hennes osaliga kärlek, som åter genast blossade upp vid första
återseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade så säkert trott,
att de brottsliga känslorna för alltid blivit utsläckta. Och det var ond
kvinnosed att lasta, där man själv varit med om att locka. Det var
livets egen hårda gång över igenmurade grifter, som skakade hennes
hjärta. Hon hade icke ställt sig där för Valdemars skull. Hon hade icke
önskat, att han skulle lägga märke till henne. Hela tiden hade hon
tvärtom böjt sig så djupt ned, som hon kunde. Och ändå grämde det henne
och sargade så svårt i bröstet, att han kunde snudda vid henne utan att
känna mer än inför vilken annan som helst och utan att genast förstå,
att det var hon, om hon också hade betäckt sig aldrig så väl med doket.
Var hon då redan så alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera
dagar andas och röra sig några få steg från honom och höra samma rassel
i träden och se upp i samma vinternätter som han, utan att en enda aning
förmådde säga honom, att de voro varann så nära?
Hon släppte gossen och vände tillbaka till härbärget. Men där fick hon
ingen ro, ty hon hörde hela tiden det välbekanta harpbruset från
folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.
Då gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem
orörliga nere vid dörren och flyttade kulorna på sina radband och rörde
hastigt läpparna. Men läpparna bådo om ett och det bultande hjärtat om
ett annat. Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en
god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne!
Hon föll på knä, och fast det värkte att ligga så, reste hon sig icke.
Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin på
altaret fladdrade i draget från det trasiga taket, ofta nära att
slockna. Från muren bakom altaret hängde de röda och gula flikarna av
hans baner. Överallt voro hällarna bortlyfta från gravarna, som omslöto
de forna ärkebiskoparnas kroppar, ty längre fram skulle de också flyttas
till den nya kyrkan. Det var håliga ögon och kinder och knäppta händer i
halvförmultnade handskar. Om halsen på var och en bredde sig ännu det
vita pallium, som efter att ha legat en natt på petersaltaret i Rom
skänkts av påvarna. Hon kom ihåg systrarnas berättelse om Agnetas små
lamm, som välsignades i kyrkdörren, och hon skulle velat få kyssa det
gulnade yllet för att bättre kunna anropa sitt helgon om nåd. Men kedjor
voro uppspända på båda sidor om mittgången, för att ingen skulle komma
åt att stjäla av de heliga relikerna.
Hon böjde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig långsamt
framåt utan att lyfta huvudet. Hon kände, hur stenkanterna repade i
pannan, och för att plåga sig fortsatte hon att krypa vidare ända fram
mot altaret. Men ändå hörde hon harporna och säckpiporna från
drotthuset. Hon frågade sig:--Är jag då så mycket oansenligare och
fulare än andra, att han därför inte ens märkte mig? Har klosterluften
gjort mig så gul och gammal, har bönläsandet grävt så djupa fåror om den
stackars mun, som förr var så lockande? Jag skall tvinga honom att se
mig, tvinga honom, om han också har hinnor över ögonen som de döda här
omkring mig.
Hon steg upp, och hon var så yr i huvudet, att hon måste taga fast i
järnkedjan för att icke vackla. Återigen knäföll hon, men hon var icke
längre sig själv, och hon visste icke, vad hon gjorde. Hon kände blott,
att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och ödmjuk bön, aldrig gå
och gå den långa vägen hem till klostret, aldrig med uppriktig ånger
kasta sig till drottningens kjortelfåll, om han icke först med ett för
andra omärkligt tecken hade visat henne, att hon ännu fanns för honom i
hans minne.
De andra nunnorna stodo ännu lika orörliga nere vid dörren, men hon
hörde icke längre till dem, och hon glömde att lägga en skärv i
offerstocken.
Där ute var det redan mycket folk samlat för att få se konungen, när han
gick till sovstugan. Lycksökare, som friade efter ämbeten och gunst,
hade ställt sig uppe i svalgången utefter väggen.--Han måste vara
trött, viskade de, och måltiden blir kort. Han går tidigt till
sängs.--De fingo ett smilande och mjukt sätt, gingo på tåspetsarna,
vände ögonen uppåt och voro i ett tillstånd av största spänning och
salighet. De påminde om gamla gubbar, som göra sig till för en
flicka.--Nu dricker han! sade de och tittade i dörrspringan och klunkade
och visade med munnen, hur han bar sig åt. Om de själva hade tömt
bägaren, kunde det icke ha smakat dem bättre. Plötsligt veckade sig
deras panna och de blevo allvarliga och betänksamma, ty de kände med
sig, att de skulle gå och hänga huvudet i dagar och veckor, om de icke
fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste
var att tala illa om hertigen och råda Valdemar att knappa in på hans
fädernearv och makt och låta allt gå vind för våg. Ordet »kittelbotaren»
tisslade och tasslade redan på svalgången, som om de därmed hade stämt
strängarna.
