I.

Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt

folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet

skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och

oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång

öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i

två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på

den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det

gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad

nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke

förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra

samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen;

fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism.

Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats

berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld

i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante

Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka

bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är

onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett

slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags

öfvernaturlig _harmonia præstabilita_, den andras med sig: den enas bröd

är den andras--bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på

föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen

tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i

Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om

det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till

kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna

ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres

_han_ af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i

sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom

icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.

Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en

"sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid

den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter

drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet

i dess helhet?

Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles

öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst,

"äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt

rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till

inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag,

hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att

stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke

uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter

uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig

invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska

länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver

_immigrationen_ är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget

kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger

invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro

dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar,

som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige,

utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga

byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den

beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting

tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den

process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan

i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie

åderlåtningar--ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom

läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke

förtjenar större inom statshushållningen.

Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra,

men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram

på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att

emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.

Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är

kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den

första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram.

De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade

för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man

i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om

en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han

visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar

dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre

får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft

placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas

tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som

köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår,

sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har

den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl

att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af

arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro

dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes

kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon

synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall

härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd

antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar

jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna,

skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring

komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på,

att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa

bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom

sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra

skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända

resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af

gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone

under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af

tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket

svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till

större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter

framkomsten återbetalas.

Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de

beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras

klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som

genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig

följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af

den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass,

för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.

Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl,

hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man,

landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det

alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för

utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart,

utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med

nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en

sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.

I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver

utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna

Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck

framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som

fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst

besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det

då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att

något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de,

som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke

såsom en afgjordt ond sak ... och man bekymrar sig icke deröfver, men

man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i

andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.--Skulle det

åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste

till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det

lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller

arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att

arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra

orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för

ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde,

emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,--"vore det en

obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade

satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]

Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de,

såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från

denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan

af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och

derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i

sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de

hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion,

bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla

sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af

prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa

omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora

massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i

samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i

allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för

fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme

fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära

omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå,

men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af

utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de,

hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid

hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför

arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den

utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske,

men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig

arbetskraft". Men de, som så tänka--och de äro beklagligtvis icke

få--borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en

tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje

bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog

försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka

på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af

nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till

försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade

af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt

den förmodan--som omständigheterna sedan bekräftat--att det i framtiden

ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie

arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga

sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge

nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt

skala, allt till oersättlig förlust för--landet. Idel patriotiska

känslor således äfven här.--Så länge det står fast, att det, som för den

ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och

otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga

arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma

ifrågaatt _sjelf_ tillhandahålla denna billiga arbetskraft--intill dess

torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den

sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett

samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån

hos sig undertrycka.

* * * * *

Vore nu utvandringens konto--nämligen hvad dess inflytande på landet

beträffar--afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att

"credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust,

som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig,

är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt

uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af

arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende

innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas

ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.

Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett

"debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar

öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva

ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf;

men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft

_gratis_, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra

nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i

dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet.

Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda

kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu

ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt

förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att

utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas,

kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra

detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital,

eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang,

t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall

sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande;

då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu

gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att

fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst--den hufvudsakliga

skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han

utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till

sist visade sig vara af ingen nytta.

Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den

svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå--och dessa blifva med

en stigande civilisation allt flera--innan ynglingen eller flickan sjelf

förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet

eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den

uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till

godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång

måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en

följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock

afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld,

tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på

honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.

Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad

en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i

stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här

alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan

anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har

jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars

enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.

I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats,

hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska

tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som

utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor,

underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr.

årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt

mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som

afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven

under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet

endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till

omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden

sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas

högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter

vore det ju för dem en ren omöjlighet att utan bistånd af fattigvården

uppföda en skara af fem eller sex barn, derest hvarje barn droge en

årlig medelkostnad af 100 kr.--och fem eller sex barn i den fattiges hem

är i många trakter af vårt land snarare regel än undantag. Nedsätta vi

deremot strax kostnaden till hälften eller 50 kr., så skall ingen längre

kunna påstå, att denna summa är för hög; om man besinnar, att i fall

utgiften för kläder och skodon häri får anses ingå med 10 kr. om året,

återstår för bekostande af födan endast 11 öre om dagen. I sjelfva

verket torde dessa belopp vara alltför små, men om de betraktas som

medeltal, utjemnas förhållandet något deraf, att barnen åtminstone efter

10 eller 12 års ålder få i ej obetydlig mån sjelfva bidraga till sitt

uppehälle. Vid sidan af detta mer än torftiga underhåll, hvilket dock är

allt, hvad fattiga föräldrar i vårt land hafva att gifva sina barn,

derest de ega ett tillräckligt antal sådana, förefalla de summor, som af

staten och kommunerna utgifvas för det uppväxande slägtet, såsom

jemförelsevis frikostigt tilltagna. Om man nämligen för de senaste åren

dividerar utgiftsstaten för landets samtliga folkskolor med antalet barn

i skolåldern, befinnes, att staten och församlingarna gemensamt utgifva

omkring 13 kr. årligen för hvarje skolbarn. Antaga vi för att få en rund

summa, att äfven föräldrarna bidraga med ett par kronor årligen till

hvarje barns undervisning, så skulle följaktligen 65 kr. utgöra

årskostnaden för ett barn i skolåldern, uppfödt på landsbygden och i de

tarfligaste förhållanden.

Man kunde tycka, att omkostnaden för ett barn i spädare år borde vara

mindre, men detta torde knapt vara fallet. Här tillkommer nämligen en

annan faktor: skötsel och vård, hvars värde ej får underskattas, då man

vet, hur stor del af modrens arbetstid tages i anspråk för det

omsorgsfulla skötandet af ett spädt barn; något som äfven indirekt

bekräftas genom den stora dödligheten i fabriksdistrikter, der mödrarna

genom att sjelfva nödgas arbeta i fabrikerna ej kunna egna sina små

erforderlig omsorg. Antaga vi således 65 kr. såsom årlig medelkostnad

för en persons fysiska och andliga uppfostran inom de fattigaste

klasserna,[12] så har vid fylda 15 år en summa af i rundt tal 1,000 kr.

blifvit honom påkostad, och detta är följaktligen det minsta belopp, som

han har att utöfver sitt eget uppehälle förtjena genom sitt arbete,

derest ej hans existens skall anses innebära en förlust för det

allmänna.[13]

För att nu finna det uppfostringskapital, som genom de två sista årens

utvandring kan anses ha gått förloradt, vore det ännu ej rätt att

multiplicera de nämda 1,000 kronorna med hela antalet utvandrare. Detta

skulle vara berättigadt, derest alla utvandrarne befunne sig i åldern

15-25 år, ty personer i denna ålder hafva i allmänhet ännu ej börjat att

arbeta för andras uppehälle, om ej genom för framtiden afsedda

besparingar (hvilka de naturligtvis medtaga vid afresan) och deras egen

uppfostran är afslutad. För alla andra åter måste ett afdrag göras: för

barn under 15 år derför, att på dem ännu ej hela uppfostringskapitalet

blifvit användt; för personer öfver 25 år, derför att dessa kunna anses

hafva till större eller mindre del återbetalt samma kapital. Under

förutsättning att fördelningen i åldersklasser bland emigranterna under

de sista två åren varit densamma, som de föregående decenniernas

utvandrarstatistik angifver, visar en enkel beräkning,[14] att, om

utvandraren mellan 15 och 25 år tages till värdeenhet i ofvan antydda

mening, motsvarar en utvandring af 100,000 personer omkring 70,000

dylika värdeenheter, eller med andra ord: 70 millioner kronor utgör

efter en synnerligen låg uppskattning det kapital, som har gått för

landet förloradt genom 1880 och 1881 års utvandring.

