I detsamma började falken att piska ringen med de smala vingarna. Det

var en stor falk, bortåt åttio eller nittio år och vitnad som en gammal

gubbe. Han sänkte det skarpögda huvudet och högg efter remmen om benet,

var stund nära att slita sig.

Då glömde sig den högväxta tärnan och gick fram och lugnade honom med

några kloka visslingar och kluckanden. Till sist blev han så stilla, att

hon kunde stryka honom över nacken.

--Din fågel har ju inte grönaktiga fötter utan de äro bleka, sade hon

förtrytsamt med den djupaste mansröst. Vad äro ni för jägare här i

drotthuset, som inte veta, att en så gammal hök kommer man ingen vart

med annat än med godo?

Hon tvärtystnade och lade handen över munnen, men det var så dags. I

nästa ögonblick voro de alla sexton redan på flykt, och vapen rasslade i

kungsgården. När kläderna slogo upp på de springande, syntes det, att de

hade strumpor av blankt brynjetyg. Men när de kommo upp på sandåsen,

kunde de icke motstå att ännu en gång vända sig om. Den spensligaste av

dem, som hade en påfallande likhet med hertigens unga dominikanermunk

Martinus, knöt handen mot drotthuset och ropade:

--Det lyckades oss illa, men vi ses igen, kung Valdemar. Med sådana

mannajungfrur dansar din broder på Nyköpingshus.

Därefter togo de varann i handen igen och fortsatte utför åsen på andra

sidan.

På kullarna vid gårdarna sutto bonddöttrarna, linhåriga, med klara

pannor och fingrarna om kinden, och sågo bort efter den döende dagen,

som svenska kvinnor bruka aftonen före en helg. Vad tänkte de på? Vad

drömde de om?

Munken och de förklädda småsvennerna från Nyköpingshus rådslogo en

stund i en skogsdunge. Sedan spridde de sig och gingo in i olika gårdar.

Där satte de sig på kvinnobänken utan att till en början säga något.

Samma envisa tystnad behöllo de också, när maten blev inburen, fast det

hände, att de glömde sig i annat och åto läns på faten. Men när så

döttrarna i den största gården togo upp spåvisan från Vreta, stämde

Martinus i med mansröst. Kvinnorna reste sig förskräckta. Då steg han

också upp och berättade om sitt ärende.

--Ni skola ingenting frukta, sade han, fast vi äro män i kvinnokläder.

Mer än vårt liv älska vi vår allvarlige hertig, och nu är han på lagfärd

inte långt härifrån i sigtunabygden. Därför smögo vi oss hit och tänkte

på spåvisans ord om baneret och mannajungfrurna. Allt är i förfall.

Prästerna skymfas framför altaret. Maktgiriga Folkungar äro redan i

antågande med sina flockar. Skola de få lyckan på sin sida genom att

också bemäktiga sig vårt förnämsta baner? Valdemar besvärjer inte

stormen. Det är ju hans egna dårskaper, som väckt den. Det finns bara

en, som kan det. Men vi ha tytt visan orätt, då vi trodde, att

kvinnokläder voro nog för att få spådomen sannad. Håll kvinnoting och

samla er! Det blir en farlig här. Valdemar kommer att tvärt giva sig

fången om han möter den. Eller också bli ni fångarna. Men det är heller

inte honom ni skola besegra. Ni skola göra, vad vi inte kunde. Ni skola

hämta åt hertigen helge Eriks baner.

När kvinnorna hörde sådant tal, blevo de än mer förskräckta och ville

icke lyssna utan prisade kärleken och Valdemars mildhet.

--Vi få se, svarade de. Ni ha handlat obetänksamt, som unga svenner

bruka. Det tål att begrunda spåvisans innersta mening och höra, vad som

har hänt. Det ena ryktet motsäger det andra. Vem som helst rycker inte

utan vidare landets heligaste baner från kyrkväggen.

--Det är väl svarat, menade svennerna och avkastade sina kvinnokläder.

Sedan blandade de sig i folkmängden på marknadsvägen. Ända till hundra

dagars avlat hade utlovats, och gårdar och härbärgen kunde snart icke

rymma fler människor.

Äntligen grydde den stora dagen, då helgedomsskrinet skulle bäras över

slätten till den nya kyrkan.

