Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket
vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla
landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var
sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det
inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen
bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och
diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade
mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett
gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa
utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.
Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i
bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne
många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och
detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland
traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.
Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga.
Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än
någonsin.
»D'ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte
har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något
dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till
mig. Se'n skall allting gå som en dans.»
Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det
slädparti.
Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt
tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den
älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på
hundsvotten.
Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i
vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns
istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den
höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.
Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet
i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och
häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra
celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände
endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes
strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot
sågverksdisponentens son, löjtnanten.
Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en
blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två
språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta
plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan
någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit
hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.
Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett
mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for
av med allt skarpare fart.
»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han
sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:
»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga
kärleksbrev, fånga mig den som kan!»
Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var
överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på
väg efter honom i en annan kappsläde.
Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och
senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få
vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli
ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.
Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som
beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.
Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens
kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men
Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.
»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars
skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»
»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du
röva min väna brud ur mina armar.»
Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade
brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet
efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte
skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist
sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes
rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han
kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.
Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad
flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få
bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade
kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind.
Och den efterföljdes omedelbart av flera.
Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så
plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo
sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen
och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.
Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde
tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg
hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.
Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade
lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att
infria sitt löfte.