Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i

dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft

fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man

får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island

mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en

helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod

i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af

svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt

och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva

derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de

förmoner, vi ega.

Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades

mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen

förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös.

Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han

stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt

dödas på stället.

Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var

skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors

umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda,

ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I

ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en

skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick

gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet

hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt

emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde.

Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant

elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan

kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro

ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson

lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette

Åsmundsson, hvilken efter _aderton_ års kringirrande, sjuk och eländig,

fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette

har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande.

Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.

Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro

så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta

dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra.

Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare

förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända

dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig

plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva

tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det

han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han

stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig

synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag

vill rida hem och icke fara härifrån.“ -- Han visste dock, att då stod en

säker och snar död honom före.

7.

Lagrättan. Christendomen.

Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer,

ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det

är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder

förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat

som uti ödemarken. Först år _1008_ döptes Sveriges förste christne

konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket

var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island

gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000,

var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade

christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta

visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till

ytterverlden och just till vesterns christnade länder.

Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första

gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno

före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo

sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig

Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna

Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk

berättelse af år _825_, hvars författare trettio år tidigare talat med

prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till

en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på

Isländarna.

Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin

inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de

christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras

christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom

medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba.

Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som

om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska

helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom

som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig,

Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När

han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade

han alltid till Thor.

Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af

en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna

och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik.

Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande

till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna

eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett

dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att

antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna.

Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit

en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man,

tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu

var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt.

Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som

kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär

verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en

särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid

denna tid icke ovanlige.

Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis

ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att

förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde

om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en

förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss

anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt

många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft --

sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till

sist äfven Rafnkel Frösgode -- har Island att uppvisa en man sådan som

Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken,

enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som

förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände

slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i

den Guds händer, som skapat solen.

Den första tanke, som uppstod hos nordbon -- han står icke ensam deri --

när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare

än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen.

En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos

till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade

om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att

foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde

fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.

Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade

icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det

berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så

skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne

till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade

för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans

fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang,

mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna

och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen

sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den

charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset,

hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en

skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en

sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds

föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en

senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på

Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en

femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte

de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit

förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt

tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år _986_ hade han

trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof

Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna

öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det

inre af Ryssland.

Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med

ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och

han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom

att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya

tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva

Island.

Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald

hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det

herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en

vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå

det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar,

om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till

allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer,

mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort

detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå

att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den

visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört,

att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det

vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes,

att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne

väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja

dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam,

hur han mumlade för sig -- det var hos honom en öfvertygelsens kamp,

som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och

tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger.

Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons

anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att

en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga

tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen

och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de

åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att

göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar.

Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all

framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta

fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de

borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han

tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri,

att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för

sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess

bekännare öfver till sin.

Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla

skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att

stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste

hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i

sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på

Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om

så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till

det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin

vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes

fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års

allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af

öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på

allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i

landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.

Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska

och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han

måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot

det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid,

blifva lagligen antagen till öns religion.

Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis

allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den

s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta

ledningen af landets angelägenheter.

Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från

Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio

godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade

kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa

fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när

lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader

af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta

raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena

bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande

var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla

lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster

voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes

alla förslag om benådning -- annars konungamaktens prerogativ -- men för

beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i

stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då

fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt

att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria

vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande

på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under

hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid

hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas -- en Skapte

var lagsagoman i 27 år -- men man hade icke att befara något försök af

honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne

veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han

om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter.

Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att

utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att

motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra,

välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.

På Island fans icke som i Norge _en_ man, som kunde genom sin makt,

med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På

Island voro tvenne utvägar möjliga -- antingen skulle lagförslaget om

christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och

antagas af lagrättan -- det torde dock dröja innan man var säker om alla

de fyratioåttas röster -- eller ock måste man gripa till utomordentliga

åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med

bibehållande af laga former.

Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått.

De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära

yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda

Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet

vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han

qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de

afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort

deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade

allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte

sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra

dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls

vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan.

Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till

lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det

talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde

Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den

nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det

blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade

sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå -- man ser, hur

medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick,

då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring

kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det

bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade

sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då

började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte

förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på

thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I

gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls,

som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes

församlingen, hvar och en gick till sin bod.

Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne

stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida

med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån

sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning,

med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras

åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter

beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem,

offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island

den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte

deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14],

som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock

bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande,

sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de,

som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla

oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva

i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår

herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må

med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket

saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta

att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de

bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet,

Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en

Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen

ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga,

om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret,

framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat

antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas

öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“

Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa

ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod,

lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der,

utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man

ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.

