Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något
orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all
synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa
äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.
Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när
vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis
hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker
saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den
uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla
lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla
levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev
fullkomligt oskadad.
Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla
flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade
han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma
ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar
var Karlsson där.
Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och
hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en
blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot
henne.
Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen
vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons
vänstra öga.
Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål
åter tangerade hans vänstra öga.
Karlsson log som en sol.
Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte
inte om mordvapen i dagligt bruk.
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»
Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina
blickar förinta både Karlsson och konduktören.
»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker
att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»
Och Karlsson smålog.
»Ja, skyddare ä' ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända
till fem öre stycket.»
»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en
spårvagn av två sluskar.»
»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till
konduktören. »Ni är en drulle!»
Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i
atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att
han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.
Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna,
hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter
hattnålen i vänstra ögat.
Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.
Hans vänstra öga är nämligen av emalj.