i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över
dina lagar.
--Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de
norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra
söner når jag.
--Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner...
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna
framför ögonen.
Men en av vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halvt var
fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.
--Här, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina
barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
--Ångrade han sig, när han omsider blev gripen? frågade han och såg
blint ut i luften.
--Nej, herre. Det var vid Lindö, som vi togo honom efter hans trotsande
återkomst från Norge, och han sjöng en munter nidvisa om kung
Kittelbotare, ända till dess...
Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.
Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en bänklik
uppbyggnad med trappsteg och små bågar och torn, spiror och korsblommor.
Allt var guldbelagt och översållat med ädelstenar, och dynorna voro
gulddragna med baldakin. I sin mörka dräkt märktes den tystlåtna
drottningen knappt bredvid en sådan prakt. För att icke ägna hela sin
uppmärksamhet och hyllning enbart åt Magnus, måste sändemännen
påminnande viska till varann:--Där kommer hans drottning.
När hon märkte, att Magnus dröjde vid vindögat, drog hon sig småningom
ned genom salen, ända till dess hon stod bredvid honom. Kärlek lyste
icke ur hennes lugna ögon, men väl en mild och fast önskan att lindra de
plågor, som tärde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut på den
stora trappan. Nedanför fyllde vågorna luften med brus och stänk.
--De dödstankarna, vad de göra allt förvänt och svart! sade han och
stödde fingrarna på hennes gördel. Men en krigare, som klagar! Nej.
Marsk, låt sätta ut båtarna. Och stäm så många riddare, som du kan nå
med bud, att nästa söndag före mässan möta mig vid Nyköpingshus. Jag
vill ännu en gång se dem samlade omkring mig.
22.
Följd av endast några få ryttare anlände Magnus obemärkt till
Nyköpingshus. Han ville icke genast bli igenkänd utan själv övertyga
sig, hur brodern hade det.
Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en
smula vid tanken på det förestående mötet. I trappsmygen hejdade han sig
ett ögonblick, ty dörren stod på glänt till borgarestugan. Småsvennerna
trätte där inne.
--Blygs att skryta över din egen matmors gunst! löd det från ena sidan
av bordet.
--Skryta? Det skulle du nog också kunna, om du hade mod att sjunga ut,
kom det från andra sidan.
Magnus stötte upp dörren.
--Vem tala ni om? frågade han. Hur våga ni?
En av svennerna, som upptäckte riddarsporrarna, vinkade åt honom.
--Kom med, skall du få se något, sade han och förde honom över golvet
till en låg dörr. Här i järnbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,
och du kan titta i hålet. Vi bruka stå här och se på.
Från fängelset innanför hördes en kvinnoröst och bullret av en bänk, som
föll i golvet. Magnus böjde sig och såg in genom hålet.
Det var en stor välvd tornkammare utan sol med vindögat mot norr.
Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och brödat och
rett med några skålar och ett dryckeshorn.
Som det blivit honom förbjudet att ha något eggjärn i sin närhet, hade
han på länge varken skurit skägg eller hår. Båda växte fritt och yvigt.
Fast ännu knappt över femtio år, var han mycket vitsprängd. Därför såg
han ut som en gubbe, men ansiktet var ännu lika friskt med samma färg av
skära rosenblad.
Olyckorna hade blåst förbi över honom som tomt väder. Fängelseluften
hade icke åstadkommit annat, än att han blivit frusen och satt i en lång
djurfällsrock. Den hade den vita fårullen utåt och var fasthållen om
livet med ett stickat rött band. De stora, men tarvliga tofsarna hängde
ända ned på golvet, där ett halvätet bröd låg i enriset.
Han hade vänt sig litet åt sidan. Framför honom stod den bleka Luitgard,
som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför
låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den
kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen av silver
på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes
tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.
--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och gå, sade han bedjande
och såg sig ängsligt omkring. Men tiden blir så lång, när du är borta.
Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag över hörnet på hans
djurfällsrock, och småsvennerna skrattade ute i borgarestugan.
--Lås upp dörren! befallde Magnus. Fort. Jag är en budbärare från
Visingsö.
Han stängde den efter sig, så snart han hade kommit in.
Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde
utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att
säga något.
Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard
kände rökelsedoften från hans kläder.
--Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned
ögonen. Minns du, hur försonligt du räckte mig handen den gången vid
skogsladan? Jag kände, att hade jag då mottagit den, skulle du ha haft
mig igen för alltid. Och så red jag bort.
