»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som
endast kunde säga och förstå »Yes».
»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt
som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»
Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem
fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och
smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten
dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud
och händer.
Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika
många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig
i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte
spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.
»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som
sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju
inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag.
Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp
i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl
någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone,
men man vet aldrig.
Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den
trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens
sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det
stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från
väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos
vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var
glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt
klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man
kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste
kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp
ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en
blev sjuk.
Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en
trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och
många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds
ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra
av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de
visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes
igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa
och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper
under armen.
Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som
stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för.
Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord
voro:
»Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!»
Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig
väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och
han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund.
Men det var ingen brådska nu minsann!
»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen
onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det
i alla fall, ödmjukt och stilla.
»Var kommer du ifrån?»
»Stockholm.»
Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så
han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig
av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de
andra, med små blå passböcker.
»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.
»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till
släktingar i Minnesota.»
»Var lever di?»
»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag
kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå
dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»
»Varför har du inte adressen till dom?»
Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i
tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.
»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.
»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så
uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i
Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och
Amerika samman.
»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»
Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått
ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan
och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt
pekfinger en stund, innan han fortsatte:
»Var träffade du den herrn?»
»I Sverige.»
»Va gjorde han i Sverige?»
»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»
»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.
»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.
»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»
»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet,
som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid
landstigningen.
»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»
»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för
nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd
igen.
»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island.
Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»
»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var
ju sant.
»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt
många ve den här desken.»
»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som
glömmer er.»
Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur
han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla
innerligt menade artighet:
»Du tror väl inte att du får gå i land här?»
»Jag hade tänkt det, jo!»
»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I
should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo
hos en ungkarl.»
»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru
och barn.»
Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade
sig och sade bara:
»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det
här kortet. Och det var piga du sa du var.»
»Jag sa, att jag har varit det. Nu skriver jag böcker.»
»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet.
»Jaså, jo ja _tackar_ ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du
möjligen komma ihåg namnet på _någon_ du har skrivit.»
»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att
komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men
jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»
»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som
reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska
också?»
»Ja, det kan jag.»
»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log
så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:
»You _perfect_ darling! I just _love_ you!»
Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag
ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det
fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och
fullkomligt _väste_ fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla
bättre romaner –:
»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria
nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala
sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den
som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»
Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när
dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg
och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid
citerade och någon gång sanna uttrycket:
»I, som här inträden – låten hoppet fara!»