar dem, den hedrar med sin uppmärksamhet.

II

ABBEY-HALL

I närheten af Liverpool ligger det ståtliga Abbey-Hall, tillhörande lord

Suffridge. Sjelfva slottsbyggnaden är omgifven af en sorgfälligt vårdad

park, vittnande om hög ålder. Utanför densamma ligga eleganta farms och

rika fält; sjelfva herrgården, som är mycket stor, är omgifven af en hög

stenmur och vid den tunga jernporten, som öppnas för besökande, ligger

ett litet kapell, som nu användes till boning för portvakten. Ofvanför

dörren synes en ännu icke fullkomligt utplånad fresco-målning,

föreställande den heliga jungfrun, som uppenbarar sig i skyn för några

på knä bedjande munkar. Parken bär en dyster och föråldrad prägel;

slottet är en mossbelupen, tvåvånings gråstens byggnad, med stora i de

sekelgamla murarne oregelbundet infattade fönster; två torn höja sig vid

hvardera ändan och öfverst på dem resa sig jernkors, vittnande om den

tid då detta slott varit ett kloster. Den tunga dörren var af massivt

jern och förde tanken tillbaka till tider, då den för de arma qvinnor

som dvaldes derinne, ofta blott öppnades för att föra dem från grafven

ofvan, till grafven under jord.

Uti en af de stora salarne satt lord Suffridge framför en antik

marmorkamin, med i naturlig storlek uthuggna hjeltefigurer. Lorden var

en man af omkring femtio år; hans profil hade kunnat tjena en

bildhuggare till modell, men hans lifliga, oroliga ögon stämde illa

öfverens med det silfverhvita håret, som knappast mera betäckte hjessan.

Hans klädsel var oklanderlig och bar prägeln af den äkta gentlemannen,

som hedrar sitt eget sällskap lika mycket som andras. Klockan var sju;

och rummet, upplyst af endast några få ljus, hade ett dystert utseende;

på ett litet bord invid lorden brunno två vaxljus uti en fint arbetad

stake med blå skärm. Lord Suffridge höll en bok i handen, men hans

tankar voro synbarligen långt borta, hvilket syntes af den stirrande

blick, han riktade mot ett af rummets mörka hörn. Plötsligt tycktes han

vakna ur sina drömmar, reste sig häftigt upp samt började med oroliga

steg mäta det stora rummet. Vid hvarje af dessa steg hördes ett doft

återljud från väggarne och de ord, han utan sammanhang yttrade, genljödo

hemskt omkring honom.

-- Hvad jag saknar henne! utbrast han, förande handen öfver pannan och

den kala hjessan. Ensamheten, ja ensamheten är allt, hvad jag för min

ålderdom vunnit; ... gift, åter gift och ännu engång gift och dock

ensam!

Han gjorde åter flere slag i rummet, fördjupad i sina dystra tankar.

Småningom öfvergick hans ansigtsuttryck nästan till förtviflan; han

kastade sig uti den stora länstolen, med hufvudet tillbakalutadt, och

hans bittra skratt tycktes liksom söka ett gensvar i den storm som

hemskt hven genom fönstren.

Till hvad har jag kommit efter att hela mitt lif hafva sökt lyckan? Tre

gånger har jag genom äktenskapet trott mig finna henne och lika ofta ha

mina förhoppningar blifvit svikna; en son hade jag ock, men honom ryckte

döden ur mina armar, och den enda, som återstår af dem, som stodo mig

närmast, är långt ifrån att uppfylla de förhoppningar jag ställt på

henne; vi förstå ej hvarandra och dock är hon mig så kär; hennes

oböjliga sinne påminner mig om mitt eget, men jag känner, att hon eger

det som jag alltid saknat, ett rent samvete och en fast tro på allt

godt. Hon är mig öfverlägsen och dock är hon mitt eget barn; denna tanke

är olidlig, men hon måste lyda mig; kan jag ej på annat sätt försona

hvad jag brutit, så skall det åtminstone ske genom att kufva en själ,

som är lika oböjlig som min egen. Hon måste blifva hans hustru, annars

skall jag få ingen ro för hämdens vreda makter ...

