över de vida myrarna med sönderslitna kläder och ansikten. Enstaka låga
klippor stucko upp som holmar. Där växte skvattram och stjärnstarr, och
de försåtliga svarta kärrvattnen med sina dubbla bottnar voro täckta av
snärjande näckrosor. Det var lika omöjligt att vada som att simma. Men
ryttarna vågade sig icke ut på gungflyet, och många räddade sig genom
att lägga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan både sol
och skugga, och det stack i ögonen, så att det var svårt att sikta. De
sista förföljda av huvudskaran från Hova kröpo bakom ängsullen med bågen
på ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppåt Närke. Men de, som
hittades i träden, skötos som fåglar. Kvinnorna däremot blevo hopsamlade
i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhägnades med
skinnsnören.
När Gistre såg, att hans älskade Yrsa-lill var räddad och i bättre
förvar än hos honom själv, gav han sig ingen tid att grubbla på ödets
envisa lek med hans lycka, utan kastade sig på en herrelös häst och red
det fortaste han förmådde på stigarna till Ramundeboda.
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra svarta korsen
vid kapellet och steg av.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och
drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot
myggen. Själv satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktavel med
den tyste Folke Algotsson. Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med
fötterna bland tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra
obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade ändå en
yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med vitt och honungsgult.
Nedanför de nyutslagna hasslarna, där solen sken in, var det blått av
styvmorsblommor, och nagelörten tecknade sina små vita kors på
klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar i farans stund, och
den mandeldoftande vårluften förde med sig en fläkt av försvunna dagars
makliga ro.
Runt omkring sov hans vakt med solbrända ansikten och händerna under
nacken. Lagman Algot, som skyndat i förväg till Ramundeboda för att möta
konungen, var den enda, som satt upprätt och vaken. Med fingret ritade
han upp i gräset traktens skogar och vattendrag, men Valdemar slöt
ögonen. Vad brydde det honom att giva akt på kullar och kärr och ställa
upp bönder och lysa som härförare. Vad betydde medgång eller otur för
honom mot att få ströva kring som en fri människa! Han kunde ha skänkt
bort sin krona åt en vacker hirdman lika sorglöst som en hjälm, men han
unnade den icke åt en förrädisk frände. Aldrig, aldrig! När hans bönder
och skogsgångare hade hejdat det första anfallet, skulle han skicka sina
bästa ryttare och låta dem fullborda segern. Och brodern? Ja, honom
skulle han vinna tillbaka för alltid genom att förlåta honom.
Gistre Härjanson steg fram, sönderriven och blödande.
--Vintern är över och marken i blommor, sade han. Sätt dig upp, herre,
och hör hur göken sjunger i sunnanskog.
Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen.
--Du är blodig. Du kommer från striden.
--Jag kommer från din slagna här för att lyckönska dig. I dag kan du få
dö en hjältes död. I afton kan du få sova skönare i blomstergräset än
Magnus i sitt riddartjäll.
Med snabba ord berättade han om nederlaget och bad honom att samla de
flyende till en sista strid. Valdemar steg genast upp och drog på sig
ringhandskarna, och de väckta männen flockade sig skyndsamt omkring
honom. Men den ene rådde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit
två eller fem, skulle han med lätt sinne ha kastat sig i ett handgemäng
för att stupa. Men de långa förhandlingarna, de olika meningarna, de
nästan befallande rösterna prövade hans tålamod och släckte hans iver i
stället att sporra den. Han blev otålig i stället för beslutsam och
tystade dem med vrede i stället för med skäl. Harmset slet han åter av
sig handskarna.
Sofia satt upprörd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna
elfenbenshästar, biskopar och torn. Hennes kärlek till honom blev
häftigare än någonsin. Som han stod där framför henne i vårgräset,
tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och hälsa, samlats just
hos honom. Hon fasade för den tanken, att en sådan livslust skulle
förgöras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvällen.
Det var som att bränna upp hö och ängar och örtagårdar. Vem som helst
annan kunde hon tänka sig som död, blott icke Valdemar. Hon kunde icke
tänka sig honom uthuggen i sten på en gravhäll med knäppta händer. Och
vem skulle med andakt kunna bedja vid en sådan grav?
