--Du vet, varför jag trälar.
--Vi ha redan två marker silver i källaren.
--Det räcker inte... Men om några år har jag samlat så mycket, att jag
kan köpa oss ett gravställe på solsidan om Sankta Klara. Det är också
för tanken på det köpet, som jag strävar. Och så har arbetet blivit mig
en sådan glädje.
--Vem kunde ha trott det om Gistre Härjanson.
--Jag var en ond människa då, därför att ingen gjorde mig annat än ont.
Signe Gud den välmenande Valdemar, som skänkte mig dig till ärlig
hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var bäst för mig,
frid, hem och något att omhulda. Och därför blev jag god.
Gistre såg upp och tillade:
--Själv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala
frimodigt till mig. Jag är inte missundsam. Tänker du ännu på honom?
Ett ögonblick dröjde hon med svaret som för att reda ut sina halvglömda
drömmar. Hon fick åter något sömngångaraktigt över sitt väsen.
--Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vänt sig åt
gatan till.
På andra sidan hängde skomakardöttrarna över den nedslagna bodluckan för
att komma åt att se på de kungliga fruarna och fröknarna, som just gingo
förbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det
nya klostret, gick redan höljd i ett vitt dok, men hennes syster
Ingeborg, som var lovad åt Erik Menved, skrattade av förtjusning, var
gång hon snavade på sin långa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds
lilla syster Märta, som redan hämtats för att fostras till drottning åt
den svenske trontagaren. Men hon ville icke hålla dem i handen, hur
ivrigt de bådo, utan såg från den ena till den andra litet främmande
och kyligt. Bakom henne kom den höftsmala drottning Helvig, fager,
saktmodig och skygg, som en hustru åt Magnus måste vara. Och hon märktes
icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fränder från Holstein. Herr
Svantepolk, som hade en jättehögt vajande grön fjäderbuske på stålhuvan,
ledsagade henne på tvären, nästan baklänges, med hennes mantel och
handskar på armen.
En svärm fromma ensittare från sandåsen på norra malmen sprungo på
sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Döparen, med kors av
hopbundna trädgrenar, djurfällar om höfterna och skägg, som räckte till
naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna
för att dricka, kesade i väg och jagade framför sig höns och nakna barn.
Gömd vid hörnet av ett hus stod en kortväxt ensam man, klädd nära nog
som en munk med en simpel läderrem om livet, men han hälsade som en
hövding. Det var den fredlöse Alv Erlingsson från Norge.
Ensittarna blevo efter i trängseln och skyndade sig att anropa de med
silverlöv bekransade borgarhustrurna. Nästa stund omringade de
johanniterna från Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vände sina
åttaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt
annat än att buga och bedja, ty på husknuten vid överskärarnas gata stod
ärkeängeln Mikael med sin själavåg, och på guldsmedernas hörn gnistrade
Sankt Loyus' biskopsmössa och hammare.
Men nu blev det rörelse uppe på det trånga torget, där tiggare och
sjuka lågo på sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om
brunnskaret, oblygt ryckte i sär den röda skjortan över barmen. Nu
gällde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan började fyllas av
rustningar och böljande hästtäcken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och
den unge väpnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken
hade nu omsider fått sitt riddarslag.
Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans
över brynjorna, silverfjäll på tyglarna, som ringlade i solskenet!
Kyrieleis, kyrieleis! Några av de utländska herrarna hade bisonhorn på
hjälmarna eller utstående spröten med små fanor. Men de flesta
svenskarna voro barhuvade och läto svennerna bära deras hjälmar. Ett
helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och städer. Det var samma
resliga män, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det hårda
vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer
uppåtriktad.
--Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.
--Tyst, tyst! Det är mycket bjälbofolk i staden och man kunde få syn på
oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill åter vid sitt fodertyg, utan
att någon av dem nändes spilla mer tid på det ovanliga liv, som hela
dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade en man och hans hustru
trivsammare och med gladare flit hållit ut i sina sysslor än de båda
avkomlingarna av våld och vildmark.
--Kära husbonde, sade hon, när det skymde och hon såg, att han reste
sig från arbetet. Fast nätterna blivit ljusa, har jag inte glömt att
hälla tran på lampan åt Sankt Markus. Jag har till och med klätt honom
med friska blommor. Det har varit min lilla kärlekstjänst åt vår
skyddspatron. För hans skull behöver du inte oroa dig. Du kan se här,
hur lampan lyser utanför porten.
Gistre tvådde händer och armar och spände åt bältet.
