RÄTTELSER.

(Dessa har rättats.)

Sid. 54, sp. 2, r. 13 står Viles, läs Viljes

„ 55, r. 16 „ ungefär tio

„ 112, „ 25, 27 „ Thorvald „ Thorleif

„ 130, „ 21, } „ Asgrim „ Åsgrim

„ 131, „ 1 och 7 }

1.

Utflyttningen till Island.

Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess

utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa

fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att

bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar,

men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars

åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser

verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda

och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga,

det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa

tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så

grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma

historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i

hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd,

åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi

finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt

kommande slägten.

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af

nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de

trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans

sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och

sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island

låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog

visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke

så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög

grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första

tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt

för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och

sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift

bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora

hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna

äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill

jag framställa det forntida lifvet på Island.

Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de

tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan

förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf

Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias

glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en

tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en

ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor.

Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda

vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder

att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och

fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia,

om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa

en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes,

jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten

andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och

sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss

eller icke.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan

minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius,

kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår

äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke

till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge

hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi

utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en

vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf

och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen,

genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl

Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till

sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord,

“vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade

gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna

löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten,

att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf

att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s.

att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än

fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick

för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår,

då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är

nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som

seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer

följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade,

möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande

brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den

opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild,

för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif

egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i

Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under

segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter,

och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade

Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess

namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke

var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade

väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod,

att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst

förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen

med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde

vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik

på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att

rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for

till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år

874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras

gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt

Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller,

såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar

ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem

ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne

stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga,

ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon

mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem

gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst

i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det

bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare.

Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att

leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud

af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra

sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i

närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif

hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på

dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver

vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och

flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda

Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877

fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på

Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är

der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande

fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande

dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der,

som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens

allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände

sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste

landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte

thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes),

förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans

sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son

Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom

till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det

öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge,

bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från

trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans

fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och

hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka

ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke

nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med

förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det

andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig

att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike

och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen,

ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika

ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva

den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till

sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att

vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans

stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter

slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i

konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget

stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men

ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han

röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att

insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.

Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej

heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara

sig i det yttre -- farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss

vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten

med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och

rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100

fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med

300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid

skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.

Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner

underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva

arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt

med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en

del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne

öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne

att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de

skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England

förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,

öfverfölls i Norska skären och togs -- för kung Haralds räkning.

Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet.

“Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället

för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera

till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och

grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta

måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom,

for han i viking i österväg -- till Östersjöns östra stränder -- och

vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora

skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen.

Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt,

hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven

besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på

Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens

räkning tagit hans skepp -- de voro konungens fränder -- dödar en af dem

och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt

med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han

strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland

och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte

på sin konung.

Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf

upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en

afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att

segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka

färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren

till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och

barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om

lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej

gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra

saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och

nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande

huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller

märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald

Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27

år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva

striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf,

dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han

sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar

af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till

den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren.

Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom

till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men

Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida

öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas

honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle

förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda

af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras

jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och

seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika

Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och

rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått -- Thorolfs skepp,

som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort

våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och

Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas

lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs

skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden

och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den

åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad

då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de

skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig

bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i

vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars

mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som

de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land

litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i

närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor.

Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt

lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de

vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med

sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de

trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der

och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig

för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att

man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord.

Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige

för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa

i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig

just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta

af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta

motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil

Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter,

att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de

nuvarande Hebriderna, men -- för egen räkning. Då drog Harald in hans

egendomar i Norge.

Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han

får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till

dessa senare -- de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd

-- och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem.

Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände

efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en

ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf

bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på

nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade

Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades

till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut

det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom -- den

s. k. skuldaliden -- och många vänner dessutom samt sitt bohag samt

större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning,

på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade

förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens

mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga,

snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så

många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han

såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne

Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det

gamla templet i Norge -- den ena var öfverst utskuren till en bild af

Thor -- kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på

södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom

blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och

derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda

uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i

fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid

pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit

till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och

systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland

dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till

christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af

Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890

och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -- det är endast de

märkligaste, jag omnämnt -- spridde sig hastigt och lockade mången, som

tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit

upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på

de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns

ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr),

den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson

bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn

kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar -- sagan

tillägger honom begge hedersnamnen -- och måste vika för öfvermakten.

Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på

tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En

tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och

uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe.

Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute

Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den

Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar

honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en

droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af

Kettil Plattnäsas döttrar.[7]

En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då

nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i

hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde

folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson

befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och

han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades

Anund träfot.

Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der

Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga,

om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara

honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de

knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva

konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till

Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].

Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit

rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt

näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda

och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den

ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan

han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans

öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin

följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga

hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de,

som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten,

till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de

ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet

upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar

de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som

hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der

i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet,

betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och

qvad:

Likt böljan är det onda

Lifvet för spjuthvässaren.

Hafvets gångare

Hastar till fjerran land.

Länder rika och vänners flock

Lemnar jag och till slut --

Klent är bytet, får jag

Kallbak och lemnade åkrar.»

“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig

får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda

trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna

en del af sin jord och då stannar Anund.

Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs

utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna

ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många

fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en

annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande

tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de

voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge.

För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina

ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned

just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann

Grönland.

Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af

samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan

de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande

omständigheter, de foro dit -- för ro skuld. Hur mången af oss skulle

väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med

ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i

rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat

berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig.

Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och

det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit

till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första

Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för

honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands

mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?

Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de

elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt

på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i

Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka

sig en fristad i något annat af Nordens länder -- det var ju mången,

som hade fränder i alla tre -- men han gör det icke. Det skall vara god

landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill

han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in

i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan

rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens

oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden,

enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte

sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid

thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i

ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa

och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till

att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga

lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom

ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning

för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat

sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag

framdeles får påpeka.

I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga

yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter

funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan,

när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan

undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man

bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät,

men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här

motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra

hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp

till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade,

der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej

kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna

-- och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver

segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att

begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som

förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna

hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa

stormarna.

Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde

utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen

till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans

vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år

888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från

Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen

framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför

mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter

Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den

märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en

fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han

förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de

gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så

djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att

icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta

envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom

rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur

stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet

beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är

sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta

fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for

ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans

följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig,

den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka

Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men

icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland

Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200

år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och

funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080

och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi

ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de

Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika -- samt t. ex. tvenne

trälar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera -- och

tre hemmamän -- samme Geirmund hade åttatio -- så blir den nyss uppgifna

siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill

lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning,

torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning

vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat

tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass

år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande

folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med

denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så

mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har

befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande.

Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår -- så hade ön år 1786

tiotusen invånare mindre än tre är tidigare -- och oberoende af dessa

tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta

vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas

på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.

Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva

visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet

i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en

månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än

våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver

naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna

utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser

finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför

stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke

på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de

Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i _våra_

bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde

finnas en särskild sakernas ordning.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam

eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya

boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran

liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for

dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda

mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är

det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid

utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast

ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde

ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den

gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet

af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt

för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor,

som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en

sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke

varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett

folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man

på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man

gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen,

likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria

vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse

mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för

öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade

ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande

lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och

inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet

drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte

dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål

för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i

ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet

utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya

hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo,

var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute

sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett

förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela

utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första

patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde

komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i

denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden,

detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de

kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge

åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands

invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några

goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska

bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att

påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som

fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges

krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig

fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens

aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna,

landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter

samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och

samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med

andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet.

Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön

virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje

helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen

kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de

stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte

och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön

-- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för

egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras

skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt

inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt

vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De

styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg

och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så

inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men

de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren.

Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden

helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa

fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof

Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan

Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000

och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före,

huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna

landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.

2.

Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor

att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid

hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter

mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti

vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och

Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest

liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut

till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der

skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och

arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga

till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till

mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i

ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt

blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga

under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda.

Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat

är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af

läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med

klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden

varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid

en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt

odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för

Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med

fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig

det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran

från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa;

endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att

underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet

från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på

Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och

sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och

detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest --

åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för

allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som

foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke

gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke

ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos

så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad

möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena

i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone

flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden

under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga

och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro

öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser,

hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för

stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s.

något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark,

Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen

tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af

ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i

allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer

kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan

än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta

fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och

uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar,

som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan

tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke

dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som

sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört

klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt

vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet;

endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens

den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda.

Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från

hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa.

Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är

den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert

och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill,

att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar,

af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet

få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att

lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa,

kyliga vintern -- och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min

boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden,

af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den

fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det

sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke

behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under

större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt

ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt,

och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon

ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström,

som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden,

som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig,

söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen -- hvem

af oss ville väl _der_ söka ett hem? Och likväl -- för att nämna _ett_

exempel -- när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles

få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald

Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges

dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som

en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande,

rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad

omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre.

Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla

försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom

Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de

skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden

i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt

korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas

företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra

mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars

Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att

när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många

ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om

man har skäl för antagandet, att skogen -- han bestod förnämligast af

björk samt i någon mon äfven af vide och rönn -- derjemte var högväxtare,

torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet

fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge

eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare

länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste

invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett

snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med

dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen

blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess

invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet

inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp

och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa

vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa

vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur

vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den

förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog

slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig

och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare

och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man

vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas

från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn

kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro -- utom på

_ett_ ställe -- vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre

den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en

last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl

afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen,

utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor

uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga

myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta

vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka

svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt

försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen.

Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden

och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta

högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga

ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina

strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden

blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man

kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands

kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och

öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot

marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af

vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter

och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna

från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön

voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en

kulen höst, der

-- “rundt omkring bär jorden af sig sjelf

en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,

och gyllne äpplen glöda mellan löfven

och röda drufvor hänga på hvar gren

och smärta pelarstammar grönska der,

omhuldade af söderns rika rankor.“

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från

ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand,

der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått.

Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest

genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske

anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska

majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i

hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid

kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var

lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan

like. Och här -- jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de

Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller

gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt

skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett

skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i

faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för

äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för

ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne.

Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet

konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore

himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens

kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige

för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig.

Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen

funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga

dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de

gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog

att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i

stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få

derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden

med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller

fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka,

rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att

behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande

omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt,

som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till,

när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild

berusning -- ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara

mäktig -- det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt

fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som

af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger

oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur

striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig.

Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom,

gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så

trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann

man -- en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En

annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de

framsatta rätterna, osten och skyret -- den löpnade, vasselfria mjölken

-- och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade

lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en

träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann

en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt

exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon

pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar

Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i

Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Höggo vi med svärdet.

Högt fröjdar mig jämnan,

att Balders faders bänkar

bonade vet jag till festen.

Drickom öl nu genast

ur djurets krokiga horn.

Sorg ej kämpen för döden

känner i höga Fjölnes hus.

Icke jag skall för ängslan

skämmas i Odens salar.

Höggo vi med svärdet.

Här skulle nu alla

Åslögs söner med svärden

hvassa striden väcka,

om de med visshet visste,

hvad vederfares oss,

hur många ormar

etterfulla mig slita.

Sådant möderne fick jag

sönerna, att hjertat duger.

Höggo vi med svärdet.

Har jag femti gånger

folkens strider främjat,

femtio och ännu en.

Minst jag trodde af män,

att mig vara skulle

(ung jag lärde udden färga)

annan konung större.

Oss månde Äser bjuda;

ej åt döden jag sörjer.

Detta vill jag lykta.

Diser hem mig bjuda,

som från Härjans salar

Oden till mig skickat.

Glad skall jag öl med Äser

i högsätet dricka.

Lidna äro lifvets stunder

Leende vill jag dö.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“,

försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra

sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och

då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och

framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara

ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen

visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en

ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett

slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det

ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens

spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för

sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla,

korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som

förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket

i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva

hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne

och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika

erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den

sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Med tänkande sinnet

skall ej mannen skryta,

hellre med hugen försigtig.

Då när en klok och förtegen

kommer till gården,

sällan får varsam skada,

ty trognare vän

träffar mannen aldrig

än manvett mycket.

Tigsam och tänksam,

tilltagsen vare i striden

konungens afkomma.

Glad och frimodig

finne man kämpen,

tills honom döden drabbar.

Oklok man

alltid tror sig kunna lefva,

om han fejder flyr.

Men åldern gifver

Honom ingen frid;

om ock gamarne ge den.

Oklok man

alla tar för vänner,

som vänligt välja orden,

men han känner,

då han till thinget kommer,

att förspråkare har han få.

Afväg mycken

är till onda vännen,

bor han ock vid banad väg;

men till god vän

ligga genvägar,

vore han ock fjerran faren.

Bo är bättre,

om ock det litet är,

herre är enhvar hemma.

Blodigt är hjertat

hans, som sig bedja skall

mat till alla mål.

Med vapen och kläder

skall du vännen glädja,

med det å honom sjelf synes.

Gifvande och återgifvande

äro vänner längst,

om det alltid varder väl.

Vännen sin skall

mannen vara vän

honom och hans vän.

Men sin oväns

skall ingen man

väns vän vara.