--Nej, nej, flämtade hon. De gamla skola dö, inte du. Du är född att
leva långt upp i höga år. Ditt rätta rum är inte i graven utan bland
spelmän och glada handslag. Tag vår äldsta lilla son med dig och stig
till häst och rid uppåt Norge efter hjälp. Så länge du lever, är
kittelbotarens seger bara halv.
De kringstående männen tvekade, men lagmannen, som såg kallt och slugt
på allt, hämtade den yrvakna gossen från drotthuset.
--Att lyda drottningens råd är det enda, som står oss åter, sade han.
Men varifrån kommer all röken och den sura lukten? Skogen brinner.
--Det var jag, som satte eld på den, svarade Gistre och hängde ifrån sig
hornet på den framledda hästens sadel. De onda andarna i Månegarm ha
ingen makt över det heliga svärdet Gråne.
Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom
till sin jättebarm.
--Nej, nej, upprepade hon och återvände till sin förra tankegång. Hur
vore det möjligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft längre
att följa dig, Valdemar. Jag har lidit för mycket. Aldrig ro, aldrig
vila. Låt mig stå kvar här. Ni få inte hindra mig. Sprid er åt olika
håll och försök sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall stå kvar här med
mina tärnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de
hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.
Hon försökte med sina omfamningar att återväcka en glimt av hans forna
ömhet, men det isade genom armarna. Hon kände, att han icke hade annat
att giva än en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom
obrottslig trohet till det sista.
--Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan, viskade
hon. Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig,
bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hov.
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett avsked för stunden eller om
deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid.--Han kastar sin
krona för att leva, tänkte hon. Han gör så, därför att livet är honom
kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt
märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar
jag.
Han steg upp på hästen med gossen. Algotssönerna följde honom med det
hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod
hon kvar och kastade kyssar efter honom.
Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att
andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att
gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken
och klöv ett skår i röken.
Karl Algotsson, som red efterst, vände sig.
--Allt är oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid
jungfru Ingrid, min broders hjärtebrud, har någon av er en kär vän som
han, så fly, fly! Än lever Valdemar!
Inom en liten stund hade alla skyndat till hästarna, och Sofia stod
ensam kvar med sina tärnor. Genom skåret i rökväggen skymtade rustningar
och det blå magnusbaneret, fast nu sönderbränt till hängande trasor.
Så snart hertigen kom fram till drottningen, böjde han djupt på huvudet
och hälsade henne med svärdskorset till tecken, att hon stod under
riddarskydd. Hon stammade och sökte efter de hatfulla ord, som hon ville
säga honom, men i stället blev det han som talade. Han stod med händerna
på svärdet och såg ned i gräset.
--Vem kränker lagarna djupast, frågade han långsamt och mörkt, min
broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och
god konung!
--Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel
och slogo på sköldarna. De sågo, att nu stod där en ärlig man framför
dem, och de tänkte bara på sin lit till hans kämpamod och hans duglighet
i allt, som han tog sig an.--Lämna Valdemar några landskap, men svearnas
rike, det är vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora
stenar!
18.
Var det kung Valdemars sista skara, den bedrövliga flock, som kom i
dammande trav på byvägarna sunnan om det svenska landamäret? Hästarna
voro inga folkungahästar utan sönderhuggna av sporren, oryktade, magra,
med leriga ben, hängande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som
skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var avnött
på deras björnskinn.
Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och
flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han
mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbågiga
portarna på Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans följeslagerska
då. Han kom ihåg, hur Ragnild, den forna hovtärnan, stred bredvid honom
i karlkläder och fick handen avhuggen. Han tänkte också på Katarina av
Gützkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i släta,
ofärgade tyger, men till sist dukade under för vedermödorna och gömde
sig i ett kloster. Och han kunde ännu få färg i kinderna, när han hörde
för sitt öra Erik Klippings vreda ord över att Magnus icke lönade den
danska hjälpen. Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade
murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus
segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder
på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna
hos honom. Han behövde bara se solen lysa och höra ett par drag över
fidlorna, och allt var glömt.
Lantfolket firade som bäst Helgalekamens fest, och hostian bars kring
åkrarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda strålar. Skuggor
av lätta moln ilade oupphörligt över vägen, och färgkullor och skärvit
åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Längre
bort bakom klipporna trängde sig den odlade jorden in i en dalgång, som
vette mot havet. Där låg en liten borg omgiven av trädgårdar och hus.