Valdemar makade skålarna från den ena sidan till den andra utan någon
mening, slätade på duken, strök ihop brödsmulorna, såg efter i hornet
att det var fyllt och sköt fram stolen.
--Jag minns också vår första tvist, svarade han efter en stund. Det var
på arvsstämman. Den gällde detta värdelösa horn. Må det stå kvar här.
När dina söner en gång hålla gästabud på Nyköpingshus, skola de dricka
Folkungarnas minne ur det hornet.
Han såg forskande och liksom uppvaknande på Magnus.
--Varför red du hit? Vad vill du här?
--Träffa dig, innan du dör.
--Jag dö! Jag med min hälsa. Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte
vet, vad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal.
Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blev varmare.
--Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl
mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha huvudet i ditt knä. Bara
medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör
allt gott och ljust omkring mig. Så, nu är det, som jag vill. Nu skola
vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och få tiden att gå.
Tag för dig. Du är törstig och hungrig.
Valdemar sträckte ut sig på golvet med nacken i hennes knä. Hon strök
kallt och frånvarande genom hans hår.
--Men räck fram dina händer, Magnus, bad han plötsligt. De äro fuktiga.
Och se här. Naglarna börja kröka sig. Undrade jag inte nyss på din
magerhet. Du är sjuk, och ditt blod är i onaturlig kokning. Mina
skogskarlar lärde mig att förstå sådant. Du är en märkt man, och du
överlever inte året.
--Du ser det då. Du också.
Magnus vek undan manteln och visade på en rundel, som var uppskuren i
brynjan nedanför vänstra revbenet.
--Jag tål inte längre tyngden av järnringarna. Det är något här inne i
min sida. Kunde jag bara öppna den och slita ut det, skulle jag bli
sund igen.
--Men det kan du inte, och därför måste du dö. Det är ingenting att
blekna för, Magnus. En gång måste det ske. Det har du alltid vetat.
Varför skulle det då skrämma dig just nu?
Magnus lutade sig över honom, lågmäld, nästan viskande.
--Befall, och jag skall låsa upp fängelsedörren för dig.
Valdemar fick ett förskräckt uttryck. Han såg sig förvirrat omkring och
räckte sig efter Luitgard.
Magnus märkte hans oro.
--Men om du är mig en god broder, fortsatte han lika sakta, så önskar du
inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten,
så att ingenting händer, när jag inte mer finns till.
--Jag gå ut! svarade Valdemar med samma ängslan över sina drag. Jag
stred ju i det längsta för min sak, men nu! Vart skulle jag gå? Mina
forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och riva kläderna av mig.
Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är vitt skinn
för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr
få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan.
--Jag skall säga till därom. Bara jag nu inte glömmer det, så mycket som
jag har att styra med... Och mycket borde vi väl också ännu ha att tala
om med varann. Svara mig på en sak, men helt och fullt. När du grubblar
på ditt liv och på förflutna dagar, blir inte kvalet till sist så stort,
att det vill spränga bröstet?
Valdemar låg ännu med nacken i Luitgards knä och såg upp i valvet.
--Du glömmer något, svarade han. Jag är en människa, som har frid med
världen.
Magnus måste le.
--Vår saga är fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den
andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt... när du sitter
ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du
aldrig av samvetsångest?
Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han
åter upp den och låg länge och tänkte.
--Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröver rodnar jag ibland.
--Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt.
Nu, broder, börjar jag förstå, varför Satan mister sin makt, när jag
svarar: tag mig!
Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till
hälften.
--Ett mannaord intill döden, sade han och reste sig upp, det är en
nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!
Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.
Det ringde redan till mässan, och hovtrampet på torget förkunnade, att
hans riddare samlades.
Bländad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Först småningom vande
han sig att se. Han ställde sig vid det öppna vindögat, och de svartgrå
flikarna fladdrade i draget.
Det tog aldrig något slut på den oupphörligt växande skaran. Det var
landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur
de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som
aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och
bältet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen på sulan under
järnstrumpan minde var stund den övermodige om gravmullen. Och märket på
skölden tillät icke längre någon försåtlig strid i det fördolda. Alla
ryttarna voro barhuvade och sågo tryggt och tillitsfullt framåt. De hade
släppt tyglarna och höllo svärdet upprätt mellan händerna som vaxljus,
och överst i spetsarna lyste stålets lågor till krigets och våldets
utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljöd i den klara
höstdagen segersången från Hova.
--Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner.
Giv oss friden, friden, friden!