skrattar elakt på din rygg. Det är skillnaden mellan dig och andra.
Därtill är du en alltför rättskaffens man. Välkommen till mitt hus. Här
spela friska vindar genom öppna dörrar och vindögon och inga nystan och
askar stå i vägen på borden. Här går man bitti upp och tidigt till sängs
och sover präktigt. Vi bo här nästan som präster, jag menar, präster
efter skenningebeslutet, då vi togo från dem deras kvinnor. En präst med
hustru, det är ingen präst. Det är en lekman framför altaret.
Kärleksvisor får du inte höra här, min Svantepolk. Den, som lever för
kärleken, tömmer en bägare, som aldrig släcker törsten och som
oupphörligt måste fyllas på nytt. Det blev min broder Valdemars
förbannelse. Men här viskas heller inte i ugnshörnet, och ingen frågar
efter, hur det gick kung Valdemar på hans lustfärd till landamäret.
--Men ute i landet viskas det, hertig. Det går som en smygande skogseld.
Minns, det är inte de bästa, som ha de onda tungorna. Det är de listiga
och lurande och alla, som ha ögonen på folkungaarvet. För var dag växer
stormen.
Hertigen mulnade.
--Allt skvaller har sin gamla gång. Det futtiga görs honungssött, det
låtsade hedersamt, det mänskliga brottsligt, det ohyggliga blir det
skrattat åt. Å fy, att komma till mig med en sådan smuts! Har du då
ingenting annat att säga mig...? Hur går det min vän, den gamle lagman
Algot? Han är försvunnen sedan länge.
--Han fick hat mot dig på Bjälbo och läser nu lag för sina västgötar.
När tid blir, tör du nog möta honom.
--Och Hulv Skumble, bergmästaren, som kom med järnet?
--Han har gömt sig i skogarna och skyr att se människor. Men jag tror,
att vi ha annat att tänka på. Jag står här för att tala om din broder
Valdemar... När hustrussystern kom i klostret, födde hon en son.
--Jag vet.
--Valdemar har gömt barnet hos själva ärkebiskop Fulco i Uppsala. Det
var att kasta det mitt i ulvens käftar. Ett övermod, som liknar honom.
--Men det var klokt. Fulco är en man, som förstår faran och vet att
tiga.
Martinus korsade sig.
--Miserere mei Deus!
Herr Svantepolk räckte hertigen ett brev.
--Du känner ängelsvapnet i sigillet.
--Det är från Fulco.
Hertigen slet upp och läste det häftigt. Glömsk av stället kastade han
det i vredesmod ifrån sig mitt på altaret. Hans ögon blixtrade.
--Det är för mycket av en broder. Vet du, vad Fulco skrifver? Valdemar
är halvt besluten... alltid halvt... att plocka från mig jarlamakt och
förläningar, att kränka död mans skrivna vilja, att... Två hov har
landet inte råd att hålla, säger han, och mina utländska riddare vill
han ha ur riket. Men jag är ordningsmannen i vår släkt, och allt går
sönder samma dag jag går... Nej, det får aldrig ske. Någon vinter, när
han far till distingen, tar jag med mig mina män och rider dit, och jag
slår till. Jag måste ändå ofta till upplandsbygderna på lagfärd. Men den
gången skall jag komma med storflock.
Bengt fattade om hans båda skuldror och ställde sig framför honom.
--Folkungaträta, bondeträta om gods och guld, sade han, tar du då aldrig
någon ände! Spannmålsriddare, riddare av mjölsäcken, det är vad vi äro,
vi alla av den förbannade ätt, som kommit upp på Svitjods gamla
kungastol. Håll frid, och tag allt, som är mitt! Jag är en kyrkans man
och behöver bara min svarta kjortel och mitt bröd.
Magnus slog handen i altaret.
--Bengt Alltförgod och Erik Allsintet, mina kära bröder! ropade han, och
en ohygglig glädje bröt fram över hans ansikte som ett eldsken över ett
mörkt svedjeland. Stanna ni i mässan, när jag handlar. Nu är det tid.
Ulven flyr människor, tills han får smak på deras blod. Blås under
skvallret. Släpp ut hela sanningen. Fulco, den sluge bispen, låtsas
ingenting veta, men han skall sluta upp att tiga. Också jag skall sluta
upp. Lägger man bara en skärv i offerbössan, så blir där bara en skärv,
men lägger man dit hela folkungaondskan, så blir där till sist både
silver och guld. Har jag rätt, Martinus?