Nedmörkt som det var, behövde icke Jutta frukta, att någon skulle ana,
vem hon var. Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den
ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer,
än om hon skulle ha överraskats av en förundrad hälsning. Om någon hade
givit akt på henne, skulle han ha märkt på den hastiga gången och det
framåtsträckta huvudet, att det var ett stundens barn, som såg sig blind
på ljuslågor långt borta och omkring vilken det därför alltid klirrade i
fängelselås och bål, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare för än
för någon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet åt
sidan för henne, och en av dem mumlade:--Här kommer en nunna för att
tigga allmosor, men jag har ingenting på mig.
Ödmjukad, förnärmad och upprörd trängde hon sig in mellan männen vid en
av dörrarna. Men den gav efter för hennes rygg, och hon måste taga flera
steg baklänges, allt efter som dörren gled undan. Hon såg då, att hon
befann sig just i den loftkammare, som var sovstuga. Sängen stod bäddad
med sindalstäcke och fågeldunskuddar. Ett par vaxljus brunno på bordet,
och en småpiga höll på att rada upp Glimmas många klädnader på en bänk.
Hon strök över dem och slätade ut skrynklorna.
Jutta följde en stund det omsorgsfulla pysslandet med dräkt efter dräkt
och såg villrådigt från det ena tyget till det andra. Så öppnade hon
påsen vid bältet och drog upp det långa bandet, som hon hade sömmat med
sitt eget hår och lovat åt helge Eriks nya altare.
--Se här! sade hon och mätte det med armarna. Vilken vacker törnslinga
med rosor och taggar! En aln, två alnar, tre alnar... fyra och fem
alnar. Det är hela längden. Den är din, småpiga, om du för i afton, bara
för en stund, en kort stund, lånar mig den gula rock med liljor, som
ligger där ytterst på bänken.
Hon räckte bandet åt flickan och slet av sig huvudlärftet och den tunga
kåpan med de tarvliga träknapparna. Alltsamman kastade hon framför sig
på golvet. Vilken sveklig frid hade icke under de kläderna omhöljt
hennes sinne i töcken, medan världen runt omkring fortlevde i sin
ondska. Varför hade hon späkt sig och fastat och barnsligt lättroget
lyssnat till de fromma legenderna? Den, som hade berett rum i sitt
hjärta för en Folkunge, kunde aldrig bli en god människa. Hon hade redan
glidit ned bland de fördömda och hade ingenting mer att förlora. Hennes
rätta plats var bland de föraktade i skampallen vid kyrkporten. Varför
gömma sig för de rena och icke lida en synderskas straff? I hennes själ
bar den himmelska sådden ändå inga blommor. Men en sak hade hon lärt hos
nunnorna, och det var att skriva. Redan nästa morgon skulle hon sätta
upp ett brev till klostret och påtaga sig all skuld och skam och avsäga
sig renlevnaden och återkräva sina ägodelar.
När hon märkte, att småpigan stod med bandet utan att röra sig från
stället, började hennes röst darra:
--Det bandet där är ett heligt och kostbart verk, som har kommit trötta
ögon att svida. Hur många timmar och hur många tusen stygn har det inte
kostat. Om din matmor får veta, att du olovandes lånat mig klädnaden,
och blir vred, så klipp bandlängden mitt itu och giv henne hälften. Det
är nog betalning åt en sådan som hon... Men vad är det du har där i de
små silverbägarna? Är det inte skönhetsmjöl? Du skall hjälpa att måla
mig, men inte så starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de
högsta. Vet att jag är av kungabörd och har rätt att sitta överst vid
bordet hos din herre. Men allra först skall du två min panna, ty jag har
sårat den mot kyrkgolvet och känner, att den blöder.
Småpigan hjälpte henne nu att träda på kjorteln, och de öppna ärmarna
släpade förnämt på mattan. Sedan tog hon silverbägarna för att måla
henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.
