Uppskjutande till det följande att försvara min ståndpunkt vill jag här
endast anmärka, att, som jag tror, den ärade artikelförfattaren skall få
rätt svårt att uppvisa någon enda utförligare framställning rörande
utvandringen, der ej detta fenomen ställes i ett bestämdt samband med de
europeiska ländernas starka folkökning. Äfven den framstående svenska
statsman, hvars åsigt i början af artikeln återgifves, betraktade ju
emigrationen såsom beroende på ett öfverskott i folkmängd, utöfver hvad
ett land sjelft har behof af eller bruk för. Något annat eller mera har
jag i sjelfva verket icke yttrat, hvadan min uppfattning af frågan på
intet sätt kan sägas vara afvikande från den, som hyses af de på detta
område mest sakkunnige.--Efter denna lilla anmärkning lemnar jag på nytt
ordet åt författaren.
--"Den satsen tarfvar nog att närmare skärskådas. Lider Sverige
verkligen i närvarande tid af öfverbefolkningens onda?
Utvandringen i och för sig bevisar ingenting. Hennes allmänna grund
är--såsom ock föreläsaren riktigt framhöll--sträfvandet hos individerna
att skaffa sig en bättre ställning--men här är att tillägga: och på
lättare sätt än de inse, att det kan ske hemma. Om ett land erbjuder
ovanligt rika hjelpmedel för att taga sig fram, om vägen dit är lätt och
billig att fara, om många rest den vägen förut och haft framgång, så är
det väl icke underligt, att man öfvergifver sin mindre gynsamma
ställning hemma och reser efter för att sjelf söka sin lycka--på det
hela taget icke underligare, än att en man, som redan har en plats, på
hvilken han eger sin tarfliga utkomst, gerna antager en plats i en annan
ort, som gifver honom högre lön. Vid tal om anledningarna till en senare
tids ökade utvandring torde icke alltid till fylles framhållas den
lätthet och trygghet nutidens stora emigrantångare erbjuda för
öfverfarten i jemförelse med segelfarten för några årtionden sedan,
vidare mängden af dem, som redan farit öfver och hvilkas föredöme manar
till efterföljd, slutligen den täta brefvexlingen. Ju flere der borta på
andra sidan hafvet locka, och ju lättare färden dit är, dess lösare
sitter den obemedlade här hemma på sin torfva. Ödena, han går till
mötes, äro icke så dunkla som förr, landet icke så främmande.
Om mycken nöd till regeln drefve den svenske emigranten hemifrån, liksom
fallet i synnerhet förr var med den irländske, så kunde möjligen
öfverbefolkningens tillvaro anses bevisad; men så är det icke. Det är
dess värre icke de torftigast lottade, som utvandra.
Men att den stora mängden af utvandrare lemna, eller åtminstone tro sig
lemna, knappare lefnadsvilkor för att vinna rikligare, det är riktigt,
och deraf får man utan tvifvel draga den slutsatsen, som just icke utgör
någon ny sanning, att Amerika för närvarande bjuder bättre och lättare
tillfälle till utkomst än vårt fädernesland."
