baneret och räckte henne det. Jag sätter det med tillit i oskyldiga
kvinnohänder. Mer vill jag inte veta. Gån i frid.
Fliken svepte över deras ljusa hår, när de buro baneret ut ur kyrkan,
och pilgrimernas rop skallade omkring den vördade reliken och följde den
borttagande kvinnohären.
Den drog sig över bron och gick fram utefter åkanten, där båtarna stodo
uppdragna, stöttade med vedträn. Det sken och glittrade i den våta snön,
och fast ännu mitt i vintern, blåste det vårvind med ljusblå fläckar
mellan skyarna.
På eftermiddagen blev hertigen synlig, där han red i sin mörka kappa med
sina män. Han var redan på hemväg söderut, och förundrad höll han in den
stora hästen och reste sig i stiglädret.
Kvinnorna samlades omkring honom i en tät ring, och förespråkerskan
räckte honom baneret.
--Tag det ur mannajungfrurs händer till en god skörd, när sommaren
kommer, sade hon, och ring, och förespråkerskan räckte honom baneret, nu
slog hon upp ögonen frimodigare och tryggare än nyss. Under en så
orolig tid står det inte säkert i den nya obefästa kyrkan.
Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade
det fallit till honom från höjden. Sedan kysste han duken och vecklade
vördnadsfullt ihop den.
--Jag tackar er, ni kvinnor, stammade han. Vart han såg över hela
ängsbacken växte ringen av linhåriga hjässor, och bara armar sträcktes i
höjden och viftade med vita huvudkläden.
17.
Budkavle skars och skickades mellan gårdarna. På de öppnare bygderna,
där kyrkbyarna lågo tätt, samlades bondemännen för att svara, om de
ville hjälpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med
slag på sköldarna, togo deras hustrur av dem örringarna och alla
dyrbarare knappar och spännen och läto dem sedan gå.
I de djupa skogarna, som skilde landskapen, måste de ibland stanna flera
dagar och jaga med snaror och nät eller sätta ut fiskdon i sjöarna för
att icke svälta ihjäl. När hungern blev för svår, bakade de bröd av
näckrosstockar. De hade mycket att bära, vapen, skor och skräppa, och
deras små rödbruna hästar hade på vardera sidan om klövjesadeln en tunna
med pilar. För att komma över mossarna, blevo de barfotade krigarna ofta
tvungna att stå stilla och fälla timmer, och de hade god tid att talas
vid.
De berättade varann, att Valdemar hade återkommit från sin botgöring med
ett hotelsebrev från påven mot de upproriska och att Bengt Alltförgod
ohörd talade för brödrasämja. Nödd att handla snabbt hade Magnus med
stora löften skaffat sig dansk hjälp. Med sin lysande skara och ett
hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tågade han nu
söderifrån genom Västergötland mot Hova, där farvägen upp till svearnas
land ledde in på Tiveden.
Valdemars klubbehär stannade därför i de magra ängsbackarna och hagarna
vid Hova. Vårdkasarna, som oaktadt de ljusa försommarnätterna flammade
på höjderna söderut, förkunnade, att fienden blivit sedd. Kvinnorna
höllo också redan på att utrymma stugorna, rädda att skyttar skulle
klättra upp till ljuren på taket med sin båge och att träväggarna skulle
omgivas med rishögar och antändas. De plockade hop sina tillhörigheter i
säckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig.
Men då hördes en morgon härblåsning på avstånd. Det lät som råmande
kreatur. Gripna av skräck, klättrade de ned igen och ryckte bommen från
kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen hängande i händerna
och sjuka och orkeslösa mellan sig i guldstol. Andfådda hejdade de sig
ibland för att lyss, men åter bölade lurarna i fjärran. Åter fortsattes
den vettskrämda flykten inåt skogen till de små skyddsborgar, som bakom
träsk och förhuggningar sedan urminnes tid funnos på de otillgängligaste
bergen. De bestodo endast av en låg ringmur, upplagd av så pass stora
stenblock, som kunde lyftas i en mansbörda. Men kvinnorna lastade
trädstammar och grenar ovanpå muren och bakom sig lade de igen stigen
med mossa. Deras största fruktan var, att de skulle behöva törsta, och
de starkaste bland dem voro i en ständig vandring mellan borgen och den
närmsta tjärnen med ämbar och såar. Vattnet tömde de i en fördjupning
uppe på berget och täckte med näver och torv. Det blev unket att dricka,
men de vakade ändå över det som över en oersättlig skatt. Det skulle
räcka också åt männen, ifall de kommo. Emellanåt kläppte det i klockan
nere vid kyrkstaden och prästen begav sig ut i vit skjorta och stola med
en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Kring Magnus samlades från alla håll de sluga och beräknande och de
fåfängliga, som älskade utländsk sed, men också de allvarliga och
dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hänförelse som de
fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas
stolta härskara.
Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes av förrymda munkar
och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare,
lösvittingar och vilda skogsgångare av alla slag, men mest av sådana som
hade hjärtat varmt under äventyrardräkten och som förtjänade ett
handslag likaväl som repet. Där funnos de män, som voro de galnaste
under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men
som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla
förtänksamt och uthålligt. Här och var i skogen bodde ännu människor,
som aldrig blivit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och
högar och hemligt blotade åt källor och stenar. De slöto sig till
Valdemar, som lugnt låg kvar nordanskogs i Ramundeboda och höll
gästabud med sitt hov.--Vi släppa ingen genom skogen, sade de, och
begynte leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste
Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog. Händelser, som till och
med trälgummorna skulle ha skrattat åt, om de berättats från andra
trakter, upplevdes här av var vägfarare. Lövkvinnor och alfer mötte han
icke ofta, men tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor själastuga
med tavernare och drängar och en hel by av bodar för hästar och vagnar.
Där var också ett urgammalt drotthus, utvändigt täckt med skallar av
ihjälslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in där vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans mödor vid de
dukade borden i salen. Men det, som särskilt var egendomligt för
Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke
bara som andra skogskapell sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda
med stavar och små helgonbilder av bly till tack för lycklig färd, utan
svarta långskaftade kors stodo utefter väggarna både inne och utanför
och voro i stor mängd faststötta i torven ovanpå taket. Många hundra
sådana kors voro också nedstuckna runt omkring i den mörka mojorden, så
att stället, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster
kyrkogård. Det var de kors, som vägfararna hade burit framför sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan
många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra.
Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och
hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta
berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt
stenregn. När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han
sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrevan och räknade in sina vita
getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp
sitt huvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring
honom. Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han
ut luften genom näsborrarna, ända till dess huvudet föll ihop som en
påse av sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord.
Nästa dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.
--Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta, sade han.
Var dag upptäcker jag svarta tjärnar, som jag aldrig fiskat i, myrar,
som jag aldrig vetat om, örter, som jag aldrig plockat. Där var afton en
så stor hjord av getter går fram, måste det finnas ett ställe, på vilket
all ungskogen är bortbetad och bara högskogen står kvar. Och där bör det
också vara utrymme för oss skogsgångare att samla och rusta oss.
Han fortsatte därför sin vandring runt berget, som helt och hållet
bestod av mossiga, hoprullade block. Alldeles som han hade förmodat, kom
han också in under sådana jättefuror, att han aldrig hade drömt sig
slika träd. Stället tycktes honom mindre likt en skog än en oändlig hall
på skyhöga stöttor. Inga djur kunde han upptäcka, inga myggor eller
flugor, ingenting flygande och lätt, ingen solglimt, knappt någon
grönska. Åt alla sidor syntes bara grått och grått. Den barriga marken
var jämn och slät som ett golv, men i höjden brusade det och dånade i
kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så
högt dit upp, att suset ibland föreföll helt avlägset, och nere vid
marken var det stilla.
Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken
åt de andra. Det gav eko som i en stensal.
För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade
upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan. Det var
gott rum mellan stammarna, och då han hade fortsatt ännu ett stycke
framåt, fick han oförmodat syn på en källa. Här låg solen in, och här
var icke lika ödsligt. När han makade med foten bland blodnävorna och
älggräset, fann han, att källan hade räta och jämna bräddar med små
stenskärvor inmurade av människohand. Det stilla och rena vattnet var så
klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren på
botten. Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den
tillbaka för den spegelbild, som visade sig över hans skuldra. Han vände
sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd på dem endast med
armvecken, och han böjde huvudet.
Han stod framför guden Ti, som de andra skogsgångarna i mansåldrar letat
efter utan att någonsin lyckas hitta. Beständigt hade de likväl sagt
varann, att han ännu måste finnas kvar på något gömt och bortglömt
ställe i sin skog.