Det blev aldrig något slut på det långa tåget av hjässor med den

apostoliska hårkransen och av svarta eller vita slöjor. Kåporna voro

nedstänkta. Det hade varit lång färd från Sko och Sigtuna, från Gudhem

och Varnhem, från Alvastra och Nydala. Slamret av träsulorna, som voro

bundna under skorna, överröstades av pilgrimernas rop.--Kyrieleis!

Kyrieleis!--Det betydde ju Herre förbarma dig! men på de vallfärdandes

mun blev det ett glädjerop. En stund blev vägen alldeles svart av

latintalande magistrar, som nyss återvänt från kollegierna i Paris. Där

kom Karl Algotssons broder Brynjulv från Skara, och den drömmande Petrus

de Dacia gick omgiven av svartklädda kvinnor, som oupphörligt höjde

klingande kyrierop. Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla

försökte att få se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, så

tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att

bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som

höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända

till Den heliga graven. Det blev tystare, där hon gick fram, ty de, som

fingo plats därtill, knäföllo och kysste på händerna efter henne,

lyckliga att för en gång ha mött en av de ofläckade, medan hon ännu gick

levande på jorden. Hon ingav dem sin egen rena kärlek, sin åtrå till

allt ödmjukt och gott. Många röda munnar, som hade bitit i livets

frukter, stammade allvarliga löften. Vildmarken upplystes, så att

bråddjupen blottades men också den säkra stigen.

Så länge hennes lilla svarthöljda huvud ännu kunde urskiljas, fortsatte

handkyssandet, och klämtslagen kunde höras från kyrkan. Men sedan blev

det oro bland folket.

Ett stycke framför helgedomsskrinet kom Valdemar med Eriks baner. Han

halkade på stenläggningen, så att han stötte banerstången i marken, och

det tog folket som hån, ty han log hela tiden. Vakten måste omgiva honom

på båda sidor och hålla i vardera ändan av de sänkta spjuten, så att han

gick inom ett skyddande stängsel.

Larmet blev slutligen så hotande, att Fulco måste ropa till honom att

hålla sig närmre intill helgedomsskrinet, ty var det bars fram, spreds

det genast lugn.

Folket strömmade med in i den nya kyrkan, som ännu var utan tak. I

mitten var rest ett träkapell, upplyst med vaxljus och klätt med

tapeter. Där blev skrinet satt på altaret. När mässan var läst och

sången sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks ära, ringde en liten

klocka och det blev en stunds vila. Fulco förde då omkring konungen.

--Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet, begynte han. Och det är en

sällsynt händelse, att du beträder en kyrka. Låt mig visa dig det bygge,

som är mitt livs kärlek. Jag vet, att rundelns tecken överallt går igen

i skapelsen, i himlarnas gång, i solen och månen, i timmarnas ring på

solvisaren. Också bävade jag i början för att bryta den stränga rundeln,

men så hörde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Själva

mullen längtade uppåt. Då förstod jag den nya andan och lät stenskogen

växa. Och nu står den här med sina stammar, sina spetsbågiga grenvalv

och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar.

Det är en kyrka för dig. Se här på stenarna, som muntra hantverkare

hålla på att hugga under vardagarna och som skola läggas överst på

stöttorna! Jägare och ulvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare,

barn, som kasta snöboll, feta borgare, sjöfolk, älskande, som famna

varann, krigare som döda... alla vilja de uppåt, uppåt med klockklangen.

Alla kommo de med sin skärv till min kyrka, och därför förtjäna de också

att få vara med.

De gingo från sten till sten, och på var och en fanns det någon sinnrik

bildgåta att tyda.

När de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco plötsligt om hans

handlove.

--Gud är över mig och mitt verk, och folket är med mig, viskade han

sakta. Vill du ännu försöka att rädda din krona, så lyd. Du ämnar bryta

upp redan i morgon. Men vart?

--Till din primas, bisp, för att få hjälp. Till Lund går färden.

--Nej, längre.

--Du menar?

--Den helige fadern vistas i vinter i Lyon.

--Gott! Hos honom skall jag utverka ett varningsord till dig och

hertigen.

--Det är sent att varna, när golvet redan brinner.

Han tryckte Valdemars hand mot helgedomsskrinet och vände sig till

folket.