Munken böjde den bleka hakan och korsade sig.
--Om inte du handlar, så handlar jag för dig i lönn. Jag går i döden för
dig, hertig. Longa est vita, si plena est.
Herr Svantepolks tunna hår skakade och fladdrade, och han gick upp på
det lilla trappsteget framför altaret.
--Riddar Magnus, sade han, du har förstått mig illa. Att tassa kring med
onda rykten om en kärlekshandel är ändå inte riddarskick. Till sådant
kom jag inte i din tjänst. Själv menade du också annorlunda nyss, då du
fick mig att rodna, jag gamle man. Då var du ärligare mot dig själv än
nu. Men talas det om makt, då vet du inte vad du gör och säger. Då växer
det eld och ånga inom dig och måste ut. Men riddarlagarna, hertig!
Oböjliga stå de där som klippor, oböjliga också i nödens stund!
Magnus sänkte huvudet.
Bakom hans själs många utanverk och försåt fanns det en kämpes breda,
godmodiga, omutliga hederlighet. Den tog aldrig ut sin rätt utan strid,
men det var just i sådana stunder, då han stod med den mulna pannan
fylld av åskor, som han växte och vann hjärtan.
--Lär mig att dämma svavelflödet, där det sipprar fram ur ena hörnet av
mitt sinne, stormade och mullrade det från hans läppar. Det förpestar
där inne allt gott och ädelt. En ljusets riddare framför sin härskara
utan fläck på skölden, det är den riddar Magnus, som jag drömmer om.
Sjung ännu högre om den drömmen, stolta ulvungablod! Dig hör jag och dig
vill jag tjäna. Men var och när, ty nu försmäktar jag och tvinar bort?
Att vara född till handling och dömd att sitta stilla, det äter hullet
av den tåligaste. Giv mig tio fria år, och på min faders stora riksbygge
skall jag sätta tak och spira. Huvudet sprängs av planer... Kloster,
kyrkor, riddarväsen, ett stort nytt välde bygger jag i tankarna... men
också bara där!
Han trevade under vapenrocken på det stycke av Sankta Klaras mantel, som
han alltid bar fastsytt vid fodret, och fortsatte med samma halvt
trumpna, halvt hotande röst:
--Att stå här stark nog att lasta hälleberg på ryggen och bara känna
tyngden av sina egna tomma armar... Plågorna i dödsriket äro vila mot
ett sådant kval.
Han räckte sig fram och tog det heliga svärdet Gråne från altaret och
fäste det vid bältet.
--Men jag är ju bara en vild Folkunge. Herr Svantepolk lär mig den nya
seden! Vi måste vänta och tiga, tiga som riddersmän. En tjuv eller
dråpare kan framlägga sin bötepenning, Valdemar kan göra penitens, men
en försyndelse mot ridderligheten, det är det enda brott, som aldrig
blir tillgivet. När uppfanns en friare och strängare lag än
ridderlighetens! Jag har redan försyndat mig tillräckligt mot den lagen.
Han avbröt samtalet med ett tecken åt männen, att de skulle följa honom,
och gick före dem ut på borgtrappan. Hornblåsning förkunnade redan, att
Martinus skulle börja den sedvanliga morgonläsningen.
Männen höllo nu på att feja sina sköldar. Rött och blått och guld och
silver blänkte utefter muren. Alla möjliga ting och djur från gård och
skog och sjö hade dragits fram ur sin vardaglighet och adlats till
märken. Där lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande
ulvar och björnar, utan där framtittade också bondens oxe med sina långa
öron och horn, och tuppen kråmade sig med sin kam. Båten och gäddan och
simpan gingo i sin vågkrusning, duvan flög med sitt skogslöv. Rovfågeln
högg med sin klo, påfågeln prålade, räven lurade, och den visa ormen
höjde sitt huvud. Liljan och rosen blommade, sjöbladet och ekbladet
grönskade. Där felades ingenting alltfrån gillets dryckeshorn och
riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var
sägner och minnen och löften i var bild, och hertigen ljusnade, allt som
han gick fram mellan sina tappra.