Några minuter förflöto under tystnad. Hans ansigte uttryckte en allt

djupare förskräckelse och blicken irrade oroligt omkring. -- Jag vet ej

hvaraf det kommer sig, fortfor han, att jag dessa sednare tider allt

jemt känt någonting liknande fruktan; om natten vaknar jag plötsligt,

gripen af fasa; flere gånger har jag drömt, huru jag springer efter min

Lucy, men att hon sväfvande undflyr mig tills jag vanmäktig faller till

jorden, då jag hör en röst, ja den rösten som jag mest af alla bäfvar

för, ropa till mig: "Ingen försoning kan utplåna det förflutna;" en

isande kyla genombäfvar mig; och jag vaknar. Förr har jag aldrig trott

på någonting så dåraktigt som drömmar, men tanken kan man ej betvinga

och nu har jag icke längre Lucy här, som med sin englalika röst lugnar

min oro. Jag gaf vika för hennes önskan att få tillbringa ett år hos sin

gudmor i Amerika; ja väl -- men härnäst måste hon vika för min vilja.

Men om Lucy icke mera skulle återkomma? nej, omöjligt! Hon är visst rik

nog, sedan jag lemnade hennes möderne-arf i hennes händer ... men nej,

det kan hon icke göra, så hårdt kan jag ej blifva straffad och så mycket

kan hon ej likna mig. Snart borde posten komma och med den måhända bref

om hennes återkomst. Jag emotser denna stund både med längtan och

förskräckelse, ty jag anar att svåra strider förestå mig.

Vid de sista orden hördes på afstånd rullandet af en vagn som snart

stannade. Lord Suffridge reste sig häftigt, men återsjönk snart på sin

plats. Hans båda händer omfattade krampaktigt stolen; ögonen riktades

emot dörren; han vågade ej andas, ej röra sig. Några minuter förflöto

sålunda, hvarefter dörren öppnades och en gammal trotjenare inträdde,

som anmälte, att unga baronet Edvard Glithingham just nu ankommit och

önskade att få träffa lorden.

En suck ur lordens bröst lät ana ett sviket hopp, men när han svarade

att baroneten var välkommen, hade hans ansigte samt hela hans sätt

antagit ett lugnt och gladt utseende och det var med utsträckta armar

och ett utrop af glädje, som han tog ett steg emot sin gäst.

Några ord om sir Edvard äro här nödvändiga, förrän vi förklara ändamålet

med hans besök. Han var stor och väl vext; och hans ansigte hade

någonting nobelt och intagande; hans ögon hade ett godt uttryck och

kring munnen spelade ett vemodigt leende, då den ej uttryckte förakt

eller vrede. Vid en flyktig bekantskap kunde man känna sig frestad att

anse honom för en särdeles god och hederlig menniska, ehuru något

inskränkt på förståndets vägnar. Men ju längre man såg och ju mera man

var tillsammans med honom, desto mera klart framstod hans dubbla

karakter, hvilken var en blandning af de mest låga känslor i förening

med en vana att uttala upphöjdare grundsatser. Sjelf ansåg han sig för

en framstående man, men hans handlingar bildade en skarp motsats

härtill.

Han lefde med sin mor i Sussexshire; tidigt hade han förlorat sin fader,

som fallit ett offer för en okänd mördares hand, hvarefter han uppvext,

vårdad af en alltför svag och olycklig moder, utan att några band lades

på hans sinnes vildhet. Redan för halftannat år sedan hade lord

Suffridge lofvat honom sin dotter Lucys hand, ehuru han mer än väl

visste, att hon icke hyste någon ömhet för denne sin blifvande make. Men

i denna fråga skulle inga böner förmå lorden till eftergift, dessutom

hade Lucy ett för stolt sinne för att knäböja ens för sin fader.

Med ett utseende af liflig glädje kastade sig sir Edvard uti sin

tillkommande svärfars armar och utropade "Jag kan ej säga, huru glad jag

känner mig att få återse eder, mylord, och huru högt jag uppskattar

lyckan att ha rönt ett sådant emottagande från eder sida. Men jag erfor

nyligen den smärtsamma nyheten att min dyra fästmö ännu ej återkommit;

när väntar ni henne, mylord?

