I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förekommo i numret för den 30
november 1881 några betraktelser rörande utvandringen, närmast riktade
mot mitt kort förut hållna föredrag. Då denna artikel sedermera varit
återgifven i flera tidningar är måhända ej olämpligt att här i korthet
upptaga den till besvarande. Den tacksamhetsskuld, hvari jag står till
den aktade tidningen på grund af dess välvilliga omnämnande af mina
föregående brochyrer i befolkningsfrågan (med hvilka jag fåfängt
klappade på hufvudstadspressens dörrar) gör också, att jag ej anser mig
böra lemna dess ord utan afseende. Med uteslutande af inledningsorden
aftrycker jag artikeln i dess helhet, dock i smärre afdelningar med
inskjutande af mina egna svarsanmärkningar emellan, hvarigenom jag tror,
att för läsaren vinnes en lättare öfversigt af de egentliga
tvistepunkterna.
Med skäl skall man kunna anmärka, att jag i det följande svarar på
åtskilligt, som den ärade artikelförfattaren icke frågat om eller frågat
efter; men min afsigt har ej varit att lemna någon antikritik i vanlig
mening, hvartill ju artikeln ej heller föranleder, helst dess författare
ej varit i tillfälle att åhöra sjelfva föredraget, utan mera att söka
närmare belysa några punkter, som i det föregående till äfventyrs
behandlats alltför knapphändigt.--Början af artikeln lyder som följer:
"Uppfattningen, rörande utvandringen, synes under de senaste femton
åren, hvarunder hon hos oss egentligen stadgat sig till kronisk, hafva
undergått en ansenlig förändring. Man känner friherre Gripenstedts
mening om henne. Denne utmärkte statsman, som hade en lika frisk som
skarp blick på förhållandena, såg i henne endast ett bevis på folkets
lifskraft. Det folk som icke förökar sig så, att det lemnar ett
öfverskott till utvandring, är ett tynande folk, förklarade han. Men de
massor af landets must och märg som sedan midten af 60-talet hvarje år
och i synnerhet under de svåra åren 1868 och 1869[56] lemnat den svenska
jorden, lärde oss att åse företeelsen med mindre förnöjelse.
Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig
vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge,
kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet,
kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess
förkofran och utveckling. Såsom ock den nämnde föreläsaren framhöll, är
den förlust, utvandringen förorsakar landet, derifrån hon pågår,
trefaldig. Den minsta förlusten är det kapital af mynt och gods, som
emigranterna föra med sig ut, men som dock, särskildt hvad _våra_
utvandrare vidkommer, icke går till småsummor. Värre är den förlust i
arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller
qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran,
som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom
gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den
fullt arbetsföra åldern, draga bort. I denna ligger mycken både möda och
kostnad, som är för landet förspild. Vi veta icke, om föreläsaren nämnde
det, men det sorgliga i företeelsen minskas icke deraf, att det är just
den dugligaste delen af vår kroppsarbetande befolkning, som utvandrar.
De gamle och barnen, de vanföre, slarfvarne och de utfattige, hvilka
ingen hvart kunna komma--det är de, som stanna qvar."
I ofvanstående yttranden kan jag i det hela endast instämma. Att en
måttlig utvandring, t. ex. en, som i storlek motsvarar invandringen från
andra länder, ej är att räkna för ett ondt utan snarare motsatsen, derom
är jag för min del öfvertygad. En sådan emigration behöfver endast
omfatta personer, som fullt frivilligt, af vetgirighet och begär att se
sig om i verlden eller liknande orsaker lemna fosterjorden, måhända i
tanke att förr eller senare med vidgade kunskaper och erfarenhet dit
återvända. Äfven om detta icke sker, lemnar då i allmänhet den under
tiden försiggående inflyttningen af arbetsdugliga utländingar en fullgod
ersättning för förlusten och "den andliga byteshandeln" varder sålunda
en glädjande verklighet. Men i sin nuvarande gestalt eger utvandringen,
såsom artikelförfattaren också medgifver, en helt annan karakter.
