Fem år derefter är Egil åter ute. Erik b_Lifvet på Island under sagotiden

i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med

Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet

för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till

konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan

för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen.

Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far

Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans

ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan

många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen,

men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde

honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke

unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen

derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters

förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt

mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade

ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon

hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade,

skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist

kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på

återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom.

Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges

krona. Egil reser ut till Island.

Då han nu kom dit -- år 945 -- var, enligt sagans vitnesbörd, allt

odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner

bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är

icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans

sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?

Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han

var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare,

äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans

mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och

gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka

mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk

under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons

vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger

och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på

hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat.

Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på

hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne.

Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de

tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade

sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville

dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade

fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i

stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska

litteraturen åt oss bevarat.

Tungt det är mig

tungan röra

och ur strupen

andan draga.

Är ej likligt,

att jag kan sjunga,

sången bringa

ur andens boning.

* * *

Ty ätten min

mot ändan lider,

likt träden i skogen

som ljungeld slagit.

Ej med godt mod

mannen bär

frändens lik

i grafvens famn.

* * *

Svårt var brottet,

böljan bröt

i min faders

frändekrets.

Öppet vet jag

och ofyldt stå

sonens rof,

som mig hafvet redde.

Mycket har Ran

ryckt ifrån mig.

Jag är mycket arm

på kära vänner.

Hafvet slitit

min slägts bästa,

ädlaste band

bort från mitt hjerta.

Du vet, kunde jag sorgen

med svärdet hämna,

då vore Öges

olycka gifven,

kunde med stormens

broder jag strida,

hans maka jag skulle

med svärdet möta.

Men jag icke

tror mig ega

makt att strida

med skeppens bane,

ty all verlden

för ögon kommer

gamle mannens

hjelplöshet.

* * *

Han såg mest på

hvad fadren sade,

om än allt folket

annat sade,

och mig hjelpte

uti hemmet

och min styrka

mest han stödde.

* * *

Hvilken annan

orädd i striden

skall nu stånda

vid min sida?

Ofta jag det tarfvar

bland detta folket.

Stäckt är min vinge,

när vänner vackla.

Svårfunnen är

en säker vän

på hela ön,

som man kan tro;

ty svekfull

slägtingars bane

brodrens kropp

för guldet säljer;

mången finner jag så

efter skatten girig.

* * *

Jag hade godt

med spjutens gud,

på honom jag trodde

och tryggt litade,

tills Valfader

vänskapen bröt,

segerns gifvare

stötte mig från sig.

Ej jag till Oden

offrar gerna,

till Viljes broder,

gudarnas höfdinge;

dock Mimes vän

mig har gifvit

böter för sorgen,

om jag det goda vill säga.

Af Suttungs mjöd

mig han dricka gaf,

skaldekonsten

skänkt mig att öfva.

Han mig den goda

gåfvan förlänat,

att osäker vän

till ovän göra.

Odens bundna

oväns syster --

nu är jag rådvill --

ståndar på näset.

Dock skall jag glad

med god vilja

och orädd

Hel förbida.

Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till

sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt

öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist

slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg

gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord

drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till

strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med

de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut

dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade

han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig

med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda

kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare

tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.

Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de

mörka sidorna.

Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var

dock ingalunda den siste vikingen från ön.

År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs

mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan

till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man,

som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en

vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte

vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som

hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar

ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål

att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och

sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald

Gråfäll var då redan fallen.

Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett

köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem

tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att

duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta

på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades

en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med

Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls

vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod,

men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till

flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att

betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar

deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem

ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de

vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och

Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.

År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige

i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den

yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade

dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i

Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till

Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente

med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i

pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han

en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld

var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och

derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i

främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde

qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma

saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård,

hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans

tid företogo den långa färden; de tvenne förste foro dit före 950. Dessa

färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges

konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som

Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring

på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot

Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder

började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.

Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen

drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då

oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom

ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig

der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga.

I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade,

utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner

och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som

Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist

land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer

det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några

fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen,

som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste,

äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt

stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att

anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning

mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det

tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de

rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten

Vilhelm eröfraren.

På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan

folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under

fredliga förhållanden. Då sträckte mången ut sina färder än längre.

Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog

man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till

Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde

den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka

man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af

vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd

företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim.

Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i

tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes

många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde

kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda

en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta

derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt

och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från

andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera

af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om

guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets

stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som

utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant

mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl

glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna

steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge

uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den

Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva

fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge

beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på,

att mellan vikingaskeppen foro -- enligt sagornas vitnesbörd -- talrika

köpmansskepp, hvarjemte det förhållandet är ganska betecknande, att i

Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking,

samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta

kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit

storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk

konstflit af ingalunda föraktlig art.

Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut

för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid

Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars

sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen

storartadt[11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde

man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades,

krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge

innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men

när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes

under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor

uppfattning höfves den, som vill handla stort.

Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den

onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att

man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra,

utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att

förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke

tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke

förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids,

och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker

helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens

nittonde århundrade.

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle

i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog

ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande

äfven i hemmet; det _personliga_ inflytandet hade ännu icke hunnit i

betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt

inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det

Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de

Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde

i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i

Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt

eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket

naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och

derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få

härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna

och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man

målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning,

för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande

omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af

sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett

stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal.

Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som

icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels

är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan

ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare

yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna

om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda

var ett _yrke_, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter

mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva,

blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller

intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med

christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan

af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan

christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya

trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot

vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde

uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde

prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock

vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna

något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan

betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra.

Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en

pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är

tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af

ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar,

som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras

dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor,

skuggsidorna äro tvärtom _ganska_ djupa och dystra. Mången viking förde

ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig

vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva

en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i

religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just

emedan så är, måste vi fråga -- hade Nordens folk, hade Islands invånare

vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde

tveka, huru denna fråga är att besvara.

Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga?

Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma

gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att

rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas

icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver

kraften, som uti dem uppenbarade sig.

Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad

vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver

hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla

skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade

namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes

visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af

en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid,

då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde,

hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala,

som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid

den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och

ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett

motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett

folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.

Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela

utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det

kunna rättfärdigas?

Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke

så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt

tadel. Nej, långt derifrån -- det vi här förstå med artificielt kan vara

mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller

ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och

det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.

Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats

icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen

vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till

och med det, att menniskorna _kommit öfverens_ att beteckna det eller

det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes

denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten

till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är

något menniskans _förvärf_, ett resultat af mensklig verksamhet eller

konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i

alla tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det

icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna

förmågas upprinnelse -- hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det

ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för

dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med

så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre

tvingande inlärande.

Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att

fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning,

som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta,

aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan

naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet,

för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet.

Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers

erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom

det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det,

som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan

alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de

platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt

sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den

“döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat.

Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga

forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke

artificiela, utan naturliga.

Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan

att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan

ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa

uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med

tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är

något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till

menniskan och hennes område.

Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan

af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det

samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan

uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas

mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre

och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den

förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de

upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda

sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart

år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari,

hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December

färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig,

att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en

ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt

detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och

tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke

artificiela, utan naturliga.

Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider

fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“

hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår

kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det

animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap,

som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess

verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit

så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra

hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet

gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre

en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken

och dettas mångfaldiga uppenbarelser.

Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af

hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid

dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller

till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer

det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i

strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig

gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta

att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar,

utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg,

som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink,

utan naturlig.

Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en

ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna

kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket,

lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid,

då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria

verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid,

står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne,

som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar,

skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd.

Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har

ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en

utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en

egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig

gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar

äro således icke artificiela, utan naturliga.

_Vår_ historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida

senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi

visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast

på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva

funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med

inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya

landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta

sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som

under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung,

fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare

i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem,

byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och

derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till

ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu

ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste

tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är

säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i

verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och

menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området.

Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en

tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan,

då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. -- Alla dessa

företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke

artificiela, utan naturliga.

En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.

När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de

rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo

till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och

der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt

kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början,

hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa

ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd.

Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket

“helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att

man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu

var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd,

att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara,

tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande

brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades

att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när

han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan

dess båda yttersta näs -- han tände upp eldar vid hvar flodmynning i

fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför

liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna

på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande

landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område;

hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en

tvåårig, välfödd qviga.

Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått

försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som

icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre

jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen

eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i

detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?

De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och

barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord

hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och

hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem

ett nytt statsskick uppspira.

De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan

förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde,

hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk,

men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.