--Vid Vår fru och helge Erik svär konungen och lovar att redan i morgon

dag börja en ångrande botgörares färd. Drabbe annars bannstrålen den

förlorade!

--Du kastar dristigt dina tärningar, bisp, mumlade Valdemar mellan

tänderna och höjde sedan något rösten. Spela, mina musikanter, en sista

gång för helge Erik. Gå sedan hem till välbehövlig vila, ty i morgon vid

min avfärd skola ni också spela. Eller säger inte David om sin gud:

lovsjunger honom till cittra och harpa, lovsjunger honom till puka under

dans!

Med de orden gick han nedför trappan och lämnade kyrkan, följd av ett

förvirrat sorl.

Nästa dag blev det liv och rörelse i kungsgården, ty allt skulle i en

hast ordnas och anskaffas för den långa resan. Flaskorna fylldes med

vin, fågeldunskuddar och täcken instuvades i säckar, som bundos över

klövjesadlarna. Hela marknaden flyttade småningom med sina varor till

platsen framför drotthuset. De pilgrimer, som, för att få skydd, ämnade

sluta sig till den glada skaran, stodo försagda och väntade på avstånd

med sina påsar på ryggen.

Glimma sprang ut på trappan, lockad av allt mellan himmel och jord, som

kunde fresta. Blodet sjöng av levnadslust och hälsa, och livet yrade för

hennes ögon som luften på en het vårdag. Hon hade icke givit sig tid att

påtaga skönhetsperuk och högtidskläder. På fötterna hade hon ett par

röda halvstövlar. Det rika bruna håret hängde utslaget över den bruna

rocken, och hon kastade händerna bakåt, så att tyget slog upp från de

nakna armarna, som hade gropar vid armbågen. Kölden kände hon icke.

Försäljarna rullade upp hela regnbågar av tyger och kläder.--Köp grönt

tyg, merkuriusstjärnans färg, ger tur i spel! Något för dig, Karl

Algotsson. Men för dig, Glimma, sköna härliga Glimma, för dig duger bara

det yppersta. Här har du en tråd ur Sankta Klaras täcke. Botar för röda

och rinnande ögon. Betänk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur

behagar dig denna saracenska rock och detta skrin från Damaskus? Känn

så det doftar. Blommor mitt i vintern. Kom och köp! Köp kamelintyg, som

legat en natt på Eskils altare i Sigtuna. Vaxfläckarna äro kvar. Här är

droppar för dina småtärnor, om de ha trasiga tänder. Köp alfkors, smidda

under tre torsdagsnätter av silver från nio olika håll. Min salighet på

att det är sant. Köp hubertusnycklar! Köp abraxastenar från det

egyptiska landet! Kom hit och se. Det är skrivet demoner i dem,

människor med ormhuvud. Med en sådan på fingret kan du ta emot en

åskstråle i handen och kasta den ifrån dig, som en istapp. Kom och köp!

Glimma trampade och trampade av iver med de små röda halvstövlarna,

jublande över att stå omgiven av så många bedjande människor. Hon ville

älskas, synas, glimma.

Martinus hade trängt sig in mellan åskådarna och kunde icke rycka sina

ögon från Glimma. Han närmade sig henne som i en dröm. Småningom kom han

ända fram till henne. Vilken omätlig salighet att få gå ut med en sådan

följeslagerska i världen, om också med en tiggarstav. Men han hade dömt

sig till sin svarta kåpa och till att offra sig för hertigens sak.

Alltid brottades han med sig själv utan försoning. Hans själ irrade åter

på bråddjupet vid helvetets rand, där han hörde både djävlarnas skrik

och tronernas körer. Han önskade, att demonerna skulle sno ett rep om

honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och hälla brinnande

beck över dem, så att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan,

kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjäna. Under kåpan

kände han det hemliga brev, som han förde med sig från honom till Fulco,

men också hjärtat, som slog med hastiga slag så att bröstet icke kunde

andas. Han drog ned huvan, så att endast den smala hakan och de vita

tänderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knöt händerna.

--Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du är farlig

för män. Du är fruktansvärd, där du står, och jag skulle lyfta upp dig

och bära dig med mig, om jag inte vore född att sarga mig. Men hur skall

du nu få veckorna att gå, Glimma, när konungen lämnar dig för så länge?

