Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en
fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill
inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman
var filatelist.
Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen
bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog,
nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde
bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än
Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.
Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot
andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från
trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan
vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och
studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots
allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.
En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde
det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.
Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den
andra.
»Är detta herr Broman?» frågade pojken.
»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av
framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»
»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i
en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är
fint.»
Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett
blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det
gick ju inte an för honom att låtsas om.
»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i
buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»
Pojken såg litet nedslagen ut.
»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr
Broman köpa det för en krona?»
Broman höll på att tappa andan.
»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du
verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre
och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana
inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»
Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg
åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som
frimärkssamlare.
Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det
honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur
det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret
och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.
Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde
»Sehr grosse Rarität.»
Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i
alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte
om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade
verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman
störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt
annan liten gosse än den han ville ha fatt.
Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg
hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma
igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom.
Men -- --
Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad
pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var
värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en
stol och tog en grogg.
Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare,
som ville skicka ett urval.
»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå
Mauritius!»
»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem
känner inte till _den_.»
»_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu
påminna mig -- --», sade han.
»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen.
Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte
återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en
frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå!
Hallå! Hallå! Är ni där?»
Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.
Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början
annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och
bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började
tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag
ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på
cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.
Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade
det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade
sökandet.
Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur
vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet
när hans namn nämndes.
Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på
honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett
fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.
»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte
händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock
och den blå rock som hör till dina byxor.»
»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av
farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»
»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»
»Därför att jag är bekant me' herr Broman», svarade gossen. »Jag
försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»
»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken
gallhojade:
»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och
en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att
han skulle bli plattfotad.
Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt
bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.
»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde
beredvilligt.
När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som
genast fick klart för sig att Broman var velig.
»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för
hundra kronor.»
»Buuu!» sade pojken.
»Vad farao tjuter du för?»
»Buuu! De' har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett
till bio.»
»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör
till Vilhelm Anderssons bostad.»
Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket
till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans
originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.
Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett
animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst,
men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle
Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne
Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog
även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora
svårigheter skilja de kämpande åt.
Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot
hundra kronor för det.
»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som
olyckligtvis var hemma. »De' ä de' nog värt.»
»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger
mig kovan och inte låter farsan få den.»
När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och
resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev
ägare till märket.
Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte
hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:
»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt
det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är
värt sjuttiotvå tusen.»
Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var
ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han
lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt
under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom
räckhåll.
Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende
var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket
med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne
Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt
ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil,
och undkom med livet.
Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det
var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett
glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och
sträckte fram märket till benäget påseende.
»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd
sjuttiotvå tusen.»
»Nu skämtar herr Broman igen.»
»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»
»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den
Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin
höjd värd trettiofem öre.»
Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.