riddarens ord, vana att småle åt honom utan elakhet och att böja sig med
den uppriktigaste aktning och fruktan.
--Magnus ser klokt på människor. Det visade han, när han gjorde en så
omutlig riddare som du till sin högra hand, svarade de, och några av dem
kastade sig i sovlådorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och
nya kannor togos in.
Utanför på vallen stod salernet på fyra höga stolpar. Innan männen
gingo till sängs brukade de gå dit i olika lag, fem i vart, och sutto
där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det
sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk
med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, så smögo sig Algotssönerna
fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars följe.
Ljudlöst lindade de starka rep både över taket och framför dörren och om
sidorna. De fäste dem med stadiga knutar, ända till dess hela byggnaden
var insnodd i ett nät. Därefter sköto de in en väldig timmerkälke under
golvet och snodde också fast några av repen om kälken.
Den var förspänd med tre av deras hästar. Riddarna innanför voro för
högljudda och bullersamma att höra något, och först när hästarna började
draga, anade de oråd och sprungo upp. De försökte att trycka ut dörren
och lyfta av taket, men överallt höllo repen emot, friska och sega. De
tumlade kull om varann för stötarna och herr Svantepolk dunkade i golvet
och ropade:
--Hade jag bara mitt svärd! Vid linnet på min hatt, vid min ära...
Men Karl Algotsson manade på hästarna, så att det gick med god fart, och
svarade andfådd:
--Knut av Revals son, de danska Valdemarernas oäkta ättling, du fader
för vårt ridderskap! Här kuskar jag landets finaste adel.
För att riktigt höras, sprang han upp på bakmeden och sträckte sig till
en glänta mellan stockarna.
--Nu skall du känna gadden i ditt ätteblod. Men sitt du vackert kvar på
hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din
dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på
allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. För pto och hopp, mitt
trespann! I natt rövar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!
När han hade hunnit utom hörhåll från klostret, stannade han så nära
kanten av en ström, att släden skulle glida utför, om riddarna icke
höllo sig stilla. Sedan spände han från hästarna och letade sig tillbaka
genom den täta dimman.
--De farligaste äro nu ur vägen, och de andra sova, sade han till
brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina
bestämmelser, lovar jag och svär, att innan hanen spelar, skall du ha
Ingrid framför dig på sadeln.
Så fort han sedan hade utdelat sina befallningar, höljde han Folke i ett
svepe och lät två män bära honom på en stege till klosterporten. Det
tövade en stund, innan väkterskan öppnade. Då hon fick se, att det var
en förolyckad, blev hon hon villrådig. Till sist knäppte hon ett par
slag i den lilla klockan, som hängde vid muren, och abbedissan infann
sig yrvaken och missnöjd.
--Fromma moder, började Karl Algotsson. Det har gått alltför glatt till
i härbärget.
--Ingen aktar på mina förordningar. Därför kommer också straffet.
Karl Algotsson skyndade sig att läsa tre aven. Då måste också
abbedissan bekväma sig att göra detsamma, fast hon var mäkta ond.
--Du säger alldeles sant, stränga moder. Men det var min egen
älsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota för oss alla.
Han halkade ute i slagsmålet och dimman och bröt nacken. Bed för hans
själ.
Abbedissan mjuknade en smula och måste åter läsa tre aven.
--Och nu bönfalla vi dig, vår goda moder, att få sätta in hans lekamen i
likboden intill morgonen och att den hedersamt måtte få två ärliga
ljus... ett på den högra sidan och ett på den vänstra... och att ett par
systrar bli tillsagda att vaka vid båren.
--En så rimlig begäran har jag fått villfara förr, svarade hon. Det är
helt enkelt en systerlig plikt.
--Det är en tröst i min sorg att höra dig tala så moderligt, abbedissa.
