Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens
trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör
egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den,
var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor
ek strax intill Karl Gustavs fönster.
När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han
nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten
i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på
detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.
Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade
även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons
utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den
sedvanliga blicken ut genom fönstret.
Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom
så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och
allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på
mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.
Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring
hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en
flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.
Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans
fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och
det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det,
efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.
Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade,
ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist
började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det
gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra
ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka
kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och
rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning
i andra ändan av staden.
Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan
Karlsson.
Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men
den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på
att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men
i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista
flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga
grå hår.
Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs
vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört
sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog
hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade
sin verkan på Karl Gustav.
Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte
så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen
överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera
passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var
bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.
I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken
av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan
olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.
Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt
att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i
familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd
ampel.
Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började
fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.
»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni
någonsin varit kär?»
Fröken Dittan gav honom en blick.
»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.
Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom
fröken Dittans mamma in i rummet.
Så nu är Karl Gustav fast!