-- Innan jag svarar, måste jag bedja dig, min bäste Edvard, taga plats,

svarade lorden som var blek och darrande. Sedan de båda männen satt sig

ned, fortfor han: -- Jag kan icke med säkerhet bestämma, när min Lucy

återkommer, emedan hennes hemresa är beroende af många omständigheter,

framför allt af passande ressällskap, men längre än en månad torde vi ej

behöfva vänta på henne.

-- En månad! utropade Edvard; ännu en hel evighet efter denna långa

pröfningstid, som varit mig så svår att uthärda; hade ej den ljufvaste

framtid lett emot mig och hade ej min älskade Lucys förbud att uppsöka

henne före hennes återkomst qvarhållit mig, skulle jag längesedan styrt

min kosa till det land, som innesluter hela min framtid.

Vid dessa sista ord hade lord Suffridges ansigte antagit ett mörkt

uttryck.

-- Har hon förbjudit dig att återse henne före hennes hemkomst?

besynnerligt, mycket besynnerligt ...

-- Hvad finner ni, mylord, för besynnerligt häruti? afbröt honom sir

Edvard, som med synbar oro följt lordens ansigtsspel. Ingenting, min

gode Edvard, ingenting, det var blott en ofrivillig tanke, som ett

ögonblick fick rum inom mig. Jag förmodar att det blott varit en

försigtighet af henne, emedan Lady Rush ofta tillbringar sin tid på

resor och du sålunda kunnat få resa förgäfves utan att träffa dem hemma.

Denna förklaring var visserligen ganska sökt, men tycktes dock

fullkomligt tillfredsställa Edvard, som på sin blifvande svärfaders

fråga, huru lång tid han ämnade skänka honom, svarade, att han gerna

skulle tillbringa några dagar på Abbey-Hall, för att med lorden hinna

tala angående framtiden. Lord Suffridge ringde; samma gamle trotjenare

trädde in, och erhöll befallning att iordningställa den röda kammaren i

öfre våningen; denna förklarades dock icke vara uti det skick att den

kunde hysa Abbey-Halls blifvande herrskare. Intet annat rum fanns att

tillgå för denna natt än "gröna kammaren" i samma våning. Då detta rum

nämndes, bleknade lorden åter.

-- Det är denna kammare, som Lucy har så kär och mest uppehåller sig

uti; och ehuru jag för min del ej just tycker om det, låter jag dock

hålla den, liksom min dotters öfriga våning, i ordning. Det är en liten

nyck hos henne, som jag ej vill sätta mig emot. Rummet är icke beqvämt,

men för en natt hoppas jag, du ursäktar mig, då din ankomst var så

oväntad.

-- Min bäste lord, detta rum har blifvit mig dubbelt kärt, sedan jag

hört, att min fästmö har en skild förkärlek derför, svarade Edvard

hvarefter den gamle Anders gick ut för att verkställa den honom gifna

befallningen; uti hela hans väsende kunde man dock tydligt läsa ett

slags ovilja, eller någonting liknande förargelse öfver det honom gifna

uppdraget.

-- Hvad har han här att göra? mumlade han för sig sjelf, och jag som

icke hade något annat rum i ordning ... men nu är det för sent ... och

detta rum, som Mylady håller så kärt, skall nu under hennes frånvaro

bebos! Hvad jag kan vara uppbragt på mig sjelf! Huru skall jag kunna

möta Myladys blick, när hon ser på mig med sina stora blå ögon och mild

som en engel säger: -- Anders, hvarför har du låtit någon bo uti det

rum, som jag mest älskade? När hon talar så der, så önskade jag, att hon

någon gång blefve riktigt ledsen, men nej, det blir hon aldrig! Alltid

är hon mild, blott när hon hör en osanning eller får veta af en sådan,

blir hon helt röd i ansigtet; hennes ögon tåras af smärta och den

medlidsamma blick hvarmed hon då betraktar den felande, kommer honom att

känna sig förkrossad af sitt eget samvetes förebråelse. Huru skulle jag

ej längta efter hennes återkomst, om ej detta giftermål med sir Edvard

skulle komma i fråga! Nej, jag kan ej fördraga honom, och det kan Mylady

ej heller, fastän hon kan beherrska sin motvilja, men förställa sig, det

kan den engeln aldrig!