--Jag önskar er en god morgon, mina bröder, sade han. Vi skola fostra
vårt folk till ett riddarfolk, som om det också råkar kränka mången god
lag, åtminstone alltid håller ridderlighetens i ära.
Men de hörde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp på en bänk och
läste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta
hjältars vandel.
De tolvåriga småsvennerna, som nyss kommit till hovs, blevo då stående
med gnidlappen i handen för att lyssna. Otåligt räknade de tiden framåt
mot de år, då de äntligen skulle bli omgjordade med svärdet. Skriva och
läsa var mer för kvinnor, men de kände prövande på varandras armar, och
nu begynte ett allmänt ropande både bland yngre och äldre. Tyrgils
Knutsson, som växt upp till en reslig man med ljusa blå ögon, lovade att
han en gång skulle förtjäna riddarslaget.--Ståndaktighet, uthållighet,
hörsamhet, det är mitt löfte! ropade han.--Vördnad för ålderdomen,
aldrig dåliga råd till kvinnor, det är mitt ord! ropade den nästa. Och
nu blandades de hänryckta löftena till ett jubel från alla
sidor.--Aldrig bondaktig dödsfruktan!--Aldrig vara i sällskap med män,
som klaga över sina olyckor!--Jag skall friköpa trälar!
--Jag skall giva hälften av allt mitt åt de fattiga!
--Jag skall kväva min egen grymhet!--Vi skola samla oss till en ljusens
här, för fridens skull! Brödraskap, brödraskap!
De utländska riddarna samlades i en flock för sig, och ny hornblåsning
förkunnade, att dagens övningar på rännarbanan skulle taga sin början.
Alla skyndade sig att påtaga de blodröda vapenrockarna och fattade med
vördnad om lansen, som ingen ovärdig fick hantera.
14.
Under strömmande ångertårar offrade Jutta de avklippta hårflätorna på
den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin hänryckning glömde hon att
höra sången till slut och sprang över gravstenarna för att som nyvigd
nunna och priorissa få kasta sig till systrarnas bröst. Hur klart såg
hon icke sedan i drömmen under den första natten i cellen den sköna och
milda Agneta, mön, som inspärrades i lastens nästen och ändå gick i
döden med aldrig fläckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade,
när systrarna berättade om agnetadagen i Rom, då små lamm välsignades i
kyrkdörren för art man sedan av deras ull skulle förfärdiga det vita
pallium, som påven skickade ärkebiskoparna till bekräftelse på deras
värdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen klädnad, som var av vit
ull, också var en gåva av helgonet och renade henne från hennes skuld.
Var timme hade sin stilla och högtidliga syssla, och jorden låg så långt
borta. Sju gånger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter var ton
hörde hon änglaskarornas jubel under valvet.
--Lyckligt det folk, som har kloster, där den betryckta och trötta kan
få en fristad! viskade hon var natt, när hon väcktes av klämtslag och
huttrande tände sitt ljus för att följa systrarna och höja glädjerop.
Men jorden var ännu icke så långt borta, som hon hade trott. Mullen satt
fast under sandalerna, och skuggan av det, som skett, krympte icke utan
växte och blev allt längre. Ännu åratal efteråt kunde hon sitta och
stirra i minnet på de dagar, då hennes aningar blevo mer och mer
bestämda och hon darrande och med ansiktet gömt i händerna anförtrodde
sig åt syster Hillika, den äldsta av nunnorna, som hade att vägleda
henne den första tiden. Hon kom ihåg, hur hon snart icke vågade visa sig
längre utan stängde in sig i sin cell och skyllde på sjukdom. Allt, som
sedan hade följt, försvann i töcken. Hon mindes bara den morgon, då,
medan den fridsamma matutinan ljöd från kyrkan, barnet, som hon aldrig
fick se, vecklades in i ett hölje och hissades ned från ett vindöga i en
korg.
Hon var mäktig inom klostret, och ingen vågade något mot den högbördiga
priorissan. Men hon kunde icke glömma, hur närsynt alla böjde sig och
sysslade med sin sygärning, när hon sedan åter kom ut ur cellen. Hon
försökte ännu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke
sina egna ord. Därför blev det aldrig mer som den första tiden, utan hon
var åter längterskan som såg bortåt mot något annat. Fast nunnedräkten
aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det långa och stillastående
år.
