Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg
tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med
att sticka en magvärmare.
»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»
»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille,
som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han
skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera
på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».
Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i
stället ordet.
»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens,
att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»
»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har
knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i
familjen.»
»Men kära Margit -- --»
»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»
»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»
»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»
»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt
stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general
eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»
»Varför det?» frågade Margits moder.
»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille
tillmötesgående.
Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.
»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.
»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.
»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr
Andersson.»
»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»
»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»
Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters
sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.
»Vad menar du, barn?»
»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick
inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»
Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när
som helst en nervattack.
»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras,
helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få
klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor,
stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig
själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt
som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det
gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.
Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när
vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill
säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare
bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just
precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra
honom kär i mig.»
»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.
»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog.
»Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och
min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte
heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.
Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades 'händelsevis' när
han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i
det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.
Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig
om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt
intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset
fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga
studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade
han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han
saknade sekiner.
Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som
i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god
portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för
att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.
Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på
bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var
naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att
titta på månen.»
»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog
nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.
»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade
redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi
litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.
Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och
hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så
oskyldigt som helst:
'En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det
också?'
Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har
sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig
ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:
'Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!'
'Vad tycker doktorn i övrigt om mig?'
Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.
'Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.'
'Jag är rik också', upplyste jag naivt.
'Jag lyckönskar er, fröken Margit', sade han.
'Och dessutom är jag kär! I er!'
Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag
undrar inte på det.
'Hur ... hur sa' ni?' stammade han.
'Jag sade, att jag är kär i er', upprepade jag, 'och om jag vore som ni,
så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och
kär. Har ni lust?'
Nu smålog han litet besvärat.
'Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit', sade han.
'Jag skämtar inte', sade jag, 'det är mitt blodiga allvar. Vill ni?'
'Menar ni verkligen allvar', frågade han tvivlande.
'På hedersord', svarade jag.
'Fröken Margit!' sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund.
'Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag
för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så
älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore
motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta
mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad
ställning.'
'Spelar ingen roll vad ni tar mig för', svarade jag, 'bara ni gör det.
Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!'
Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände
jag mig mot honom och smålog.
'Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill', sade jag.
Men ... men han gjorde det ändå!
Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag
hade nämligen mina små planer.
Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har
observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne,
började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick
ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och
sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom
inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i
sällskap med Majas bror.
Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade
honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.
'Min bästa Sven', sade jag. 'Med tanke på de omständigheter, under vilka
vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara
tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.'
Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och
sade:
'Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara
med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i
världen.'
Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.
'Har du kommit underfund med det först nu?' sade jag. 'Det har jag vetat
länge!'