En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas

ofta om hemmamännen -- såväl i Norge som på Island -- och menas dermed

frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans

bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att

dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan

att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis

förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände

nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller

att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig

och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon

anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke

lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den

andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver

brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med

utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men

de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en

af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta

förfarande friheten af sin herre.

En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt

underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats

på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken

och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar

och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en

Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och

hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre

tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens

landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet

och taga med sig spade och hacka.

Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af

någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af

utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller

sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde,

så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna,

att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att

mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke

taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat

ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin

höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt

var, hålla tillsammans i ondt och godt.

Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre

skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett

skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden

var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om

deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade

de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till

höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som

voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.

Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras

betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det

en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de

store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan

ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde

genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och

våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.

Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga

förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt

område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i

verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte

sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap

finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning

finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig

omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af

dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig

skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans

här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en

allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem

alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre

ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som

i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin

egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu

har.

Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den

hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse,

var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång

fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det

borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens

makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes

tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.

Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof

här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra

hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade

snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens

inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som

besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt

och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan

underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med

hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant

behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat

hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades

godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det

är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära

och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades

så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera

händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så

önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida

mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens

konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.

De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna,

då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill

anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en

föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.

Sent under landnamstiden -- omkring år 920 -- kom en man vid namn

Hallfred ut till ön med sin femtonåriga son Rafnkel. De bodde först

tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet

och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i

närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade

företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet

Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke

kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att

söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i

fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång,

då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att

skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade

förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till

den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af

Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han

gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat,

förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den

fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och

döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när

han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot

en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar

goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor

förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.

Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans

sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de

förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen

var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock

på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes

broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga

former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans

skull komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint

göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård

och dröjde der, som om intet hade händt.

Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit

fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han,

gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting -- att dö eller att

flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att

aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke

långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och

byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina

nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt

godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga

gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel

skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna

från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När

Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap

att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig.

Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall

till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan

betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge.

Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta

antydning på det förflutna gjordes.

Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg,

under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han

åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar.

En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar

till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton

man, förföljer Övind, anfaller utan ett ord till förklaring och dräper

honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och

kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö

eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem.

Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem

sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten

af 900-talet.

Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer

stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten

af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje

generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den

tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest

betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare

häfdatecknaren Snorre Sturleson.

Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars

far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid

Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres

fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis

sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre

uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom

åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från

gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna

hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren,

farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han

var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy,

ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i

fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos

en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl

eller illa om en sak. Månge sågo med afund hans makt, då de icke tyckte

sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i

styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara

hans ovän.

I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre

gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit

sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför

på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade

henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode.

Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids

son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och

morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön.

Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till

thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet.

Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade

råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet

blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar

att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp

en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre

gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället,

hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring

huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der

Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att

förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel

deras talan och Snorre fick böta.

Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han

hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från

Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot

Styrs dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en

berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne

bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr

ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig

att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.

Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en

frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända

eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem.

Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin

ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som

Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget.

Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i

händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade,

att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade

fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick

betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var

derföre missnöjd med Snorre.

Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro

fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke

voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina

fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin

sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne

ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf

var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter

med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med

fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en

vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada

(993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf

banehugget blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna

utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man

skulle få föra talan om någons dråp.

Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres

verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det

blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad.

Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad,

således under Anund Jakobs tid.

Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan

är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne.

Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre

godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade

slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade:

“till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I

och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är

handstarkast.“

Lagarne. Thingen.

Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna

chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse.

Dermed tillgick på följande sätt.

På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare

Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig

bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island

lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna

märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t.

ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva

en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med

hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han

redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med

sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.

Den tiden fans det icke _en_ lagbok för Sverige, _en_ för Norge. Äfven

om det i hvardera landet denna tid fans _en_ konung kan man icke säga

landet i alla afseenden vara _ett_. Hvart landskap beboddes af en stam,

mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville

i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om

att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna

utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för

denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar.

Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje

o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De

lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om

dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de

intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes

hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man

lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt

utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga

för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det,

som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa

mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse

med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som

en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han

var icke i egentlig mening _författare_. -- I Norge finna vi likartade

förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna

stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under

Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var

fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen

bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart

fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de

åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag.

Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra

fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge

tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske

Norge, Gulathingets, det Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det

Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full

säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget

delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena

företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna.

Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af

detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med

Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig

ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya

redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna

såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade

redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.

Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans

lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder

Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en

lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del,

vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig

riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin

dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes

nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det

här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och

domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde,

när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes

hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och

vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste

lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning,

för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa

penningar till templen.

Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan

man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom

staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den

naturliga utvecklingen gör sig gällande.

Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens

åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt

naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort

för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat

o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde

finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya

thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode.

Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt,

var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket

kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var

ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller

förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord

Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift,

vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad

styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle

genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa

denna olägenhet.

Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra

områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets

förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar,

thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne

godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan

der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således tolf

godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig

administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven

efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af

alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.

Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde

mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga

värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt

öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen

eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det

personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet,

måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af

thingen.

Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det

s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro

icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar

gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde

käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket

fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid

dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom

ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till

en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse

och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget

upprättade fjerdingsdomstolarna.

Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den

skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick,

emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under

den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först

framdeles ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och

de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.

Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda

på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades

nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen

mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan

ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före

menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig

det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en

milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en

lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats

i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt

norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig

ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra,

fjällomkransade Thingvallasjön.

Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en

tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor

skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig

klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester

leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren

gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i

dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister

sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått

der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång

uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor,

bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode

eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd

rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter

en grupp qvinnor, der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och

bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.

Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är

folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna

domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den

domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå,

att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de

saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om

och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och

unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter

lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till

Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“

Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra

upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del

af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla

lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar:

“jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der

står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager

vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll,

hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det

spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall

kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står

en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande:

“jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som

äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson

till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må

få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer

lagspörsmål.“ Och på hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när

det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande

måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat

lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför

lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de

utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar,

hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af

domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och

Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel.

Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som

här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens

och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som

nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade

slägtledningen _icke_ befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller

med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all

sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid

thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida

till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som

vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må

finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram

med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio

personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid

så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja

godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef

genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid.

Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det

för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De

tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall

först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen

derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång

behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin

framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak

mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på

hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning

till _detta_ thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett

likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad,

att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes

landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom

en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i

minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva

vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under

förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd,

majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera

vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt

vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty

innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall

bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens

gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om

saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden

sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras

vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket

fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid,

har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med

saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva

sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar.

Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att

jäfva.

När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager

motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i

följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den

anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka

försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit

framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af

domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten

bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade

bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör.

Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit

hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset,

laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser

vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan

föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att

de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till

sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för

klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak;

är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som

redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den

domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig

skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode

i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller

lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de

beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på

de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k.

lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva

för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga

former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva

dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma

Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland

den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång.

Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han

just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället

för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006

tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget.

Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit

bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade

honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket

om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i

Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att

den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade,

fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns

sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och

rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde

dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han

fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver.

Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få

förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet

af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt,

kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och

åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom

billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten

vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande

omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen

finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det

godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En

förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte

man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom

lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed

förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans

att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den

Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet

för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det

var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att

denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog

saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl

som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga

utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan

kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde

en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön

lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att

förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen

dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora

svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom

några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock

medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras

illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt

att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier

inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten

högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva

fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den

rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma,

måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara

förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden.

Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt

att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke

var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna

sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att

han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det

gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den

andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han

gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo

split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under

allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet

af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst

och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa

sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det

ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man

icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut

sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade

deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället

föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i

förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre

instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som

icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin

klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat

rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit

thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 --

ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande

gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af

landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar

sin domare -- Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de

andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar -- men af dessa 48 skulle

nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en

part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena

parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att

utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången

fördes mot dem, som vållat Njåls död.

Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet,

särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent

emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu

försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande,

dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny

instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss

öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade

han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för

framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens

inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom,

att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig

större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det

Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga

fejder.

Den hedniske Isländaren i hemmet.

Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller

kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för

den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro

hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det

gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så

sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen

menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket

den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med

hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex.

en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost,

var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud,

så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom

landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna

oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här

uppräknas.

Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg

och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år _1000_ blef antagen

till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills

år _1117_ en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing

föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och

nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors

halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll

tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att

man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne

olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de

upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt

detta vill jag meddela det allra vigtigaste.

Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att

fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned

det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter,

ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet

hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet,

ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en

heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio

döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton

kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.

Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en

hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man,

när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen

vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville

göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran

skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet,

såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo

vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt

fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga,

att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty

just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och

blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och

en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder

Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader,

togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte

behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då

sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den

andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka.

De framstälde så i sin lek hela tvistens gång -- de måste nyss förut

hafva hört berättelsen derom -- till de närvarandes stora förlustelse.

Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den

förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann

han den lillas hjerta.

Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna.

Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares

rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren,

gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af

honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren

vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till

färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.

Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om

modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så

erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs

en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting

förmyndare.

Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif;

manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han

eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och

Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut

skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände

sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld

föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå

gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo

derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven

Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han

svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen

gingo bröderna -- ty en friare kunde icke gå ensam -- till Mårds bod,

trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen

och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade

mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut

vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på

mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp)

voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden.

För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma

öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din

broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken

egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får

hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde

bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall

få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före,

bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom

kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“

Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden

och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I

dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så

vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag.

Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från

thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom,

att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes

för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt

Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och

fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta

och -- som jag redan omnämnt -- skilda.

Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid

goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till

Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren

ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd

med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död.

Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu

tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.

Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader

eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i

viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen

gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som

hörde till hushållet. Hon kunde icke _fordra_ en sådan rättighet.

Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en

klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma

kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast.

Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att

omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats

i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den

rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra

hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga

namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen,

som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun,

och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt

och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej

fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick

hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade,

hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och

förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon

sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från

lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.

Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon

större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon

större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det

åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom

arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna

betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af

goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat

sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd

för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade

en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle

trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen.

Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön

åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af

husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och

af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de

senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna

blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många

förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde.

Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke

kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och

vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande

ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika

med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal.

Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva

varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde

Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest,

hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn.

Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos

der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med

att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare

hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till

ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf.

Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro

naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå

andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och

driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke

drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet

och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket

var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar

hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der

de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade

hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed

var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm.

Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till

skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ;

på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre sofvo, rodde

han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i

vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog

upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu

der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad

på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor,

att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos

sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de

tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar

handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han

en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro,

emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då

bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig

skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt

tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna

åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna

i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och

öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att

afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och

åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de

vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen

eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett

hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings

pålysande behöfde känna motpartens hemort.

Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets

tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp.

Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar,

att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst

till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en från äldre tider

bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en

vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från

denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om

ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten

betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i

lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark,

gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans

farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans

farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af

hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades

slägtingar i motsvarande led.

Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af

utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred

med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om

detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt

statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad,

var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens

slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade

med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter

och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana

förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart

dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade

flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning

nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än

skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.

För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var

ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån.

Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af

nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett

stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga

retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla

oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof.

Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något

lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes

något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en

half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet.

Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir

det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller

i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar

kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra

sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde

en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa

nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs

det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer

än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana

förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde

gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig

nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna

en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna

nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna

skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda

och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.

Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får

lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de

öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var

gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta

välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung

framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som

ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig

på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med

finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex.

hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom

åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender.

Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe.

Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär,

som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det

bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den

jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka

kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner

moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen

far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind

under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer,

vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så

omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att

hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af

den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna

listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing

till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller

åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få

rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda

garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.

En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete

afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De

ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de

vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det

fria, friska lifvet vid makt.

Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något

af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver

sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre

ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på

eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I

äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa

ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte

framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla

störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek

och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta

omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant,

att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro

om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa

till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en

af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått

allmän spridning. På _1600_-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten

af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning

från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets

till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg

honom blickande ut öfver himmel och jord.

Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun.

Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det

berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den

ära, han här förvärfvat.

Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det

synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man

bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och

derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda

sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom

oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet

öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att

bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa,

att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd

tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få

väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven

sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under

egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan

jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga

spökerier som hemsökte trakten.

En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och

särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost

ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar

de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt

välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders

skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake,

hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning

eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre

godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd,

Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter.

I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost

(vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala

stensättningarne med spetsiga stammar.

Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas