Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt
och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig
av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig
underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke
skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att
låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt
högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till
Coney Islands vilda fröjder.
»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.
Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag
skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade
utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som
ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå
hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag
ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan
grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på
ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt»
och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till
portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till
min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var
bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till
det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge
honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor
bestämdhet och sade vänligt:
»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»
Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som
höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt
medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.
Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande
förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på,
blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det,
mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning.
Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd
färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar
kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga
gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända,
fruktansvärda dofter in.
Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när
jag fick tag på min röst och hojtade:
»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»
Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade
till slut:
»Soitänn_li_!»
Vilket väl var negriska för: Certainly.
»Skaffa mig ett då», bad jag.
»Wait a minute!»
Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det
svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan,
och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se
pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom
han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara
tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och
jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av
korridorer, och så in i ett annat rum.
»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt
vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till
ljudlöshet.
En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt
nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i
sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal
fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av
dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så
ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde
hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten
åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot
väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som
strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter,
och ett öronbedövande larm hördes utifrån.
»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på
sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det
kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!
Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna –
rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i
jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på
mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det
här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag
hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland
alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:
»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»
Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en
mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit
släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min
egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa
till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp
sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och
kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom
klarnade det då för mig, att jag _inte_ var på Ellis Island och _inte_ i
fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför
vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan
luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot
över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade
sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i
allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.
Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid
dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns
ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan
attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få
beställa ett bad:
»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.
»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet
anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag
igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!
Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en
neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».
»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.
»Jag vill ha ett bad!» sa jag.
»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!
Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare,
att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom
tillfälle att fortsätta:
»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?
»Nej, bara ett bad – men genast.»
»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»
Sade och gick.
»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»
Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen
stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och
kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.
Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen
försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på
telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle
bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett
badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr
med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på
kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig
tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om.
Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt,
när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet
och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då
vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle
ha kunnat skrämt mig ned i det.
Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om
»absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det
hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och
suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta
var sista natten jag tillbringat på detta hotell.
»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.
Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro
bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!
Sängkanten igen.
Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och
dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga
hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga
taltratten och ropade hallå.
»Some gentlemen asking for you, madam.»
»For _me_?!» skrek jag.
»Yes – they are waiting downstairs.»
Några gentlemen, som väntade på mig därnere.
Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när
jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick
ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.
Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga,
breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig
hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom
socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid
öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över
Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och
kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev
så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig
har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på
mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske
så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland
karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.
Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge
jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med
Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson
från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och
milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de
vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs
vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat
oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för
längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit
det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte
bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och
förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som
hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja,
det var en dag!
När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt
orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog
jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med
de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt
sätt.
I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna.
Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem
på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll.
Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så
gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där
allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom
– där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och
livet var ganska gott att leva.