uppfann oupphörligt nya tidsfördriv för att förströ både henne och sig
själv, ty deras kärlek hade blivit ett rus, som anade sin egen
kortvarighet och därför måste fånga vart ögonblick. Men när han red
bredvid henne på skogsstigen, var deras glättighet icke som förr utan
mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med varann
om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om.
När de försökte drömma om sin lycka, blev det aldrig om det närvarande,
utan om de drömmar, som de förr hade drömt om varann, eller om den
första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskärat och
vackert. Så fort de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i
svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt,
ty var liten småsak blev framletad ur minnet och förklarad och var gång
från någon alldeles ny sida.
De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton
stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste
på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.
--Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? frågade han den
darrande gubben, som kände igen honom. Inbilla dig, att du redan är
blind, och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan
blunda!
Fogden slöt genast ögonen och kände sig för med handen på muren, medan
han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom
spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i
järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han
kom upp med tre tennkannor i vardera handen och satte dem på bordet,
blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.
--Jag ville bara visa dig min makt, sade Valdemar och satte sig hos
Jutta i spishörnet. Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster.
Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.
Hon skakade på huvudet.
--Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöv, fortsatte han. Lindelövet är
för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men varför sitter du
och lyss? Är det fogden, som du fruktar?
--Nej, inte honom.
--Är det nattstrykarna ute på vägarna?
--Inte dem.
Då hon icke svarade annat, slutade han att fråga. Det fanns hos henne
något osinnligt, så att hon älskade mest med tankarna, och hon var en
längterska.
Nedslagna och oroliga började svennerna att duka bordet. De gingo tyst,
ty när de skulle fylla bägaren framför henne, märkte de, att hon sov.
Plötsligt spratt hon upp.
--Nu hör jag det! sade hon och reste sig, och den hänryckta klangen i
stämman var åter en ung nunnas.
Valdemar lade armen om hennes axlar.
--Vad är det, du hör? frågade han. Det tunga lugnet i frustugan tog
ifrån mig min drottning, skogen behöll Yrsa-lill och människofunder
locka bort den enda, som jag verkligen har älskat.
--Nej, inte människofunder, Valdemar. Människofunderna har du lärt mig
att trampa på... Men nu hör jag det! Ja, det var det, som jag under alla
dessa dagar väntat på och längtat efter och fruktat. Ibland blev min
längtan så stark, att jag knappt visste, hur jag skulle få timmarna att
gå.
Hon pekade mot vindögat, där skinnluckan upplystes utifrån av ett svagt
gulaktigt sken. Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes
från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till
graven i sin vita kista.
--Jag visste, Valdemar, att så snart jag fick höra någon av de fromma
sångerna, skulle jag bli liksom kall och död och allt, som varit mellan
oss, en sådan sorg, att jag inte längre kunde stanna i den, inte en enda
dag. Jag är född till att lycklig gå omkring och ansa ljusen på små
tysta och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott. Jag är för svag,
Valdemar. Hjälp mig till frid.
Hon försökte att giva honom en smekning, men den blev lika förlägen som
hans egen.
De visste icke vad de skulle säga varann och icke hur de skulle taga
farväl, ty att räcka handen, det var dock för litet. Det sade dem deras
hjärtan. När de tänkte därpå och på den första resdagen, begynte deras
kärlek återigen att blossa upp. Det snyftade och kved inom henne, och
hon ville slå armarna om hans hals och trycka sig till honom med en
fullare hängivenhet än någonsin. Men den underliga blyghet, som hade
smugit sig in mellan dem, gjorde henne försagd, så att hon talade med
ett lugn, som hon icke kände.
Om han på nytt hade bett henne att stanna, skulle hon besinningslöst ha
gjort det. Det anade också han, men hans tunga var lika bunden som
hennes, och han skulle kunna ha talat tio gånger varmare till en annan
alldeles obekant kvinna.
Hon anfölls av skärande samvetskval. Varför hade hon gått in i
törnsnåret? Hade hon då verkligen inbillat sig, att det som började ur
ingenting aldrig heller kunde bli något annat än ingenting? För första
gången tänkte hon med ånger på systern. Hade hon då så alldeles glömt
henne? Ja, under alla dessa dagar hade hon varit död för henne. Och nu
stod hon där alldeles inpå henne som ett mörkt öde, mot vilket hon icke
hade någon makt. Hon nästan skrek till, medan hon drog sig baklänges
utefter väggen.
--Valdemar, viskade hon, du skall sätta dig här på bänken. Vad natten är
stjärnfager och hög, Valdemar! Du skall sätta dig här... bara för en
stund... så att jag får gå ned med tärnorna och lämna en skärv åt
fattigbarnen i likföljet. Sedan kommer jag tillbaka.
Han nickade och satte sig ned, fast han mycket väl förstod, att hon icke
skulle komma. Han såg icke efter henne, fast han hörde, hur hästarna
leddes upp till porten och att bara hans egna män stannade kvar.
Herr Svantepolk kom fram och kastade sin handske mitt i hans bröst.
