Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra
stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska
begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse
besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella
på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz' båda förstnämnda,
sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den
världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna
henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden
V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz' prydliga stil hade
plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».
Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram,
och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen
för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina
kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt
artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att
Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han
insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.
Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett
rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa
smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och
tydligt sade:
»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»
Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren
distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans
affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.
När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:
»Nå Marie, träffade du Sven?»
»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i
känslan av att det var bäst att hålla med.
»Och han möter?»
»Ja visst!»
»Very good!»
Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves
sina öron.
När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till
avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och
blev glatt mottagen.
»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag
att du var gift.»
Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:
»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»
Allmän förvåning.
»Men frun -- --?»
»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår.
Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»
»Åååh!» En missräknad kör från damerna.
»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett
någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.
»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon
är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon
inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»
»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och
Carlcrantz presenterade.
Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz,
och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var
ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om
en sådan likhet.
Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för
att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:
»Skynda dig nu», sade han.
Men damerna hade svårt att skiljas.
Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills
han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på.
Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade
avskedstagande med ett ivrigt:
»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.»
Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella
sig.