Huruvida, såsom i artikeln antydes, vårt lands utvandrare framför andra
länders utmärka sig genom storleken af medförda kapital, må lemnas
derhän. Hithörande uppgifter (som visserligen i allmänhet äro föga
tillförlitliga) synas dock snarare antyda motsatsen, om ock de yttersta
graderna af fattigdom mindre ofta påträffas bland svenska utvandrare i
Amerika, än hvad fallet säges vara med t. ex. tyska emigranter. Visst
är, att mången härifrån utvandrar med knapt ett enda öre i egna
tillgångar, då erfarenheten i flera trakter lärt, att det innebär föga
risk att försträcka en ordentlig och arbetsför utvandrare för resan
nödiga medel. Understundom torde väl till och med här, liksom stundom
skall vara fallet i Norge, kommunerna genom sammanskott sätta en eljest
fattigvården betungande person i tillfälle att försöka sin lycka i
Amerika. Ett annat tillvägagående, som väl äfven ännu någon gång
förekommer i smyg, att nämligen personer betinga sig fri öfverresa mot
vilkor att efter framkomsten genom arbete betala omkostnaderna, är
visserligen i utvandrarestadgan förbjudet; men ehuru ett dylikt kontrakt
sålunda enligt lagen är en nullitet, skall väl i allmänhet arbetarens
rättskänsla förhindra honom att efter öfverfarten fordra dess
upphäfvande, äfven om han eljest känner och inser sin juridiska rätt
dertill. I alla händelser kan utvandrarnes medförda förmögenhet på långt
när icke anses uppgå till hvad i medeltal belöper sig på hvarje invånare
i landet, och det påståendet, som man stundom får höra,[57] att på grund
af ett förment motsatt förhållande utvandringen skulle öka i stället för
att minska en relativ öfverbefolkning, synes mig innebära en bestämd
öfverdrift, och har ej heller, i vårt land åtminstone, hittills
bekräftats af erfarenheten.
Icke heller den omständigheten, att flertalet emigranter utgöres af
ungt, arbetsdugligt folk, huru beklaglig den än från andra synpunkter må
vara, minskar i någon väsentlig grad den verkliga lättnad, som
tillskyndas landet genom utvandringen, der denna eljest blifvit en
nödvändighet. Ty just från dessa personer, hvilka ännu ej lyckats vinna
någon synnerligen fast fot i samhället, utgår den fruktansvärda
konkurrens, hvilken tidtals hotar att alldeles nedtrycka arbetsklassens
ställning, och i det hela utgör det väsentligaste hindret för dennas
varaktiga förbättrande. För öfrigt, existerar öfverbefolkning, kan ej
gerna någon åtgärd vara egnad att hastigare mildra denna än aflägsnandet
af personer i den mest alstringskraftiga åldern. De utvandrare, som
redan ega familj, taga i regeln denna med sig, och de, som möjligen
hafva andra anhöriga att understödja, skola i allmänhet lättare kunna
göra detta från Amerika, än om de stannat hemma. Men betraktad såsom
landets habituela tillstånd, är visserligen en stark utvandring ett
ondt, om man nämligen besinnar, att befolkningen genom sin alltför
hastiga förökning sjelf skapar sig de svårigheter, till hvilkas
afhjelpande emigrationen sedan är det enda tillgängliga medlet, men ett
ganska ofullkomligt sådant.--Författaren fortsätter:
--"Liksom de flesta ser äfven föreläsaren på utvandringen med oglad
blick; men hans synpunkt är ändå icke den samma, ur hvilken ofvanstående
betraktelser framsprungit. De flesta skulle väl helst se, att
utvandrarne stannade hemma sitt land till nytta. Hr W. åter påstår, att
de _kunna_ icke stanna hemma om de--eller åtminstone deras
efterkommande--icke vilja svälta ihjäl; ty orsaken, som drifver den ut,
är, att vårt land i närvarande tid är _öfverbefolkadt_.