Det var en alldeles övermossad stubbe med kornblå vassa spetsar och
omgjordad med ett järnband för att icke falla i sär. Ovanför bältet var
upptäljt en mun, som såg ut att ha flera rader av sneda och maskfrätta
tänder. Det var armpipor av offrade människor, ty Ti var en stridsgud
och armen var människans medfödda vapen. Överallt i barken, som var
sönderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och
avbrutna spjutspetsar, så att hela guden var klädd med taggar. Mot sidan
hade myrorna stöttat en hög stack. Och mitt bland förgängelse och
vittrande mordverktyg klättrade bekymmerslöst guldpyttorna, vårgudinnans
skalbagge med sjustjärnans sju svarta tecken på sina gulröda vingfjäll.
Hulv Skumble tänkte, att det var en god varsel, då han gjorde ett sådant
fynd. Ännu en gång ropade han, men höll för öronen för att slippa det
förfärliga återskallet.
De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas
kring källan. På ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp
sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och
luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Längre bort arbetade de yngre med förhuggningarna, och klangen av yxorna
och braket av de fallande träden ekade genom den väldiga skogssalen. Då
det blev stilla en stund, sade en av männen:
--Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och prästen står framför
altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gästabudet i Ramundeboda.
Det gör han rätt i. Han förlitar sig på skogen och oss.
--I dag är det efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar, svarade
Hulv Skumble. Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på
oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss
åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt
de våra, och det är ett människooffer.
När det blev afton och blossen voro tända, tillsade han kvinnorna att
bland sig utvälja den vackraste och föra fram henne till källan. Knappt
hade hon likväl närmat sig, innan en malmklar stämma hördes från den
arbetande flocken vid förhuggningen. Det var Gistre Härjanson, och han
kom springande med sin yxa.
--Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne... min kvinna,
som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi.
Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stritt och längtat för hennes
skull... och nu...
Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen
slogo honom i ögonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta
och vikit ned den till gördeln. Hon var lätt gulaktig i huden. Han grep
henne om händerna, och två andra män togo henne om fötterna och hjälpte
till med att lyfta henne ut över mossbädden och sänka henne i källan.
Hans skägg gömde hela hennes ansikte, så att knappast mer än ett sakta
huttrande hördes, då det kalla vattnet slog ihop över henne. Tre gånger
släppte han henne och försökte att trycka ned henne under vattnet, men
var gång flöt hon upp igen.
--Ti vill inte taga henne, sade den gamle. Han bryr sig inte om annat än
mör. Men var står en sådan att finna, där Valdemar håller läger med sin
här? Stig upp, vallkulla, och gå till din spelman. Ni äro bestämda för
varann, hur många prövningar som än kunna vänta er. Men till dig, Ti,
säger jag: Du har blivit orkeslös. Ingen har på länge givit dig sitt
blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjälpa oss, om du inte, när
solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skänka
dig mina ögon. Jag har levat länge nog och har inte mer någon glädje av
dem, bara bitterhet och harm.
Han ryckte lös ett par torsviggar, kände på deras kanter och valde ut
den skarpaste. Sedan lät han binda sig vid stubben med händerna på
ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans ögon, uppgav han anden,
och när de kastades i källan, sjönko de genast och blevo liggande på
botten stora och klara och utan att blinka för elden.
Då grepos alla, både kvinnor och män, av yrsel och svingade blossen upp
mot nymånen, och häst efter häst blev framledd och offrad under
besvärjelsesång. Blodet ströks på trädstammarna och flöt åt alla sidor i
mossan. Ingen tvekade längre, att icke de gamla växtandarna nu i Sankt
Hans tid, då allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista förtvivlad
strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svärd.
Slipdonen framtogos, och skogsgångarna vässade sina yxor. De voro illa
rustade, många utan brynjor och ingen med stålhuva. Men de visste sedan
gammalt, att skogen säkrast försvarades genom att förvirra den
inträngande hären och sprida skrämsel. Därför flådde de offerhästarna
och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utåt.
Hästskallarna, som de också togo huden av, höllo de över sig på stänger.
Andra sleto upp sin skjorta ända till naveln och målade ett grinande
ansikte på bröstet och magen. Sedan kastade de över sig kappan, så att
de sågo ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras föräldrars
föräldrar lärt av finndvärgarna, som stridde på det sättet i den tid, då
tuppen ännu allmänt dyrkades som gud. Det var långt före Tor och
hästguden.