Valdemar höll in hästen mitt framför festskaran och böjde sig åt sidan
och kysste efter strålarna på monstransen.
--En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag är
nedsölad av blod och damm. Vägstrykarkungen hinner knappt två händerna i
en bäck, innan hans forna undersåtar äro efter honom med klubbor och
spjut. Men varför maka ni er så bestört baklänges? Där stiger en i diket
av förfäran och där en annan i sin åker. Snart kan jag inte tömma en
oskyldig bägare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast
efter liarna och bågarna. Jag har en fråga till er. Lever hon?
Han pekade mot borgen vid havet.
--Nyss levde hon ännu, svarade en av bondkvinnorna.
Valdemar red då till borgporten och lämnade hästen åt Algotssönerna.
En gammal rödkindad man, som halvt såg ut som en fångvaktare, stod på
trappan med sin halvtömda kanna.
--Varifrån kommer du? frågade han. Vad heter din gård och vem är du?
--Jag kommer från alla väderstreck. Mina gårdar heta grus och aska, och
själv är jag ingenting annat än en broder till svenskarnas konung.
--Då är du väntad, svarade mannen. Styrk dig med några droppar, kung
Fredlös, men stanna inte länge. Jag vill inte se fläckar här på trappan
av folkungablod. Det är ett ohyggligt blod, och jag vill kunna gå
omkring i borgen mitt i mörka natten utan rädsla.
Han tog tillbaka kannan ur Valdemars händer, satte den på trappsteget
och visade honom upp till en ekdörr.
Ett par nunnor öppnade den och bådo honom att gå tyst och på den stora
mittplankan, som knarrade minst. Jutta låg avtärd och blek i bädden med
håret utkammat över axlarna. Valv och väggar badade i solsken, men ena
sängluckan skuggade henne, och ännu tindrade samma skärpa i hennes
blick, som hade hon sett tvärs igenom murarna mot något oändligt
avlägset.
Valdemar lyfte svärdet ur bältet och ställde det varsamt vid dörren. Det
hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var
sönderhugget utefter ena kanten.
--Vem skulle förr ha kunnat drömma, att detta är kung Valdemars svärd!
sade hon med en darrning över pannan och ryckte tillbaka tankarna från
deras långa färd. Jag kände igen din röst redan i trappan. Du fick då
min hälsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.
Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han
bättre skulle se henne.
--Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag
ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.
--Du talade bittert sist.
--Jag talade som en förtvivlad människa. Men jag har ärvt en smula av
den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöv! Kung
Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappast
att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin
far. Han kan inte sörja.
--Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.
--Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från
Holstein, för att få bättre hand med danskarna.
Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför
sig på täcket.
--Han övergav en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen?
--Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar
bara män.
--Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros över hans visdom och
riddardygder. Förtjänar han det?
--Jag fruktar det nästan.
Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga
mot pallen.
Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft av hö
och blommor slog in genom vindögat, och havet rullade med jämna slag mot
sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk
tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sovande, och Jutta slöt
ögonen. Hon såg redan sin egen livsvandring på ett sådant avstånd, att
det, som hade överskuggat vägen som jätteträd, nu icke var annat än små
obetydliga buskar.
Hon makade handen småningom över täcket, ända till dess den låg i hans.
Den blyghet och förlägenhet, som hade funnits mellan honom och henne,
var alldeles borta.
--Hon längtar, sade nunnorna och knäböjde vid den tomma spisen.
--Ja, jag längtar, eftersade hon med klar fast ändå tynande röst, men
inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsägliga glädjen
att få dö.
--Och din son? frågade han sakta.
Hon lyfte litet på huvudet, och ögat sammandrog sig igen för att kunna
se långt bort utanför jordens och dagarnas gräns.
--De togo honom ifrån mig, svarade hon, men det fanns något, som de inte
kunde taga, något, som jag gömde som en sällsynt klenod. Vad två
människor giva varann av gott hjärta är kanske till sist det enda lilla
sandkorn, som blir kvar, där vågorna gingo som berg. Vet du, varför jag
bad dig att komma, Valdemar? Det var för att få tacka dig för den första
resdagen i det vackra vintervädret och för att det, också mitt under vår
osaliga kärlek, alltid mellan oss rådde en sådan god vänskap. Det föll
aldrig ett riktigt hårt ord mellan oss. Det är därför, jag vill tacka
dig. Det är en väns tack till en vän.
