Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju
hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta'n, och de tyckte
själva att de prydde upp den.
Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens
affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre
framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen
att få göra sällskap.
Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot
zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också
fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.
Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade
kort och kallt:
»Var så god och låt oss vara i fred.»
»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer
gå utan sällskap.»
Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.
»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar
på gatorna.»
»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som
bekräftar regeln.»
Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt
gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå
vi direkt hem.»
Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.
Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var
sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio
minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska
övertalningsförsök, ett kallt adjö.
I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå,
ty si flickebarnen voro söta:
»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se
revyn i morgon kväll?»
Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:
»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se
revyn.»
Herrarna skeno av belåtenhet.
»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»
»Ja, adressen se ni, och namnen....»
»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»
»Alma Karlson och Maria Anderson.»
Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.
Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal
trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria
Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med
ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var
just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens
tvärs över gatan, än se'n då genom livet, och båda visste det.
Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till
sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste
halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att
höra vad de trodde.
»Beundrare!» sade Maud bestämt.
»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.
»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret.
»Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»
»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er,
och blivit betagen.»
»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt
nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»
»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna
köpa de dyra biljetterna förgäves.»
»Men....»
»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga
bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter
från den rätta vägen till syndens stig.
Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för
ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade
mötte de Alma och Maria.
»Nå, hur gick det?»
»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i
rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre've mej och
en bre've Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första
akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»
Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska
blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.