--Det är heller inte på honom, som jag nu tänker. Men jakobsbröderna
skola i natt ha möte. Det är därför jag måste gå. Så pass skumt är det
ändå, att ingen nu lär känna igen mig. Du vet, hur jag under dessa år
har strövat omkring och predikat och hur vårt brödraskap har vuxit. Nu
består det inte längre av bara timmermän, kyrkspännare och fattiga.
Själva marsken brukar ibland komma till våra hemliga sammankomster. Och
nu i natt skola vi gå in i kyrkan och tala för de nya riddarna. Ser du,
där komma de!
Han pekade utåt gatan. De, som nästa dag skulle få riddarslaget, voro
där redan på väg från riddarbadet till gråmunkarnas kyrka på Kedjeskär.
De buro vita skjortor och hade mjuka sandaler av ylle, så att det lät,
som om de hade gått barfota. Den första av dem var en liten, mycket
spenslig och mycket blek, knappt nioårig gosse med rödaktigt hår och
röda ögonlock. Det var Birger, trontagaren, och till namnet var han
redan fadrens medkonung.
Gistre kysste Yrsa-lill. Sedan kastade han om sig en kappa och följde
efter dem.
Några av stadsborna hade gått upp på murställningarna kring kyrkan åt
Sankt Nikolaus. Träplankorna och timmermasterna lyste friskt och
blåaktigt vita i den klara midsommarnatten. Nere i kyrkan var det fullt
av ställningar. Vid den kungliga borgen, som med sin väldiga kärna
blickade ned på kyrkan, reste sig också ställningar med bruntorkade
björkar. Vid norra stadsporten och vid gråmunkarnas kyrka var det
ställningar. Och där Klaras kloster skulle uppföras, hade redan en del
virke upptravats. Allt det myckna friska virket sken i halvskymningen.
Så såg det ut, där ett nytt rike höll på att byggas. Det användbara blev
hugget och tuktat, det odugliga förgjort, och det kom lås för ladorna.
Sankta Klara hade hjälpt sin skyddsling kung Ladulås, och nu var det
bådas segerfest. Från en predikstol på kyrkogården utropades med jämna
mellanrum Sankta Klaras namn, var gång hälsat med basuner, och själva
sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som slöt jorden i sin
modersfamn. Höjderna omkring strömmen och fjärdarna sjönko mer och mer
undan i rödaktigt töcken och kunde knappt skiljas från luften. Men var
kåre, som med sitt glitterstim ilade fram över Mälaren, lyste upp oanade
sund och vikar med mörka holmar och vassar.
Ett sus av sång och jubel steg från staden. Hantverkarna kommo från sina
olika gator med lövkransade helgonfanor. Bältare och remslagare,
skinnare och fatmakare, gulddrivare, pärlstickare, svärdslipare, alla
hade de sitt särskilda helgon och sin särskilda sång. Vilken surrande
munterhet, vilket dansande, vilket oväsen av fidlare och pipare--och
ändå förbands vart ord, var handling med tankar på det, som låg bortom
stunden! Skeppsmännen, som nyss fått sin gudspenning i lega, korsade
sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och första kannan gällde
Gudsmoder. Fiskarkarlarna från Södertörn, som sålt ut allt, vad de hade
med sig på skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande på tomma
tunnor, och ställde sina första steg till det lilla kapellet vid
stadsporten. De vandrande gesällerna drucko varsamt vid brunnen, för att
icke vattnet skulle orenas för andra törstiga gesäller. Och de aktade
sig att missbruka heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan
osed. Vilken andaktsfull och glad tillit över allt det dagliga i en
värld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och
högtidlig mening och sjöng hans lov i hantverksstugan och bondgården
likaväl som i klostret. Hur utvalda och trygga kände sig icke dessa
människor, som till och med i tyget på sina kläder hade slagit in var
tolvte tråd under averop. Vaxljuset framför vaggan och båren hade det
blivit läst över efter kyndelsmässans ljusgång kring kyrkogården. Saltet
hade blivit signat på psalmsöndagsmorgonen under pilgrimernas gulnade
palmkvistar från Rom. Helvetets bål dånade nog under gravarna, och borta
på sandåsen skymtade groparna sedan helge torsdag, då häxmästarna haft
fullt upp att sköta. Men på åkrarna syntes kors vid kors med den
dödsbleke, fastnaglade frälsaren. På de tjärade, brunsvarta ladorna, där
säden skulle vattenstänkas på vårfrudagen, blänkte mariabilderna. Det
fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke
ånger och bot kunde försona. Småningom blev luften lik skinande guld,
och på gator och kyrkogård vändes alla ansikten uppåt, hänryckta,
beundrande, själva upplysta av skenet.