När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till

lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde

han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna

af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man

skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt

bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar

Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel

och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens

närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå

enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta

sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena

voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan

med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år _1000_.

Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades

snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent

en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att

undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull

med sådan vördnad af sina landsmän, att de år _1056_ öfvertalade honom

att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till

år _1080_; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den

förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska

litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna

och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island.

Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son

och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera

sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga

tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat.

Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister

mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades

ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde

till prester, såsom Are och Sämund. År _1119_ var allthinget ytterst

talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som

hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det

var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till

biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras

område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta

senare stift, upprättadt år _1105_, upphäfdes år _1800_, samma år som

allthinget försvann.

Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande

förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen.

Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på

allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.

Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk,

äro utplånade -- särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet

sorgligt allmänna -- förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder

en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett

sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande,

fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid

inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.

Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för

det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med

förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det

följande får tala mera.

Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva

minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk.

Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde

man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under

lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet

de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika

följe-andar.

Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det

christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k.

Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader,

som gifver sin son lärdomar.

* * *

Derom vill jag tala,

huru säll jag var

uti verldens boning

och än om det andra

huru nödde menskors söner

gå till skuggorna.

* * *

Jag lutad satt

länge och nedåt vägde,

mycket lysten var jag dock att lefva.

Men Han rådde,

Han som mäktig var,

fram skynda den dödsdömdes vägar.

Hels kedjor

hårdeliga slutna

kommo mig kring mina sidor.

Dem slita jag ville,

men de starka voro.

Lätt är fri att gånga.

Ensam jag visste,

hur i alla lemmar

smärtan i mig svälde.

Hels mör

hemskt mig bödo

hem till sig hvar afton.

Solen såg jag

sanna dagens stjerna,

sorgligt uti molnen sjunka,

men Hels port

på ett annat håll

tungt jag hörde tjuta.

Solen såg jag

af blodrunor sluten

mycket, då jag var ur verlden dragen;

mäktig syntes han,

mångalunda,

mer än han var fordom.

Solen såg jag.

Så mig tycktes

som jag skådat herrlig Gud.

Sista gången

uti tidens verld

jag för honom ned mig böjde.

* * *

Solen såg jag

skälfvande på vågen,

rädslofull och nedböjd,

ty hjertat mitt

ganska mycket var

uti vanmakt sönderbrustet.

Solen såg jag

sällan mera dyster,

mycket då jag var från verlden dragen.

Min tunga var

som vänd i trä,

som kallnad alltomkring.

Solen såg jag

aldrig sedan

efter den dystra dagen.

Ty skyarna lycktes

för mig samman,

jag gick bort från qvalen kallad.

* * *

Längre än alla

var mig den natten,

då jag stelnad låg å bädden.

Då besannades

detta gudaord:

menskan är af mull.

Det ser och dömer

danande Gud,

som jord och himmel gjort,

huru enslige

månge fara,

fast från slägt de skiljas.

Sina verk

hvar menska njuter,

säll är den det goda öfvar.

Af rikedom

mig var beskärd

af sand en bäddad säng.

Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från

dem till ljusets.

Män såg jag då,

som hade mycket

gifvit efter Herrans lagar,

rena ljus

vordo klarliga

öfver deras hufvud brända.

Män såg jag då,

som med mycken flit

främjat andras bästa.

Englar läste

helga böcker

öfver deras hufvud.

Män såg jag då,

som hade mycket

tärt sin kropp med fasta.

Sig Guds englar

för dem alla nederböjde;

det var högsta hugnad.

Män såg jag då,

som sin moder

mättat hade.

Deras hvilorum

uti himlens strålar

herrligt stälda voro.

* * *

Höga vagnar såg jag

öfver himlen fara

och till Gud de hade vägen;

dem styrde de,

som utan sak

mördade voro.

Mäktige Fader,

höge Son,

helige himlens Ande!

jag beder dig,

som allting skapat,

oss alla ifrån synder skilja.

* * *

Detta qväde,

som jag lär dig,

skall för lefvande du sjunga,

solens sång,

som i mycket

minst månd’ diktad synas.

Här vi skiljas,

men månde åter råkas

på menskors högtidsdag.

Herre min,

gif de döda ro,

tröst åt dem som lefva.

Underlig visdom

var dig i drömmen sjungen,

men du såg det sanna.

Ingen man så vis

är skapad vorden,

att af solens sång han förr hört orden.

8.

Njål.

Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens

lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som

ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro

ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna

lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.

Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin

fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för

det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga

mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten

öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag

och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå

med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna,

det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi

sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa,

ingalunda bland de lägsta folken.

Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya

lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den

Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra

fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så

gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist

på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför

allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom

öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de

derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller

glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga

tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och

det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt

varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens

död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket

folk, utan ett, som _kan_ räddas, _kan_ öfvervinna de onda yttringarna

och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet

mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke

hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de

tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter,

de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar _vår_? Folket, som

sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste

sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja,

det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf

och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt

land -- det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess

forntid _måste_ kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga

skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och

lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda

tankar.

Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare

hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga

proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan

afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage,

som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke

öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd,

ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter

christendomens antagande fullbordad.

Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills

hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga

sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja

vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill

anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands

ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika

materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så

väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks

och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres

konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras

nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att

framställa denna bild utan skuggor -- sagan påpekar alltför många -- men

jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.

Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och

ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös

-- en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han,

så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma

råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste

svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het

Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans

tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i

föräldrahemmet.

Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur

sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter,

som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen

vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade

genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem.

Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det

tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter

hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om

intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill.

Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.

Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under

olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det

förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa

ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva

alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter,

man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika

sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre

var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots

alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne

till vrede och oförsonligt hämdbegär.

Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon

var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af

hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert

par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger

och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men

ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man,

var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar

och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls

gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom

till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd

vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade

ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan

sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar

bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig

att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär

än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att

vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“

Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora

var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det

andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde

mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna

och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds

anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för

thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken,

tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål

bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.

Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre

mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få

råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara

högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara

honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg

ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han

kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process

nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger

sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål,

blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet

var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar

blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att

lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto

sig in i huset, men han fälde med sina pilar -- han var öns ypperste

bågskytt -- enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde

ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor

och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något

derpå?“ frågade hans maka. -- “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan

ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker

på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre

eller kortare.“ -- “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar

och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.

Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående

exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och

lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af

hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och

en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och

göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel,

väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt

vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle

misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man

land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt

lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel,

som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot

sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den

tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son

Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken

Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då

for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg

upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga.

De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa.

Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden

sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om

Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han

aldrig ljuger.“ -- Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas

ofta i sagorna.

Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar

var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan

mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig,

emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i

stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter

den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl

vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte

pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att _det_ var

lönen för _den_ gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta

så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som

en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill

göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt

öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett

formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade

inrättat till landets fromma.

Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och

deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo

hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden

med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så,

att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men

han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken

Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en

guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål.

“Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din

faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är

skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“

“Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“

“Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du

är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att

uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till

Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de

höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt

stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses

syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke

vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs

femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare

skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur

det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom,

men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom

få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt.

Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs

för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.

Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla.

Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han

hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen

att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin

hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag

till Hvitanäs och såg der många bodtomter -- det var Höskulds thingsplats

-- men när jag kom till Thingskålathinget -- Valgårds forna -- såg jag

alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar:

“här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från

mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre

godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han

lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att

taga lifvet af Höskuld.

Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla

de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar

sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt

deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du

säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så

blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de

mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem

något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda

ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist

gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård

var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord

voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet,

sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.

Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“,

sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig

undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård,

förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för

motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans

kommande beteende är det godt att minnas som _en_ mildrande omständighet,

att han ogerna åtog sig saken.

Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med

honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut

att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas

af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens

befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi.

Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager

mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och

samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han

vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog

väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga

och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar.

Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls

äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när

de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som

smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han

till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“

Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag,

att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är

det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget

är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“

“Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det

värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod

fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige,

den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra

fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort

inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag

hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han

lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om

han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån

gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds

ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för,

kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i

de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag

tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och

annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick

jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger

jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger:

“med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom

och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj

nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har

du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande.

Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom

mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden:

“mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han

förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin

sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.

Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden

aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram

till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af

Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade

blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds

dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag,

gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja

qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var

det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra

eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och

när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt;

jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner

åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar,

men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på

Sida, påminde honom, att han en gång räddat Floses son från en säker

död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till

förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar

Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige.

De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att

få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade

Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid

med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot,

att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen

ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex

silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man

yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de

troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag

vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa

förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen

förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde

brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande.

Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf

ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och

ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades,

besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade,

hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan,

att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om

han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda

åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru

födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen

slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja

hämnas Höskuld. Då sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan

tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“

Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han

påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men

till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son

Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och

hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål

redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att

jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“,

invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest

har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten

linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då

han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa

dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa

för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag

yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag

skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny

gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.

Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren.

Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en

eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade

i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart

som beck och qvad med hög röst:

Jag rider hästen,

daggbestänkte,

med fuktig man,

ondt vållande.

Eld är i ändan,

etter i midten,

om Floses råd

är det kaflen far.