Vissnar tall,

som ståndar på torpet

värmer henne ej bark ell’ barr,

så är den man,

som ingen älskar.

Hvi skulle han länge lefva?

Dör fänad,

dö fränder,

dör en sjelf --

jag vet ett,

som aldrig dör,

domen om dödan man.

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens

charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion.

Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på

Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro

tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den

gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar

sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och

på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra.

Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa

arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf

Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han

varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med

dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo

de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna

inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt

på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke

gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren

eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning

stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn,

liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas

bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men

godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin

egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med

tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande

område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för

gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla

Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af

sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en

offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen

fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten

ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon

mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef

då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande

af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande

med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven

hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med

löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och

invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne

med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen,

som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare,

på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål,

så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka

bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit

att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste

på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang

och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna,

drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa

högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom

torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva

följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande

offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken,

innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och

allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den

halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford

om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand

skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro

öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders

hednatid -- Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen

en Christusbild från medeltiden -- och man kan derför icke yttra sig

i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de

qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande,

ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på

runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets

alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden

och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala

charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och

högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och

när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana

vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den

bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande

christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks

makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i

sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien,

ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver.

För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade

gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att

gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade

innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom

den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades

i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna

tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer

man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt

visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis

dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till

hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom

Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste

ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock

ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt

eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade

gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden,

allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen,

omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska

sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande

en särskild klass med högre insigt -- ett antagande, som allför ofta

möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de

mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet,

se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som

uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till

gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och

fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med

honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej

bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på

det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i

gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som

vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans

trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så

hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då

vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för

sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden

skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt,

synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan

i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders

tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Hvi frågar du mig?

hvi frestar du mig?

Allt vet jag, Oden,

hvar du dolt ditt öga

i den klara

Mimes brunn.

Mjöd dricker Mime

morgon hvarje

af valfaders pant.

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej,

att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han

och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på

det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid,

ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det

“ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva

sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på

Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de

tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle

få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes

ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende

rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon

visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig

kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte

utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i

vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela

hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en _mensklig_

kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle

af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som

kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och

Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer

än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige,

som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på

Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till

en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till

gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna

marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora

vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger

upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga

Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor;

ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets

dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som

ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort

det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans

och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus

fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen

under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att

vara försigtig, när man inträder i ett hus --

Vinklar alla

du väl omskåde,

förr’n in du träder,

ty ovisst är att veta,

hvar ovänner sitta

å bänken inne.

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty

det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna

denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna

öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne

skepp -- om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod --

genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående

taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda

högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af

bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I

sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den

inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och

ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är

i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen.

Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna,

forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller

förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget.

Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och

värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett

sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

vägkost värre

får ej mannen

än öfvermått af öl.

Ty mindre vet

af vettet mannen,

då han mera dricker.

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens

rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro

upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid

dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått,

till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande

skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i

mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar,

allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans

hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens

dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om

vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom

sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt

behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma

sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar

fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna

och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det

finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af

de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess

skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag

icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade

slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej

ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den

efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig

eller slår hop sina händer.

Gingo jarlar,

allkloke, fram,

som henne sorgen

stilla tänkte.

Fastän Gudrun

ej gråta kunde,

var hon sorgsen,

hjertat ville brista.

Suto herrliga

jarlabrudar,

guldbeprydda,

hos Gudrun.

Hvar af dem sade

sitt lidande,

som de bittrast

burit hade.

Då qvad Gjaflög,

Gjukes dotter:

“Mig vet jag på jorden

fröjdelösast;

har jag fem männers

fall utståndit,

tvenne döttrars,

trenne systrars,

åtta bröders.

Dock jag lefver, ensam.“

Fastän Gudrun

ej gråta kunde,

var hon sorgsen

öfver makens död

och djupt bedröfvad

vid förstens lik.

Då qvad Härborg,

Hunalands drottning:

“har jag hårdare

harm att säga;

mina sju söner,

sunnanlands,

min man, åttonde,

i strid föllo.“

“Fader och moder,

fyra bröder,

dem på vågen

vinden svek;

böljan slog

mot skeppets bord.“

“Sjelf skulle jag smycka,

sjelf besörja,

sjelf hantera

helfärd deras --

det allt jag led

på _ett_ halfår,

så att mig ingen

glädje skänkte.“

“Då blef jag bunden

och segrarns byte,

samma halfår,

något senare.

