Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas,
alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och
betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på
samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru
särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att
tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras
till föremål för några korta betraktelser.
Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas
förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och
om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier
sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga
orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen
numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i
emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med
olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom
samhällsorganismen--för att tala i optimistisk stil; eller ock--om man
ser saken mera i svart--en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om
således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl
sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren
antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i
den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra
missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad
aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt,
beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat
fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu
högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta,
kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver
hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig
sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat
landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till
Amerika.[2]
Siffran är--för ett land på fyra och en half millioner
invånare--betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande
siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för
emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland
beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så
mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar
hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva
utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen.
Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar
sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller
Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt
skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty
väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län
till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i
åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga
befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga,
fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro
bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än
bland befolkningen i dess helhet.[3]
Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt
fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet
betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika
öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som
eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska
frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt
undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka
antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen:
400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i
frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man
förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara
större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser,
hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens
namn--tiga ihjäl.
Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis
splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till
specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en
rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på
auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till
det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om
emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att
ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma
det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes
förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna
riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig
utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt
förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning
verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva
varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början
rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en
meningsyttring--i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig
främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och
betydelse--emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd
liten förhöjning i tullsatserna å den andra--så förefaller mig verkligen
den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet
grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att
knäcka en hasselnöt--hvilken kanske till på köpet är maskstungen.
För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka
bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas
som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika
talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren
för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att
den upphörde--öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser
tydligen icke den ringaste upplysning.
När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att
det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på
rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes
en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan
tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min
del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt
uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare
och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år
tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande
allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är
god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.
Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket--några allmänna
betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa--men
dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare
tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga
så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda
möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra
de förra--något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå
bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.
De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett
framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det
mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej
snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att
iakttaga tystnad.