Naturligtvis är en dylik förlust icke att uppfatta på alldeles samma

sätt som de, hvilka drabba ett land genom felslående af dess skörd eller

dermed jemförliga olyckor. De utgifter, hvarom här är fråga, ligga ju i

allmänhet temligen långt tillbaka i tiden; återbetalandet skulle

efterhand hafva försiggått i den närmaste framtiden, men att ett sådant

återbetalande i verkligheten komme att ega rum, äfven om utvandrarne

stannat hemma, är långt ifrån gifvet. Motsatsen är snarare att förmoda,

ty, derest utvandringen har sin orsak i ett öfverflöd på arbetskraft,

skulle följden af de nu emigrerades qvarstannande i hemmet antagligen

blifva, att ett motsvarande antal af landets invånare finge inskränka

sig till att med sitt arbete förvärfva blott sitt eget uppehälle och

följaktligen ända till sin död qvarstå såsom samhällets gäldenärer i

ofvan antydda mening. Genom sjelfva utvandringen förlorar landet i

sådant fall egentligen ingenting, utan denna är då i verkligheten blott

att betrakta såsom konstaterandet af en redan liden förlust,

afskrifningen af en rent nominel tillgång, hvilken en gång blifvit

bokförd till ett värde motsvarande kostnaden, men som, när den skall

realiseras, visar sig mer eller mindre värdelös.

Vore derför den nu försiggångna utvandringen ett enstaka fenomen, hvars

upprepande man ej behöfde befara, så kunde det väl med skäl sägas, att

de nu antydda förhållandena icke förtjena större uppmärksamhet, än man i

allmänhet är böjd att skänka ett redan öfverståndet lidande; men

beklagligen rättfärdigar ingenting en dylik förhoppning. Om än

utvandringen för ögonblicket torde hafva kulminerat, har den dock

säkerligen ej afstannat för alltid; med ledning af de senaste

decenniernas erfarenhet torde vi snarare få göra oss beredda på en

fortsatt emigration af i medeltal åtminstone 20,000 personer årligen. Är

denna förmodan grundad, leder en betraktelse af samma slag som den nyss

genomförda till det resultat, att vi äfven för närvarande årligen

utgifva en summa af allraminst 14 millioner kr. för intet annat ändamål

än att åstadkomma en framtida emigration.

