Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför
Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol
vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen
gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen
för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot
den lockande kjolen.
Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet,
tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det
just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte
så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade
ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn,
hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms
näsa.
Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att
bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven
inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så
sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett
sätt som bådade ont för den välpressade.
På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de
passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta
och han drog sig så småningom allt närmare.
På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att
handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin
massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena.
Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan
vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han
se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.
Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen
var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att
han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.
»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.
»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»
»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade
min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»
»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott
om dig.»
»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig
någon.»
»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.
»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var
ju fullkomligt kvinnologiskt.
»Nej, men Karin -- --»
»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom
och började veckla upp rockärmarna.
Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med
sjömansnävarna och drog sig sakta bort.
»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade
han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans
ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.
Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som
gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt
av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.
Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav
åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit
bulldogg.
Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma,
och hans oro var icke oberättigad.
Både han och flickan reste sig när Gustav kom.
»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.
»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.
»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»
Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och
sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han
möjligen också ämnade smaka.
»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om
hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden
tål inte att höra folk ljuga.»
Klyvarbom vred sig.
»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.
»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»
»Kanske?»
»Ja, nästan säkert.»
»Nästan?»
»Tja, alldeles säkert då.»
»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»
»Det hör inte hit.»
»Nej, men det intresserar mig.»
»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.
»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»
»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den
karlen är.»
»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla
medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har
ni Cesar i benet.»
Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade
han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt.
Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och
så bar det i väg.
Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen
snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.
Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en
kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl
Johan Klyvarbom.
Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till
närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i
gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga
trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.
Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods,
och åka Ringlinjen runt, runt, runt....