--Är det då kärlekens sista och bästa ord? mumlade han och kastade sig
ned över täcket med hennes händer mot sitt ansikte.
Ett växande buller närmade sig under tiden och det glimtade till i
taket. Det var skenet från liarna och yxorna, som byfolket hade hämtat.
Den äldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.
--Du skall inte stanna längre, viskade hon, då han hade följt henne ut i
trappan. Det sista och största har du redan fått. Jag hör, att folket är
i rörelse. Du är en hatad syndare, och du skall inte samla harm och
hämnderop kring det tysta sjukrummet.
Han gick då ned till sitt följe, och snart var han åter på vägen, som
förde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den
vildaste flykt ibland stanna sin häst för att skratta åt livkarlarnas
oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons
kärleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur
fjärran som en liten spröd fridsklocka från en ensittares kapell i
vildmarken.
Han red upp på en höjd och höll stilla. Där satt han och stirrade på
borgen, som ännu var synlig på andra sidan havsviken som en svart sten.
Några veckor därefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett
skepp låg just färdigt att avsegla till Själland. Det var tidigt på
morgonen, och de små stugorna lågo ännu i sömn med bom för dörr och
lucka för vindöga.
Kistan var höljd av ett svart täcke, skrifvet med ett vitt kors. Framför
gingo några sjungande fattigbarn och två präster med sina lutande och
utblåsta ljus.
19.
Det var i Vreta klosterhärbärge. Svennen, som kom in med fatet, ropade
medan han gick utefter bordet:
--Musköl... nya kakulägen vid var tallrik... Det är östgötarnas lagman,
hövdingen på det förpantade Lödöse, vår vördade konung Magnus' mest
betrodde storman, riddaren av hans råd, välbördige herr Svantepolk
Knutsson, som är värd för den här omgången!
Där var alltid överfullt av besökande, som hade döttrar eller systrar
under nunnornas ris. Abbedissans påbud, att allt skulle vara tyst efter
nattsången och att sista ljuset skulle släckas, när sängklockan ringde,
blev illa åtlytt. De mäktiga herrarna hade med sig egen kost, som
anrättades i stekarhuset, och var och en bjöd alla de andra på en rätt.
Därigenom blev det ofta aderton eller tjugu rätter, och sovlådorna fingo
stå tomma.
Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa
nunnornas stall, satte han sig nederst vid dörren, ty badstugan var låst
för kvällen och han var barfota och klädd i en smutsig tröja.
Utanför rådde djup dimma. Ingenting annat syntes än dörren till
härbärget och dörren till stekarhuset, som lyste mot varann som två
brinnande gap.
Just när svennerna buro in kannorna hördes ett häftigt oväsen. Det lät
som en marknad, ty somliga röster skrattade och somliga sjöngo, och
trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot tröskeln, och några
män kommo inridande i själva salen. De lågo framstupa över sina
utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot överbjälken i dörren.
Den förstes fagerröda mantel var nära att rivas i stycken, den andra
fick stålhuvan på nacken, men den tredje blev förlägen och steg av mitt
i dörren.
Det var Valdemar och de båda Algotssönerna.
Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhuvan till rätta.
Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar.
--Än lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en
tennkanna. Än är hans tid inte förbi. Finns det här några unga, som
älska, några modiga, som trotsa, några förtappade, som äro med om att
vässa en mordpil åt lagmannakungen på Visingsö, ämbetsmannakungen? God
kväll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?
--Unga, som älska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de
inte äro sådana som den ryttaren där.
Han drog handen ur sin illaluktande tröja och pekade mot Valdemar.
--Nej, tro inte att jag tänkte på ett handslag. Mitt handslag är för
riddare. Men så länge den här rätten bjuds omkring, är jag värd i salen
och vem som helst min gäst. Konungens broder må sitta ned överst vid
bordsändan. Och till dig, unga Folke, som stannar så blygt och höviskt
på tröskeln, säger jag, att jag gott förstår, varför ni kommit. Eller
tror du, att jag inte anar det? Ryktet har berättat dig, att jag i
morgon ämnar föra min dotter till den förnäma danska man, som jag utsett
åt henne. Jag förstår, att du en sista gång vill inandas samma luft som
hon och veta dig i hennes närhet. Ack, hur ljuv och stor är inte
kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig
till bröstet. Vet du, varför jag så ofta gör bot? Det är, när jag
märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för
vars skull jag i min ungdom red på äventyr.
