Finge man tro allt som talas och skrifves, vore utvandringens orsaker
lika talrika som sanden i hafvet.[21] Knappast har under de senaste åren
någon allmän angelägenhet stått på dagordningen, utan att den af än det
ena än det andra partiet blifvit stäld i ett förment orsakssammanhang
med utvandringen. Riksdagen kan ej fatta ett beslut, regeringen icke
utfärda en förordning, utan att den missnöjda fraktionen strax
framkommer med dystra spådomar om, "att följderna af detta okloka steg
snart skola visa sig i en ökad emigration". Dylika påståenden, vanligen
anförda utan skymten af en motivering, kunna väl stundom te sig lustiga
nog men äro dock i grunden ett sorgligt tecken, ty det händer lätt, att
en i sig sjelf vigtig fråga, på detta sätt använd som en käpphäst i
partistriden, snart nog uppväcker leda och afsmak, utan att någonsin
hafva varit på allvar diskuterad. Dock skall ej nekas, att mycket af
hvad man sålunda påstår, kan ega sin riktighet, om nämligen betraktelsen
öfver emigrationens orsaker utsträckes till enskilda fall; ty allt, som
kan skapa missnöjda, kan väl äfven skapa emigranter, åtminstone när
bandet som sammanknyter den enskilde vid fosterjorden förut af andra
orsaker blifvit tillräckligt försvagadt. Hvad särskildt de ofta påpekade
missförhållandena på det kyrkliga och religiösa området beträffar, är
det ej blott en sannolik förmodan, utan låter sig verkligen till en del
med statistiska uppgifter bestyrka,[22] att dessa på sina ställen utgöra
en mäktigt bidragande orsak till utvandringen. Det är derför att hoppas,
att när den ofördragsamhet eller snarare bristande liberalitet hos vår
statskyrka, hvarigenom den väl tillåter sina bekännare att öfvergå till
främmande läror, men endast så att säga mot särskild betalning, en gång
försvunnit--en fråga, som ju för närvarande står på dagordningen,[23]
denna åtgärd skall åt landet bevara åtskilliga aktningsvärda medborgare,
hvilka nu hellre utvandra, än de underkasta sig att nödgas lemna
materielt understöd åt en kyrka, hvars lärosatser de icke kunna gilla.
Med tillgripande af dylika förklaringar skulle vi likväl endast kunna
göra oss reda för tio- och hundratalen i utvandringens facit. Gå vi åter
till siffrorna af högre rang, betrakta vi företeelsen i dess helhet, då
är en annan förklaringsgrund så i ögonen fallande, att, så vidt jag vet,
alla de, som å embetets vägnar eller eljest efter sorgfälligt
öfvervägande yttrat sig om utvandringen, alltid i främsta rummet påpekat
denna såsom den vigtigaste orsaken; nämligen de mindre bemedlades önskan
att åt sig och de sina bereda en i ekonomiskt och derigenom i socialt
afseende bättre och mera betryggad ställning. Om och till hvilken grad
denna önskan är berättigad eller oberättigad är en fråga, som här gerna
kunde lemnas å sido.[24] Att den _kan_ vara det senare, bör väl ej
förnekas, och det är tillåtet att tro, om deri kan ligga någon tröst,
att den i sådant fall oftast straffar sig sjelf. Men det är å andra
sidan blott allt för påtagligt, att de, hvilka strängast klandra
utvandraren samt beskylla honom för "materialistisk njutningslystnad"
eller "förgätenhet af psalmistens ord: blif i landet och föd dig
redliga",[25] derför att han iakttager ett handlingssätt, som de, om de
påträffa det hos personer af sin egen klass, pläga anse vittna om
duglighet, företagsamhet och ett ädelt uppåtsträfvande sinnelag--det är
allt för klart, att dessa å sin sida hafva förgätit det första vilkoret
för ett opartiskt omdöme, som är att i tanken sätta sig sjelf i den
persons ställning, hvars uppförande man vill bedöma och med sitt samvete
afgöra, huru man i hans ställe skulle hafva handlat. För de flesta är en
dylik tankeoperation helt enkelt outförbar, emedan de från barndomen
blifvit vana att betrakta sig sjelfva såsom varelser af ett annat, och
naturligtvis högre slag, än de personer, som stå under dem på
samhällsordningens skala. Det går med dem som med "Lejonet" i August
Blanche's komedi, hvilken helt käckt förmenade, att handtverkare och
deras vederlikar af naturen äro ämnade att "lefva ett uselt lif".[26] Så
öppenhjertiga äro väl icke många, men tankegången, som ligger till grund
för detta nobla uttalande, lära vi väl tyvärr litet hvar få vidkännas.
