Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att
inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.
Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag
känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert
Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det
förfärliga öde, som drabbat honom.
Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska
otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt
statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i
varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor
i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna
glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson
etcetera inbrottet till sitt livskall.
Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på
myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt
ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen
genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.
Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna.
Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad
fanns kanske inte i våningen?
Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som
en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän
tamburdörren öppnades och någon kom.
Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast
in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.
Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i
rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.
Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans
vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans
yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och
som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av
ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens
sonater.
Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk
varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi
spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem
öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men
han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog
vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».
Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och
spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och
inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.
Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina
da'r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny
erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant
infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.
Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av
tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om
det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade
kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis
hemtrevliga bostad åt sitt öde.
Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden
knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart
förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle
nämligen ge musiklektion.
Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade
lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på
garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt
där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren,
och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt
bröt tystnaden.
Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det
hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder
av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en
enda liten oredig bunt djupt där inne.
»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till
hjälp?»
Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han
nöjde sig med att kika.
Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför
ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med
känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och
med synbart gillande följde med i noterna.
Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det
hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge
mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och
ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig
blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.
När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i
cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han
åter ut.
Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.
»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni
spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på
ett underbart sätt.»
En suck undslapp Svensson.
»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då
hade jag varit död nu.»
»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.
»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad
inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska
främmande för honom.
Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som
oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket
ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.
Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt
dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan
Personi sjöng med.
Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo
ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera
okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!
Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste
han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det
uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började
sjunga.
»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson
just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en
löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat
följa.
Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från
en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre,
tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning
sinnesjämvikten och tittade åter ut.
»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till
sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.
Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.
»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han.
»Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där
vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»
Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och
Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den
ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men
herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.
»Ja, signor Personi är styv», sade han.
»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav
Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina
trettiotvåendelar.»
Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som
Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo
trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.
Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men
lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en
längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt
därför snart.
»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade
han därefter älskvärt.
Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt
som överskred hans vildaste farhågor.
»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi
sjunga 'Bliv min, så är världen min', och ackompanjera sig själv på
pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»
Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han
dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:
»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk,
straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något.
Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och
bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»