Nattvandrarna på murställningen fortsatte från stege till stege, fast
med bävan, när de sviktade. De längtade att komma högre och högre. Det
föreföll dem, att guldvalvet delade sig över dem, så att de sågo upp i
kretsande himlar, som oupphörligt öppnade sig för nya och högre ända upp
till den rundel av vingar, där tre eldslågor hoprunno i ett vitt och
stilla ljus. Och för ingen var det eviga, härliga ljuset skönare än för
den, som hade följt mörksens stigar och länge sett nedåt.
Midsommarvakan sken in i tomma sängar och vidöppna stadsportar, hur
länge natten än skred framåt. Till och med de kungliga fruarna och
fröknarna syntes emellanåt på torntaket.
I gråmunkarnas kyrka däremot var det mörkt. Blott några enstaka lampor
brunno över de små sidoaltarna, där de blivande riddarna lågo försänkta
i bön. På högaltaret, som höll på att siras med uthuggningar och små
pelare, låg stendisken skjuten åt sidan. I mitten var en lång
fördjupning för reliker.
Kyrkvaktaren höll bara en liten sidodörr öppen. Så snart ett större
sällskap närmade sig, sköt han igen den. Men då och då släppte han in en
vandrare, som gjorde ett särskilt tecken. Det var jakobsbröderna.
De hade redan ställt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro
omöjliga att känna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och
predikade ödmjukt och sakta, fast med flit ändå så pass högt, att det
alltid kunde höras av de bedjande riddarna.
Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp dörren.
Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna
stannade styv och rak som en järnbild med fingrarna utbredda på
svärdskorset, och en stark doft av rökelse slog ut från hans kläder.
--Vem är du? frågade marsken och gick emot honom.
--Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min
marsk? Om vem predikas här i en hemlig krets av sammansvurna?
--Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid väggen
i dina fäders gård. Det utströmmade ett så kärleksfullt och varmt sken
från honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplågade
kropp kom aldrig i något helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som
fanns kvar, var några skrivna ord på väggstocken. Den blev länge gömd,
men Birger Jarl lät bränna upp den.
--Jag frågar inte efter öden utan efter lära.
--Detta skrev han, herre, bland många andra fromma tankar. En god
gärning, som ingen vet om, är en glädje över all glädje. Försök blott en
gång, och du får svårt att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten,
läskar det mig inte mindre, om ingen ser på. Det goda skall lönas med
ont för att tindra, men är då en sådan lön så ond? Onda människor klaga
alltid över andras ondska. De se sig omgivna av försåt och falskhet.
Bliv själv god, så hittar du ingenting ont.
--Och den läran vill du göra till din.
--Så långt en världslig krigare förmår. Är det dig emot, så straffa mig.
Det hade börjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet,
såg länge på honom och kysste honom på båda ögonen. Slutligen sade han:
--Om någonsin ett ont vederfares detta huvud, då vill jag kalla det en
skam att vara svensk född... Låt hämta hit min son, min älsklingsson,
han, som skall råda efter mig, att jag får lära honom lyssna till en
sådan man.
Några av jakobsbröderna gingo bort och hämtade den lille Birger, som
knäböjde vid ett av de översta altarna. Vakan hade gjort honom ännu
blekare. Han tassade mycket fort över golvet och litet krokig. De
irrande ögonen tycktes säga:--Jag är mycket, mycket äldre än mina år.
Magnus öppnade armarna för att taga mot honom, men de sjönko igen, och
han stötte gossen häftigt och omilt ifrån sig.
--Det ljusa håret, de ljusletta kinderna, stammade han och värjde sig
med handen. Att jag inte har sett det förr. Och honom har jag älskat som
min ögonsten. Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik
Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig
Valdemar i mina tankar. Var afton såg jag honom framför mig i mörkret i
sovstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går
igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag! Fortare,
längre bort... så att han inte hör, vad han ännu inte förstår. Vad skall
det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan kärlek?
En dåre, men inte en solögd som Valdemar? I det barnet kommer jag att
straffas. Jag ryser för att tänka framåt. För Guds skull, mina vänner,
hjälp mig, hjälp mig! Den smärtan som jag har i bröstet här, den
våndan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras bäst med
handpåläggning, handpåläggning av medlidsamma människor. Jag vill er
intet ont. Tag upp mig i ert brödraskap.