--Det vågsamma lockar mig, svarade hon med en förvånad blick.

--Vad ämnar du då våga?

--Speja, hålla vakt, skicka bud på bud till honom, medan han är borta.

Så länge jag är levande, skall jag hålla lyktan mot hans fiender, så att

de måste sitta lika stilla som hans vänner. Bär fram det svaret till din

herre.

--Glimma, det är ett ljuvligt namn! viskade munken. Jag ryser för att se

en människa ha mod att stå så fylld av levnadslust och lycka.

Men försäljarna omringade henne, och han trängdes in bland spelmännen,

där Gistre Härjansons harpa klagade. Fulco kom just på väg till salen,

och Martinus smög hertigens brev under hans bälte.

--Fader, här skriver han och förebrår dig strängt att du i en så

ängslig tid har skickat konungen ur landet. Så måste en riddare tala.

Men vi andra, vi välsigna dig för att du skaffat hertigen fria händer.

Han kommer att bli herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar

skörden.

--Om inte Glimma låter frosten glimma. Hon är faran.

Munken svepte om sig kåpan och drog sig intill väggen.

--Hon skall gå bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och

stilla, om det också kostar mitt liv och jag aldrig får någon lön. Det

var inte nog att ströva kring med några yra svenner för att röva en

fana.

Han följde med in i salen, och Glimma kom också i dörren.

Valdemar stod framför Folke Filbyters skattkista, som han förde med sig

till de olika kungsgårdarna och som natt och dag omgavs av vakt. Locket

var uppslaget, och där lågo de dyrbarheter, som hade samlats under

släktled efter släktled, än genom ospard möda, än genom svek, än genom

vapenbragder.

--Herre, började Fulco, en botgörare skall gå barfota och torftigt klädd

med skräppan på sin axel, men du beger dig av som till ett gille.

Valdemar höll på att häkta manteln.

--Jag beger mig av som den enda hederliga i min ätt, med mina synder

utanpå.

Fulco såg ned i den öppna kistan.

--Min herdestav är av ben med några förslitna silverskollor, sade han

efter en stunds tystnad. I många kyrkor ute i bygderna få de bränna tran

i stället för olja, ja, kalken är i månget fattigt tempel av trä. Men

här hos dig dricks porsölet ur silver.

--Har jag förbrutit mig, når mig nog mitt straff, svarade Valdemar. Det

kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens för

helgonen. Jag kan blott fråga: till vem skall nu jag lämna nycklarna,

när jag far bort?

Glimma gick fram.

--Till den du tror på.

--Slå igen kistan, vakter, befallde Valdemar, och om här finns en enda

människa, som jag kan lita på, så giv henne nycklarna.

Vakterna räckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon trädde ringen om

gördeln, men de gammaldags nycklarna voro så stora och tunga, att hon

måste hålla i dem.

--Många vackra radband och kors skall jag ha med mig åt dig, när jag

kommer tillbaka, sade han och kysste henne till avsked.

Sedan gick han ned till släden, som redan väntade framför trappan. Den

var blå, och överst på tjället satt en guldbelagd sol med storleende

människoansikte. De tre hästarna voro översållade med bjällror, och han

bäddades in mellan täcken och fällar. Algotssönerna redo på sidorna, och

trumpeterna smattrade från svalgången. Men Fulco kallade på pilgrimerna

och ställde sig hindrande med dem alldeles framför hästhovarna.--Det

första vägstycket åker vår herre och konung i vördnadsfullt gående,

sade han, och började långsamt att gå framåt med pilgrimerna.

Glimma stod hela dagen i dörren och stirrade på de tomma medspåren.

Tidigt nästa morgon var hon åter på tröskeln. Det glödde i snön på taket

och istapparna, som droppade för tövädret.

Hon märkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en av

stolparna.

--Det röda skenet gör dig blek, Glimma, sade han.

--Jag bleknar, därför att jag har blivit ensam.

--Du har skäl. Jag kan mitt kalendarium. Det var i går en av de svarta

egyptiska dagarna, då allt, som börjas, slutar illa. Prima et septima

äro dåliga dagar i torsmånaden. Och det är en farlig hedersgåva du bär

vid gördeln. Frestande för dig, frestande för andra.

--Den är för tung. Jag är redan trött.

--Och ändå för värdefull att kastas på bänken. Du kommer att få en

orolig sömn.