Begäret att herska, fåfängan att se andra under sig, att smickras af
deras krypande ödmjukhet, känna sin storhet fördubblad vid åsynen af
deras ringhet--hör sannolikt till de djupast rotade känslorna i vår
menskliga natur. Men djupt rotade eller ej måste dessa känslor bort; ty
de äro samhällsfiendtliga (såvida samhället ej längre befinner sig i det
mest primitiva tillstånd), de äro "samhällsupplösande" i en helt annan
grad än alla vare sig positivistiska eller till och med kommunistiska
_teorier_, emedan de reta till vrede, emedan de uppväcka den blindaste,
den mest våldsamma bland alla lidelser, och detta hos menniskor, hvilka
genom sin otillräckliga uppfostran äro minst i stånd att beherska sina
lidelser.--Vår svenska arbetarebefolkning har flera gånger och vid
kritiska tillfällen aflagt prof på en besinningsfullhet, ett
ordningsälskande sinnelag, som hos hvarje opartisk åskådare måste
uppväcka den största beundran. Men det är troligt, att äfven dess
tålamod har en gräns. Och när en gång den social-revolutionära stormflod
bryter fram, hvars anryckande af de mest framsynta män i Europa
betraktas som en blott tidsfråga, är väl knapt annat tänkbart än att en
svallvåg deraf skall slå in äfven öfver våra skär. "Kapitalistens
beqvämliga hvila efter väl förrättadt jordiskt förvärf är icke
mensklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det,
kastar hopen bort sitt lif i förtviflade uppror, vore det också blott
för att emot den betyga sitt förakt." Orden tillhöra Geijer,[27] och de
utgöra säkerligen en varning för mången äfven i vårt land. De, som ej
vilja gifva akt på tidens tecken, må skylla sig sjelfva. De, som göra
allt för att påskynda, ingenting för att fördröja revolutionens inbrott
eller förmildra dess verkningar, måste taga följderna. Om de kallblodigt
samtycka till att låta arbetarebefolkningen förvandlas till en utarmad,
derigenom rå och okunnig pöbel, skola de få erfara, att dessa
egenskaper, alltid farliga, äro farligast, när pöbeln en gång blir
herre.--
På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser
medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven
för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut
anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke
ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är _att
förbättra och höja sin samhällsställning_. Kan han vinna detta mål på
annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att
lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för
detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser,
det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der
arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien,
Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt
fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme,
som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del
af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas
vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld--i alla
händelser för godt att skymfas...
Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles
ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan
förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas
fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan
den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans
förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med
träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att
vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen
annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan
komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen,
skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra
missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den
största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa
båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än
större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva
blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt
tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af
yttersta vigt att här besinna--och hufvudafsigten med dessa blad är att
söka inskärpa--att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro
tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den
faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma
konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i
regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan
det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af
emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon
motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte
och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt
verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret
ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna
en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot
aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord
uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till
utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]
Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga
föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves
under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många
menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000
_nyfödda barn_ mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller
aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit
ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga,
uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till
antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en
samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens _alla_ lager. En svensk
författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta
förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten"
på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den
årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade
anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".
När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses
hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så
mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet,
som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur
utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats,
utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till
den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista
massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de
statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid
slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring
630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större,
om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de
följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter
för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående
åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka
nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det
betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda
skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen
mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men
hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860
(hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett
verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast
öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af
1860-talet.
Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med
tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels
konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda
antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår
följaktligen 790,000; eller med andra ord: _derest utvandringen ej trädt
emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid
slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått
till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent._
Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet
invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en
plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit
starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty
hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt
jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett
årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan
tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu
dylikt tillfälle finnas för fem.
Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år
sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man
betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor,
dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har
man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den
frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]
Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla
riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en
ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån:
vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit
än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om
folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de
detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett
upphäfvande af naturlagarne.
När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin
folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och
omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om
dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med
litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som
under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta
resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans
åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt
under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med _den _, så rår
du med _den_". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla
bördorna--utom den sista, för hvilken hon stupade.
Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer
vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga
folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares.
Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf
behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken
härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men
jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende
utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande
upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen)
införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen
uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete
han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en
verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora
allierade--solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej
kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin
natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad
qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns
omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin
tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett
naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så
nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget
kan trifvas.--Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är
för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken
kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa--hemlösa,
egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa--arbetarebefolkningen;
och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon
annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl
jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel
tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra
vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall
antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste
sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.
Gynnade af ovanligt glänsande konjunkturer (såsom de hos oss i början af
1870-talet rådande) upptager likväl industrien (och till någon del äfven
handeln) detta öfverflöd; men mera normala förhållanden inträda, och den
förmår ej längre qvarhålla de krafter, den redan dragit till sig, än
mindre finna bruk för nya. Hvart skola dessa då taga vägen? Till sina
forna sysselsättningar kunna de ej återgå, ty några sådana ha för dem
antingen ej existerat eller äro de redan besatta med nya sökande. Hvad
kan häraf uppstå om ej brist och arbetslöshet? Man lär ej kunna förneka,
att det förlopp, som här skildrats, temligen troget motsvarar vårt eget
lands ekonomiska företeelser under det senast förflutna tiotalet år. När
dåliga tider inträffa, får man gerna höra talas om, att "osunda
spekulationer", frukterna af ett orättmätigt förvärfsbegär, skola hafva
förorsakat olyckorna, ty medelst ett ganska vanligt, ehuru föga logiskt
sätt att sluta, är man allmänt öfverens om att tillskrifva
vinningslystnaden alla sådana företag, som ej lemna någon vinst. Att det
egna intresset inom affärsverlden liksom på de flesta andra områden
spelar en hufvudrol, lär väl vara obestridligt. Dock tror jag ej, att
man om vår industris stormän skall kunna fälla det omdömet, att begäret
efter förvärf hos dem utgör någon allt beherskande passion. Det är
tillåtet att tro, det de lika ofta eller oftare ledas af en om ej
alldeles oegennyttig dock i det hela berömvärd, patriotisk ärelystnad,
att hafva varit de, som genom sin verksamhet bragt företag till stånd,
hvilka lemna arbete och bröd åt tusenden. Om deras förväntningar ej gått
i fullbordan, har detta kanske berott på, att de tänkt för högt om sitt
land och dess förmåga af utveckling--eller, som en tysk författare
uttrycker sig om ett liknande förhållande i sitt fosterland: "allt var
väl uträknadt, endast en sak hade man glömt, att äfven Thomas Robert
Malthus måste tagas med i räkningen".[35]
Slutsatsen af allt detta kan då icke blifva mer än en. Om vi vilja
minska folkökningens olägenheter, finnes dertill intet bättre medel än
att minska sjelfva folkökningen; om vi vilja för framtiden förebygga
emigrationen eller åtminstone inskränka den till mindre oroväckande
proportioner, måste vi sluta att uppföda emigranter.