Under denna monolog hade Anders hunnit till sitt rum, och sedan han ur

ett skåp framtagit flere nycklar, tändt ett ljus, som han satt i en

lykta, begaf han sig ut i den långa korridoren, der han stannade utanför

en dörr, på hvilken han knackade. En röst inifrån bad honom stiga in,

efter att först hafva gjort sig underrättad om hvem det var. Uti ett

litet nätt och prydligt rum, satt en gammal qvinna i soffan, framför ett

sybord och stickade på sin strumpa.

-- En stor nyhet, mrs Johns, började Anders, men icke sådan vi önska;

sir Edvard är här och skall tillbringa denna natt i gröna kammaren.

-- Gud barmhertig! utbrast mrs Johns, lyftande sina ögon från arbetet

och aftagande sina glasögon; aldrig kan det vara möjligt, att baroneten

skulle bebo Myladys rum, -- nej, Anders har blott velat skrämma mig.

-- Nej, bästa mrs Johns, intet skämt kommer nu tyvärr i fråga. Det är

visst mitt fel, men intet annat rum var så i ordning att det kunde

begagnas till sofrum, och baroneten kom öfver oss liksom från skyarne.

-- Ja, det var mycket illa gjort utaf er, mr Black, att ställa så till.

Men sålunda går det, när jag är sjuk och icke kan ha tillsyn öfver allt;

nog skulle jag alltid hållit ett rum i beredskap för oförutsedda

händelser. Och baroneten skall nu sofva i den säng der Myladys mor, Gud

vare hennes själ nådig! ... uppgaf sin anda? Nej, det är omöjligt!

-- Nu är det ej längre tid att oroa sig häröfver, ty vi måste ställa

allt i ordning för den blifvande arftagaren och Lady Lucys fästman ...

nej, jag har svårt att få dessa ord öfver mina läppar. En sådan man åt

denna engel! ... det är synd och skam att lorden skulle gifva sitt löfte

utan Myladys samtycke, men vi känna den gamle herren och veta att det

som engång är sagdt, det är sagdt, och icke en bokstaf deruti får

ändras. Vill ni icke derföre, mrs Johns, vara god och kalla på eder

qvinliga bataljon och gifva dem de förhållningsordres, som jag ej

begriper mig på? Jag går emellertid på förhand till gröna kammaren och

ställer undan Myladys saker, som hon visst icke önskar att sir

Glithingham skall få röra.

-- Ja, ja det skall ske, ehuru jag ej kan få ur mitt hufvud att Anders

handlat mycket oförnuftigt och att man vid hans ålder borde hafva litet

mera omtanke och icke så der ...

-- Nog, nog mrs Johns! Nu hinner jag ej höra på mera, men sednare skall

jag komma tillbaka, då ni kan blifva i tillfälle att få afsluta er

vackra predikan, hvars början gifver mig en aning om fortsättningen och

slutet. Jag måste nu gå att se efter qvällsvardens servering, ty tiden

brådskar.

Med dessa ord lemnade Anders rummet, der mrs Johns en stund förblef

sittande med händerna i kors, försänkt i djupa tankar. Småningom började

orden åter bana sig en väg öfver hennes läppar: -- Skall någonting

blifva gjordt med omsorg, så måste man nödvändigt sjelf vara med, eljest

uträttas ingenting med förstånd. Fast Anders är en bra karl, så är han

dock blott en karl, och han förstår sig ej det minsta på sådant. Men nu

försummar jag mig ... hvarpå hon häftigt ringde på en klocksträng, som

hängde öfver soffan. -- Jag är mycket ledsen, fortfor hon, och kunde jag

blott gå, så skulle jag nog hitta på någon utväg, men den förargliga

gikten har alldeles förlamat mig. Hvad skall Mylady säga när hon kommer

hem? Hennes egen mors rum! Stackars barn! Man kunde nästan tro att hon

anar till alla de suckar och tårar, som uppstigit från denna sjukbädd!

