Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen.
Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna
voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om
dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag
stilla avliden för länge sen.
Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag
stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som
om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr,
spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra
gräset på banvallen.
Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i
varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.
Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och
torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast
en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad
(ett fult ord) jag egentligen menade.
Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro
unga, vackra damer. Man är väl svensk.
Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se
bättre, och frågade, om jag visste vem han var.
»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»
»Er ska den lede ta!» upplyste han.
»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill
bara skicka av ett telegram från nästa station först.»
En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger
på Sörmland och gick in i vagnen.
Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var
bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.
En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän,
som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror,
som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig.
Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att
jag skulle bli förtjust i honom.
Naturligtvis var det karlen från plattformen!
Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt
skildes så snart som möjligt.
Senare sade jag till min vän:
»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din
farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och
tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»
»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om
dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad
fähund.»
»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi
skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.
På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var
flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som
sladdrat om att jag skulle komma.
Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum,
och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var
nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk.
Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde
en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från
Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben
hängde en timmerhandlare från Gnesta.
Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som
störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi
krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben
blev han lugnare.
Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde
mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen
under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han
femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till
insektspulver.
En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje
afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra
Sverige mycket gouterade skällsordet:
»Dröft!»
Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer
stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.
Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil
ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat
sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande,
åkte.
En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket
jag fick erfara.
En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring
där hela da'n, och ropade an en bil.
»Vatt ska' ja' köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska.
»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte
mig till rätta och somnade.
När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen
steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:
»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»
»När Åstorp, skölle ja' tro'!»
»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte
taxametern.
»Hänn sa' ju, att ja' skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å
de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»
Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig
tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.