--Det är från min son Brynjulv, skarabispen, sade han med låg röst. Gömd

i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över

dina lagar.

--Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de

norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra

söner når jag.

--Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner...

Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna

framför ögonen.

Men en av vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halvt var

fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.

--Här, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina

barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.

Magnus ställde sig vid vindögat.

--Ångrade han sig, när han omsider blev gripen? frågade han och såg

blint ut i luften.

--Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande

återkomst från Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung

Kittelbotare, ända till dess...

Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.

Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik

uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor.

Allt var guldbelagt och översållat med ädelstenar, och dynorna voro

gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna

drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin

uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen

påminnande viska till varann:--Där kommer hans drottning.

När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom

ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste

icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de

plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den

stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.

--De dödstankarna, vad de göra allt förvänt och svart! sade han och

stödde fingrarna på hennes gördel. Men en krigare, som klagar! Nej.

Marsk, låt sätta ut båtarna. Och stäm så många riddare, som du kan nå

med bud, att nästa söndag före mässan möta mig vid Nyköpingshus. Jag

vill ännu en gång se dem samlade omkring mig.

22.

Följd av endast några få ryttare anlände Magnus obemärkt till

Nyköpingshus. Han ville icke genast bli igenkänd utan själv övertyga

sig, hur brodern hade det.

Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en

smula vid tanken på det förestående mötet. I trappsmygen hejdade han sig

ett ögonblick, ty dörren stod på glänt till borgarestugan. Småsvennerna

trätte där inne.

--Blygs att skryta över din egen matmors gunst! löd det från ena sidan

av bordet.

--Skryta? Det skulle du nog också kunna, om du hade mod att sjunga ut,

kom det från andra sidan.

Magnus stötte upp dörren.

--Vem tala ni om? frågade han. Hur våga ni?

En av svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.

--Kom med, skall du få se något, sade han och förde honom över golvet

till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,

och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.

Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret av en bänk, som

föll i golvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.

Det var en stor välvd tornkammare utan sol med vindögat mot norr.

Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brödat och

rett med några skålar och ett dryckeshorn.

Som det blivit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade

han på länge varken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yvigt.

Fast ännu knappt över femtio år, var han mycket vitsprängd. Därför såg

han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg av

skära rosenblad.

Olyckorna hade blåst förbi över honom som tomt väder. Fängelseluften

hade icke åstadkommit annat, än att han blivit frusen och satt i en lång

djurfällsrock. Den hade den vita fårullen utåt och var fasthållen om

livet med ett stickat rött band. De stora, men tarvliga tofsarna hängde

ända ned på golvet, där ett halvätet bröd låg i enriset.

Han hade vänt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard,

som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför

låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den

kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen av silver

på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes

tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.

--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och gå, sade han bedjande

och såg sig ängsligt omkring. Men tiden blir så lång, när du är borta.

Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag över hörnet på hans

djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.

--Lås upp dörren! befallde Magnus. Fort. Jag är en budbärare från

Visingsö.

Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.

Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde

utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att

säga något.

Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard

kände rökelsedoften från hans kläder.

--Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned

ögonen. Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid

skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft

mig igen för alltid. Och så red jag bort.

Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon

mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet

att det var fyllt och sköt fram stolen.

--Jag minns också vår första tvist, svarade han efter en stund. Det var

på arvsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här.

När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka

Folkungarnas minne ur det hornet.

Han såg forskande och liksom uppvaknande på Magnus.

--Varför red du hit? Vad vill du här?

--Träffa dig, innan du dör.

--Jag dö! Jag med min hälsa. Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte

vet, vad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal.

Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blev varmare.

--Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl

mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha huvudet i ditt knä. Bara

medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör

allt gott och ljust omkring mig. Så, nu är det, som jag vill. Nu skola

vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och få tiden att gå.

Tag för dig. Du är törstig och hungrig.

Valdemar sträckte ut sig på golvet med nacken i hennes knä. Hon strök

kallt och frånvarande genom hans hår.

--Men räck fram dina händer, Magnus, bad han plötsligt. De äro fuktiga.

Och se här. Naglarna börja kröka sig. Undrade jag inte nyss på din

magerhet. Du är sjuk, och ditt blod är i onaturlig kokning. Mina

skogskarlar lärde mig att förstå sådant. Du är en märkt man, och du

överlever inte året.

--Du ser det då. Du också.

Magnus vek undan manteln och visade på en rundel, som var uppskuren i

brynjan nedanför vänstra revbenet.

--Jag tål inte längre tyngden av järnringarna. Det är något här inne i

min sida. Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli

sund igen.

--Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att

blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat.

Varför skulle det då skrämma dig just nu?

Magnus lutade sig över honom, lågmäld, nästan viskande.

--Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig.

Valdemar fick ett förskräckt uttryck. Han såg sig förvirrat omkring och

räckte sig efter Luitgard.

Magnus märkte hans oro.

--Men om du är mig en god broder, fortsatte han lika sakta, så önskar du

inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten,

så att ingenting händer, när jag inte mer finns till.

--Jag gå ut! svarade Valdemar med samma ängslan över sina drag. Jag

stred ju i det längsta för min sak, men nu! Vart skulle jag gå? Mina

forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och riva kläderna av mig.

Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är vitt skinn

för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr

få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan.

--Jag skall säga till därom. Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som

jag har att styra med... Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala

om med varann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar

på ditt liv och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort,

att det vill spränga bröstet?

Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i valvet.

--Du glömmer något, svarade han. Jag är en människa, som har frid med

världen.

Magnus måste le.

--Vår saga är fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den

andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt... när du sitter

ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du

aldrig av samvetsångest?

Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han

åter upp den och låg länge och tänkte.

--Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröver rodnar jag ibland.

--Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt.

Nu, broder, börjar jag förstå, varför Satan mister sin makt, när jag

svarar: tag mig!

Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till

hälften.

--Ett mannaord intill döden, sade han och reste sig upp, det är en

nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!

Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.

Det ringde redan till mässan, och hovtrampet på torget förkunnade, att

hans riddare samlades.

Bländad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Först småningom vande

han sig att se. Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå

flikarna fladdrade i draget.

Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var

landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur

de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som

aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och

bältet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen på sulan under

järnstrumpan minde var stund den övermodige om gravmullen. Och märket på

skölden tillät icke längre någon försåtlig strid i det fördolda. Alla

ryttarna voro barhuvade och sågo tryggt och tillitsfullt framåt. De hade

släppt tyglarna och höllo svärdet upprätt mellan händerna som vaxljus,

och överst i spetsarna lyste stålets lågor till krigets och våldets

utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljöd i den klara

höstdagen segersången från Hova.

--Kristus, hör dina riddares böner,

hör oss alla, som ropa ur tiden,

människors döttrar, människors söner.

Giv oss friden, friden, friden!

Folkungaträdet · 第 30 / 30 段