När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående
ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters
evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt,
ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i
regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så
låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.
Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade
nämligen också Annie Svanberg.
Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga
damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade
nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett
kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för
en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om
det. Annie vann.
Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick
Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant
Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles
intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i
dödligt hat.
Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga
tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt
kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta
om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med
Nordblom, som han inte kände.
Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och
som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på
henne.
En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett
sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men
när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda
damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin
förra älskade.
»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i
en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.
Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.
»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till
den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas
om.»
»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.
»Ja, det känner du väl till?»
»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.
Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria.
Förgylld.
Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme
senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer
för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en
stund kom den efterlängtade frågan.
»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»
»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»
»Såå!» Misstroget.
»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera
värdigt bära upp hans miljoner.»
»Miljoner?»
»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han
alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»
Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev
presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och
den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av
bröstet.
Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade
sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i
Trädgårdsföreningen.
»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien,
och den är ju rätt avlägsen.»
»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.
Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:
»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare.
Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:
»Ska' vi bo här i sta'n?»
»Vilket du vill, älskade.»
»Jag har alltid älskat Värmland.»
»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»
»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»
»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus av vissa skäl.
»Säg, Karl, ska' vi ha automobil?»
»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»
»Ooo, Karl!»
Ny paus.
»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop
utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --»
»Ooo, Karl! Italien!»
Paus igen. Samma motiv.
Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt
överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och
tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på
bättre konjunkturer i Karls affär.
Men Mimmi umgås inte i familjen.