Och jag har ännu en sak att bedja dig om, inte för min räkning, men för
den vördade herr Svantepolks. Du vet, hur högt han aktar en oskyldig
kärlek. Säkert vet du också, att hans dotter Ingrid och min salig broder
alltid varit i vänskap med varann... ja, på höviskt avstånd! Nu låter
herr Svantepolk ödmjukligen hälsa dig, att det säkert skulle vara till
stort själagagn för hans dotter, om hon den sista natten i klostret
finge vaka vid båren under allvarliga betraktelser över alltings
förgänglighet.
--Så skall det ske, svarade abbedissan bestämt. Herr Svantepolk är en
god och vis människa.
Den döde blev nu inburen i den mörka och hemska likboden, som befann sig
nära innanför porten. Han skalv på den hårda stegen av köld och rädsla,
medan de båda männen ställde den ifrån sig på två bockar. Och han
tänkte:--Kära jungfru, endast för din skull kan jag genomgå en sådan
plåga.
Karl Algotsson och bärarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev
noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen.
När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal
nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen
på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den
gamla nunnan sade till henne:
--Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.
Därmed slöt den gamla ögonen och började tumma på radbandet.
Träpinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, då han hörde, att
Ingrid stod så nära.
--Men syster... han rörde sig! stammade hon.
--Blunda och bed att förskonas från anfäktelser.
Ingrid hade vuxit upp till en högbröstad och kraftig kvinna. De bruna
ögonens glättighet skymtade fram mitt genom tårarna, men hade blivit
fastare och klarare. Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo,
när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han
med sin skygghet var så olik henne själv och de andra. Den
handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem,
som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Var
fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster. Hon hade ätit
bjugg kokt med vatten och slagit åder på armen tre gånger vart år och
sett det hetsiga sverkerska möderneblodet spruta i träfatet. Och var
timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade något rätt sinne för
sygärning och läsning utan helst skulle ha levat i karlkläder, skjutit
med båge och anfört härar. Allt detta sade hon sig vid båren. Varför
hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bänt i klosterporten
med ett svärd? Men då hade det icke varit han.
Hon var så upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt
gav akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en mycket nyfiken
liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motstå att lyfta en smula
på höljet, men hon släppte det ännu fortare och föll med den slamrande
nyckelknippan avsvimmad raklång på marken.
Den gamla nunnan på andra sidan båren sprang ut, oupphörligt åkallande
helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra förlägnaste leende.
Ögonen stodo vidöppna och frågande.
--Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstått för att taga dig
ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och levande som du.
Hon blev icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina
egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han
flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i
hans ögon. Hon kände på honom för att övertyga sig, att han var varm.
Men när han då ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt
baklänges.
--Du måste följa mig nu genast, bad han förtvivlad. Min broder väntar
med hästarna.
Ännu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog
nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han
skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke
säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten
gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga
Ingrid Svantepolksdotter.
--Jag trodde så visst, att jag drömde, sade hon och slungade
nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kära systrar! Nu rider
jag bort med min brudgum. Än leva Valdemar och hans vänner!
Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur
stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.
På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad
riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till
sand med alla sina himmelssträvande spiror och korsblommor. Hans huvud
darrade, och hans tjänare voro ivrigt sysselsatta med att två honom och
kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring
honom. Ovanför dörren glimmade på timmergaveln klostrets märke: Den
heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.
Inne vid bordsändan i det halvmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt
bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda
kvar av sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde,
att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt
klosterrövarna uppåt skogarna.
--God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hör,
att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.
Riddarna stodo med dragna svärd.
--Konungens broder sover inte längre, ropade de om varann. Vi skola
hämnas dig, herr Svantepolk.
--Stick järnet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp
färdigklädd. Om konungens broder hade sina män kvar... om han åtminstone
stode fullt rustad framför oss... Men en ensam man utan brynja! Han är
fortfarande gäst under vårt skydd.
De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort
avstånd från Valdemar som möjligt.
--Varför äro ni inte glada som jag över att veta två människor lyckliga?
frågade han och såg upp. Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat
hoppa av lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt
sagt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.
Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.
--Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.