--Har du talat med Ingrid? vågade Folke kasta fram och bleknade över
sitt mod.
--Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsången, innan systrarna gingo
att förhärliga änglaskarornas jubel över Guds moder, fick jag träffa
Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att göra sig redo. Gömd i
härbärget skall du i morgon på avstånd få se en skymt av henne, när hon
rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjärta,
och du skall spänna kärlekens dagglittrande spindelvävar över ingången,
så att världen inte kan se dit in.
Folke stirrade förskräckt på honom och trädde fingrarna genom skägget
som för att slita det från hakan. Men brodern viskade till Valdemar,
medan han hjälpte honom från hästryggen:
--För dig gäller det nu att få herr Svantepolks värdskap att räcka så
länge som möjligt. För mig? Jag måste under tiden hjälpa min broder. Ses
vi aldrig mer, så ha vi åtminstone glada minnen att tänka på, herre.
Han tog Folke med sig och ledde ut hästarna. Valdemar satte sig överst
vid bordsändan och tog för sig med en hungrigs matlust och törst. Han
såg lika ung ut, fast rösten hade blivit litet hårdare, löjet litet
bittrare, och fast ena kinden hade ett långt ärr efter ett hugg. Därför
att han aldrig grämde sig över något, samlades inga ofriska vätskor i
hans ådror. Men manteln var urblekt på axlarna och trasig i kanterna.
--Häll i åt konungens broder, rött vin eller blankt, allt efter tycke,
befallde herr Svantepolk svennerna.
Så fort Valdemar hade tömt en kanna, begärde han en ny. Under tiden
började han tala med riddarna, som drogo sig litet åt sidan från honom.
--Döden har gått fram bland fränder och fiender, sade han. Gamle Fulco,
som krönte Magnus, och min broder Erik, som räckte honom
kröningssvärdet, vad fingo de för sin iver! Båda äro döda. Och Erik
Klipping, som än var mot mig och än med, fick mordstöten i Finderups
lada. Min drottning är död, och död är också... hon, jungfrun, som jag
följde till landamäret i det vackra vintervädret. Snart blir det visst
bara jag, som lever kvar och färdas kring nästan som en skogsridare.
--Hur vågade du dig ända hit? frågade herr Svantepolk med en glimt av
hemlig beundran. Vet du då inte, att Magnus, vår store konung Magnus,
har skickat ut ryttare för att taga dig?
--Jag vet det. Jag vet också, att han byggt ett nytt kor på
klosterkyrkan och att han är på väg hit för att inviga det. Var bygger
inte han på en kyrka? Men här är ett fridlyst ställe.
--Inte för Magnus, när han skipar ordning.
--Jag litar på ditt riddarsvärd, hånade Valdemar skrattande och letade
fram ett par tärningar för att draga ut på tiden. Men han hade ingenting
annat att spela om än guldnaglarna på sitt bälte, som han slet loss en
efter en. Slutligen lade han upp själva bältet på bordet och spelade
bort också det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke
hjälpa, att deras groll småningom började tina. Det kändes ändå glatt
att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stötte
ihop bägarna och drucko bjälbojarlens minne.
De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också
att överväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i sovlådan
bakom bänken.
--I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och... Han
somnade utan att fullfölja meningen.
När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sov,
reste de sig, men tyst och försiktigt. De ställde sig i en ring omkring
honom.
--Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk,
viskade de och pekade och stötte med tummarna över den sovande som med
knivar. Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss.
--Har han svärdet hos sig?
--Under den sidan, som han ligger på, svarade de. Vi få hämta hit
snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt. Han håller dem på
bröstet.
Därvid märkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var
lappat och stoppat.
Då kom det ett ljust lugn över herr Svantepolks många vissna rynkor och
skrynklor, en blid, men fast manlighet.
--Den, som sover, är under en riddares skydd, sade han. Nu är han inte
bara min gäst, utan också er. Inte ett hår får krökas på hans huvud.