Vårt land är icke det enda, ej heller vår tid den första, som haft en
dylik, svår och grannlaga uppgift sig förelagd. För det förra af dessa
påståenden skall jag snart anföra antagliga bevis; hvad det senare
beträffar vill jag endast påminna om, hvad nationalekonomerna till fullo
uppvisat, att många och må hända de flesta af de lagar och
författningar, hvarigenom man i forna tider på så mångfaldigt sätt
inskränkte den borgerliga friheten i handel och vandel, utgjorde lika
många medel (om också ej alltid fullt medvetna sådana), att undvika en
olycksbringande förökning af folkmängden inom vissa klasser och yrken,
och derigenom slutligen af befolkningen i det hela. Sådant var
förhållandet med skråväsendet, med förbuden mot hemmansklyfning, med
stadgan om laga försvar; och det är en stor fråga, huruvida man ej, när
dessa inskränkningar under tidernas lopp blefvo alltmer tryckande och
outhärdliga och derför särdeles under innevarande århundrade delvis
eller helt och hållet afskaffades, härvid glömde att på annat sätt
bereda sig ersättning för det, som en gång utgjorde det gamla systemets
själ och berättigande och nu genom dess öfvergifvande gick förloradt.
Såsom bevis på, huru klart och tillika fördomsfritt man fordom i vårt
land tänkte och yttrade sig i detta ämne, vill jag här anföra ett kort
utdrag ur ett af Wexiö konsistorium afgifvet utlåtande rörande
pauperismens orsaker, tryckt år 1833 och af stilen att döma
otvifvelaktigt författadt af konsistoriets dåvarande præses, Esaias
Tegnér.[36]
"Orsakerna till fattigdomens tilltagande kunna vara mångahanda; men den
närmaste och verksammaste tror konsistorium sig böra söka i en öfver
höfvan lättad delning af jorden; i minskade anspråk på besutenhet hos
allmogen, och framför allt i den omständighet, att man, helst på de
sista tio åren, upphäft eller mildrat de gamla välbetänkta stadgarna om
laga försvar. I sammanhang härmed har man äfven på allt sätt sökt
uppmuntra och underlätta giftermålen, utan att kontrahenterna behöft
eller kunnat lemna församlingen någon annan garanti för sin och de sinas
försörjning i framtiden, än fattigvården. Med biträde af freden,
vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats stegra
folkmängden; men då man icke i samma mon kunde eller ville öppna nya
näringskällor för en sålunda förökad och i drifhusväg tillkommen
generation, så ha följderna af ett så ensidigt och illa beräknadt
system, öfverallt börjat visa sig. Landet öfverfylles af backstugor,
bebodda af ett slägte, som icke har någon annan förmögenhet än sin
arbetskraft; och om denna äfven kan lifnära dem i goda år, då
arbetsförtjenst ej saknas, så inträffar med hvarje missväxt för dem
ovillkorligen näringslöshet och elände. Den vinst för landets odling,
som man af denna befolkning tyckes ha påräknat, har äfven för det mesta
uteblifvit; ty den inskränker sig naturligtvis till upphackning af några
kappland för potatisodling, och skadar i allmänhet mer skogarne än den
förbättrar jorden. På detta sätt har folkmängden stigit och stiger
årligen, men i samma förhållande och i ett vida högre stiger äfven
armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista.
Landets _numerära_ styrka tilltar, men dess _verkliga_, som ej kan
tänkas utan välstånd, åtminstone ej utan belåtenhet, undergräfves
derigenom att ett slägte uppväxer, hvars hela bergning beror på
potatisafkastningen för året; och Sverige är i fara att få, hvad
åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel; betänklig för
hvarje samhälle, men i synnerhet för ett sådant som vårt, der
lagstiftningen till en väsentlig del hvilar i allmogens händer."[37]
Alla dessa inskränkningar, hvilkas återupplifvande i deras ursprungliga
form naturligtvis ej kan ifrågakomma,[38] egde emellertid det gemensamma
draget, att folkmängdens alltför hastiga ökning af dem förebygdes genom
ett tvunget försenande af giftermålen. Och under tider, då en högst
betydligt starkare dödlighet än den nu rådande ej blott var vanlig utan
ansågs naturlig och oundviklig, var detta medel också måhända i
allmänhet tillräckligt. I närvarande tid deremot skulle ett ytterligare
försenande af äktenskapen redan derför ej vara att tillråda, emedan vi i
detta afseende, genom omständigheternas makt redan drifvits ut till det
rimligas gräns, ja ett godt stycke derutöfver. Vårt land står lägst på
skalan bland alla Europas länder med hänsyn till giftermålens talrikhet,
