Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man
skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där
inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga
hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor
Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte
oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu
voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se
den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod
portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus
skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite
av varje om oss:
»Kom fleckorr!» sa han.
Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren
på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter
vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar
ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga,
smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.
Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång
och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt,
eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen
dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste
vi ligga i samma säng.
»I samma säng!» skrek vi bägge två.
»Ja – men dein ä breid.»
»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var
glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från
båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i
samma säng som en vilt främmande människa!
»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här
lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och
jag ska ta reda på ett genast.»
Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.
»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj,
så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som
tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å
flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan
åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett
ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan
dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få
varsenn.»
Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna
klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få
höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot
disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i
svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en
röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge
händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och
då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram
och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv,
Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började
med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit
ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och
sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med
färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit
var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting
glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet,
som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var
gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt
eftervärlden.
Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne.
Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne
i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon
började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade
hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när
äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få
vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds
skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så
många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och
triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge.
Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli
underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något
annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville
hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!
Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade
svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes
av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men
det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms
klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt
talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».
Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade:
»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»
Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta,
smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest
möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna
och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte
oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot.
Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande
gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en
storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en
virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas
ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till
fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som
ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har
aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:
»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora
te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter
di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så
ja for hit.»
»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver
svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i
dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum
mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»
En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna
att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis
Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel
skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi
fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona
eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel.
Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om
någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som
värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!
Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska
Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter
och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina
inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna
klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och
lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes
vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne
med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned
och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala
ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och
Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en
liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet
fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns
allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked
för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön
bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i
bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen,
ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att
han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat
håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet
väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat
av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket,
och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än
vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av
sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men
det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så
kommer han att »längtadit, längta_dit_ igen».
Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de
inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt
hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade
sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster
i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för
30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets
skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för
att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men
det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan
skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne
hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi
talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev
hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt
av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag
kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».
Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan.
Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg
bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot
himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte
tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert
tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till
människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för
bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem
sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande
skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt
fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.
Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När
hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges,
när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att
krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett
speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att
just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen
av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett
sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York
heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så
det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och
mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och
vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och
matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt
liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.
Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut,
att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat!
Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på
nytt.
Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in.
Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt
jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat
skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle
det bli.
»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste _va_
skinka å ägg.»
Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och
på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att
uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt
något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än
loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med
mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade
länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även
kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och
som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte
tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.
»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi
mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te
knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di
gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett
mjöltråg jämt etter kinnbenen.»
Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig
sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt
band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga
sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt
sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna
clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av
dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna
över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved»,
och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och
de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det
inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som
slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att
komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg –
»flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och
jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert –
att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna.
Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick
omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och
silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska
sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.
När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway
nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och
blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som
mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade,
det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som
liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta
sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte
Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se
en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och
silver.
Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa
strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss
svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med
ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när
jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och
blänkande utför hennes runda kinder.
»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.
»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.
»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»
»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»