I, som här inträden ...
Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten.
Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan
från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och
vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt
stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och
andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss
förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av _båtens
mässingsorkester_, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen
gånger bättre att dansa efter.
Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det
var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars
varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par
dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och
klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den
evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och
sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver
till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till
tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla
dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.
I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på
att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes
det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från
skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade
och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar
omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig.
Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på
allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på
översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på
väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår
till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en
omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest
underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens
kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska,
omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar,
fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade
kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var
nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt
på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och
klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i
alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert
tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men
det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla
föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla
fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt
borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och
kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag
kunde.
»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in
alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»
»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite
kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit,
dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å
inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»
»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».
Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka
hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya
handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga
byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att
rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt
bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då
ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket,
för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans,
och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket,
började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i
marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett
annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord.
Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller
puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag
om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och
skulle ta oss över till Ellis Island.
Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än
ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid
var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om
man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och
dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det
svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några
få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i
kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre
kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett
sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan,
och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde
sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig
ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i
sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på
Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli
lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!
Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de
flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med
många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och
att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han
var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var
hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog
gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon _var_
verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda,
omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet –
för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och
persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i
gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin
kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena
handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att
skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle
vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför _den_
minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var
fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring
pratade folk, så de varken hörde eller sågo.
Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på
det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta
heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha
varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu
ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte.
Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig
med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det
skulle jag tro, för maken har _jag_ aldrig sett. Finns det inte någon
lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke,
som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av
alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man
satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet
när hon skrattade, att:
»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, _nu_ finns det ingen hjälp
längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i
sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.
Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna
tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut
låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter
kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt
gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så
voro vi då vid Ellis Island.
En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i
land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så
till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika
lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den
magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage,
som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var
så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom
en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på
balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de
chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas
henne.
Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden
förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin
lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som
vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att
fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:
»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var
säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens
glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska
barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De
hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.
I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med
bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst.
Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.