Skulle jag smycka

och skorna binda

på herrskarns hustru

hvarje morgon.“

“Hon hotade mig,

hatfull och svartsjuk,

och mig hårda

hugg hon gaf.

Fann jag husbonden

hvarken bättre

än husets fröja,

heller ej sämre.“

Fastän Gudrun

ej gråta kunde

var hon sorgsen

för makens död

och djupt bedröfvad

vid förstens lik.

Då qvad Gullrand,

Gjukes dotter:

“föga kan du,

fast vis du är,

unga makan

svaren gifva.“

Då hon täckelset

tog af Sigurd

och lade kinden

mot hustruns knä.

“Se du på den ljufva,

lägg din mun vid hans,

som om du famnade

lefvande försten.“

Gudrun såg

ett ögonblick,

såg konungens panna

klibbad af blodet,

den klara blicken

i döden slocknad,

herrskarens hugborg

af svärdet huggen.

Då sänkte Gudrun

sitt knä vid bolstret,

håret lossnade

kinden lågade,

men regnets droppe

rann ned på knät.

Då gret Gudrun,

Gjukes dotter.

Då qvad Gullrand:

“eder kärlek

varmare var dock

än varit menskors

här på jorden;

icke du trifdes,

ute eller inne,

syster min,

var du ej med Sigurd.“

Då qvad Gudrun,

Gjukes dotter:

“Så var min Sigurd

bland Gjukes söner,

som en telning

bland gräset vuxen,

som klara stenen

å snöret fästad,

ädelstenen,

öfver förstar.“

“Jag ock tycktes

kungens kämpar

vara högre

än Odens mör.

Nu är jag så liten,

som löfvet är

i stora skogen,

vid Sigurds död.“

“Alltid jag saknar

älsklingen min.

Vålla Gjukes söner,

vålla Gjukes söner

all min smärta

och sin syster

svåra gråten.“ -- --

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den

gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi

icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde

en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte

som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras

sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den

högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att

kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad

själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan

man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen

svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare,

dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu

skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge,

att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda

honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda

åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp

hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt

understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne,

för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden.

Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå

henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de

hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem.

Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar

om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam.

Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle

kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår

då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der

skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt.

De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han

märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men

hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt

fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare.

Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt

han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får

ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den

lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg

med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför

branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl

gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är.

Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade

dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd

lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen

och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.

3.

Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar

om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga

ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som

oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar

dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska

folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna

vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under

hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom.

Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som

triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke

saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig.

Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade

dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den

fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af

konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena

och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat

att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt

allramest, först och sist, om -- vikingatågen. Skulle jag lägga fram för

eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och

uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga

er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta

föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt:

“det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit

derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder -- äfven om vi, när

uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det -- allenast som

obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta

lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är

ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början

tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att

taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif

_utom_ Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande

tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt

nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla

ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven

efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef

en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de

vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en

af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.

Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan

stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker.

Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil

ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han

påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre

ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han

kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot

aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den

treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter

de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till

skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid

sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre

pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren

tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och

att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast

sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:

Det sade moder min,

att mig skulle köpas

skepp och fagra åror,

att fara kring med vikingar,

att stånda upp i stammen,

styra kära skeppet,

hålla så till hamnen,

hugga en och annan.

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans

fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän

och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med

männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af

gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom

kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder -- år 924 -- följer Egil sin broder på dennas andra

utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och

slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var

inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och

lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han

och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre

godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad

af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas

beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland

och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja.

En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen

kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa

banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en

källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren

förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de

kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga

något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots

följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd

menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen

del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver.

Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss

hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med

honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo

längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om

de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare

icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen

bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit.

Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens

dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

Hvad vill du, sven, i mitt säte?

Sällan har du gifvit

vargen varma rätter,

jag vill vara ensam om mitt.

Du såg icke korpen i höst

öfver likens massor skria.

Du var ej med, när eggarna,

skaltunna, möttes.

Egil svarade:

Farit har jag med blodigt svärd,

så att sårfogeln följde

mig och susande spjutet;

striden var svår för vikingar.

Vredgade kämpade vi,

lågan slog om menskors hus.

Vi läto blodiga liken

slumra i borgporten.

Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.

Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland

och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände

till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och

Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd

vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de

inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil

sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der

han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.

Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf,

men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort

derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin

vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna.

Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på

hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången

voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik

och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla

skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for

Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.

Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans

ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern,

och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var

fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung.

Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i

hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och

fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl

emottagen.

Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som

då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle

få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare

på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos

slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor

bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då

han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil

gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.