Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp
omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå
åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra
nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad
än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag
ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna
väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte
i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll
ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men
jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När
jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag
ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes
former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:
»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli
spänna gal jeg!»
Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas
drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen
av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade
ögonblickligen.
»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de
ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»
»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern
uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen
gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra
sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en
time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn
henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og
peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie
sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad
der er i veien.»
Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag
hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att
det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk
ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en
annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting
vettigt.
»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills
jag fick liv i henne.
»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet
språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju
göra en toki!»
Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om
hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de
hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och
fråga var de andra voro, varför just _vi_ skulle sitta här, varför ...
å, det var så mycket så!
»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för
här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å
bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»
Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där
fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor
och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga
salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också,
som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för.
Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom
barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt
tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag
skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på _det_
golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det.
Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.
Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte
till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller
krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo
bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort
negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag
vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.
Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under
franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste
upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda
lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår
till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran,
som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn
ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i
kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och
hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till
dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde
åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa
timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga
dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och
syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade
rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som
länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett
otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och
började den långa väntan på nytt.
Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så
svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon
kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många
små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi
alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes
mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin
balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var
trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och
förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i
ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng –
med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite
tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske
vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske
hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig
själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig
med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers
igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig
unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program
igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart
på det hela i alla fall.
Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan
skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten
och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa».
Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det
blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av
det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet
– d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.
»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag,
eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång,
när de slokörade vände åter.
»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad.
»Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde
jeg da papir paa.»
»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För
biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»
»Ja da! Kan skönne de da!»
»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»
»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di
inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut
maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta
maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i
våningen ovanför.
»Ja, han var söt!» sade jag.
»_SÖIT!_» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska.
»Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så
eilak å sau oförrskämd att ...»
Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid
blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag
vid i min roll av tröstens ängel:
»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan,
Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så
kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta
ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått
här och lodat.»
Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk
synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite
lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var
niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt
lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel
rad med namn först och så kom det:
»Djåhänna Djåhäns’n.»
»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon
kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som
lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n
fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom
fängelseporten.
Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju
Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade
därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de
misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så
knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det
var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde
få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här
och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med
potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som
nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga
och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro
nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig
tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just
någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen.
Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och
hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på
bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro
mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en
gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom
här i livet.
När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring.
Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt
förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades
med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i
stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.
Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och
hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans
på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi
begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför _hon_
blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria
och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade
bil och allting. Och här satt _hon_ med barn och persianpäls och
allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram
åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av
fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna,
men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade
glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro
väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att
passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan
han försvann i yttervärlden.
En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade
blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans
mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se
hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt
rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting,
som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det
värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt,
osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar
jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände
ansatser till sjösjuka.
När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann
jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade
på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det
bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen.
Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla
balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att
säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med
biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att
jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde
många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och
penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då
började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt
mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa
gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och
blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter,
hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på
närmaste stenhårda bänk.
Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg
Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga
henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så
fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert!
Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett
par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, _var ogift_ och hade
aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en
snygg en! Därmed gick han.
Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne
och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med
sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka.
Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru,
för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan
nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.
Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog
lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att
bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man
med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska
trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika
hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom
_den_ fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter,
fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen,
och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag
inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:
»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»
Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i
Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och
fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och
svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt
för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag
inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad
allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att
jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar
for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om
utanför i dubbla slag.
När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat
igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min
blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en
storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med
långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin
över hela hans ansikte.
»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.
Jag nickade – fortfarande förstummad.
»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men
kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag
vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»
»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.
Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och
överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.
»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd!
Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var
de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han _kommer i tagena_!»
Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka
få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men
alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp
i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom
framför dörren nästa gång han skulle ut igen.
Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag
lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram.
När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i
morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen
någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om
hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag
ta reda på själv.
Och så föste han undan mig, och så smällde _den_ dörren igen, och så
stod jag där igen.
Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också
och _mycket_ mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma.
Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde
uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden.
Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då
och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från
hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes
tur.
Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur,
och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem
var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon
igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och
godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom
det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant
utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord.
Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:
»Du känner den här damen?»
»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»
»Ä du släkt me henne?»
»Nä inte _de_ precis, men vi ä bekanta.»
»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»
»Säje hon _de_», sa Johanna.
För vad i all världen skulle hon säja.
»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå
tebaks tess vi får höra vidare.»
Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där
satt hon nu.
Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande
vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det,
men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade
ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade
jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp
av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag
visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som
hon sade:
»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»
Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga
stengolvet och filosoferade över världens ondska.
»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så
struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte
strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för
situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt
babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en
stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den
allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en
alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät
upp sin mun och sade:
»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»
Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och
talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.
Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig
och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min
historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det
förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut
oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom
han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med
mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad
han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.
»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer
med era uppgifter.»
Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn –
mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse
hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit.
Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i
sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom _vem_ jag
skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors
okunnighet.
»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda
ut.»
Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en
på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um
Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades
portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en
kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande
efter.
Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre
i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte
alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var
en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på
Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade
så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också,
varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma
personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på
mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig
amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som
emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att
saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas.
Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla
vid bra mycket mer.
Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs
att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade
sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att
det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick
allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska
tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före
och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i
veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött
där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa
ut och bli fria igen.
Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig
institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av
alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för
att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan,
och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till
ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig
anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det
är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som
stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt
allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i
stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är
orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill
göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet
och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta
och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att
se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska
bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.»
Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt
bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att _inte_
förstå honom, att _inte_ hjälpa honom, och så kommer han äntligen över
till _Amerika_ med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:
»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem
igen!»
Men det _är_ inte Amerika.
Det är bara Ellis Island.