Medan hon ännu talade, inträdde, den ena efter den andra, sju stycken

tjensteflickor hvilkas utseende och klädsel vittnade om deras olika

tjenstegrader. Sedan alla voro samlade, tog mrs Johns till ordet med en

befallande och öfverlägsen mine, hvilken hon i tjenstefolkets närvaro

alltid påtog, ty hon fordrade mycken respekt och var lika sträng som hon

var omtyckt, hvilket i hennes ställning är någonting ganska sällsynt.

-- Nu, mina barn, skolen i raskt gripa verket an, ty den ädle baroneten

sir Edvard Glithingham har anländt och mr Black väntar eder i gröna

kammaren för att ställa den i ordning till hans emottagande. Jane, här

är nyckeln till linneskåpet, tag fram, ur afdelningen för förnämare

gäster, lakanen och örongottsvaren n:o 3 och tvenne handdukar med rosor

och vindrufvor i bården, också n:o 3. -- Medan hon ännu talade, hade hon

ur en stor korg på bordet framtagit en nyckel, den hon räckte åt Jane:

-- Akta elden! Man kan aldrig vara nog försigtig med den.

Jane neg och nickade till tecken att hon hade förstått, samt ilade ut.

-- Du, Evelyne, fortfor mrs Johns, skall taga ljus ur den stora lådan

och sätta dem i silfverstakarne, som redan stå i rummet, samt för resten

ställa allt på sin plats; glöm ej dricksvattnet och tändstickorna; i

morgon skall du i god tid se till, att röda kammaren blir eldad och

ställd i ordning, ty baroneten skall då flytta dit. Ni andra, Bab och

Lilly, Kate och Mary skolen alla genast begifva eder till gröna kammaren

och der afvakta mr Blacks befallningar. Gån nu, mina barn!

-- Och jag, hvad skall väl jag göra? sade en sakta röst. -- Du, Alice

lilla, har också någonting, som du måste uträtta, du skall öfver allt se

efter om några af Myladys saker ligga framme, mr Black skall visst lägga

dem undan, men aldrig kan man i sådana fall lita på en karl; sedan skall

du vackert lägga dem i ordning i någon tom byrå i Myladys rum. Du är

Myladys kammarjungfru, och får derföre detta förtroendeuppdrag.

-- Goda mrs Johns, törs jag fråga hvarföre baroneten just skall få bebo

Myladys älsklingsrum, då så många andra finnas här på slottet och Mylady

icke gerna vill att någon skall beträda det? Det är ju blott ni mrs

Johns, mr Black och jag, som hafva tillstånd att få störa henne, då hon

ibland för långa stunder instänger sig uti detsamma.

-- Det vet jag nog, men med en fästman är det helt annat, ty honom unnar

man gerna det bästa, och dessutom så är det Mylord som bestämt det och

honom måste man lyda. Gå nu, min snälla Alice, och visa att du kan göra

heder åt ditt kön, genom att snabbt och väl uträtta hvad jag sagt.

-- Det kan ni lita på, mrs Johns, allt som rör Mylady uträttar jag

mycket fortare och bättre än annat; jag skall skynda mig!

-- Kom sedan hit tillbaka, kära barn, det är så trefligt, när du är här

och håller mig sällskap, ty mr Black, som eljest brukar läsa för mig,

har mycket att göra i qväll. Hon gaf den unga flickan ett tecken att

aflägsna sig och snart hörde man hennes lätta steg genomila den långa

korridoren.

Sednare på qvällen hade mrs Johns den glädjen att se gamle Anders stiga

in till henne, och länge sutto de gamla och talade om fordna gemensamt

upplefda minnen.