det står högst, om man så vill, i fråga om medelåldern för äktenskapens
ingående; i båda fallen är dess ställning sålunda lika dålig. Hos oss
tillbringas numera (i olikhet mot fordom) hela den första
tredjedelen--icke sällan äfven den andra--af den alstringskraftiga
åldern i ett tvunget celibat. Och man skall fåfängt söka öfvertyga någon
tänkande person, att ej detta föga önskvärda tillstånd utgör
hufvudorsaken, vid sidan af hvilken ingen annan behöfver tagas i
betraktande, till den tilltagande lösheten i sederna, hvaröfver man så
ofta och med skäl beklagar sig, men hvilken hvarken kan sägas vara
grundad i folklynnet, ej heller under forna tider af lättare tillgång
till regelbundna förbindelser, varit bland oss rådande. Sämst beryktad i
ofvannämda hänseende är såsom bekant sedan gammalt hufvudstaden.[39] Och
ehuru äfven de flesta andra af våra samhällen, till och med på
landsbygden, sannerligen hafva föga skäl till fariseiska beskärmelser,
är det dock visst, att missförhållandena på det sedliga området breda en
djup skugga öfver de många älskvärda och tilltalande sidor, som
hufvudstadslifvet eljest erbjuder för betraktelsen. Hvar är väl orsaken
härtill att söka? Icke kan det dock bokstafligen förhålla sig så, som
man ofta får höra yttras, att sjelfva luften i Stockholm är bemängd med
ett moraliskt smittämne, hvilket icke Saltsjöns och Mälarens brisar
förmå bortsopa. Men saken vinner sin förklaring, då man får veta, att
afstängdheten från det äktenskapliga lifvet af lätt insedda skäl med
dubbel tyngd mot i rikets öfriga delar drabbar hufvudstadens
befolkning.[40] Stockholms giftasvuxna ungkarlar utgöra redan en armé,
lika stor som den indelta, men till lefnadsvilkoren äro de eljest
närmast att jemföra med en värfvad och i garnison förlagd truppstyrka,
och hvad slags uppförande man af en sådan kan vänta, visar erfarenheten.
Huru anser man nu, att alla dessa män, af hvilka flertalet befinna sig i
ungdomens och den första mannaålderns fulla kraft, böra inrätta sitt
lif? Huru har man tänkt sig, att de efter slutadt dagsarbete skola
tillbringa de stunder af dygnet, som af de lyckligare lottade pläga
anslås åt familjelifvets vederqvickelser? Utan tvifvel vore det för
alla, äfven för dem sjelfva bäst, om de i god tid ginge till hvila efter
intagande af ett glas ölost eller annan lätt aftonmåltid. Men
menniskonaturen är nu en gång icke sådan, att en lucka i tillvaron låter
utfylla sig med det tomma intet. De skulle säkerligen underkasta sig en
dylik lefnadsordning, ja måhända till och med hjelpa sig utan måltid, om
de blott egde hoppet att i en skönjbar framtid få utbyta sin ensliga
lott mot en mera lockande. Men när alla utsigter i denna riktning
förblifva bortskymda, när den obevekliga verkligheten svarar ett kärft
nej på, äfven den blygsammaste bön--då kan man visserligen fortfarande
klandra (det kan man alltid) men svårligen längre förvåna sig öfver den
unge, om han allt oftare längtar att utbyta aftonlampans svårmodiga
skimmer mot gasljuset på schweizeriet eller utskänkningsstället, om han
flyr ensamheten för att hos Fiken eller Amanda låta sig föregycklas,
vore det blott en bedräglig skenbild af den sällhet, han aldrig skall
ega hel och verklig. Men olyckan är, att äfven dessa stundens
förströelser icke låta sig köpa utan till priset af andra
menniskovarelsers förnedring.--
I en ytterligare minskning af äktenskapsfreqvensen ligger då för visso
icke rätta skyddsmedlet mot folkökningens faror; tvärtom är ett
återvinnande af den ståndpunkt, vårt folk i detta afseende för ett sekel
sedan intog, det ögonmärke, som vi stadigt måste hafva i sigte, om vi
vilja utrota det onda, som nu förgiftar samhällskroppen, och genom hvars
undandöljande eller förtigande tillståndet ej kan förbättras men väl
försämras. Men i sådant fall, hvad återstår? Tydligen ingenting annat
(om eljest de matematiska axiomen ega någon tillämpning på frågor af
denna natur) än att minska den _andra_ faktorn i nativitetens facit:
familjernas storlek. Familjer med fyra till fem barn eller flera äro
icke längre lämpliga för samhällets nuvarande förhållanden, än mindre
förenliga med en utveckling af dem till ett bättre; såsom jag i ett par
föregående skrifter sökt uppvisa, är ett medeltal af två till tre barn i
hvarje äktenskap--och hellre två än tre--det mål, hvartill vi böra
sträfva, och utan hvars närmelsevisa uppnående alla andra åtgärder till
sociala förbättringar skola visa sig gagnlösa.