--Jag uppsäger dig tro och loven, konung! ropade han. Så länge jungfrun
var kvar, fann jag det höviskt att tiga. Men allt vad jag har lärt dig
om kärlekens rätta väsen har du kränkt. Därför sitter du nu olycklig.
Lev väl. Du är ingen rätt riddare, och Svantepolk Knutsson kan inte
längre tjäna dig. Min väg går till Nyköpingshus.
Men de andra männen samlades omkring bänken och Karl Algotssons ljusa
ögon blänkte som blåaktiga mjölkdroppar i det rödbruna ansiktet. Han
sparkade till bränderna på spisen, så att glöden stänkte över plankorna.
--Jag önskar, att det brunne ned, hela nästet! Sorg pryder dig inte,
herre. Vakta er nu för kung Valdemar, ni kvinnor i Sveriges land!
Småsvenner, var ha ni hans röda hatt med tofsar och hans kedjor med
silverfalkarna och allt, som en kung behöver, när han skall ut på
äventyr? Dåliga svenner, som inte tänka på att medföra sådant. Se här,
Valdemar. Bågar och pilar, det finns det åtminstone, och i dagningen gå
vi på jakt.
--Ni tro, att allt blir lugnt, bara man ser blod, svarade Valdemar och
tog bågen.
12.
Den gången då Valdemar och Jutta redo bort från skogsladan vid Bjälbo,
stod Yrsa-lill drömaktigt och tyst länge kvar och såg efter dem. Hon
skakade bort den jordblandade snön, som hade fastnat på skjortan över
knäna, och började locka på getterna. De hade sprungit ut, då dörren
blev lämnad öppen. Då såg hon, att det kom beväpnade män från
jarlagården.
--I drottningens namn! sade de och omringade henne. Du är vår fånge.
--Den goda drottningen? Skulle hon befalla något sådant?
--Hon är inte längre god. Hertigen talade med hennes tjänare, innan han
red sin väg. Var har du tjuvgodset?
--Gåvor äro inte tjuvgods.
Medan de tvistade, lyckades det lekaren, som stod kvar inne i ladan, att
ösa in smyckena i Månegarm och gömma hornet i en grop, som han makade
jord över. Själv ställde han sig ovanpå. För de smyckena tänkte han köpa
gård och grund åt Yrsa-lill, och han stod just och grubblade på, hur han
skulle lägga sina ord för att ännu en gång våga bedja henne att bli
hans.
Skall jag också fängslas? frågade han. Men vaktkarlarna skrattade åt
honom och svarade, att han väl icke hade vållat drottningen någon
hjärtesorg att hämna.
De revo upp höet och hittade snart de dyrbara dräkterna. De kastade dem
över axlarna och tänkte, att det var allt.
--Kom nu, du lilla tjuvkulla, sade de och stötte Yrsa-lill i knävecken
med spjutskaftet. När getterna sågo, att hon begav sig bort, följde de
också med bakefter. Den, som bar skällan, gick främst och försökte att
stånga sig fram för att komma ännu närmre henne. Det pinglade och
klingade, när den lilla skaran av män och getter närmade sig gården.
Vid sidan om ingången stod en låg bod, som kallades tjuvkällaren. Den
var ända till takresningen av sten, och några trappsteg ledde ned i det
halvmörka rummet. Längst in var en järnbur. Där satte de Yrsa-lill och
låste väl igen om henne, och vaktfogden stoppade på sig nycklarna.
När hon hade hämtat sig från den första skrämseln, sjönk hon åter i sin
drömlika dvala, och svarade ingenting på väktarnas många hånfulla
tillrop och frågor. Mellan buren och trappan var det rum för dem att
sitta, och de byttes ut mot nya män, var gång timmeträlen gick förbi och
ropade ut tiden.
Getterna höllo sig troget i närheten. De nappade till sig den föda, de
kunde komma åt från buskarna eller under den glesa och upptöade snön,
och de läto icke driva bort sig. En gång sprungo de i en vettvill flock
till ladan, men när de hörde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade
dem från dörren, vände de och skyndade åter till sluttningen utanför
tjuvkällaren. Då gick lekaren också bort från ladan, plågad av saknad
och oroliga tankar, och följde dem.
Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos väktarna och
spelade för att Yrsa-lill skulle förstå, att han icke glömde henne utan
på avstånd vakade över henne.
På det sättet förgick mer än en hel vecka. Ibland såg han ryttare
återvända, som drottningen hade skickat ut för att speja på Valdemars
långsamma färd. Väktarna berättade för varann, att det var slut med
sömnen i drottningens sovstuga och att hennes steg kunde höras hela
nätterna. Hon hade slutat både att äta och att kläda av sig. En tärna,
som lyssnat vid dörren, hade hört henne utbrista:--Så länge jag hade
honom, förstod jag inte, att det var honom, som jag älskade, men nu vet
jag det!--En annan tärna hade sett henne rycka av sig fingerguldet och
trampa på det och hört henne säga:--Varför smyckar jag mig med guld? Jag
trodde också på min syster som på guld.