--Nej, vi ha inte tid.
I nästa ögonblick skyndade hon ut. Hon drog igen dörren bakom sig, ännu
halvt blindad av vaxljusen, och ställde sig mellan de andra. Men den
lilla gossen, som sprang omkring i svalgången, var med ett glatt rop vid
hennes sida utan att skrämmas av den förändrade dräkten. Hon hann icke
att frigöra sig från hans smekningar, innan fackelbärarna trädde ut och
konungen kom i dörren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och
då han såg, hur alla männen, så pass det lät sig göra, försökte att böja
ett knä, grep honom en lust att begyckla sin egen makt och det, som var
heligt för de fromma. Han höjde armarna på det sätt, som påvarna
brukade, när de utdelade välsignelsen.
Därvid kom hans blick att vila på den praktfullt klädda kvinnan, och
armarna sjönko igen, fast förläget och långsammare än de hade lyfts. Han
såg genast, vem hon var, men det var icke enbart förundran, som darrade
över hans ansikte, utan också en illa dold misstämning. När de, som ha
dött, resa sig ur sin grav, äro de vålnader, och då skrämma de. Och han
såg genast i full klarhet var förändring, som tiden hade ristat i
hennes drag.
Besinningen svek henne och hon lyfte upp barnet framför honom.
--Guds frid, kung Valdemar, viskade hon. Känner du igen oss?
Han knöt handen och kastade huvudet stolt bakåt.
--Guds frid, frussyster. Jag känner igen både dig och barnet... mitt
barn och ditt.
Om de gamla träden hade brustit från sina halvdöda rötter och fallit
över hopen, som stod nedanför, skulle förvirringen och skriandet icke ha
blivit häftigare. Pilgrimsskarorna böljade ut från kyrka och härbärge,
och ända bort till ättehögarna skymdes snön av folk. Den dystra
hemlighet, som smugit kring från gård till gård, gömde sig då icke
längre utan blottades av vinfuktade läppar och stod där nu med kött och
blod mitt i fackelskenet.
--Dödssynd, ropade mängden, firnarverk!
--Är det julnatt, efter jag ser spöken? frågade Valdemar och skakade
sitt ljusa hår. Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott
behöva spöka. Eller blev min fader jarlen hängd, när han red hem från
Herrevadsbro! Han sover gott och lugnt i gamla Varnhem. Giv er till
tåls, låt tiden gå. Skuld är ett kravbrev mellan människor. I graven
finns det inga gäldenärer.
--Till Rom! svarade folket. Till Rom!
De, som voro beväpnade, skakade sina spjut och bågar.
Då lyfte han upp gossen och höll ut honom över deras huvud.
--Ja, ropa, svear, ropa som det hövs kring era fäders tingshög. Höj
gossen här på sköldarna. Välj honom till min efterträdare. Han skall
föra er till större segrar än fordom läspe Erik och alla, som föddes er
av äkta, ruttet kungablod... han, mitt trotsarbarn, horsbrottets,
blodskammens son. Se här, hur frisk och röd han blir, när jag nyper
honom i kinderna.
Han satte ned gossen, men en rysning gick över mängden. Pilgrimerna
vände sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framviskade
kvävda och klanglösa röster:
--Han är Den fallna morgonstjärnan. Lucifer är vår konung. Penitens!
Till Rom, till Rom!
Ett par tysta klättrare hade redan svingat sig upp på räcket med sina
spjut, och en pil ven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hördes
i stillheten, hur bågarna spändes, först två eller tre, sedan allt fler
och fler.
Fulco kom ut ur sitt hus, föregången av ljus, men de släcktes genast i
blåsten. Han bar varken ämbetskrona eller stola utan höll endast ett
litet kors, som han ivrigt räckte åt alla sidor till kyssning. Han gick
så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något
från marken, men huvudet var upprätt. Ovanför den grå skäggbotten och
den som en krumstav svängda näsan brunno två mörka och skarpa ögon.
--Misskund, misskund över alla syndare! Liljan och ängeln i mitt signet
håller jag i ära, men biktens insegel var mig ännu heligare. Jag har
tegat. Nu ropar till och med marken. Men ännu går det många vägar till
Mora stenar, konung, och orätt handlar du. Konung? Din fader jarlen hade
gjort bättre, om han satt sina lagar i helgd genom att förbjuda konungar
och fostra sina söner till hederliga husfäder på sina gårdar. Kristus är
den rätte härskaren. Hur ha vi vårdat oss om hans tron, som låtit honom
dela den med er, konungar?