Man är nu sannolikt trött på siffror och skall måhända till och med

förebrå mig att hafva velat inskränka spörsmålet om utvandringens

betydelse för vårt land till en naken penningfråga, under förgätande af

alla högre, ideela synpunkter. Enligt mångens påstående ligger det ju

något för vår patriotiska stolthet i hög grad tilltalande i den

föreställningen, att vårt lilla folk tager en så betydande del i det

storartade kulturarbete, som i våra dagar försiggår på det vestra

halfklotet. Härvid synes man likväl ej betänka, huru föga de personer,

som utvandra från vårt land, i allmänhet äro egnade att föra

civilisationen framåt. Med frånräknande af ett enda lysande undantag har

man just icke sport, att någon till Amerika utvandrad svensk derstädes

lyckats förvärfva, hvad man plägar kalla ett namn. Dock, hvad som icke

sker i första generationen kan möjligen inträffa i den nästa[15] och man

skall måhända tycka, det dessa förmodade frukter af emigrationen väl

uppväga de pekuniera uppoffringar derför, som vi nu få vidkännas. Men

hvilka "vi"? Beklagligtvis utgår, såsom ofvan antydts, endast en mindre

del af utgifterna för emigranternas uppfostran ur det allmännas kassor,

under det större delen af denna egendomliga pålaga, såsom det ofta

plägar ske, drabbar just dem, hvilka minst äro i stånd att bära den. Det

är genom tusentals fattiga föräldrars mödor och försakelse,--försakelse,

märk väl, ej blott af beqvämlighet och vällefnad, men af snart sagdt

alla lifvets ädlare sysselsättningar och intressen, som

utvandrarkontingenten åvägabringas, och om dessa föräldrar äro mindre

känsliga för den ära de tillskynda sitt fädernesland genom att bidraga

till Amerikas civiliserande, bör detta måhända ej räknas dem till last,

då de ju just för den sakens skull få eftersätta så mycket af sin egen

civilisation. Om ett träd sätter alltför rikligt med frukt, utmattas det

lätt sjelft dervid; på samma sätt torde utvandringen eller rättare de

sociala vanor, som föranleda den, vara att anse som en af de mäktigast

bidragande orsakerna till det sorgliga, men påtagliga förhållandet i

nutiden, att de fattigaste klasserna i samhället så föga eller alls

intet varda delaktiga af det framåtskridande i odling och lefnadssätt,

hvaraf vår tidsålder berömmer sig. Verlden går framåt, men de blifva

efter, de ha ej tid att taga del i civilisationens vare sig arbeten

eller fröjder: de hafva så brådt med att uppföda nya varelser, åt hvilka

de ej ens skola kunna bereda en lott, jemförlig med sin egen. De äro

proletärer, de förblifva proletärer, och de anstränga sig ända till

blods för att framalstra nya proletärer eller--när det vill sig

väl--emigranter.

* * * * *

I ordningen följer nu, att för ett ögonblick ledsaga utvandraren till

hans nya hemland och tillse, huru det går honom der. Beklagligtvis äro

de underrättelser man eger om de svenske utvandrarnes ställning i

Amerika, i allmänhet både knapphändiga och hvarandra temligen

motsägande. Till någon del torde väl detta bero på svårigheten att

inhemta noggranna underrättelser om en hand full menniskor, kringströdda

öfver en vidsträckt yta och uppblandade, äfven der de mest hålla sig

tillsamman, med en mängd folk af andra nationaliteter samt infödda. Men

i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda

på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och

stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under

normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde

amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i

något land helt och hållet uteblifva. Detta är för öfrigt nästan

sjelfklart. De platser inom industrien, som en för ögonblicket stegrad

spekulation framkallat, och hvilka man, när minskning blir nödvändig,

först indrager; en tillfällig arbetsförtjenst vid jordbruket, hvilken

upphör, när skörden är afslutad: dylikt skall i allmänhet varda den

nykomnes lott. Vill han sjelf nedsätta sig som jordbrukare, kan han med

sina ringa tillgångar ofta endast komma i besittning af de längst ute i

ödemarken belägna "homestead"-landen, der jordbruket äfven under goda år

nätt och jemt bär de dryga transportkostnaderna: ett prisfall på

landtmannaprodukter eller en förhöjning af jernvägstaxorna, och vinsten

förvandlas i förlust.[16] För honom återstår då endast att öfvergifva

den farm, på hvilken han redan nedlagt penningar och arbete för att om

möjligt söka skaffa sig en bättre, hvartill han dock har så mycket

mindre utsigt att lyckas, som lagen, sedan nybyggaren lemnat den jord

han först förvärfvat, icke längre på lika billiga vilkor medgifver honom

upptagandet af nytt land. Att stanna qvar är emellertid ogörligt; han

måste på nytt sätta ut "prärieskonerten", begifva sig af med familj och

husgeråd instufvade i en af dessa med soltält öfverdragna vagnar, hvilka

i ofvannämda ärende stadda så ofta möta den resande på hans väg öfver

prärien, hvar och en gömmande i sitt inre en myckenhet af svikna

förväntningar och en liten rest af ovisst hopp.--Så gästfri är

naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne

främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid

bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog

äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när

turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.