Det fanns i klostret bara ett vindöga med fri utsikt till molnfläckarna
och flyttfåglarna. Hur kunde hon icke stå där och längta till sin grav,
till änglarna i himlens blå och till människorna, till den ensamma och
förorättade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas ålderdomliga
sal, där hon hade suttit så främmande och skrämd. Men mest tänkte hon på
barnet, som hon aldrig hade fått ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt
av korgen, då den bars förbi celldörren. Hennes hjärta stod stilla av
längtan.
--Syster, sömma och bed! sade Hillika och sköt litet på pallen, så att
det gnisslade mot stengolvet.
Då skyndade hon sig genast att arbeta och log vänligt mot Hillika, ty
hon kände, att hennes egen vilja var luttrad och ren.
På sin osaliga kärlek tänkte hon aldrig mer, och om hon någon gång
mindes Valdemar, då var det endast som hon hade sett honom bredvid sig
på den soliga första resdagen eller när de lekte i den månljusa
svalgången. Men kunde det vara orätt att tänka på det barn, som var fött
i synd och levde utan mor? Skulle då icke Gud förlåta henne, om hon
ville återse sin egen son och med honom på sin arm kasta sig i stoftet
för den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hälsning,
icke ett ord hade hon fått från Sofia, och hon såg henne för sig,
nedböjd, åldrad, förgråten. I allt annat fick hon ofta frid, men när hon
var ensam med sig själv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn.
Var hon såg en grånad kvinna, tänkte hon på henne. Var gång hon låg i
bön, inblandade hon ett ord också för henne. Och under fritimmarna efter
aftonvarden satt hon och sömmade med sitt eget hår och med silke på ett
långt band till hennes drottningsmantel, fast hon aldrig tordes skicka
det.
--Hillika, sade hon. Det skall nu firas en stor högtid i Uppsala för
helge Erik. Efter det råder fred mellan landen, har det bestämts att fem
av våra nunnor skola vallfärda dit med någon enkel gåva till hans nya
altare. Låt mig bli en av dem, så att jag får ödmjuka mig i stoftet och
kyssa min goda systers klädningsfåll, ty utan hennes förlåtelse får jag
varken ro i livet eller i graven.
Hillika flyttade om nålarna på sydynan och teg en stund.
--Vi befalla inte över vår priorissa, svarade hon slutligen en smula
osäkert, men om du kallar oss till rådplägning, får du väl höra vår
mening. Med din snabba och obetänksamma föränderlighet, som ena stunden
fyller dig med glädje inför ett altarljus och nästa inför sorlet från en
springlek ute på ängen, kan du ännu hinna att begå många dårskaper. Guds
tjänstekvinna, här skydda dig murarna åtminstone mot de farligaste.
Men så ångrade hon sig och lyfte huvudet. När hon såg den uppriktighet
och det rena samvete, som lyste ur Juttas ögon, veknade hon.
--I helgonens namn, gå som botgörerska till den, som du har vållat så
mycken sorg!
Det beslöts då, sedan biskopen och de andra nunnorna också blivit
rådfrågade, att priorissan själv skulle anföra vallfärden till helge
Eriks ben. Det långa band, som hon hade sömmat av silke och sitt eget
hår, skulle bli offergåvan till hans nya altare.
När det led ett stycke in på hösten och de mindre vattendragen i Sverige
begynte att frysa, begåvo sig nunnorna åstad på den långa vandringen. De
blevo icke heller ensamma och behövde ingenting frukta, ty de sällade
sig till hemvandrande skaror, som kommo söderifrån. Det var pilgrimer
och det var grånade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna
och stått kring Ludvig den heliges bår på den afrikanska sanden. Hör i
de småländska skogarna psalmen av klara och hesa röster, hör slamret av
stavar och knarrandet i skräpporna! Palmgrenarna från Jerusalem
prasslade mot pilgrimsmärkenas blybilder på hattarna, mot den
nyckelbärande Petrus från Rom och musslan från Compostella.