--Min krona är mitt ljusa hår, som varken grånar eller vitnar. Den bär
jag, antingen jag sover på silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrån
mig, har jag alltid mig själv kvar.
--Våra svenner få hjälpa att passa upp honom, avbröt herr Svantepolk och
vände sig bort. Vi kunna inte göra annorlunda. Vi äro nödda därtill,
fast vi äro hans värsta fiender.
Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack
för sina värdar. Han liknade dem vid olika fåglar eller blommor. Hans
oemotståndliga leende förtrollade dem småningom, utan att de märkte det.
Liksom kvällen förut flyttade de sig småningom närmre och närmre, och
åter kommo tärningarna fram. Han spelade bort sitt svärd och till sist
sin urfärgade mantel.
Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i
härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig av
sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar.
Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och tävlade om att
få fylla hans bägare. Det var isynnerhet när han talade om forna
ungdomsdagar. Om han hade orätt eller rätt frågade han lika litet
efter, som en svala frågar, om hon har rätt att flyga.
--Ädla riddare, sade han, om man lever för en enda sak, kan man bli
lycklig. Och jag har levat för kärleken. Men om Magnus, som hade annat
att uträtta i livet, hade varit tillräckligt mycket människa att också
tänka på kärlek, skulle förbannelse och ve ha följt honom till hans
sista stund.
Det var en sällsam händelse i Valdemars liv, att han satt där utan
kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det
mjuka och lena i luften. Allting var hårt, kantigt och tungt med lukt av
vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och
stickiga timmerväggar. Icke heller var det någon verkligt vaknande
hängivenhet, som lockade riddarna att stöta mot hans bägare. Utan de
gjorde det, därför att han var en sådan mästare i att förströ och roa
dem. Därför trivdes de lika väl med honom, fast de voro hans
fiender.--Du har din visdom, broder Magnus, tänkte han, men jag har min
för mig.
Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en
ung änka, som hette Luitgard.
Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna
överläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande.
Och hennes blekhet framhävdes vackert av den veckiga svarta dräkten. I
handen höll hon ett ridspö.
Han strålade upp, genast som han fick se henne, och utan att fråga sina
värdar, inbjöd han henne gästfritt att stiga in till måltiden och slå
sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom på bänken syntes
henne för hedersamt, men hon satte sig på en pall nedanför honom. Hon
rördes över att finna sin forna konung i en sådan torftighet och
förnedring, fast han uppenbart förlustade hela sällskapet.
Då måltiden hade fortgått en stund och munterheten var som störst, höll
herr Svantepolk upp ett brev över bordet. Han var den enda som hela
tiden förblev lika allvarlig.
--Valdemar, nu har du gästat oss en hel vecka utan att vi varken ha
kunnat få dig härifrån eller fängsla dig. Och själva ha vi inte heller
kunnat rida vår väg eller förfölja klosterrånarna, eftersom de stulo
alla hästarna. Nu måste det bli ett slut. Här är en befallning från vår
store ordningsman och konung, vår välgörare, att du skall tagas och
inspärras. Ingrid och Algotssönerna ha sluppit undan åt Norge till, men
hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i
galgarna. Han är knappt en dagsresa härifrån. Vi bedja dig därför att
lämna oss och inte utsätta oss för händelser, som kunde söla våra
sköldar.
--Med resan är det inte brått, svarade Valdemar. Och ännu en gång frågar
jag, om det inte finns några spelmän här i gården?
Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet.
--De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med
mig, men jag ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber,
svarar kung Valdemar ja.
--Ja, svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på
händerna, glad över hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle
ha blivit tom och kall, om hon hade gått.
De bröto upp efter måltiden, men han gjorde sig ingen brådska. Hon
berättade, att det var lång väg till hennes gård, och de förkortade
timmarna med att rådgöra om vad som var klokast.
De redo raskt framåt. När det blev stjärnklart, upptäckte de, att de
närmade sig en stad. På vägen syntes en lång rad av facklor, spjut,
lansar och hoprullade baner.