Jag tillåter mig här några invändningar. Då författaren yttrar, att det
"dess värre icke är de torftigast lottade som utvandra", tänker han
uppenbarligen endast på utvandringen till Amerika. Det icke alldeles
obetydliga antal svenskar, som årligen utvandrar till våra närmaste
grannländer utgöres verkligen, så vidt man vet, af personer tillhörande
de allra fattigaste klasserna. Men, oafsedt detta, har ju författaren i
det föregående sjelf medgifvit, att om de mest nödlidande icke emigrera,
så sker detta helt enkelt emedan de "icke kunna komma någon hvart", och
det förefaller då onekligen något besynnerligt, att han nu andrager
sagda omständighet såsom talande _emot,_ att i vårt land nöden skulle
vara orsak till utvandringen. Med lika mycket skäl kunde man ju försöka
gendrifva den nog allmänna åsigten, att det är hungern, som förmår
menniskor att äta sig mätta, genom påpekande af det sakförhållande, att
en stor klass hungriga, och just de allra hungrigaste, faktiskt nästan
aldrig äta sig mätta--emedan de icke hafva något att äta.--
Jag vänder mig nu till slutorden. Det är icke någon ny sanning, säger
författaren, att tillfällen till utkomst äro lättare att finna i Amerika
än i vårt fädernesland. I förbigående sagdt får man dock ännu alltjemt
höra denna sanning med mycken liflighet bestridas; eller hvad betyda
eljest sådana uttryck som de af mig anförda "förvillelse", "folksjukdom"
m. fl., använda för att beteckna lusten att resa till Amerika? Att den
nämda "sjukdomen" skulle vara "till döds", säges väl icke uttryckligen
men förmodligen är ej heller meningen, att den skulle höra till det
slags åkommor, som väl genomgångna pläga medföra en varaktig förbättring
af helsan. Emellertid må man kunna hoppas, att den sundare och mera
opartiska uppfattning af förhållandet, som artikelförfattaren visar sig
ega, efter hand skall göra sig mera allmänt gällande; och i det hela
taget tror jag, att det mesta af hvad han här ofvan yttrat är
fullkomligt riktigt och sant. Men dermed är den vigtigaste delen af
frågan dock ännu ej vidrörd. _Att_ förhållandena i Amerika i många
afseenden äro bättre än här hemma, behöfver man just icke mer än ögon
för att kunna se; men _hvarför_ äro de detta? Man far ju numera icke
till Amerika för att hemta skatter af ädla metaller, man reser dit i
afsigt att der återupptaga alldeles samma sysselsättningar, som man dref
i hemlandet. Hvarför lönar sig då arbetet bättre der än här? Äfven i
Amerika gäller väl dock lagen om prisets bestämmande genom förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan äfvensom den s. k. "minsta medlets lag".
Om tjenstfolk och arbetare derstädes bättre betalas af sina husbönder
och arbetsgifvare, lär sådant näppeligen bero på någon öfverströmmande
välvilja å de senares sida; det vore underligt, om icke de i likhet med
andra menniskor ville med minsta möjliga kostnad erhålla största möjliga
valuta. Orsaken måste då ligga deri, att det i Amerika ännu är _ondt_ om
tjenstfolk, och att tillgången på yrkesarbetare der icke lika
fullständigt täcker efterfrågan, som fallet är här hemma. Vända vi oss
till jordbruket, der olikheten ej är mindre påtaglig, skall man måhända
hänvisa på fruktbarheten hos en jord, som under flera år efter
upptagandet icke ens kräfver gödsling för att bära rika skördar. Detta
argument är obestridligt, men fördelen borde väl dock i någon mån
uppvägas af den att i ett redan välbebygdt land få tillgodogöra sig
frukten af många föregående generationers arbete. Det är helt visst icke
någon småsak att långt borta i en ödemark för första gången bryta bygd.
Men det finnes ännu en annan och vigtigare olikhet. I Amerika kan hvar
och en för en ringa penning erhålla så mycket jord, om än afsides
belägen, som han orkar bruka. Men i ett gammalt land får i regeln en
stor del af den jordbrukande befolkningen med hundratals dagsverken om
året betala rättigheten att för egen räkning beså och skörda några få
tunnland stenbunden skogsmark. Också händer det i Amerika, när lyckan är
god, att nybyggaren, som under de första åren tillbragte sina nätter i
en eländig jordkula, till sist blir i stånd att bygga sig ett praktfullt
tvåvåningars palats,[58] medan den, som här hemma börjar i en jordkula,
onekligen har all utsigt att få sluta sina dagar i denna eller i en
liknande.
Jag hängifver mig ingalunda åt den föreställningen, skulle ej heller
vilja uppväcka den hos andra, att genom en minskad konkurrens
arbetslönerna här hemma skulle kunna stiga till hvilken höjd som helst,
eller arrenden och dagsverksskyldigheter bringas att alldeles försvinna.