Hans och Valdemars ögon möttes. Det blev en kort och tyst tvekamp.
Valdemar drog dolken, men stack den åter i skidan.
--Nej, inte blod. Åtminstone en enda Folkunge skall kunna gå i graven
utan att ha dräpt. Hitåt, ni arma syndare och undersåtar! Vem har orätt?
Vem har rätt? Säckpipan eller flöjten, harpan eller basunen? Jag tänker,
att spelmannen där ovan rätt härligt fröjdar sig åt samklangen. Det är
det präktiga med oss, vi konungar med lejonklor, att vi sen gammalt äro
upprorsflammorna ur jordens inälvor. Kom, mina barn, och låt oss glädja
oss en stund i ondo, om vi omöjligt ändå kunna vara goda!... Men träng
mig inte in mot väggen, släpp manteln... Lagkränkare, som själva bryta
distingsfrid och kungsfrid! Jag ville återskänka er den forna friheten
och bli en god husbonde, men era axlar orka inte längre bära den.
Fulco steg fram till trappan för att skydda honom mot folket. Han höll
korset utsträckt.
--Förvillelserna omtöckna hans förstånd. Han talar som en drucken.
--Som druckit så mycket, att han säger sanningen rakt fram, svarade
Valdemar över hans axel. Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga
undan folket! Det var det sista, som jag drömde mig att någonsin behöva
säga... Men varför hugger du så häftigt, att du stänker ned min ärmkant?
Ännu har jag inte hunnit vänja mig att sova en god kungssömn med fläckar
av det slaget. Jag tror vi hellre sätta oss igen vid bordet. Hur många
följa mig? Så få. Och nyss så många!
Han tryckte skakande handlovarna mot sina ögon, och ingen visste, om han
grät eller skrattade.
--Är då detta ett människoöde? frågade han och gick häftigt in i salen,
mitt öde, tröstlöst, utan nåd och hjälp! Din största grymhet, Birger
Jarl, var att du gav mig livet. Spela, Gistre Härjanson! Det misspryder
kung Valdemar att snyfta. Goda och ömsinta människor få inte unna honom
en stunds lisa. Då blir han föraktad. Han måste hatas för att hedras.
Nå, han är läraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begära
för att i fröjd få hata honom. Spela, Gistre Härjanson, på de sprödaste
strängarna, de vassaste, de strängarna, som barnet i vår själ gråter
med!
Jutta stod ännu vid väggen i svalgången, och den förskrämda gossen
klängde sig fast om hennes arm. Glimma hade också kommit ut. Hon såg
nyfiket på den forna nunnan och gungade på foten i takt med
strängaspelet.
--Jag känner igen dina kläder, jungfru, sade hon. De äro mina. Behåll
dem. Och tag dem med dig till ett minne av Glimma.
Sedan sprang hon glatt tillbaka in bland de många vaxljusen.
Jutta kände, att en uppsträckt hand sökte hennes mellan spjälorna på
räckverket.
--Gud skall förlåta dig, stackars arma, liksom en gång också honom,
hördes ärkebiskop Fulcos fasta röst. Men din plats är inte här. I afton
är det gott om sadlade hästar, och jag skall taga några beväpnade karlar
med mig och för säkerhetens skull själv följa dig det första stycket.
Vart vill du hän?
--Helst till min olyckliga syster, svarade hon och gick ned till honom
utan att släppa gossen.
Hästarna buro snart alla tre över den stenlagda väg, som ledde till
kungshuset på ängen vid Östra Aros. Ingen av dem talade, men de måste
rida försiktigt och långsamt för mörkrets skull och lita på hästarna.
Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen förr brukade söka sig
till sovstugan, men fast det var mycket sent, gingo ännu alla
spinnrockarna. När hon kom i salsdörren, tvärstannade den mittersta
spinnrocken, sedan ännu en och slutligen alla. Drottningen, som satt på
mittbänken, släppte spinngarnet i knäet och hukade sig för att se
bättre. Det var en gammal kvinna med stora drag och trötta ögon.
--Vem står i dörren? frågade hon.
--Din fallna syster.
--Min fallna syster bär en nunnas dräkt och är i kloster.
--Jag var inte värdig de vita kläderna.