Tyrgils log vemodigt.
--Du i vårt brödraskap! Ja, du har blivit oss en vördad fader, en
riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...
Konungen gick ångestfullt uppåt koret, följd av de andra, och fortsatte
att tala, ibland häftigt tvärtystnande för att lyssna på honom, ibland
utan att höra på.
--Ja, jag har ökat kyrkans domsrätt, friat hennes gods från skatt. Och
håller jag inte nu på att bygga också åt gråbröderna i Enköping! För
friköpande av mitt kors till Heliga graven, mitt löfte vid Hova, har jag
lagt av silver... Nyss skänkte jag bort tre korkåpor och ett ciborium av
elfenben... Jag har inte längre nog för egen hovhållning. Jag har givit
långt över mina tillgångar.
--Över sina tillgångar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med
samma sorgset lugna stämma. Magnus, ett hänryckt hjärta kan du inte
skänka.
Konungen ryckte otåligt svärdet ur bältet och lade det ifrån sig i
fördjupningen på altaret.
--Du säger alltid rena sanningen, min frispråkiga marsk. Jag duger inte
till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor står jag här fattig
som en tiggare. Svärdsfästet hettade under fingrarna. Jag börjar tro på
sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla
riddarsvärd, här skall du ligga väl förvarat och vänta in din tid. Ni
äro många nog att maka stenskivan över det nu genast.
Männen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna.
Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats över altaret.
Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade över hans panna.
--Ha ni känt, vad det är att aldrig sova utan drömmar? frågade Magnus
och fortsatte att gå framåt över golvet. Att mitt under gästabudet se
blodfläckar på duken och tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar
jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan gravar tycks er tom och glad
som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned.
Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och
jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina
stormän... du själv, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till
trösklarna och över hela holmen... Mitt hjärta drar ihop sig, och jag
kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har
jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre
brynjans tryck. Här nedanför det vänstra revbenet sitter det. Det är
döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.
Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.
--Har ingen gått till sömns där inne i staden? frågade han. Vem är det,
som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt
städ? Är det så brått att smida lås och nycklar till min kista? Vem är
det, som låter vävstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon? Väva de
redan på min svepning?
21.
Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och
skummet slog högt upp om förstammen. De långa plogfårorna liknade
tiljor. Däcket var tomt, som ett däck brukar vara i hårt väder. Ibland
blänkte där till, som när en liten fisk efter att ha halkat ur nätet
börjar kasta sig på plankan. Det var ett plogblad, som träffades av en
solstråle. Själva plogkarlarna och deras ök syntes knappt mot den mörka
jorden. Jägaren på de avlägsna bergen väntade nästan, att ett
scharlakansrött hövdingasegel skulle springa i höjden och taga fullt och
föra bort hela synen.
Men det var riddarkonungens och ämbetsmannakonungens hemfasta skepp utan
mast. Och i lyftningen akteröver stod hans stenmurade skeppstjäll. Det
var en tung och tornliknande borg med få och smala vindögon, och de
branta väggarna stupade rätt ned i bränningen. Måsarna kämpade om de
utkastade smulorna nedanför stekarhuset, vågslagen dånade, och
grusbädden utanför den höga stranden var full med nät och uppdragna
båtar. Söderut omslöts sjön av den småländska bergskammen. Men åt öster,
där näckar och trollkarlar huserade i skogsklyftorna, bröt solen fram
genom morgondimman.
Magnus satt överst i tornet med en hammare i vardera handen och slog en
psalm på ett klockspel, som han hade fått av en fransk ädling. En
förhärjande magerhet kom hans axlar att synas ännu bredare och rakare,
och de svartaktiga ögonen voro insjunkna och glänsande. Han älskade
toner, särskilt från klockor, och var morgon, innan han gick ned i
rådssalen, ljöd hans klockspel över vattnet. Det var tecknet, att han
var uppstigen. Alla, som hade något att andraga, skyndade sig då till
sin plats på bänkarna.
Plågad av sina kroppsliga smärtor, lade han ifrån sig hamrarna och
lutade sig en stund i händerna. Han tyckte, att han hörde klockklangen
över sin egen kista, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt
framför altaret hos hans gråbröder i Stockholm. Han hörde, hur de
kallade honom en stor konung och hur bönderna, som hade burit honom,
gräto och klagade.