Ungefär vid samma tid satt lord Suffridge uti sitt kabinett, med dörren

till sängkammaren öppen. Detta rum var upplyst af flere i kronan

brinnande ljus, utom andra som öfverallt voro upptända så att icke en

enda vrå var skum. På skrifbordet, framför hvilket lorden hade tagit

plats, brann en sjuarmad kandelaber och vid hans fötter låg en stor

Newfoundlands-hund, som med sina blickar uppmärksamt följde sin herres

rörelser. Lorden satt och skref; pannan låg i djupa veck och hans mun

var krampaktigt sluten. Emellanåt såg han upp från sitt arbete och

kastade en misstrogen blick mot sängkammardörren, hvarvid äfven hunden

oroligt blickade åt samma håll. Länge satt lorden så och skref, och allt

starkare blef derunder det uttryck af bäfvan och tilltagande skygghet

hvarmed han såg omkring sig. Men vi lemna honom vid hans arbete för att

kasta en blick uti gröna kammaren, Lady Suffridges älsklingsrum, som nu

upptogs af hennes föga älskvärde fästman.

Hvarmed var väl han sysselsatt? Jo, han låg försänkt i en tung och djup

sömn, hvarom de ljudliga och föga poetiska snarkningar, som regelbundet

hördes bakom de tunga sidenförhängena kring hans säng, aflade ett

ojäfaktigt vittnesbörd.

Sjelfva rummet var möbleradt i gammaldags smak och väggarne beklädda med

mörkgrönt damast, med förgyllda panelningar. Taket, liksom dörrarne

pryddes af storartade målningar. I taket såg man Gud Fader sittande på

en thron omgifven af englar, som flögo omkring, blåsande i basuner. På

en af dörrarne syntes en mängd ansigten, hvilka voro liksom förklarade

af det sken som utgick från höjden, och vid deras skuldror voro vingar

fästade, större och mindre, allt efter den olika höjd de hade nått. På

den motsatta dörren trängdes en massa förfärade anleten, hvilka med fasa

sågo dit upp; och dessa varelser, hvilka voro utrustade med horn och

långa klor, fasthöllo sig af alla krafter vid jorden. På den tredje

dörren, emellan de båda andra, såg man en prelat i påfve-skrud; i den

ena handen höll han en ofantlig nyckel hörande förmodligen till

himmelrikets portar; denna höll han utsträckt mot den sida der de

förklarade befunno sig, medan han åt de andra gjorde en afvisande

åtbörd. Alla dessa i sammanhang med hvarandra stående taflor, voro

konstnärligt utförda samt buro prägeln af katholicism och vittnade om,

att klostret varit rikt och inom sina murar slutit stora förmågor, som

för konsten blifvit förlorade; osäkert är, om de derföre blifvit vunna

för himlen. Men låtom oss hoppas att den goda viljan tynger i Guds

vågskål, samt att ett lif af bön och försakelse har någon betydelse i

den stund då hjertats hemligaste känslor skola komma i dagen.

För öfrigt hade rummet intet anmärkningsvärdt. Ett stort skrifbord,

hvilket liksom alla de öfriga möblerna var af förgylldt träd, en

gammalmodig säng, en högkarmad soffa och några stolar, var allt hvad det

innehöll. Invid detsamma låg ett litet toilettrum, hvilket gjorde att

det icke så mycket påminte om sin egenskap af sofrum.

Men låtom oss för en tid lemna Abbey-Halls innevånare och återvända till

vår gamla bekantskap, Lady S., som nu anlände till Liverpool.

III

TVENNE SVIKNA FÖRHOPPNINGAR

Att det fruntimmer, som på ångbåten väckte så mycket intresse, icke var

någon annan än Lucy, lord Suffridges enda dotter, arftagerska till

Abbey-Hall och sir Edvard Glithinghams trolofvade, hafva mina läsare

tvifvelsutan redan gissat.

För att kunna förklara många egenheter uti hennes karakter, hvilka

eljest kunna synas alltför öfverdrifna, måste vi gå tillbaka till hennes

tidigare lif.

Hon var lord Suffridges enda barn, med hans första hustru, den älskvärda

Lady Lucy, hvars namn hon äfven i dopet erhållit. Om lord Suffridges

ungdom hade berättats många underliga saker, nu nästan glömda. Ofta

inträffar det att förflutna händelser småningom försvinna i det dunkla

framfarna, och endast qvarlefva uti några äldre personers minne,

derifrån de dock ibland, likt från grafven uppstående vålnader,

plötsligt framstiga i dagen, för att störa både dödas och lefvandes ro.