--Säkert inte.
--Min tanke gick tillbaka hit.
--Vem söker du?
--Dig, syster, för att kyssa din klänningsfåll och bedja dig förlåta och
glömma.
--Och vems är gossen?
--Mitt barn, som hädanefter följer mig.
Drottningen lade handen på spinnrocken för att åter sätta den i gång.
Men då kände hon, att många vintrars stickande stjärnljus hade skinit in
i hennes ögon och lagt frost över hennes kval, så att det blivit stilla
och vitt och fagert. Allt blev så smått och litet, som hon hade gråtit
över, att den vänskap, som en gång varit mellan dem båda, syntes henne
hundra gånger mer värd att minnas. Hon tänkte:--Så klart måste människan
se tillbaka över livet i dödsstunden, när evigheten plötsligt lånar
henne sina ögon.
--Min klänningsfåll är inte till för att kyssas av en syster, svarade
hon lågt. Men du skall stanna här med barnet... Kom hit och sätt dig hos
mig här på bänken.
De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad över ögonlocken, böjde på
huvudet och satte med en darrning i gång sina hjul. Först var det bara
två eller tre, men småningom surrade återigen alla spinnrockarna. Det
var bara drottningens, som stod stilla.
Men Jutta lydde henne icke utan dröjde nere vid dörren och såg på henne
med systerlig kärlek.
--Nej, nej, svarade hon och måste höja rösten en smula för att höras.
Det vore att fresta. Låt mig hellre gå nu, just nu, då allt är ljuvligt
och försonat.
Drottningen tog kryckkäppen, som låg på bänken. Hon kom ned till henne
över enriset och drog henne till sig. De båda systrarna stodo länge
tryckta intill varann med kind mot kind, och under glädjefulla
snyftningar påminde de varann om gamla hågkomster, om barnsliga sorger
och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.
Fulco, som hela tiden stannat i det mörka förrummet, närmade sig
småningom. Jutta vände sig mot honom och räckte fram händerna som för
att låta binda dem. Men han tryckte dem faderligt och förde henne med
sig ut.--Laudo Deum verum!--viskade han och lyfte vänligt upp gossen
framför henne i sadeln. Hon såg, att hon omringades av de väpnade männen
nästan som en fånge.
--Fulco, frågade hon, vart låter du föra mig för den lilla tid som jag
kan ha igen? Till någon fridsam borg, säger du, till trakterna kring
landamäret... Men, jag lyckliga, jag har ju fått min systers förlåtelse!
Var finns då målsägaren?
--Där!--Han pekade inåt gränderna på folket, som höll på att samlas till
distingen. Månglarna spikade på sina stånd, lekarna kommo med harpan på
ryggen och blosset i ena handen och björnkedjan i den andra. Klockorna
klämtade. Vid eldarna framför härbärgena, som hade pratande människor i
vart vindöga och var dörr, pinglade slädarna, fyllda med präster, munkar
och köpmän i tjocka djurfällsrockar med håret utåt.--Och här under
korset på mitt eget bröst! tillade han hastigt.
Orden gledo förbi henne i mörkret och hon hörde dem icke utan fortsatte
bara att upprepa:
--Jag lyckliga! Det är som skulle änglarna gå framför hästen och sjunga
och spela. Men det är bara en synderska som jag, som kan se dem. Min
syster, min storsinta syster, i natt har jag återfått både dig och mitt
barn.
16.
Den sovande vallkullan i Vreta blev emellanåt utburen i
klosterträdgården, där nunnorna lekte och dansade med de unga jungfrur,
som de hade till fostran. Så ofta Gistre Härjanson fick några dagars
ledighet från sin tjänst som spelman, kom han dit på en löddrig häst.
Han ställde sig väl med nunnorna genom att stränga deras harpor och
skriva på bly till bot för deras tandvärk. Och till den alltid lika
glättiga Ingrid Svantepolksdotter smög han hårringar och andra små gåvor
från hennes blyga vän i konungens följe. Den enda lön, lekaren begärde,
var att ibland få sitta några timmar i Yrsa-lills närhet.