Stugor och visthus öppnades med from gästfrihet, men längterskan från
Agnetaklostret kunde sällan förmås att stanna. Så snart hon kom in i en
by eller köpstad, talade hon genast om den nästa, alltid fylld av
hoppfull tro på det, som låg bortom stunden. Omsider anlände pilgrimerna
i ökstockar till Föresåns mynning, där en skyhög kyrka höll på att resa
sig bakom murställningar och befästningar, och sedan voro de om en stund
i ärkebiskop Fulcos gamla Uppsala. Jutta visste, att barnet var gömt hos
Fulco och att drottningen säkert måste infinna sig till en så stor
högtid för allt folk. Obemärkt och utan att giva sig till känna för
någon--och nunnorna hade hon ålagt tystnad--tog hon in i
pilgrimshärbärget. Snart satt hon med de andra framför eldarna på
gården. De begynte att sprätta av blybilderna för att hänga upp dem i
kyrkan, och en av de äldsta pilgrimerna, som länge hade sett på henne
med vänlighet, vände sig till henne.
--Osynligt bar jag egentligen detta pilgrimsmärke långt innan jag gick
hemifrån, ja, i alla mina dagar, sade han och föll långa stunder i
tankar. Jag fann ingen ro, förrän jag fick staven i handen och började
gå. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar på min hatt
som det stora märket över mitt lif. På samma sätt har var och en något
inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det får flyga ut och bli
märket över hans jordevandring, hans pilgrimsmärke. Skall det också
kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att hålla frid med sig
själv, förrän han har makten i sin hand och får styra och omskapa. Det
är hans pilgrimsmärke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en ädel
man. Innan en människa hinner fram till sin rätta bänkplats vid bordet,
sopar hon många skedar i golvet. Och Valdemar uthärdar inte en dag, om
han inte får föröda allt, som blev hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och
du, nunna, du längtar. Det är ditt pilgrimsmärke.
15.
Vinterblåsten rasslade ödsligt över ättehögarna och kastade in snö genom
det trasiga brädtaket på den gamla, av brand förhärjade kyrkan. Fast
påven länge hade utlovat fyrtio dagars syndaavlösning åt den som besökte
stället, infunno sig allt färre vallfärdare vid den årliga
midvinterfesten. Och ändå hade den älskade konung Eriks ben blivit
upptagna ur kyrkgolvet och med den låga guldbelagda kopparkronan om
huvudet uppställts i ett skrin, vid vilket det skedde stora under.
Därför hade man nu också börjat att uppföra åt honom den nya kyrkan vid
åmynningen, där skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Där
hade Valdemar också byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes tärnor
togo in där under kyrkfesterna, men själv stannade han hellre i det
förfallna drotthus, som ännu stod kvar vid ättehögarna i det gamla
Uppsala. Det var nedtill av bullersten och ovan av timmer, och allt var
bågnat och murket. Träden utanför den sneda och bräckliga svalgången
voro svedda av eld och åska. Det var knappt annat än några väldiga
stammar med sönderbrutna, avstubbade grenar. Han trivdes icke längre hos
drottningen som förr, och här kunde han sitta fri med sina jaktbröder
och Ingrid Ulvas skogsgångare, hans livkarlar i björnskinn med yxhammare
och spjut.
I början efter avskedet vid landamäret tänkte han beständigt på Jutta,
men helst endast på den första tiden i jarlagården, då de lekte och
skämtade i månljuset. Det var en stilla glädje att minnas sådana
sorglösa och oskyldiga timmar. Men människan blir till sist van vid
glädjen, så att hon icke märker den; endast all oro märker hon. Därför
märkte han vida mer de småsår, som han fick av andra skönheter. Jungfru
Lindelöv blev för honom en tyst och blek ande, som med sitt
framåtsträckta huvud följde honom och vakade över hans väg. Först gick
hon vart ögonblick alldeles bredvid honom. Sedan blev hon småningom mer
och mer efter, och slutligen drunknade de avlägsna och lätta stegen
nästan alldeles i årens buller. Han trodde, att det var hon själv, som
nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor glömde att tänka
på honom och följa honom i sin genomskinliga och ändå alltid förnimbara
andehamn, skapad av kärlek och minnen. Och just därför att hon var
kärleken och allvaret i hans liv och betydde så mycket mer för honom än
någon annan människa, tyckte han, att det var bäst så, ty på andra kunde
han tänka med lätt sinne.