Några bondemän kommo springande på det vassa barret med små korta steg
och krokiga knän, barfotade, barhuvade och tomhänta.
--Hertigens folk syns redan ute på myren! ropade de. Hela Valdemars här
är slagen vid Hova! Vi äro förlorade!
Det prasslade och smällde mellan grenarna i den förut tysta ödemarken.
Uppskrämda fåglar och rävar flydde förbi. En fårskock rusade fram med
långa språng, följd av en brun ko, vars skälla pinglade ursinnigt.
Skogsgångarna förstodo, att fienden var alldeles inpå, och de bästa
skyttarna klättrade upp i talltopparna på sina yxor. De andra ställde
sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blevo
nedstuckna i marken kring källan i lutande ställning, så att elden
skulle falla i vattnet och icke tända barret. Fast inga människor längre
kunde upptäckas, förblev skogen därigenom ljus som en upplyst men tom
sal.
Det dröjde en stund. Sedan närmade sig en vägvisare med några väpnade
män. De tittade sig oroligt om åt alla sidor, men när de begynte halka i
blodet, togo de sig om huvudet och flydde. Vägvisaren korsade sig och
stod kvar ensam.
--Gud, min drotten! stammade han. Vi äro i Tis skog. Vi äro på de sista
hedningarnas hemliga offerställe. Hjälp oss, hjälp oss!
I detsamma sträckte en tyst pil honom till marken.
De väpnade männen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbärare, men
alla stannade skräckslagna och bleknade. De främsta veko baklänges och
trampade de andra på järnskorna. De sågo allting tydligt och klart
framför sig i den ljusa skogen, blott icke några människor, och
oupphörligt stupade en efter en för tysta pilar.
Då var där en dansk riddare, som ledde fram sin häst till källan och
sparkade undan ett par av facklorna. Men när han fick se de två ögonen,
som stora och klara betraktade honom ur källan, brast han i skratt. Det
lät icke mänskligt, utan vansinnigt och hest, som när en hund faller i
raseri.
Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snöre
om axeln bar han som vanligt hornet Månegarm. I handen höll han en kniv,
som han hade tagit från Ti.
--Det är det underliga med detta horn, sade han, att det också kan
brukas till annat än att dricka. Här i spetsen sitter en träplugg. Hårt
sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni få höra.
Han täljde en stund i pluggen, ända till dess han förvandlat den till
ett munstycke. Sedan satte han hornet till läpparna och blåste.
Först kom det bara ett sakta väsande ungefär som från en ödla, som
väcktes ur en lång vintersömn men helst kände sig hågad att fortsätta
den. Då försökte han för andra gången. Och då hördes ett smeksamt och
sorgesamt sjungande, som när dvärgarna fordom i högen lekte med sina
hustrur och döttrar och läste sejd över dem för att få dem tillgivna.
Han insöp ny luft i lungorna och lyfte hornet ännu en gång. Då begynte
det vissla och skria, först som ett djurläte men sedan som ett oväder.
Nu hörde han att skogens alla hemliga makter vaknade för att upptaga
striden. Hans fromma löften och kärlekstankar voro för ett ögonblick
sopade ur sinnet, och han glömde till och med att vakta över Yrsa-lill.
Han var åter besvärjaren från fordom. Skogsgångarna omkring honom böjde
sig som under ett hårt vingslag och stämde i med ett förfärligt härskri.
Ett rop på havet flyger bort, men här lät det som hade de begravna i en
kyrka ropat av fasa. Och nu framstörtade hela spökhären av hoppande
jättehuvud och grinande hästskallar, och bakom följde i tät fylking
krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som
skulle klyva deras hjälmar. Spikklubborna svängdes, spjuten stungo, och
länge behöll valdemarsfolket övermakten.
Men då strök en grå rad av helt och hållet järnklädda män fram vid ena
sidan som en rad av ulvar.
De sträckte sig utefter marken. De togo höga språng framåt, trots den
tunga rustningen, och alltid träffade deras svärd. Ingen kunde motstå
dem. Yxorna slogos ur händerna, spikklubborna slungades upp i luften,
pilar och spjut brötos mot deras brynjor som vass. Men när de stötte på
en åldring eller halvvuxen, höllo de in sitt vapen och slogo honom på
skuldran med orden:--Gack i frid! Jesus Kristus lever.
Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna från hundratals
munnar--Kyrieleis, kyrieleis!
De ryckte av spökena deras klädsel. Men när de kommo in bland de
ursinnigt hotande kvinnorna, som hade trängts samman i en flock för sig,
vände de svärdsknappen uppåt och böjde på huvudet.
Den, som gick främst, var både den resligaste och en av de skickligaste.
Han hade en tarvlig slät hjälm med en liten mörk springa framför vardera
ögat. Hans huggande svärd klöv Ti ända till roten, så att de murkna
benen och barkstyckena föllo åt båda sidorna. Det var lätt att känna
igen, att det var hertigen själv. Bakefter följde hans häst som en
trogen hund, utan att han behövde hålla honom i tygeln.
Småningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt
från stam till stam. De kände, att besvärjelser och trolldom ingenting
längre förmådde, att hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna
flydde liksom de själva och kröpo in under stubbar och rösen som
grävlingar och rävar för att dö eller klaga i de långa vinternätterna.
--Ve oss, förlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se,
se, det flyger duvor över deras hjälmar!
Hertigens skara växte beständigt. I mitten vaggade på fyra stänger en
liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet åt de döende och
en hoprullad fana, omlindad med ett förseglat silkestyg. Det var det
heliga eriksbaneret. Men det blå magnusbaneret med det gyllne lejonet
och snedbalkarna fördes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare.
Knappast någonsin förr hade så ståtliga män varit sedda i landet, så
värdiga och ändå ödmjuka i var åtbörd, så fyllda av det ädlas
naturlighet. De sjöngo på några flockar, som Magnus själv hade
upptecknat till sin stridssång en stjärnljus natt på Visingsö.
--Kristus, hör dina riddares böner.
Spegla ljuvligt din mildhets stjärna
i det stål, som vår panna kröner,
faderlösa och arma att värna!
Så snart de hade slutat, fortsattes sången av de eftersta riddarna nere
vid myren.
--Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner!
Giv oss friden, friden, friden!
Magnus band av hjälmen. Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det
prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än
annars, och i sin tacksamhet gav han sig själv tysta löften. Han lovade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle gå till Heliga graven, om hans år
räckte. Lås skulle han sätta för ladorna, och var och en, som kunde
rusta sig och sin häst, skulle bli hans ryttare och frälst från skatt
som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han först och sist. Men hur
mycket han än lovade, föreföll det honom, att det ändå icke var nog,
utan att han måste giva sig själv ett sår, hämnas gamla dagar, tvinga
sig till det hart när omöjliga. Han vände sig åt alla sidor mot
riddarna, och kärvt och buttert kommo slutligen orden som hugg av
trubbiga slagsvärd.
--Jag var den falskaste i jarlagården. Jag var den trolösaste i
kungsgården. Nu skall det bli slut på den skammen. Jag ville ofta
ingenting gott eller stort därmed. Må Gud fördöma mig, må människor
straffa mig. Jag kunde inte annat.
Riddarna, som ett ögonblick hejdat sig för att hjälpa och förbinda de
sårade, kommo fram till honom.
--Vi sågo och visste det alla, svarade Tyrgils och räckte honom handen.
Det var väl att det blev sagt. Det skall bli bättre nu.
Magnus kände, att hans händer trycktes stadigt och fast från alla håll.
Hans axlar skakade, och tårar började rinna på kinderna. Det var första
gången han stod som en ärlig man och kände ärliga handslag från
människor, som trodde på honom. Han behövde icke längre lura på deras
viskningar och bedyra, att han var god och menade väl. Han gav dem
tvärtom rätt i deras misstro och onda tankar. Och just därigenom blevo
de med ens hans förtrogna och litade för första gången på honom. Så
länge det ännu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var
mer värd än guld. Det föreföll honom, att om han också snart finge stå
på Mora stenar och väljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot
denna. Han kände, att nu växte han så samman med sina bröder av svärdet,
att ingenting mer kunde skilja dem åt, och nu var det slut på skammen.
Han trodde att ingen såg, hur våta kinderna voro, och han blygdes att
lyfta handen och torka dem. Men hornen började ljuda igen, och hans väl
inlärda springare, som visste vad det betydde, spetsade öronen och
ställde sig självmant tvärs framför honom för att mottaga sin herre i
sadeln.