Rätt betecknande i detta afseende äro ett par uppsatser rörande

utvandrarnes ställning i Amerika, som finnas intagna i en för några år

sedan utgifven svensk tidskrift.[17] I den förra af dessa uppsatser, som

skrefs år 1873, skildras emigrantens ställning såsom i det hela mycket

gynsam, han hade endast att förfara med försigtighet och omtanke, taga

sig till vara för svekfulla agenter och värfvare, och allt skulle gå

väl; det heter till och med att "de fall, när någon, som utvandrat utan

öfverdrifna förväntningar, men med frisk vilja och någorlunda

arbetsduglighet, haft grundad anledning att klaga öfver sitt öde, äro

lätt räknade". Men mot slutet af nämda år inträffade, som bekant, i

Amerika en ekonomisk kris, hvars verkningar med dubbel våldsamhet måste

ha drabbat de element i befolkningen, som ännu ej fått fast fot i det

nya hemlandet; och i den tidskriftsuppsats, hvari ämnet följande år

återupptages är allt som med ett trollslag förändradt. De färger, hvari

den olycklige emigrantens öde nu skildras, äro i sanning så mörka, att

man måste fråga sig, huruvida det ej för det lyckligtvis ej synnerligen

betydliga antal utvandrare, som detta år lemnade vårt land för att

begifva sig öfver Atlanten, hade varit bättre, om de förgåtts i öppna

hafvet i stället för att landa på en kust, der endast en snabb undergång

väntade dem. Ty af hvad förut blifvit sagdt om utvandrarnes medförda

kapitalförmögenhet, lär vara klart, att, om det för mången är svårt nog

att komma åstad till Amerika, varder det för än flera en ren omöjlighet

att återvända hem. Men hurudan en mans och ännu mer en qvinnas lott

under dylika omständigheter måste blifva, derom är ej af nöden att orda;

då jag ej har till uppgift att söka anslå känslosamhetens strängar, så

framt de ej vid blotta omnämnandet af så sorgliga förhållanden af sig

sjelfva vibrera.--Man skall måhända säga, att utvandraren har sin egen

sorglöshet, sin dumdristighet att tacka för utgången. Men äfven om detta

utan all inskränkning vore sant, minskar det tydligen på intet sätt det

svåra i hans belägenhet; ej heller borde det kunna förringa vårt

medlidande, eller kanske hellre vår känsla af ansvar, om vi blott

besinna, huru litet af förutseende och klok beräkning, man har rätt att

vänta hos personer, tillhörande en samhällsklass, som af den hårda

nödvändigheten ständigt tvangs att lefva ur hand i mun. Liksom gamla

soldater blifva de likgiltiga för faran genom att ständigt hafva den för

ögonen.--För öfrigt ligger också i denna naiva sorglöshet något ädelt

och rörande. En person, som för ej länge sedan vid ett besök i Liverpool

sammanträffat med några svenska emigranter, berättade för mig åtskilliga

rätt betecknande drag, bland hvilka ett par, trots sin obetydlighet här

må anföras. De ifrågavarande utvandrarne voro ett antal män, simpla

arbetskarlar från olika delar af landet, hvilka på resan slagit följe.

Ingen af dem kunde ett ord engelska, men denna bekymmersamma

omständighet vållade dem ej den ringaste oro. De reste ju till Amerika

för att arbeta, ej för att hålla tal, och hvartill behöfdes då kunskap i

främmande språk? Sitt resgods hade de aflemnat i Göteborg; hvart det

sedan tagit vägen, derom egde de ingen aning. De litade i detta afseende

på agenten, hvilket antagligen var det klokaste, då sannolikt intet val

förefans. Den ekipering de sjelfva medförde var också af enklaste slag;