Men sannolikt erfordrades icke heller mer än en helt ringa förändring
till ett bättre för att i ansenlig grad minska utvandringen. Ty för det
första äro exemplen af en så lysande framgång som den nyssnämda äfven i
Amerika undantag; och för det andra, ehuruväl de menskliga behofven
sägas vara outtömliga, är det dock sällsynt, att någon ej känner sig
tillfredsstäld af en lefnadsställning, som hans uppfostran kommit honom
att betrakta såsom målet för hans ärelystnad. Slutligen spelar också
fosterlandskärleken, kanske företrädesvis just hos de obildade, en rol,
som man gör orätt i att underskatta. Det är kännetecknande, att egentlig
massutvandring hos oss endast egt rum efter tider af ovanligt ekonomiskt
betryck, och endast i mindre grad synes föranledd af ljusare utsigter i
Amerika. Författaren söker göra troligt, att frågan om utvandring för
arbetaren helt enkelt ställer sig så: "bör jag ej utbyta min tarfliga
plats här hemma mot en bättre i Amerika?", men det torde vara långt
antagligare, att det _afgörande_ spörsmålet för de flesta i stället
erhåller följande formulering: "bör jag ej skaffa mig en plats i
Amerika, eftersom jag här hemma icke tyckes få någon?"--Författaren
yttrar vidare:
--"För öfrigt, om synnerligen svår knapphet att lefva verkligen vore
anledning till den svenska utvandringen, månne väl tillvaron af
öfverbefolkning dermed vore så säkert bevisad? Ett exempel visar tydligt
nog motsatsen: Det kan ju icke nekas, att massan af ryska folket lefver
i mycket knappare vilkor och uslare skick än mängden af svenskar. Men
hvem vill påstå, att Ryssland är öfverbefolkadt? Tvärt om råder blott en
mening derom, att detta lands befolkning är allt för tunnsådd."
Vi närma oss nu den egentliga tvistefrågan; men då diskussionen på denna
punkt synes vilja löpa ut i en ordstrid eller en begreppsförvexling, är
beklagligtvis föga utsigt för handen, att den skall kunna bringas till
ett för båda parterna tillfredställande slut.--Att nöd och elände, svår
knapphet att lefva _kunna_ bero på andra orsaker än öfverbefolkning är
en sats, som i sin abstrakta allmänhet naturligtvis ej kan förnekas. Men
å andra sidan finnes ej heller veterligen på de ekonomiska
vetenskapernas nuvarande ståndpunkt något tecken, som mera direkt tyder
på öfverbefolkning än den omständigheten, att nöden och eländet
hårdnackadt motsätta sig civilisationens alla ansträngningar till deras
afhjelpande. Och då författaren i början på nästa stycke säger, att man
"ej torde kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess
hjelpkällor äro tagna i bruk så långt inbyggarnes förmåga sträcker sig",
ger han uppenbarligen åt ordet öfverbefolkning en betydelse, som närmast
synes egnad att förflytta detta omtvistade begrepp till chimerernas
område. Kan öfverbefolkning ej sägas vara för handen, förr än alla
tänkbara förbättringar och reformer blifvit vidtagna, då är det
säkerligen bäst att aldrig vidare använda ordet; men det hindrar
naturligtvis ej, att i afvaktan på alla dessa förbättringar den
öfvertaliga befolkningen svälter ihjel eller utvandrar. I
nationalekonomiska handböcker[59] plägar eljest den definition gifvas,
att _relativ_ öfverbefolkning är inne, så snart folkmängden _faktiskt_
ökats hastigare än tillgången å befintliga underhållsmedel, och får
denna definition gälla, vågar jag tro mig hafva i föredraget med
fullgoda skäl styrkt, att _åtminstone en partiel_ dylik öfverbefolkning
under det sista årtiondet egt rum, nämligen inom just de åldersklasser,
som mest bidraga till utvandringen, äfvensom hafva uppvisat
sannolikheten af, att ett dylikt förhållande äfven i den närmaste
framtiden är att motse.
Att söka jemförelsepunkter med vårt eget lands förhållanden i det oss så
olika Ryssland, hvars statistik dessutom är så föga bearbetad, anser jag
temligen ofruktbart. Om verkligen--hvilket är mig obekant--"det blott
råder en mening om, att Rysslands befolkning är alltför tunnsådd", beror
måhända denna mening helt enkelt derpå, att vi från det högre kulturens
trappsteg, som vi väl onekligen intaga, se eller tro oss se, att
Ryssland med en mera upplyst befolkning samt under en friare
styrelseform, skulle kunna långt bättre än som nu sker använda sina rika
hjelpkällor. Men från dessa möjligheter måste man se bort, om det gäller
att fälla ett opartiskt omdöme: civilisationens frukter skola i Ryssland
ännu behöfva lång tid för sin mognad, och om detta besinnas, tror jag
ej, att någon med fog kan påstå, att det europeiska Ryssland i
närvarande stund lider mindre af överbefolkningens onda än något annat
land i Europa. Nativiteten är der betydligt högre än i något annat
europeiskt land; men det är långt ifrån, att folkmängdstillväxten skulle
ske i en deremot svarande proportion, ty en stor del af dessa nyfödda
synes knapt kommen till verlden i annat ändamål än att strax åter
försvinna från jordens yta. En stark dödlighet plägar dock i allmänhet
anses för ett öfverbefolkningsfenomen. Äfven menniskolif vårdslösas, när
tillgången derpå är öfverflödande. Och att samma orsak i förening med
andra är i stånd att framkalla äfven _politiskt missnöje_ af den mest
våldsamma karakter, är en sanning, som skulle kunna bevisas med ej få
exempel ur historien.