--Visste jag bara ett gömställe!

Vakterna och spelmännen bytte en blick, när de gingo förbi och sågo de

båda samtalande, men det ökade hennes lust att trotsa. Hon förstod, att

munken sökte hennes närhet, och det brann något i hans ögon, som nästan

såg ut som kärlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och

fast hon med saknad tänkte på sin herre.

--Du vet, sade han och vred och kramade sina gulvita fingrar, att bakom

de mossiga trämurarna mellan kyrkan och bispgården finns det många

gamla straffhålor och instörtade rum, som ingen längre törs beträda. Har

du hört om Den heliga kerubens kapell? Här bodde inte alltid en sådan

rättskaffens man som Fulco. Jag tjänade här som gosse och hittar därför

någorlunda bland ruinerna, som nu få stå och ramla som ett sista minne

från mörkare tider. Men där lura farorna, och det är ingenting för dig,

Glimma.

--Det säger du! svarade hon klingande klart och gjorde lös nyckelknippan

och räckte honom den. Bär du den tunga bördan och gå förut och hjälp mig

att leta upp ett säkert gömställe. Sedan får du svära tystnad på

krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skrämma Glimma med sagor!

Han strök sig ångestfullt över pannan, men lydde och gick före henne

över gårdsvallen.

--Jag har varnat dig.

--Just därför väckte du min lust.

Han öppnade en liten dörr, och de kommo in i trånga rum och gångar.

Väggarna voro av runda stenblock med ojämna ytor, barken satt kvar på

bjälkarna, och tövattnet droppade in genom vassen och grästorven på

taket. En trappa förde ut på en gård, som genom en halvrasad mur var

öppen åt slätten. Under ett försvarstorn borta i ena hörnet befann sig

ett runt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vältrade undan en

lucka, som var ställd för ingången. På altaret stod kerubens stenbild

med lejonhuvud och ett hjul mellan tassarna och ögon på vingarna. Hon

såg, att altarskivan var höljd av kalkgrus och inblåsta löv och att en

spindelväv hängde mellan bilden och väggen. Och icke var den spunnen i

går, ty den var dammig och lika tät som en grå tyglapp.

--Hur vårdas det altaret? frågade hon och vände sig litet åt sidan, så

att hennes andedräkt strök över munkens ansikte. Han insöp den och

blundade.

--Här går ingen människa någonsin in, Glimma. När en brottsling fordom

dömdes till en lätt och tyst död, skickades han hit för att lägga sina

kedjor på altaret. Men han kom aldrig tillbaka.

Martinus kastade nycklarna på altaret och pekade efter dem.

--Där ligga de säkrare än bakom både järn och sten, och du kan inte

längre nå dem, Glimma. Nu skall skattkistan stå låst intill upprorets

dag, då hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med

pärlorna och guldet och själv ställa sig med Mikaels svärd vid ingången.

--Du drömmare! svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande

på foten. Tror du jag låter nycklarna ligga kvar här i öppen dag!

Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knäpp som från en

bågsträng ljöd under golvet och en lucka öppnade sig på sin svängaxel. I

en blink skymtade hon ögonen på kerubens vingar och halkade sedan ned i

djupet. Luckan blev stående på tvären, ty hennes ärmsnibb hade fastnat i

en av nitarna på den sönderfrätta svängaxeln och hon hängde över

mörkret. Men när nyckelknippan föll, hörde hon, att det plaskade, och

några vattendroppar stänkte på halsen.

Martinus sträckte fram huvudet för att se efter, varför luckan icke

lade sig ned på sin plats, och bådas ansikten voro varann nära. Men hon

kunde icke få fram några begripliga ord, knappt en tyst bön i sitt

hjärta. Hon kände bara, att hon skulle ha strött omkring sig sina

rikedomar som en handfull sand, om hon hade fått en enda stund till

skänks, om hon för en enda afton hade fått stanna hos bonddöttrarna, när

de sutto utanför gårdarna och sågo efter den döende dagen. En röst sade

henne:--Allt annat har du ävlats att vinna, blott icke den lilla

solstrimma av lycka, som var ny morgon låg in över ditt täcke.--Hon

kände sig som ett hjälplöst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett

snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklädda änkan, som stod på sin

borg vid en avlägsen havsvik och såg och såg bortåt vägkröken och

väntade, om hon aldrig skulle komma.

