»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy
tusan!»
»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av
allt, som vi män --»
»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var
gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»
Journalisten tog en ny cigarrett.
»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har
aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver
jag ju heller inte poem.»
»Dikter, förlåt.»
»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan
glömma.»
»Såå! Et tu, Brute!»
»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta
henne.»
»Låt oss höra historien!»
»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla
fall, låt gå.
Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och
som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var
ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde
göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.
Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella
Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde
skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och
redaktionssekreteraren kallade mig till sig:
'Wall', sade han. 'Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall
skaffa mig det.'
'Hur i herrans namn vill du -- --'
'Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig
likgiltigt.'
Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep
fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden
var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att
smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.
Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en
kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade
penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång,
smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten
behärskning.
Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om
och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant,
och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp
en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.
Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den
inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades
få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.
'Mitt namn är Wall, i Nyheterna', sade jag innan vi skildes.
'Så intressant', svarade hon leende. 'Jag har hört mycket talas om er.'
'Verkligen?'
'Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta'n.'
Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade
mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars
inte mycket känt utom kamratkretsen.
Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt
flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt
det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en
spårvagn ut till direktörens villa.
Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när
Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och
fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på
ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.
Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera
personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett
fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men
inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för
ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och
klättrade in.
Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där,
vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet,
hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna
skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det,
som sprängde humbugen.
Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några
krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från
eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.
'Såå, herr Wall i Nyheterna', sade hon. 'Ni har slagit er på inbrott?'
'Ja -- hm -- nej', stammade jag.
'Åh, jag förstår så väl', svarade hon. 'Tidningarna ha redan börjat tala
ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar
krossa honom.'
'Pappa? Vad?'
'Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för
Smultronbolaget.'
'Åh!'
'Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara
pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas
brottsling, och ni -- ni skall göra det.'
Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk
hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av
snyftningar.
Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en
kvinna gråta.
Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde
undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång
på gång.
'Gråt inte, gråt inte, flicka', viskade jag. 'Här! Tag manuskriptet.
Bränn det, gör med det vad ni vill.'
Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes
lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.
Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var
nära att få slag, när jag öppnade 'Morgonskriet'.
Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande
Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.
Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en
biljett av följande lydelse:
Bäste herr Wall!
Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som
jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra,
att 'direktör Bensons dotter' i verkligheten är 'Morgonskriets' nya
kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig
ersättning för ert besvär.
Eder tillgivna
_Alice Krona,_
_alias fröken Benson._
»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för
att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»