Men vi låta författaren ha ordet.
--"Man torde icke kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla
dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt som inbyggarnes förmåga
sträcker sig, lika litet som man kan säga, att en gård icke föder sin
man, så länge gårdens brukning lemnar någonting öfrigt att önska. Är det
svenska jordbruket så uppdrifvet, att den redan nu odlade jorden icke
kan förmås att gifva något mera? Är här ingen oodlad, men odlingsbar
mark qvar att taga vara på? Är vår industri den hon kunde och borde vara
med våra stora naturliga tillgångar af malm, virke och vattenkraft? Har
vår handel begagnat fördelarne af landets läge så som de kunde brukas?
Finnas inga skattereformer qvar att utföra till bättrande af de mindre
bemedlades lefnadsförhållanden? Finnas inga tullar att sänka och
borttaga för att gifva billigare föda och billigare kläder samt lyftning
åt skyddade industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den
utländska konkurrensen, och åt icke skyddade, som tyngas genom behofvet
af de skyddades tillverkningar? Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i
undervisning och i det offentliga meningsbytet för väckande af
industriel företagsamhet och begåfning?
Jag har redan yttrat mig angående den första punkten. Den der uttalade
åsigten hvilar på en förvexling af begreppen _absolut_ och _relativ_
öfverbefolkning--en ytterst vanlig missuppfattning, som det dock varit
något öfverraskande för mig att återfinna hos den ärade
artikelförfattaren. Det är med det _nuvarande_ tillståndet på det
ekonomiska området eller med det i den närmaste framtiden
sannolika--icke med sagda tillstånd _plus_ alla möjliga, abstrakt
tänkbara förändringar och förbättringar--som befolknings-siffrorna böra
jemföras, om man skall kunna komma till någon insigt om, huruvida
öfverbefolkning hotar.--Så länge icke denna grundsanning är insedd och
erkänd, är det nästan lönlöst att diskutera detaljfrågor, hvilka
dessutom för sitt utredande förutsätta specialkunskaper, hvaraf jag för
min del ej är i besittning. För att likväl ej anses ha förbigått något
af vigt vill jag försöka att i korthet granska de här ofvan föreslagna
åtgärderna hvar för sig. Min mening är härvid blott att söka visa huru
föga dylika åtgärder, möjligen med undantag af den sista omnämda, äro
egnade att åstadkomma någon sådan _radikal_ förbättring af det nuvarande
tillståndet, att emigrationen härigenom skulle för framtiden kunna
förebyggas eller ens väsentligen minskas.
Skattereformer, huru önskvärda och välbehöfliga de än i andra afseenden
må vara, producera likväl i sig sjelfva ingenting. Att på grund af
fattigdom befria en person från ett eljest rättvist skattebidrag, är ju
tydligen i grunden ingenting annat än att af allmänna medel tilldela
honom ett fattigunderstöd, motsvarande skattens belopp. Men åtgärden
medför då också alldeles samma olägenheter som hvarje annat
fattigunderstöd, nämligen att verka såsom en uppmuntran till hastigare
folkökning inom de fattigare klasserna, måhända till och med som ett
direkt premium på denna; och genom den stigande konkurrensen skall det
då inträffa, att den fattiges ställning, ehuru han icke längre betalar
skatt, ej blir bättre än förut, medan han nödgades erlägga sådan. Äfven
de mest genomgripande skattereformer i syfte att lägga denna tunga mera
uteslutande på de förmögna och bergade, skola, om ej samtidigt några
åtgärder vidtagas för att förebygga en allt för hastig folkökning, väl
kunna göra de rika mindre rika, men aldrig, om ej för ögonblicket,
afhjelpa de fattigas fattigdom.