det mest anmärkningsvärda deribland utgjordes af en blomkruka med en

halft förvissnad Calla uti, hvilken en af dem bar på armen. Denna hade

han medfört hemifrån och skulle nu i dess sällskap anträda resan öfver

verldshafvet. Det är ej godt att veta, i hvilken afsigt han belastat sig

med en så föga nödvändig artikel--min sagesman förmodade skämtsamt, att

han ämnade rikta det nya landets flora med en derstädes okänd art--men

mera sannolikt synes, att han vid afresan ej kunnat förmå sig till att

låta blomman hemma borttvina af brist på skötsel; och är denna förmodan

riktig, torde denna utvandrare åtminstone ej hört till det slaget, som

lemna hustru och barn efter sig i elände. Vi önska honom lycka med sin

Calla; under resan torde den väl komma att vålla honom åtskilligt

besvär, men när han slutligen efter talrika vedermödor fört den oskadd

fram till sitt nya hem i Kansas eller Minnesota, kan han ju berömma sig

af att i blomman och i den mull, som omger dess rötter, hafva medfört

ett stycke af fosterjorden! Ett mycket litet stycke visserligen, men,

äfven om han stannat hemma, är det just ej troligt, att han någonsin

skulle hafva lyckats förvärfva ett större...

Emigrationen till Amerika, utgör, såsom förut är nämdt, den ojemförligt

största delen af den svenska utvandringen. Vid sidan af den pågår likväl

äfven en annan utvandring, som, om än till antalet mindre betydande och

äfven i öfrigt företeende vida anspråkslösare former, dock på grund af

de sorgliga eller rent af ruskiga förhållanden, hvarmed den står i

samband, måhända i lika hög grad som den amerikanska är förtjent af en

allvarlig uppmärksamhet. Jag menar den beryktade utvandringen och den

kanske ännu mer beryktade återinvandringen af svenskt tjenstfolk, som

från de södra provinserna af vårt land begifva sig ut att söka arbete i

Danmark och Nordtyskland.[18] Offentliga myndigheter och enskilda

personer hafva ofta och med eftertryck ifrat mot denna utvandring, som

genom sina följder onekligen närmar sig till en riksskandal, men i de

bortresandes hemtrakter betraktas den, efter hvad man försäkrat mig, ej

med oblida ögon, emedan kommunerna på detta sätt för en tid befrias från

några af sina sämsta element. Det är nämligen, såsom man lätt förstår,

icke förmögna hemmansegares söner och döttrar, som låta locka sig ut i

främmande land att der tjena mot en lön, som föga om ens något

öfverstiger, hvad som erbjudes här hemma. Utan det är gemenligen

socknarnes värsta afskrap, barn uppväxta i de sämsta hem, och af hvilka

ej annat kan väntas, än att de skola träda i sina fäders och mödrars

fotspår; och man är glad att tills vidare varda dem qvitt. Vanligen

återkomma de dock efter några år, och nu blir gerna den sista villan

värre än den första. Ynglingarna hafva under sitt kringstrykande

lefnadssätt oftast insupit råa och förderfvade seder, och, hvad de unga

qvinnorna beträffar, heter det i en embetsberättelse rörande denna

angelägenhet, att de "vanligen återvända hem, häfdade och vanärade".[19]

Under de senare åren har det upprepade gånger händt, att återresan skett

medelst fångskjuts och under de mest hjertslitande omständigheter. Om vi

i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för

våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att

inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande. Uppfödd i ett

hem, som knappast i något afseende motsvarar de föreställningar, vi äro

vana att förbinda med detta ord, i ett hem, der torftigheten i den

andliga omvårdnaden endast kan jemföras med den materiela

bristen,--sjelf måhända frukten af en af dessa lösliga förbindelser, som

äfven på landsbygden numera äro så sorgligt allmänna, omfattar hon med

ifver hvarje tillfälle, lika godt hvilket, att komma bort från en trakt,

der hon under hela sin uppväxt öfverallt mötts af ovilja och förakt. Om

några äregiriga förhoppningar lär föga kunna vara tal; om hon gjort sig

några sådana, skola de blott alltför snart komma på skam. Hennes arbete

är på det ställe, dit hon kommer, hvarken mindre tungt eller mera

ansedt, än hvad hon förut varit van vid; dertill kommer det nedtryckande

i att nödgas lik en döfstum färdas i en omgifning, af hvars språk, vore

det blott genom en ringa dialektolikhet skildt från hennes eget, hon

länge ej förstår en stafvelse. Småningom, vi vilja antaga det, repar hon

dock mod, menniskorna äro vänliga mot henne, troligen långt mer än

fallet varit i hennes hembygd; af det främmande tungomålet har hon

omsider lärt sig åtminstone hvad "hübsches Mädchen" betyder--och har hon

på sin lott erhållit något af den stolta nordiska skönhet, hvilken

särdeles i de här ifrågavarande trakterna ej sällan påträffas bland vår

allmoges döttrar, slår det ej fel, att hon skall få höra detta uttryck

ofta. Till sist inbillar hon sig måhända, att någon, som använder det,

dermed menar något mera eller bättre än en tom artighet--och från detta

ögonblick är hennes öde besegladt. Ty hon befinner sig, det är

öfverflödigt att påminna derom, ej i alldeles samma belägenhet, som

hennes systrar bland de lyckligare lottade: dessa kunna, om de få lust

dertill, utan fara låna sitt öra åt smickrets alla retelser, låta utströ

för sina fötter den beundrande vältalighetens blomster, vissa att alltid

i rätta ögonblicket kunna draga sig tillbaka inom sköldborgen af sin

hägnande familj--men om en dylik stackare endast "räcker djefvulen ett

finger, griper han strax efter hela handen". Hon blir mor.

Moderskärlekens fröjder äro, påstår man, äfven under de gynsammaste

yttre förhållanden blandade med mångfaldig bitterhet; med hvilka känslor

skall då den afvakta sin stund, som befinner sig ensam bland främlingar,

utan tillgångar, utan att en vänlig hand räckes henne till hjelp i det

ömmaste ögonblick?--Att vid domstolarne utkräfva de rättigheter, som

lagen i de flesta länder ännu tillerkänner henne, dertill saknar hon

måhända mod eller förmåga, och sedan hon en tid med ringa framgång

försökt sig på det konststycket att jemte sitt eget lif uppehålla ännu

ett annat, möter henne slutligen samhället, till hvars barmhertighet hon

ser sig hänvisad, i skepnaden af en gendarm, som med fångtransport skall

forsla henne till det ställe, som hon under nuvarande omständigheter,

sist bland alla på jorden ville återse, nämligen hembygden. Ej

osannolikt är hennes belägenhet vid ankomsten till fäderneslandet af det

uppseendeväckande slag, som på sista tiden stundom gifvit anledning till

tidningsartiklar, i hvilka det ljungas mot "tyskarnes hänsynslöshet",

hvilka ej finna sin räkning vid att med oss dela en fattigbörda, hvaraf

åtminstone halfparten, så kan det tyckas, rätteligen borde tillkomma

dem. Häraf har hon dock begripligtvis ingen fördel: det är ej mycket

troligt, att diplomaternas pennor för hennes skull skola sättas i

rörelse; resan fortsattes till hemmet, och dermed är hennes korta saga

slut. Ty resten deraf eger ej mycket intresse: huru hon med sitt barn,

eller sina barn inqvarteras i fattigstugan, ett mål för sina

olyckskamraters gäckeri, för allt hvad småsinnet och elakheten eger mest

kränkande och nedsättande; huru hennes lif, derest hon ej, hvilket är

troligast, snart sjunker än djupare, förflyter under ett hopplöst

släparbete och ett lika hopplöst grubbel, öfver hvad hon dock i grunden

förskyllat, efter en så oerhördt grym lott, ett så outsägligt elände

drabbat henne, henne framför andra. Fåfäng fråga! Skrifver icke

apostelen Paulus, att "en krukomakare har makt att skapa ett kar till

heder, ett annat till vanheder"?--Mycket mer måste då detta vara fallet

med den upphöjda rättvisa, hvars synliga representant på jorden är

samhället...