Man omtalade, att han emot sin faders vilja hade velat gifta sig, och

att denne då hotat göra honom arflös, samt att sonen det oaktadt flytt

från hemmet, men blifvit tillbakavisad af den qvinna, han älskade,

hvilken emellertid gift sig med en annan. Trogen denna sin kärlek,

berättade man, hade han förföljt föremålet för densamma, som mycket

hastigt blifvit enka, och med sin späda son nödgats gömma sig undan

honom. Nästan samtidigt härmed förlorade han sin fader och blef till

allas öfverraskning -- herre till Abbey-Hall.

Några månader efter det han tillträdt denna besittning, gifte han sig

med lord Earlys sköna dotter, som blef en älskvärd värdinna uti hans

hus, samt en mild och trogen maka. Oaktadt alla hennes bemödanden att

sprida glädje och trefnad omkring honom, lyckades hon ej skingra hans

dystra lynne, som var oöfvervinneligt. Mången gång utbröt det tillochmed

i anfall liknande vansinne, och då vakade hans hustru, med de trogne

tjenarne Anders Black och mrs Johns, långa veckor vid den sjukes säng.

En gång då hon ensam satt vid sin sjuke makes sida, hade hon blifvit så

uppskrämd -- om det sedan var af hans ord, eller vilda uppförande,

känner man ej -- att hon häftigt insjuknade. Innan hon föll uti den

svåra hjerninflammation som slutade hennes dagar, bad hon att ingen

annan än mrs Johns och Black, som äfven vårdade lorden, skulle få sköta

henne, och för att de måtte kunna härda ut dermed, lät hon dem föra sig

till det rum som låg närmast till hennes makes. Men då de trogna

tjenarene märkte att den enas yrsel försämrade den andras, återförde de

den medvetslösa Ladyn till den gröna kammaren i öfre våningen, förenad

med lordens rum genom en spiraltrappa. Deras tillgifvenhet kände inga

gränsor och deras sorg var derföre djup då de sågo sin älskade matmoder

dö uti deras armar.

När lord Suffridge ändtligen tillfrisknade från sin svåra sjukdom, som

var det häftigaste anfall af vansinne han hittills haft, vågade man ej

på länge meddela honom detta hårda slag. Emellertid hvilade Lady Lucy

redan se'n länge uti den praktfulla familjegrafven som prydde

Abbey-Halls kyrkogård. Åt lorden sade man att hon rest bort, och att hon

snart skulle återkomma, men för att lugna det raseri, hvaruti denna

underrättelse försatte honom, blefvo de tvungna att säga ut hela den

hårda sanningen. Han åhörde den lugnt och hans första tanke var att taga

reda på, om begrafvningen varit ståtlig, och hans andra, att utforska

hvad hans sjukvaktare möjligen kunnat uppsnappa om hans förflutna lif.

Men allt hvad han under sin yrsel talat, hade varit dunkelt, och intet

namn hade derunder undfallit honom; blott afbrutna ord hade låtit dem

ana att han dolde någon dyster hemlighet inom sig. Man lät honom

åtminstone förblifva i denna tro. Inom sig fattade han dock det fasta

beslutet att aldrig släppa de begge tjenarne ifrån sig, ty han kunde

säkrast räkna på deras tystlåtenhet, då han hade dem under sin uppsigt

på det aflägsna slottet.