Han var heller aldrig stilla utan red från kungsgård till kungsgård på
jakter och gillen. Hände det ändå någon gång, när han om julen såg in i
treenighetsljuset, att hon visade sig för honom, såg han nu bara hennes
fel eller det, som han kallade hennes fel. Varför hade hon varit så
vacklande och svag och icke stannat och följt honom? Nej, det mjuka
lindelövet var icke till för att grönska i isblåsten. Han hade dock
velat våga rike och krona och i nödfall lägga järn i leken mot de
lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han förbittrades och ville
aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade åt sina livkarlar att de
skulle stämma upp sina bergslagssånger. Nu hade han kommit till
eriksfesten och för att bese det halvfärdiga byggnadsverk vid åmynningen
som var Fulcos lust och själafröjd. Men efter den förstnämnda dagen
ämnade han åter sätta sig på hästryggen eller karmen och uppsöka en
mindre dyster ängd.
Fulco bodde i en huslänga vid sidan om kyrkan. Redan första gången Jutta
gick ut ur härbärget, fick hon i hans dörr syn på en liten gosse i grön
kjol, som satt på tröskeln och öste snö med en tennsked. Det lockiga,
rika ljusa håret och kanske också hennes eget hjärta sade henne genast,
vem han var. Hon skyndade sig fram förbi de andra nunnorna och omfamnade
honom med en ömhet, som genast gjorde den lille till hennes förtrogna
vän. Det förvånade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att
hon sedan under de andra dagarna, så ofta det blev lägenhet, satt hos
gossen eller varsamt och småjollrande ledde honom fram och tillbaka på
snön. Han hade en korg med dockor av tyg och trähästar, som han räckte
henne, och ibland följde han henne ända upp på den största ättehögen,
där det var vid utsikt över slätten.
En afton i skymningen, när hon stod med honom vid den sönderfallna
trappan till drotthusets svalgång, kom Valdemar tillbaka från en utflykt
med sitt hov. Redan på avstånd hördes ett glatt sorl. Flöjternas och
gigornas toner stego allt tunnare och vassare i rymd över rymd, som hade
de aldrig mer behövt sänka sig efter nytt fotfäste, medan däremot
trummornas och säckpipornas bockbräkande fortsatte sin tunga dans på
jorden. Hur väl kände hon icke igen, att det var Gistre Härjanson, som
ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jägarna med falkar, bågar
och vargnät.
Valdemar höll armen om en ung tärna, som han oupphörligt ropade vid
namn.
--Jag kallar dig Glimma, sade han, därför att det alltid glimmar till i
dina ögon och smycken, när du tänker på nöjen och dans.
En mörk lock hade halkat fram under hennes ljushåriga skönhetsperuk, som
var inströdd med glitterstoft. Öronen voro något stora och framåtböjda
men lika mjällvita som hennes bara hals, och naglarna på fingrarna voro
genomskinliga. På hakan var en liten grop med ett ärr, och de tunna små
läpparna voro öppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten.
Hon kastade en flik av manteln över nacken, midjan rörde sig, och den
nedhängande gördeln var sirad med venusstjärnans lyckosamma och havsögda
smaragder. Ärmarna släpade på marken, och yr av kärlek och medgång, såg
hon upp mot Valdemar och svarade oupphörligt:
--Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!
Han hade lindat om sig den röda manteln för köldens skull, men
dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och
hattkullen var en enda krona av jupitersstjärnans segerbringande
krysoliter. Då han lade handen på räcket och snuddade vid Juttas
huvudlärft, såg hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans
blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled förbi utan att
känna igen henne i den framåtböjda nunnan med det klippta håret och
stannade med större välbehag vid de yngre och vackrare i hennes
sällskap.
Han vinkade med handsken åt folket, och framför honom dansade den galne
Karl Algotsson baklänges, rund och röd, och slog takten med en
bjällerstav. Genast svarade harporna inne i salen så tonfast, som hade
de stått i ring ute i det fria kring spelmännen i konungens följe.
Svalgången knakade och gungade under de glättiga stegen, och snart hade
hela skaran ända till de sista svartraggiga björnskinnskarlarna
försvunnit i salen.
En tung beklämning lade sig över hennes bröst. Hur olika, hur dött allt
mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens
torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga
belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i
den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de
andra? Var det kanske förtvivlade människor, som tömde över sig en ärvd
skattkistas alla härligheter för att söka glömska aftonen före domen?
Eller var det bara hon själv, som missundsamt ville tro så för att
trösta sig?