--Jag vet, munk, att du älskar mig, sade hon och återfick för ett

ögonblick makten över sin tunga. Om du räcker mig handen och hjälper

mig, skall jag följa dig ut i världen, vart du vill, om också i

fattigdom och som din trälinna...

Men ärmtyget knakade och gav efter. Slutligen brast också fållkanten,

och hon försvann.

--Stackars liten, viskade han, så ensam du var mitt i din ståt och så

ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: förlåt mig! Och hur ensam jag

står här med mitt brott! Men jag skall följa dig, Glimma. De skola tro,

att vi ha stulit oss bort samman och skratta åt oss på vår rygg. Ingen

skall någonsin få veta, hur allt har tillgått, och min hertig skall

förakta sin hängivnaste tjänare. Det är gott och lugnt så. Det är

försoningen, och jag är lycklig.

Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned på sin plats med

samma sjungande knäpp som från en bågsträng. Det blev stilla igen, och

de torra löven dansade på altaret.

Småningom började vakterna och småpigorna under spe och kvävt skratt att

leta efter de försvunna, och det blev oro i drotthuset. Gistre Härjanson

var den ende, som sökte på egen hand. Van som han var att upptäcka spår

i skogarna, igenkände han snart i snön några märken efter de spikar, som

Martinus hade under träsulorna för att de skulle bli tunga. Han följde

dem steg för steg ända till Den heliga kerubens kapell. Där stannade han

och stod och lät fingrarna leka på harpsträngarna, som han brukade, då

han var ensam, utan att rätt veta, vad han spelade. En skara av unga

kvinnor drog förbi ute på fältet, men han kunde icke rycka sina tankar

från kapellet. Han följde tonerna och böjde sig åt sidorna och talade

halvhögt till den försvunne munken, som hade han ännu stått framför

honom.

--Jag vet inte, vad som har skett, broder Martinus, och det förblir väl

alltid en gåta. Men när jag hörde, vad du mumlade vid salsväggen om att

offra dig, måste jag tänka på en bygdesägen från min egen trakt. Du har

aldrig hört den, broder Martinus. Du har aldrig hört om en gammal from

predikare, som hette Jakob och som talade mot människornas okloka

längtan efter lön för sina gärningar. Hur olika voro ni inte, du och

han. Irrblosset och stjärnan! Men jag tackar dig, broder Martinus, för

att jag genom dig lockas att grubbla på de kringströdda sägnerna om

honom. Medan jag står här och spelar, känner jag hur de samla sig till

ett klart ljus i mitt hjärta, och jag skall sprida det ljuset genom att

själv gå ut och predika det bland både riddare och fattiga. Det skall

bli den forne gycklarens botgöring.

Kvinnorna sågo honom över den rasade muren och sade till varann:--Det är

likt Valdemars hemska spelman att hålla sin andakt vid Den heliga

kerubens kapell.

Sedan tänkte de icke mer på lekaren utan fortsatte med rask gång framåt

mot den nya kyrkan. Andra flockar närmade sig också från gårdarna och

slöto sig till skaran, som böljade och växte. Det var unga frida mör med

friska drag, och de möttes av ett beundrande sorl under kyrkbågarna.

Pilgrimerna beredde villigt rum för dem, så att de snart fyllde hela

koret, utan att någon annan längre kunde komma fram.

Fulco, som lämnat konungen och på återvägen stannat en stund vid

helgedomsskrinet, hade nyss rest sig från trappstegen framför altaret.

Den resligaste och vackraste av de unga kvinnorna var redan utsedd till

förespråkerska, och hon gick fram till honom.

--Vi komma för att hämta helge Eriks baner, började hon, men blev

förskräckt över sin egen begäran och slog ned ögonen. I våra mödrars

ungdom blev det ofta buret av dem över markerna till god årsväxt.

Han granskade dem skarpt och länge.

--Blott kvinnomunnar kunna uttala något så orimligt, svarade han. Knappt

en konung eller hövitsman skulle våga komma med en sådan begäran. Det är

en korsfana, vigd att föras mot hedningar.

--Det, som var våra mödrars rätt, kan du inte neka oss, vördade fader.

Folkungaträdet · 第 25 / 30 段