Äfven tullars sänkande eller höjande kan ej gerna räknas till
produktionsmedel i egentlig mening. Jag afhåller mig alldeles från att
uttala något omdöme öfver den förmodade "lyftning", som tullskyddets
borttagande skulle tillskynda de "industrigrenar, hvilka lida under
afstängningen från den utländska konkurrensen". I den högt lågande
striden mellan frihandel och protektionism är det för den, som vill vara
neutral, ej rådligt att ställa sig i skottlinien. Att åtskilliga af de
nämda industrigrenarna, eller åtminstone deras utöfvare lida ganska
mycket af den _inhemska_ konkurrensen är väl påtagligt--hjelpen skulle
då ligga i att liksom låta den ena spiken drifva ut den andra ... Våra
ojemförligt vigtigaste näringskällor, jordbruket, skogs- och
jernhandteringen skola väl för öfrigt aldrig komma att röna synnerligt
inflytande af någon förändring i tull-lagstiftningen, vår egen nemligen;
att på en dylik förändring ställa obegränsande förhoppningar om en
förbättrad ekonomisk ställning för befolkningens flertal synes mig
derför vara att bygga på en alltför lös grund.
Men af en utveckling och en kraftig sådan äro icke dess mindre, enligt
författaren, äfven dessa och samtliga våra näringsgrenar i stånd. Och
deri måste man gifva honom rätt. Ännu återstå många tunnland att
upplöja, innan hela den naturliga ängsmarken är förvandlad till
sädesbärande åker. Ännu finnas kärrmarker att torrlägga, ännu sjöar att
aftappa (dock är jag ej rätt säker om specielt sjö-aftappningen i den
ärade artikelförfattaren eger någon vän). Och vår industri, vår handel,
vår sjöfart, äfven dessa äro helt visst i stånd af väsentliga
förbättringar.--Sant! Men göres då för närvarande på alla dessa områden
alls intet? Kan man väl med fog anmärka något vid den uppblomstring, som
industrien, handeln och sjöfarten (för att ej nämna våra öfriga
samfärdsmedel) under de senaste decennierna undergått, om ej, att den
varit alltför brådstörtad för att i längden kunna fortskrida efter samma
måttstock? Och beträffande jordbruket vittnar ju hvarje årgång af
hushållningssällskapens förhandlingar om, att landets sädesbärande areal
år från år vinner en ej oansenlig förökning. Någon fara från detta håll
synes således icke heller vara för handen om ej möjligen, att en allt
för ensidig åkerbrukets utveckling kunde tvinga oss alla att blifva
vegetarianer liksom kineserna.[60] Men med allt detta är fruktan för
öfverbefolkning på intet sätt vederlagd, ty denna grundar sig ingalunda
derpå, att utvecklingen af landets hjelpkällor står stilla, utan på, att
sagda utveckling icke är eller kan tänkas blifva så snabb, som voro
erforderligt för att kunna tillfredsställa de anspråk, som af
folkökningen eller rättare den nuvarande nativiteten ställas på
framtiden. Mera härom strax nedanför. Frågan är alldeles icke denna: "gå
våra näringar framåt eller ej?" utan: "kan farten påskyndas eller ej?"
Och hvad landets modernäring beträffar, känner jag för min del ingen
omständighet, som skulle berättiga oss att besvara denna senare fråga
med ja. Bland granskarne af en min föregående skrift, uppgifver en,[61]
hvilken på detta område eger auktoritet, att den jemförelsevis långsamma
utvecklingen af vårt jordbruk egentligen beror på svårigheten att
öfverallt erhålla tillräckligt med folk. Här bör naturligtvis
underförstås, om ej meningen skall blifva obegriplig, att man har svårt
att erhålla tillräckligt med folk _till det pris_, som skulle kunna göra
nyodlingar eller andra förbättringar _lönande_. En sänkning af
arbetslönerna blir då till sist den egentliga grundvalen till
förhoppningarna om en bättre framtid for vårt jordbruk, äfvensom i
allmänhet för "det nationela arbetet". Men för den nationela arbetaren
blefve samma framtid tydligen ej lika löftesrik. Det låter kanhända en
smula trivialt att erinra om, det arbetet är till för arbetarens skull
och icke tvärt om. Men det triviala i denna och dylika sanningar ligger
egentligen deri, att de utgöra en obehaglig påminnelse om något,--som
_borde_ vara, men icke är.