En sommardag, när bin och humlor surrade, begynte plötsligt hennes
dödliga blekhet att skifta om i rodnad, och alla nunnorna samlades
omkring henne för att bevittna det under, som nu skulle ske. De voro
redan vana att från hennes mun höra förkunnelser och att hon somliga
dagar satt upprätt i sin bädd. Hon rörde en smula på händerna, och den
drömaktigt töckniga och sjungande rösten uttalade högt och klart
följande ord:
Den man skall varda herre i Sveriges land,
som får Sankt Eriks fana ur mannajungfrurs hand;
men bär han in den fanan i femmila skog,
Gud hjälpe då den broder, som broder bedrog.
Hon slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring, och då hon mötte så
många goda ansikten, blev hon genast lugn. Men hon mindes knappt något
av sitt föregående liv.
--Minns du inte Yrsa-lill, som bodde i skogen? frågade de henne, men hon
skakade på huvudet. Hon tog nyfiket på deras bälten och kläder, och då
de berättade, att de voro nunnor, trodde hon, att hon också var det.
På samma sätt hade det gått till, var gång hon vaknade, men nu blev
hennes blick lugnare och klarare, och efter några dagar kunde hon med
systrarnas hjälp sakta gå omkring i trädgården.
Fast hon från den stunden förändrades och slutligen tycktes nästan lika
frisk som de andra, kände hon likväl icke igen Gistre utan skrämdes i
början av hans dystra och bleka huvud med de bandvirade svarta flätorna.
Men vilka lyckliga timmar kom det icke sedan mitt i den blommande
sommaren, när han märkte, att hon blev mindre rädd för honom. Han hade
fått en ny och mjukare klang i sina strängar, och de ohyggliga dockor,
som han förut trädde upp på fingrarna, omkläddes småningom till änglar
och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han
sade henne nära nog med stränghet. Men nunnorna svarade:
En lekare har varken hustru eller hem. Blir han bestulen, är tjuvgodset
tjuvens. Blir han dräpt, ligger han ogilld. Kom igen och hämta henne, om
du lyckas skaffa dig egen härd. Till dess måste hon stanna.
Med det hårda beskedet fick han åter rida sin färde till hovet. Men var
han kom, berättade han om hennes spådom, fast ingen blev klok på de
mörka orden. De spriddes från gård till gård, och när de hunno till
Nyköpingshus, hade de blivit en visa, som flitigt sjöngs vid spinnrockar
och vävstolar.
Då folket nu samlades i Uppsala till distingen och för att vara med om
överflyttandet av Eriks ben, kom en gång en flock av bredskuldrade mör
på sandåsen framför det gamla drotthuset. Först lekte de en stund med
varann på unga kvinnors vanliga sätt, men småningom drogo de sig hand i
hand ned mot kyrkan, som höll på att smyckas och därför var tom på
människor. Där funnos inga andra än ett par gossar, som höllo på att
fästa upp tapeterna.
Karl Algotsson stod i svalgången med en falk, som satt i en träring och
som han höll på att straffa.
--Vid Sankt Ovidius, de dövas botare! utbrast han. Varför sjunga inte
kvinnorna, när de dansa? De tiga som träbilder. Men aldrig såg jag
ståtligare och resligare mör. Kom ut, Valdemar! Det här är något för
dig.
Valdemar kom ut på trappan. När han märkte att kvinnorna mer och mer
försökte närma sig kyrkan och böjde sig åt alla sidor för att se in
genom dörren, som om de på avstånd letat efter något, skyndade han sig
ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.
--I dag är dansdag och ingen helg!--Han ställde upp dem till en
springlek, fast de voro motsträviga och fast han knappt kunde rycka dem
från stället.--Aldrig har jag känt duktigare kvinnohänder! Men nu börja
vi. I snöig skog, i snöig skog går ulven fram...
De gingo nog in i leken, så att marken skakade, men hur mycket han än
sjöng, var det ingen, som sjöng med. Och hur han än förde dem under
kärligt skämt, fick han aldrig ett ljud till svar.
--Stackars barn, sade han, de äro för blyga att dansa med en så hög
herre. Låt hämta ut mjödhornet! Slå inte ned ögonen. En klunk mjöd
lossar på tungbandet.
Så snart den första fick hornet i sin breda hand, tömde hon det genast
begärligt i ett drag. Detsamma gjorde också alla de andra, så att hornet
sexton gånger måste bäras in och ut. Då kastade sig Karl Algotsson med
ett språng från svalgången och försökte att lägga armen om midjan på den
mest högväxta. Men hon grep honom vid skuldrorna och höll honom så fast,
att han icke kunde röra annat än den häpet öppna munnen.