--Vill du ännu en gång göra mig till viljes, bad Luitgard, så stanna vi
här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Vilka dessa
ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina
vänner hänga med rep om halsen.
Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt
rop.
--Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han. Jag vet,
vem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom
jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.
--På den farligaste av alla? Jag känner igen honom också jag.
--Jag trivs inte med mig själv, om inte jag går ut, där isen är
skörast.
--Men så betänk då, vad det gäller. Han har ett hårt hjärta den
ryttaren.
--Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.
--Och om han sätter dig i fängelse.
--Ja, så sover jag inte bättre i själastugor och härbärgen.
Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna
ströko baklänges, så att han blev stående alldeles ensam. Han höll ännu
fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.
Överst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde
i den och läste besvärjelser.
Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens
stjärnbilder stirrade över honom med grönvitt eller rödaktigt blänkande
ögon. Han blev större och större, ju högre upp hästen steg, och skölden
och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.
--Har du allt färdigt? Begynn! sade han.
Skepnaden vid elden gjorde en avvärjande och bedjande åtbörd och steg
sedan med vred hastighet mitt in i lågorna.
--Ja, en sista gång skall jag visa dig, vad jag förmår, du Satan i
riddarskrud, svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han
strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att
sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i
yrsel, och en vit rök omsvepte honom småningom alldeles.
Det rasslade i ryttarens järndräkt.
--Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har
lovat åt Erik Menved, den unge.
Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd
och gnällig stämma:
--Jag ser, jag ser. Hon skall föda elva ofullgångna foster och aldrig få
omfamna en vuxen dotter eller son, och själv skall hon förgås av sorg.
Det klirrade åter i rustningen.
--Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund
föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma.
Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.
--Jag ser, jag ser, sjöng den gnällande stämman. Jag ser döda unga
kroppar, och din änka gömmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar,
skall gå igen. Men en av dina söner, en enda, vill jag ändå prisa
lycklig.
--Det är Birger, min älsklingsson.
--Nej, det är din förstfödde, som redan är död.
Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade
sig, så att han knappt förmådde mer än viska.
--Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?
--Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och
klockringning... Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud
förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan
inte mer.
Röken slog ned i marken som ett regn.
Valdemar kände ett par starka armar slutas om hans knän, och ett stort
huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur
röken.
--Min forne husbonde, viskade han, känner du inte igen din spelman
Gistre Härjanson. Skenet föll nyss hitåt ett ögonblick, så att jag såg
dig. Hjälp mig härifrån! Här hålls jag sämre än en fånge och får blott
livet skonat för min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen
man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.
Valdemar sökte i sin tomma rocksäck och under kläderna.
--Smyg dig fort bort i mörkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag
ridspöet här. Det är belagt med silver och med stenar och blir duktigt
betalt hos en guldsmed. Mitt är det inte, men allting är ett lån, din
kropp, ditt liv. Ett lån för några år är till och med det stora stolta
Bjällbo.
--Vem där? frågade ryttaren, som hörde rösterna.
--En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på
huvudet!
Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han:
--En dyster mötesplats för bröder. Här vitna sedan tio år benen av
skälmar, som ha tjänat dig. Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma
dig.
Valdemar gick upp på kullen.
--Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll, sade han, och
fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningar av mina
forna vänner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte
finns. Och ni följde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat
bort min lekare, skulle han få stå och spela för er hela långa
stjärnenatten. Det vore väl den enda heder, som jag hade kunnat visa er.
Jag är en fattig ensam man och blir snart ett föraktat stoft som ni. Vi
voro alla av de fördömdas skara, för vilken ingen förlossning finns. Men
jag får leda för mina egna klagoord. De röra andras hjärtan mer än mitt.
Det gläder mig att se dig, broder. Är du lycklig nu?
Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och
järnhuvan.
--Den frågan har du lärt i frustugorna, Valdemar. Jag lever för att
slita en hund. Det är min heder. Men varför kommer du godvilligt till
mig?
--För att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina kläder.
Och snart har jag inte ett gömsle kvar.
--Är du från dina sinnen? Du står ju ensam och vapenlös.