Den sista bland de framstälda invändningarne hvarken kan eller vill jag
söka affärda lika lättvindigt som de föregående. Då författaren frågar:
"Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning o. s. v." måste man
härtill svara ett obetingadt nej, och tillika med tacksamhet ihågkomma
den ihärdiga och, vi böra hoppas det, ej alldeles fruktlösa kamp för ett
bättre sakernas tillstånd härutinnan, som sedan länge förts i just den
tidning, der den här återgifna artikeln förekommer, och af dess
utgifvare. En förbättrad folkuppfostran i detta ords vidsträcktaste
bemärkelse utgör i sjelfva verket den enda grund, hvarpå rättmätiga
förhoppningar om ett verkligt och varaktigt framåtskridande kunna
byggas. Och vare sig man ser på detaljerna eller på riktningen af det
hela återstår på detta område ännu nästan allt att göra. Det myckna, som
i den högre undervisningen endast går ut på att bibringa en ytlig
prydnad för umgängeslifvet, borde lemna rum för grundligare vetande i
mera nödvändiga ämnen. I den egentliga folkskolan skulle plats kunna
beredas åt många nyttiga kunskaper, om man blott tilläte någon
inskränkning i den myckna teologiska visdom, som der under tårar och
suckar inplantas, i de allra flesta fall endast för att som en onyttig
barlast kastas öfver bord, när den unge ändtligen står färdig att för
lifvets seglats utrusta den farkost, hvars egentliga ankare och
lifräddningsboj all denna dogmatik skulle hetas vara--eller för att, om
den behålles, för lifvet grundlägga en mörk och otillgänglig fanatism.
Men det vigtigaste af allt är dock--och här upprepar jag ett maningsord,
som ofta stått att läsa i den aktade tidningens egna spalter--att hos
det uppväxande slägtet, särdeles bland de bildade klasserna inpregla
_aktning för kroppsarbetet, och dess utöfvare_. Vi måste lära hvarje
uppväxande yngling--ty om den lärdomen icke inhemtas i barnaåren, är det
sedan vanligen för sent--att den sotiga, nedsvärtade, illa klädda och
illa närda arbetaren är hans like, hans jemlike i allt utom i
tillfälliga företräden och lyckans gunst, och att hans lif är förspildt,
om han vid dess slut ej har uträttat något för att lyfta denna sin
vanlottade broder upp till sig. Frukten af sådana lärdomar skall
säkerligen ej uteblifva äfven med afseende på de rent materiela
förhållanden, som här närmast sysselsätta oss. Ty funnes blott hos de
bildade i samhället ett verkligt begär att förbättra arbetsklassens
ställning, skulle man helt visst snart blifva ense om de rätta medlen
härför. Hos några finnes visserligen redan nu en dylik önskan, men
endast såsom en tillfälligtvis uppflammande entusiasm, medan den i
hvardagslag merendels är ganska slö och dåsig; hos de allra flesta åter
kan man hvarken sön- eller hvardagar upptäcka något annat än en mer och
mindre utpreglad motvilja eller likgiltighet."[62]
Slutet af artikeln har följande lydelse:
--"Sannerligen, det återstår mycket att göra på alla dessa områden--så
mycket, att kanske intet annat land i Europa i närvarande tid är
jämförelsevis så rikt på framtid som de båda skandinaviska; ty intet
bland dem alla bär inom sig en sådan rikedom af ännu obrukade
näringskällor. Det kräfves utan tvifvel ansträngning, andlig och
kroppslig, att upptaga dem. Men här förefinnes då mera skäl att med godt
mod och med blicken fästad på en löftesrik framtid gör sitt bästa än att
klaga öfver en öfverbefolkning, som icke finnes till, och öfver en kamp
för tillvaran, som i vårt land ännu mera utgör, eller borde kunna
utgöra, en helsosam brottning mot en motsträfvig natur för att afvinna
henne näring och vinst, än en hungerstrid om brödbiten menniskorna
emellan."
Ja! det återstår mycket att göra. Och ehuru jag tyvärr ej i likhet med
den ärade artikelförfattaren förmår att skåda den närmaste framtiden i
en obetingadt rosenskimrande dager, tror jag likväl fullt och fast, att
vi äfven framdeles skola häfda den aktade, om än jemförelsevis obemärkta
plats, vårt land hittills intagit bland de europeiska statssamhällena.