Men så gingo de sin väg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och
vaggande. Han var icke större än en halvvuxen gosse och alldeles luden
utom på de mörka händerna. Det mjuka tassandet hördes knappt, men klorna
kraspade mot stengolvet. Den hemske människoplågaren vek i sär hans
skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i bröstet och tog i
hjärtat och kände på det. Småningom knöt han handen hårdare om det och
höll fast det liksom för att pröva, hur det var beskaffat. Det kunde
icke slå längre utan stod stilla. Vart ögonblick växte det fruktansvärda
kvalet.
Skulle det fortgå så i evighet, fast bara en timme framåt syntes honom
omöjlig att uthärda? Han ville skrika, men luften flög utan ljud genom
halsen som genom en flöjt utan munstycke.
Då försökte han att blunda. Men tvärs genom de blodröda ögonlocken såg
han, att han redan låg nere vid svavelsjön i dödsriket. Kanske hade det
förflutit mansåldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han märkte
endast, att rummet, där han befann sig, påminde om en frustuga uppe på
jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vällde fram över golvet
och att det silade blod och tårar genom taket och att det fanns både män
och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter väggarna som arbetande kvinnor,
men likbleka och nakna, och synade närsynt var droppe, som föll i deras
hand från taket. Det var förbannelsen över dem, att var synd blev något
helt för sig utan förklaring och utan sammanhang med annat, liksom
taggen i fingret sitter lösryckt från busken. Den, som hade dräpt,
mindes icke varför utan hörde bara dödsskriket. Den, som hade svikit,
såg bara den bedragnas förtvivlat stirrande ansikte. Och var och en såg
allas pina utan att kunna glömma sin egen.
--Brodersvikare, manbedragare! läspade Satan och tungan föll sluddrigt
ut mellan betarna. Hur vågade _du_ tala om lagar?
Han släppte för ett ögonblick sitt tag, och Magnus återfick andningen,
fast darrande av fruktan, att handen åter skulle slutas om hjärtat.
--Ett är att se ledstjärnorna, frestare, och ett annat att själv kunna
följa dem.
Satan runkade och kastade en smula på huvudet, som mycket kloka bruka,
när de tänka på något och tro sig säkra på sin sak. Han hade ett svins
små människoögon, och huden rynkade sig till ett leende.
--Vem ser inte ledstjärnorna, som de äro, utsatta av gycklaren där ovan!
Till och med jag kan se dem och gå omkring och säga mycket vackert om de
stjärnorna. Ännu kan jag skänka dig ett sista prövoår på jorden, men på
ett enda villkor. Slå ned vad du har byggt, och ångra dig! Eller vill du
hellre... Han smög fram handen.--Välj nu själv.
Magnus kände, hur plågoanden böjde sig över honom, och allt ville han
avsvärja och slå omkull, för att icke samma kval åter skulle begynna.
Men ändå utropade hans läppar högt och tydligt:
--Så tag mig då, Satan!
Genast vid de fem orden löste sig hans förlamning, och han andades in
den friska sjöluften.
Drottning Helvig stod redan i torntrappans dörr och väntade undergivet
och stilla. Han steg upp från bänken framför klockorna, och hon strök
ömt och lugnande över hans huvud.
--Hav tålamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den
enfaldigaste av änglarna, den som hade mest av människa inom sig. Han
förstod icke Gud. Därför blev han nedstörtad till sina gelikar. Jag
förstår blott inte, varför han mister sin makt, just när jag svarar: tag
mig! Men kom, kära drottning. Vi ha ingen tid att spilla på en sjuklings
anfall. Dagen är full av göromål, och jag skall ut på färd. Jag måste
återse min broder än en gång. Den hedrade kung Ladulås får söka upp en
hatad fånge för att själv få frid. Nyss har jag befallt, att han skall
sättas i strängare fängelse. Jag får ju tänka på vad som kan ske, om jag
faller ifrån. Hur bär han nu sitt öde, ett storordigt barn som han är
med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och
livstrött?
Från sin öborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet gömdes
skattkistan och regalierna. I valvet ovanpå lågo räkenskaper och
handlingar packade ända till taket. Översta rummet, som han nu hastigt
gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Därifrån kom han ut i en
loftsal, som var byggd av trä som ett skrin på ett undre stenhus.
Väggarna, klädda med vävnader, hade knappt manshöjd, men det spetsiga
ryggåstaket lyfte sig som en kyrka. Allt, ända till bjälkarna, var där
täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt av rök.
Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal
lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro
delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring
honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten.
Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord
upp hans andel i indrivna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper
över skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram
för art möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en vithårig gubbe, förkrossad,
oigenkännelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig av
mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den
åldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte
fram ett brev.