Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den
röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru
sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock
sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro
göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning
banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte
inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.
Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina
grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt
ålderstigna kranium och klagade:
»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man
skulle skriva i tidningen om'et!»
Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på
stolkarmen och yttrade saker och ting.
»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som
på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i
en dams närvaro.»
Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena
handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.
»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.
Så såg han på frun.
»Var farao är damen?»
Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen
omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:
»_Här!_»
Lundbom smålog.
»Jaså, bara du!»
Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting.
Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät
som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:
»Svär inte, Lundbom!!»
Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så
fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter
förvarades.
»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du
åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade
make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare
blomsterspråk!»
»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.
»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett
förhör i Luthers lilla katekes.
»_Amalia har fästman!_»
Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad
verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter
ned i sin stol.
»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun,
i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.
»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.
»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju
oanständigt!»
»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför
hon skall hålla honom om livet!»
Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv
att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot
långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon
beslöt att använda den.
»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt
all tanke på motsägelse.
»Men söta....»
»_Gå!_»
Lundbom gick.
Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias
fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar
förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut
gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var
allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i
evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i
köket.
Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla
hemtrevnad.
Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i
skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de
läskade sina strupar med skummande pomril.
»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt
gemytliga ansikte mot henne.
»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest.
»Så bli vi jämna par.»
Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms
själ.