Men härtill kräfves visserligen något mera än godt mod och rika
förhoppningar. --Om en köpman börjar sin aflur med endast godt mod, men
utan kunskap i bokföring eller förstånd att afpassa sina
finansoperationer efter storleken af sitt rörelsekapital, hvem beklagar
honom väl, om han, innan året är till ända, spelar bankrutt? Men hvad
man sedan gammalt fordrar af den enskildes ekonomiska verksamhet,
nemligen förutseende och omtanke, det måste man äfven på ett mera
framskridet stadium kunna fordra af samhället sjelft. Hvartill tjenar
eljest nationalekonomien? Hvartill tjenar statistiken?
Att i hvarje detalj med tillräcklig sannolikhet på förhand beräkna
utgifter och inkomster inom statshushållet i ordets vidsträcktaste
mening, måste förblifva framtidens, möjligen en ganska aflägsen framtids
uppgift. Men till sina hufvuddrag bör detta problem redan nu icke anses
olösligt. I brist på tillräckligt vissa beräkningar får man härvid
hjelpa sig fram med mer eller mindre sannolika antaganden, och af dylika
vill jag här förslagsvis uppställa tvenne, af hvilka det första är mera
säkert, det andra mera löftesrikt.
Det första antagandet är, att vårt land, om än vissa af våra
näringar (t. ex. den, som man med ett förskönande namn benämner
skogshushållningen) mera synas gå ut på ett förtärande af de naturliga
tillgångarna, än deras förkofrande, dock i det hela skall kunna i
framtiden producera åtminstone lika mycket, som det för närvarande gör.
Inskränkte vi oss till detta antagande, borde vi följdriktigt sträfva
att göra vår befolkning stationär, så att nativitet och dödlighet jemt
motvägde hvarandra och äfven under detta vilkor kunde vi ej hoppas något
mera, än att för framtiden intaga ungefär samma ekonomiska ställning som
nu. Men någon försämring deri behöfde vi åtminstone ej befara.
Det andra antagandet innebär, att utvecklingen af våra näringskällor
tills vidare skall kunna fortgå med samma raska fart, som utmärkt de
senaste decennierna eller det sista femtiotalet år. Detta antagande är
tydligen långt mera djerft och äfventyrligt än det förra och kan
omöjligen utsträckas öfver någon längre framtid utan att strax uppenbara
sin orimlighet. Finge vi likväl förutsätta dess giltighet, skulle då
äfven folkökningen kunna framskrida i samma progression som hittills,
och vi kunde ändå hafva rätt att vänta, att de förbättringar i
lefnadssättet och på många andra områden, som under det senaste halfva
seklet onekligen egt rum, skulle för framtiden kunna fortsättas i samma
skala. Ingen betviflar, att ju detta senare alternativ, frånsedt dess
tillförlitlighet, medför långt ljusare framtidsförhoppningar än det
förra, men på samma gång torde man benäget medgifva, att något antagande
_utöfver_ detta senast gjorda är fullkomligen löst och utan all grund i
erfarenheten.
Se vi nu till, för hvilketdera af dessa båda antaganden den nuvarande
fruktsamheten synes vara afsedd, finna vi strax, att, medan det alls ej
kan blifva tal om det förra, är äfven det senare alldeles otillräckligt
att motsvara de anspråk, som de årliga nativitetsöfverskotten ställa på
landets utveckling. Dessa anspråk kräfva helt enkelt för att ej lemnas
ouppfylda ett hälften snabbare framåtskridande, än som hittills visat
sig möjligt. Beviset ligger i de senaste årtiondenas erfarenhet. Landets
folkmängd har, såsom i föredraget omnämdes, under denna tid ökats med
mellan 6- och 700,000 inv., men hade det endast berott på nativiteten,
skulle den hafva ökats med inemot en million. Resten har uppslukats af
emigrationen, och emigrationen skall då säkerligen äfven i framtiden
trots alla ansträngningar blifva vår enda utväg till räddning, om vi ej
i tid besluta oss för att klokare söka begränsa vår fruktsamhet.
Hvilkendera utvägen är nu i landets välförstådda intresse att tillråda,
förutsatt, att de båda komma att stå oss öppna? I mitt föredrag har jag
efter bästa förmåga sökt att besvara denna fråga. Huruvida svaret är
tillfredsställande eller ej, och särskildt om den här återgifna
tidningsuppsatsen är egnad att i någon väsentlig grad gendrifva de
slutsatser, hvartill jag kommit, måste nu öfverlemnas till den tänkande
läsarens afgörande.