Det är ej blott till vårt medlidande, som en ur verkligheten hemtad

bild, sådan som den här tecknade vill tala. Den vill också komma oss att

besinna, det vi äro på väg att förlora något, som borde vara oss alla

lika dyrbart, jag menar vår nations goda namn och rykte. Om vi anse oss

ha skäl att klaga, att våra grannländer på ett orättmätigt sätt pålägga

oss något af sin egen fattigbörda, med hvilka ögon skola väl dessa

betrakta ett land, och hur skulle vi sjelfva bedöma ett sådant, som

årligen i hundratal utsänder sina döttrar för att hos grannarne låta

bruka sig till skörlefnad? Här om någonsin borde vår patriotiska känsla

finna sig berörd, om denna känsla eljest är mottaglig för något annat än

smicker. Af våra landsmän befinna sig i främmande land ett antal, som

rätt snart torde uppgå till en half million. Hvad veta vi om dessa mer,

än att de allesamman af en eller annan anledning funnit sig öfverflödiga

i hemmet? Är här ingen risk å färde? Om än de flesta--och bästa--af

dessa äro undangömda i Amerikas ödemarker, lefva dock bland våra

närmaste grannfolk, hvilkas aktning i främsta rummet borde vara oss

dyrbar, tillräckligt många för att både genom sitt antal och än mer

genom sin beskaffenhet uppväcka verkliga farhågor. Hos svenskt

arbetsfolk i Danmark hör man just inga andra egenskaper prisas än deras

villighet att fördraga äfven den uslaste kost--en förmåga hos

svenskarne, som ännu liksom under medeltiden, sätter våra danska bröder

i förvåning; under det att familjära uttryck sådana som "svenska

visiter", användt för att beteckna inbrottsstölder eller ficktjufnad,

begångna af svenska äfventyrare i Danmark, tillräckligt vittna om de

känslor, som man på andra sidan sundet hyser för oss. Äfven från Norge,

der svenskarne äro lika talrika som i Danmark,[20] förspörjes tid efter

annan ryktet om råa ogerningar, för hvilka svenska landstrykare anklagas

eller hållas misstänkta. Den tid är törhända icke aflägsen, då det att

vara svensk skall i Norge och Danmark anses för en lika dålig

rekommendation, som det att vara irländare nu är i England. Man får ej,

sällan höra det framhållas såsom ett bevis på "spänstighet" hos vårt

folk, att det vid första (?) motgång tänker på utvandring. På

förskönande benämningar är modersmålet rikt. Mig vill det synas, som om

ett folk ådagalade en långt mera berömvärd spänstighet, om det förmådde

att i onda som goda år anständigt lifnära sina medborgare utan att

nödgas utsända dem i skaror för att söka sitt uppehälle vid främmandes

dörrar.

Vårt slutomdöme om utvandringen kan således ej gerna blifva obetingadt

fördelaktigt. Väl kan den under tider af ekonomiskt trångmål och

arbetslöshet utgöra ett värdefullt, om än i allmänhet otillräckligt

medel att förbättra ställningen, hvarför det också vore högst oklokt

att, såsom i forna tider skett och ännu någon gång föreslås, söka med

tvångsmedel hämma eller inskränka utvandringen. Men å andra sidan eger

denna rörelse derjemte, särdeles om den betraktas som ett fortlöpande

fenomen, så många betänkliga sidor, att det utan tvifvel vore till

verklig fromma för vårt land, om den kunde genom naturliga, tvångsfria

medel för framtiden förebyggas eller åtminstone inskränkas. Men att söka

utfinna dylika medel utan att först hafva bildat sig ett klart begrepp

om utvandringens allmännaste orsaker, vore lika hopplöst som för en

läkare att söka bota en sjukdom, hvars diagnos är honom obekant. Frågan

om utvandringens orsaker skall derför bli föremålet för återstoden af

denna lilla uppsats.