--Vapenlös är ingen, som har svar på tal. Jag kommer för att gästa dig
som i de gamla dagar, Magnus. Vänd om och följ mig till ditt
Nyköpingshus, så att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring
väggarna. Jag behöver vila ut en tid på stoppade dynor.
Kullen hade småningom omringats av de väpnade männen, som bestört och
medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem
och slog dem över bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart
malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle
smörja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av männen
erbjödo honom sin rock och sin mantel.
Magnus vände bort huvudet och red ned till en vagn, där Bengt satt med
sina pergamentrullar.
--Jag kan inte möta hans ögon, sade han, och inte längre höra den
välbekanta stämman. Vad lönar det att tala förnuft med honom,
solmänniskan, som aldrig förstått mörkrets allvar. Allt, som var hans,
har han strött ut på vägarna. Och nu kommer han, lättrogen, vapenlös,
med armarna i kors, för att besegra mig med ord.
Bengt lutade sig framåt och sökte bland rullarna.
--Du menar väl ändå inte...
--Jo, kansler Alltförgod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet,
som vi båda redan skrivit under. Det brevet, där det står, att han skall
sättas in i skonsamt fängelse till sedernas förbättring. På Gottland
jäser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Än lever Valdemar! ropa
de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela
släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lovat öar
och landskap, om han får utländsk hjälp.
--Var skall han sättas in?
--Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett
mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är av järn. Räck brevet nu
åt härolden och låt honom läsa upp det. Själv tar jag några svenner med
mig och rider helst i natt en annan väg, där det är tomt på folk och
stilla.
20.
Midsommarsolen gassade över Stockholms torvtak och väldiga borgtorn. På
en liten trång gård, som knappt var större än en skämma men ändå hade
rum för ett körsbärsträd med en fågelbur, satt Gistre Härjanson och
sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar rött
fodertyg. Huset låg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hördes från
strömmen utanför. Genom porten syntes de översta björkruskorna på
byggställningarna kring den halvfullbordade kyrkan åt Sankt Nikolaus.
Yrsa-lill hade blivit mer undersätsig, och i sin snygga och prydsamma
vadmal hade hon ett tycke av välförsörjd borgarhustru.
--Vila dig en stund, kära husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu
vända alla riddarna och fruarna tillbaka från klosterinvigningen.
--Magnus höll ord. Sankta Klara har fått grundstenen under sitt hus.
--Så det myllrar av folk! Varför ropar bonden, som står där och prutar,
efter skoskådarna och vakten?
--Gesällerna hade väl tärningarna framme. Det blir att sova i stocken.
Det är lag på det.
--Nej, det är själva mästaren, han hytter åt.
--Försöker någon sälja dyrare än tillstått är, gripes han som tjuv. Det
är lag på det. Och skriver någon lekare nu i bly eller läser
besvärjelser, då blir det hugg och hängning och torv och tjära. Kung
Magnus blev botad den gången på galgbacken.
Hon gick fram och strök honom över pannan.
--Den tiden är förbi då du sysslade med sådant. Du har blivit så fagert
slätkammad och klippt som en predikare. Och det är du ju också.
--Vore jag också välbeställd gesäll! Men det kan jag aldrig bli,
vanbörding som jag är. Varken gesäll eller mästare. Det är lag på det.
Finge jag åtminstone sitta gömd med mitt hantverk i en stuga på landet,
men det får jag heller inte. Det är lag på det. Här skall jag arbeta i
smyg, som om jag gjorde något ont, och om natten bära mina skor till
mästaren. Och farligt är det för honom att köpa dem. Nu är det lag på
allting, Yrsa-lill. Jag får inte en gång slå knogarna i bordet och
sjunga ut om konungen, för då blir jag utesluten ur församlingen. Men
det gör ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och strävsamhet
ha vi redan hunnit långt, och jag är den lyckligaste av människor.
Hon fortsatte att smeksamt stryka över det stora huvudet, som hade mist
sina svarta flätor.