Huru en dylik begränsning kan åstadkommas, derom lär, efter allt hvad på
de båda sista åren i ämnet blifvit taladt och skrifvet, knapt någon
bildad person i vårt land vara alldeles okunnig,[41] ehuru visserligen
föga är vunnet, så länge ej kännedomen härom fått tränga ned äfven till
de obildade. För egen del har jag blifvit föranledd att i detta ämne
yttra mig med större utförlighet, än på något sätt varit för mig
behagligt, och då jag tills vidare fått behålla sista ordet[42] i den
skriftvexling, som härom egt rum, utgör äfven detta för mig en anledning
att icke onödigtvis på nytt taga till ordet i saken. En enda uppgift,
rörande hvilken jag ej kan hänvisa till någon på svenska tryckt bok,
anser jag mig likväl oförhindrad att här omnämna, då den, om den
bekräftar sig, säkerligen är af stort intresse. Enligt en åsigt, som i
nyare tid börjat göra sig gällande bland sakkunnige på detta område[43]
lär, så har man sagt mig, större utsigt än någonsin förefinnas, att just
det enklaste, det för finkänsligheten minst sårande bland de medel, som
uttänkts för att möjliggöra familjernas begränsande, nämligen den af
läkaren Raciborski föreslagna tidvisa afhållsamheten, skall med en ringa
modifikation visa sig för ändamålet fullt tillräckligt. Det behöfver
dock ej påpekas, huru mycket ännu återstår, innan någonting liknande
visshet kan i denna fråga sägas vara uppnådt. Här föreligger ett
vidsträckt och grannlaga, men också tacksamt fält för läkares forskning,
och ehuru det tyvärr är sant, att för närvarande betänkligheter eller
fördomar af hvarjehanda slag afhålla många bland dem från att anställa
dylika forskningar och meddela deras resultat åt allmänheten, hyser jag
dock den förhoppningen, att dessa betänkligheter mera allmänt än nu
skola kunna öfvervinnas, och att de personer, som genom sin sakkunskap
och samhällsställning äro mest skickade att gå i spetsen för dylika
reformer skola med allvar taga sig an en sak, som ju obestridligen redan
för den allmänna helsovården eger en vida större betydelse, än snart
sagdt alla de åtgärder till ett förbättradt lefnadssätt, som af
vetenskapen föreslås, men af brist på medel för iverksättandet vanligen
förblifva förbättringar på papperet.[44]
Många finnas nu visserligen, hvilka i hvarje åtgärd af denna
beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt
menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt
"antingen--eller", allt eller intet!--och de, som för egen räkning hafva
erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta
antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala
dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det
ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars
högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt
iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta
område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening
hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig--och befinna sig bäst,
hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes
vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är
det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för
ensidigt sysslande med böcker...
På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna
form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland
menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger
alla karaktererna af en religiös trossats--föreställningen om den
organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens
_ändamålsenlighet_ i ordets strängaste mening. Och att här en verklig
motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är
jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven
rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det
åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och
hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den
beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger
som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men
före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära
bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga
och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål
och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom
ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående
utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45]
Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening
synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen,
och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta
könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis
icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande
sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning.
Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller
dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en
oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela
driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens
största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla
böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står
också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det
innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför
också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart,
endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en
harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så
reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets
välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.
Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den
exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta
såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger
det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan
fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system,
och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas
af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa
hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens
praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för
dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt:
flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå
det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf
och Paulus.[46]
Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst,
kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det
osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande
kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle
dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande
generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket
afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj
förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af
1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en
oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de
fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord
fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna
vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen
rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro,
det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig.
Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den
stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera
lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå
nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre)
belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66--i absoluta tal nämligen, ty
i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet
fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man
hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af
befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara
att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är
möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt
behof af emigration åter skola inträda.
Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör _oss_ att bestämma.
Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte,
fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och
nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med
gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på
oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och
betänksamhet,--väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra
oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att
använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran
söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för
lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom
en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna
strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast _kan_ vinnas på
bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]
Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om
så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att
vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då
vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett
yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker,
hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla
styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle
gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le
déluge!"--Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa
en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera
oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från
ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller
en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett
upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast
utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om
den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats,
hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer,
visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga
öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt
skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori
under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.
Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas
bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att
naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes
det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det
just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af
de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens
sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.
--Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden
och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva
likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor
vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga
sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande
förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under
innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen
ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det
ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom
naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt
tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum
för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att
folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast
begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och
nöd äro begrepp, som _i viss mån_ bestämmas af befolkningens sociala
vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att
de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig
härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för
lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig,
utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna
tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt
goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat
uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af
äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis
icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af
författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls
icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga
sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af
lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon
vederläggning.
Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre
tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken
kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra,
huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej",
säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra
dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig
förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall
fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar
för motsatsen--men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg
äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt.
Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola
öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola
decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa
olyckor, _som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga
dess timliga tillvaro_,[51] äro dock _framkallade_ af något helt annat
än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller
förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat
i förväg."
Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i
detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon
sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten--derom kan man
vara fullt ense med författaren--skall säkerligen ej förmå att hålla vid
lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och
kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg
skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden
upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad
menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att
dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, _icke_ få tänkas
förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma
andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets
talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt
förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa
olyckor. _Hvad_ skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett
ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i
verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida--men hur går det då
med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar,
"att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande
blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer
nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra
oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt
all annan konst och vetenskap i en skräpvrå...
Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att
det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i
folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt,
men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas
åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning
_tyder_ på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb
tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå.
förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga
skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela
tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd
till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det _tyder_ onekligen ofta på
välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett
yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god
helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter
vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att
förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som
genaste vägen att förslösa båda.
Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande
länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att
motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation,
hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu
mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en
försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina
grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren,
men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka
nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste
göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu
blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad
detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och
oförvilladt omdöme redan fått sin dom."--De "onaturliga försöken att gå"
den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af
författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke
med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.
Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar
vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index"
eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen
franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som
här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några
bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en
Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph
Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska
kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg"
synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras
landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed
Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan,
och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men
för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två
hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi
ej vidare böra öfvergifva".
I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af
Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden.
Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen _Gustav Rümelin_,
kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen,
fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera
tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som
under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna
fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten
uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna
med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett
lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande
en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner
och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven
en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner,
eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva
olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands
folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej
mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden,
Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren
träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela
riket, hade blifvit annekterad--dock utan sjelfva jordbesittningen."
Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela
svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en
helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast
förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste
inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig
att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka
sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det
råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna
franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska
nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det
anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik
hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka
punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.
I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands
förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka
punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för
mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe
i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge
försmäktat--vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla
fängelsemur--gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende
dagens budbärare genomtränga.--Men när det kommit så långt med en mur,
att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i
godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant
skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem
vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej
hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att
jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad,
inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor
beboelig--och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att
ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak
öfver hufvudet.--Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty
ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser
utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider,
att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på,
att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i
främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.
Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin
spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det
skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke
öfverstiger måttet af våra krafter.