Mången afton sutto dock hofmästaren och mrs Johns under ifriga

rådplägningar om de skulle stadna qvar hos lorden, eller lemna hans

tjenst. Sannolikt skulle de hafva bestämt sig för det sednare, om icke

den lilla sjuåriga Lucy, som af sin döende moder blifvit anförtrodd i

deras vård, på dem hade utöfvat en stark dragningskraft. De beslöto

således att för barnets skull stadna qvar, emedan de ej vågade lemna

henne ensam, med den till hälften vansinnige fadren. Länge kände lord

Suffridge liksom en viss afsky för det moderlösa barnet, som emellertid

inom de dystra murarne och de sekelgamla trädens skugga, utvecklade sig

till en frisk och glad blomma. Omhuldad af de båda trotjenarnes

kärleksfulla vård, uppfostrad utan någon gifven plan, uppvexte hon fri,

utan sorger, och utan någon aning om att det kunnat vara annorlunda. För

sin fader erfor hon städse en viss rädsla och var alltid i hans närvaro

tyst och lydig; detta lade dock intet tvång på hennes lif, ty hon såg

honom endast några minuter under dagens lopp, då hon fick komma och

kyssa hans hand, hvarefter hon genast, efter erhållen tillåtelse att

aflägsna sig, skyndsamt försvann genom dörren, der någon af hennes gamla

vänner alltid väntade på henne. Blott ett enda annat barn fanns på

slottet och det var den lilla Alice, hvars bekantskap vi redan gjort i

mrs Johns rum. Hon var dotter till den första Ladyns fordna

kammarjungfru, och det leende barnaansigtet hade en sådan tjusning på

Lucy, att man slutligen ej kunde uttänka något hårdare straff, än att på

en hel dag ej låta henne få se Alice. Lucy var tio år gammal då lord

Suffridge en dag, efter återkomsten från den första utflykt från hemmet

han företagit sedan sin hustrus död, förkunnade mrs Johns att allt på

slottet skulle ställas i ordning, emedan han snart ämnade hemföra en ny

Lady Suffridge. Detta skulle de underrätta den lilla Lucy om, samt

tillika lära henne att kalla sin nya styfmoder mamma.

När de båda trogna tjenarne efter att ha hört denna nyhet, lemnade

lordens rum, sågo de förskräckta på hvarandra. Black följde mrs Johns

tätt i spåren, då hon med brådskande steg ilade upp till sitt rum; väl

anlända dit, stannade de och betraktade en stund hvarandra under ljudlös

tystnad, hvilken slutligen bröts af Black i det han sade:

-- Hvad tänker ni härom?

-- Hvad jag tänker? Alldeles detsamma som ni sjelf, mr Black, att vi

aldrig hade tänkt oss möjligheten att lorden ännu engång skulle företaga

sig någonting dylikt. En fru i huset som skall intaga Lady Lucys plats!

och som jag skall måsta niga för; nej, det gör jag då bestämdt icke. Jag

kan lefva ett oberoende och bekymmerslöst lif och lemnar derföre utan

vidare detta hus. Ni, mr Black, kan göra hvad ni behagar, men jag

stannar icke qvar.

Black närmade sig mrs Johns, fattade hennes hand uti sin och sade mildt:

-- Tror ni, mrs Johns, att jag känner mig tillfreds vid tanken att lyda

under en annan matmoder än Lady Lucys dotter; ty det har alltid varit

mitt hopp att lefva så länge att jag finge se det lilla englabarnet

såsom min värdinna; men nu lemnar jag huset mindre än någonsin, ty Lucy

behöfver oss bättre än förr. Hvad skall det blifva af det stackars

barnet och hvem vet, hurudan den nya Ladyn blir, ty af en styfmoder har

man litet att hoppas. Och skulle vi väl nu glömma hvad den andra vid sin

död bad oss om? Nej, icke kan ni, mrs Johns, hafva hjerta att lemna det

arma barnet, så länge vi kunna vara henne nyttiga. Gud och den älskade

Lady Lucy se ned ifrån himmelen och vilja att vi skola vårda barnet, som

vore det vårt eget. Endast döden kan rycka oss från den plats vi här

hafva intagit, icke sant, mrs Johns? Hade jag icke uti min ungdom begått

den dumheten att gifta mig med en kokett flicka, innan ni, mrs Johns,

var enka, och hade jag ej varit så gammal då hon dog och lemnade mig

ensam utan barn att sörja för, så skulle jag för längesedan sagt till

eder:

-- Mrs Johns, låtom oss blifva man och hustru, och sålunda i kärlek vara

far och mor för den unga Lucy, men nu ...

-- Är det för sent, slutade mrs Johns, och blickade på Anders med ett

par ännu lifliga och vackra ögon, och Anders såg helt lycklig ut vid den

tanken, att om de begge varit yngre, skulle han sannolikt fått ett

jakande svar.

-- Nå, huru är det nu med ert beslut? Lemnar ni Abbey-Hall?