En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld

derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner

eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men

beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo,

begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons

maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim

Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig.

Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge

hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart

döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“,

svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina

söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora:

“gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora

svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett

och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade

Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat

efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig

skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade

gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig,

så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och

Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De

gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det

var de sista ord, Njål hördes tala.

Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen,

sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls

måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det

blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin

ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre. Sent på

hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt.

“Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“

Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose.

9.

Den Isländska republikens slut.

Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga

tidsålder -- denna slutades, som redan sagdt, år 1030 --, men jag hade

alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det

slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna

af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar

denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon

företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands

sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast

anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.

Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var

den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan

stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga

en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken,

för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles

yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.

Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och

belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson

till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise,

som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om

han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det

kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder

hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre

bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han

gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag,

ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde

till det praktiska lifvet.

Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog

uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade

lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde

en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller,

enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt

beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med

odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess _jemförelsevis_

småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan

Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges

öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och

en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge,

der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen

dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der

konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han

väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han

till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och

hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största

gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf

fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik

Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung

Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet

förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren

att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han

sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.

Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att

använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen

timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder

Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens

öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af

förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då

vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När

underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på

invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats

på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras

varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd

af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att

med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och

sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och

gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade

han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss

efter.“

Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig

Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt

under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare

blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke

ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig

i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades

fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott,

han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda

i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok

talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro

mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö

under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en

af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt

hemlands högsta embete.

De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer.

Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v.

s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till

Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl.

Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att

man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle

Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på

något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för

att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af

egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte

på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler

eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han

på sitt stora historiska verk.

De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att

finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de

oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön.

Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var

i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar

Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för

att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom

gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora

ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg

och fick hans stora förtroende.

På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att

i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård

och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig

Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan

var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste

motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu

dödade.

Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar

Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får

Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan,

der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge

eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första

anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in

i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots

försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort.

Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större

varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den

lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre

redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der

han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t

Mauritii dag, den 22 September.

Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda

och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas

att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i

sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans,

ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande

slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet

vacklande statssystemet -- sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi

få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en

af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den

tiden vanligt.

Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne

den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman

måste jag dock meddela.

Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot

och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna

mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk

charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre

rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena.

Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod

att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres

mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig

efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del

förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro

gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde

konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning

underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att

få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år

1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera

af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän

och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med

bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen

afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska

lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den

s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon

utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.

Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro

ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga

läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt

vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor

betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i

dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke

i vågorna.

Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse

var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en

täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade

naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare

med allt eller med det förnämsta, de behöfde -- ett af de vilkor, som

framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var

att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning

-- hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre

bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre

omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.

Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena

sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är

fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde

större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer

än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de

Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad,

som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden -- _vi_ hafve

dervid att särskildt tänka på Sverige -- är af rätt stor vigt, emedan de

politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på

hela den följande utvecklingen.

I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges,

rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar,

hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde

gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna

angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var

den andra.

Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade;

strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk

någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt

för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra

partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades

konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt,

sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till

Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde

äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af

hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det

öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda

sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett,

huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den

ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre

icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans

intet som gaf _helgd_ åt detta _stora_ inflytande. Alle kunde icke vara

nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna

en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.

I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade

ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och

högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga

förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det

märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets

talan, kraftfullt, till och med hotande _mot_ konungen. Vi se en frukt

af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så

godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade

den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man

kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång

måste bestämmas och öfvervakas.

Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af

åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste

medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt -- ur dem utbildade

sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af

den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i

Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands

stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början,

men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de

gjorde sin så mycket större.

Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den

så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än

voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma

ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under

början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade

aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund

derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.

Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen

afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en

politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef

ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer

enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under

hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi

frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill

år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva

icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé

torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent

sjelfviska striden.

Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett

samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det

oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder.

Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre

företeelserna icke voro tecken till ett _fullständigt_ förfall, sådant

som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första

årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under

alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo

hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade

ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en

krönika -- en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder --

ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en

odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet

icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande

gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med

de materialier, vi ega.

10.

Sagorna.

Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia,

tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är

ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för

våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för

presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka

skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något

är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok

handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom

en, i det föregående omnämnt eller antydt -- om landnamsmännen, lagarnas

införande, allthingets sättande, tideräkningen -- det gjordes år 970 en

förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren -- om

fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de

utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han

slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas

sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra

begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt

längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island

och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel,

Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are

var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter

det Island började bebyggas.

Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan

alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre

framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda

alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken.

Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda

sånger -- den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära

-- man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden,

ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den

Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter

gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän

eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en

sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller

från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades

sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor

voro inblandade i berättelsen -- rätt månge af Isländarna voro skalder

-- bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet

att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt

efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde

öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de

hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom

derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det

i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista

orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet

var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter

bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga

till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som

nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten

i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det

är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick

en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att

nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense

derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare

redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200

år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands

bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“

Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit

synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon

gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss

trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia.

Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre

uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en

viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott.

Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag,

nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i

hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva

deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de

följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om

det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på

nedskrifvarens personlighet -- det blef då ett verkligt författarearbete.

Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa

båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är

chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke

var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort

mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke

behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande -- hon är

ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet

antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den

svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på

höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens

blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten,

hvilka åter beteckna sjunkandet?

När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera

den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras

offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar

icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art

i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k.

händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder

fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla

sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o.

d. -- idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om

det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden,

finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt

förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af

dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de

äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders

land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde

århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.

Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har

man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer

tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en

synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga,

under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få.

Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen

nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade

omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes

reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så

fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man,

som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid -- han hette Arngrim

Jonsson och dog år 1648 -- aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om

Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.

Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska

sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet

af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog

1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år

1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har

man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet

inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och

å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är

ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen

i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på

pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans,

ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt

något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla

tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart

att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana

mästerverk, som flera af sagorna äro.

Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes

hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi

inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka,

springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne

och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför

mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon

kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner,

hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och

söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är

det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är

detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande

krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i

minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande

omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör

-- i fall han gör det väl -- visar sig vara en herre öfver den tid,

han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess

art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan,

att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en _författare_

i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man

icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel,

som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på

Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra

hörn.

När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till

utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra

sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor

säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det

storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska,

hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af

de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil

Skallegrimson.

Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i

allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen

i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten

böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om

man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna

svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga.

I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de

inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda

ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är

från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De

understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som

ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna

farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga

mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger

att hans yrke icke var godt -- detta allt och mycket mer förråder en

stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga

röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är

af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.

Att _endast_ efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är

naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka

på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften

bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta

manuskript, man nu _eger_, verkligen är det ursprungliga eller en

afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än

den ena tidsgränsen, den nämligen, _efter_ hvilken sagan icke kan vara

författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller

åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid

nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen

äro den Isländska republikens -- sagan är således i det fallet skrifven

före år 1262 -- eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att

ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen

Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands

märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är

dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste

man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i

synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med

den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig,

att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika

förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare

afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid

behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar

en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just

den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja

kanske till och med endast den mundliga sagan.

Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva

påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke

fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är

ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte

Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än

under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia.

Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande

hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga

en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem.

Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig

kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte

pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara

lucka kunna fyllas.

Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen

är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser.

Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus

öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.

När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade

folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den

klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring

sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken

såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke

på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de

trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring

med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne,

trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet

och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre

bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo

det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom

lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som

med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den

nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit,

Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade

derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla

tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter

en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur

den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig

till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa

hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då

de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med

östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna

odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och

korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska

litteraturen nådde sin blomstringsålder.

Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse,

behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa

utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare

genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk

tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens

historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och

för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med

och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och

Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år

1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att

söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren

1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa

Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag

vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220

och 1260.

Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda

alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt

och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela

blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke

sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det

är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta

afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in

att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess

fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska

sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi

vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af

den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke

den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här

icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som

skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa

poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket

denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning

finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska

ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och

Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa

tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter.

Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega

visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från

riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger

och Islands klassiska litteratur sakna.

Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i

synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från

denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika

charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här

till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet

framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant

det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin

tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig.

Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig

till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans

lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet

år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något

före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde

och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare

Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han

säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer

han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från

Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se

upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer

hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans

författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades

från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända

mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle

blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag

lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade

mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens.

Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är

nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten

förberedelse antyder _författarens_ tillvaro. Han låter händelserna träda

fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi

icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett

land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin

tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska

nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för

öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den

Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på

södra Europas folk. Deremot -- Njåls-sagans författare lefde, då Island

hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var

nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af

Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af

Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den

Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det

Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.

* * * * *

Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat

gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning

om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse

derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så

vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola

sätta värde uppå.

Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det

psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket

folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det

historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig

en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer

storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att

lära känna.

Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven

om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning,

som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden,

folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om

våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom

kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft,

den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder,

äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.

Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi

hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss?

Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen,

dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi

_måste_ taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för

dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga

en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna

tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta.

Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men _hur_ denna

utveckling sker, det beror -- på oss.