Hon hade också ett bröstspänne med en ametist. När hon höll upp den mot
solen, tyckte hon sig se inne i stenen en liten maninna, som dansade och
fröjdade sig åt ljuset. Tärnorna brukade få komma fram och se på.--Hur
kan den lilla danserskan vara så glad? sade nu drottningen och skickade
tärnorna med bröstspännet till gårdssmeden för att han skulle slå sönder
det.
En morgon kom hon ned i tjuvkällaren, men på de få dagarna hade hon
blivit så förändrad, att väktarna i förstone voro nära att taga henne
för någon av trälinnorna. Kläderna hängde vårdslöst halvöppna, den ena
skon var sönderbrusten, och det nedfallna håret föreföll okammat och
hopsnärjt och hade liksom mist både färg och glans. Hon gick tungt och
stödde sig på en käpp.
Då hon kom ned för de hala trappstegen, som vållade henne lika mycket
besvär, som hade hon redan varit till åren, ställde hon sig nyfiket
framför buren. Först granskade hon noga den fångnas ansikte och gestalt
från huvudet till fötterna. Sedan blev hon stående och tycktes grubbla
på något.
--Gråter och kvider hon aldrig? frågade hon, ty det, som förvånade
henne, var att Yrsa-lill satt med ögonen slutna.
Väktarna nekade till att ha hört någon klagan.
--Vrider hon aldrig händerna? Går hon inte ångestfullt av och an på
järnspjälorna? Det brukar ju till och med ett vilt djur, när det
inspärras.
Väktarna nekade ännu en gång. Då gav hon buren ett hårt slag med käppen,
så att Yrsa-lill spratt till och öppnade ögonen.
--Du har det gott, du vallkulla, bättre än jag, sade hon med ett
främmande och elakt löje. Jag kom annars inte hit ned för att pina dig.
De första dagarna kunde jag nog haft lust därtill, men sedan ha mina
budbärare skaffat mig annat att grubbla på. Jag tänkte bara, att det
skulle trösta mig att se en annan, som led och sörjde ännu djupare än
jag... Jag tror, att om du hade gjort det, skulle jag nu ha velat hjälpa
dig och själv haft hjälp därav.
--Är du inte den goda drottningen? frågade Yrsa-lill sakta. Inte talade
du förr så, då du mötte någon av oss på vägarna.
--Det är lättare att tala vackert i lyckans dagar än att fortsätta
därmed också i olyckans.
Yrsa-lill satt med ryggen och nacken mot järnspjälorna och fötterna rakt
utsträckta. Armarna lågo nedsjunkna utefter sidorna med öppna och tomma
händer.
--Nåväl, drottning, sade hon. Tiden blir mig lång.
--Kan du sömma?
--Ingen har lärt mig det. Men skänk mig ett nystan att nysta på.
Drottningen skrattade till igen, hårt och elakt, och vände sig om till
vaktfogden.
--Tag en spade och gräv under den murkna alen, som står nedanför vägen,
så hittar du nog ett nystan åt Yrsa-lill. Kom med mig ut, så skall jag
undervisa dig, hur du skall bära dig åt.
Han följde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan
hon gick tillbaka till sin sovstuga.
Det dröjde länge om, innan han kom igen, mer än halva dagen. Då bar han
framför sig en spade, som han höll med båda händerna, och på den låg
det ett nystan av vintersömniga ormar. Han gläntade på buren och kastade
in det.
Det föll i hennes knä och var mjukt och tungt, och hon stelnade av fasa.
Då begynte hennes drömvärld att vackla och klarna under ett egendomligt
kallt och tunt ljus, så att hon plötsligt blev fullt vaken och såg
livets öknar och människornas hårdhet. Hon såg Valdemar, som sorglöst
red bort med sin älskade, och hörde ännu drottningens skratt. Men det
varade endast ett ögonblick, ty ljuset var för skärande klart. Det blev
hastigt mörkt omkring henne, och hon gled ned innanför järnspjälorna i
den djupaste vanmakt.
Ormarna, som kände värmen från hennes kropp, lyfte dåsigt sina huvud och
slickade i luften med tungorna. Sedan drogo de ännu hårdare åt på
knutarna, men löste dem igen och hela nystanet rörde sig. Ett par av de
största sträckte ut sig till sin fulla längd, liksom gäspande, och runno
tröga och valna in mellan vecken i kläderna och i hennes ärmar. Om hon
det minsta hade rört på ett finger eller en arm, skulle de ha huggit,
men hon låg lika livlöst orörlig.
Gistre stod i dörren och vågade knappt tigga vaktfogden om misskund för
att icke hans röst skulle väcka henne. Det båtade heller icke att nu
rycka upp dörren, ty ormarna skulle ändå hellre stanna i värmen, där de
voro. Och faran skulle ha blivit ännu större, om någon försökt att draga
ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna rätade på sig och
började leta sig in mellan kläderna.
Han knöt de starka händerna utan att kunna hjälpa henne, och det
glimtade i hans ögon. Förgäves genomgick han i minnet de besvärjelser
och svartkonster, som han var så kunnig i, och han vågade icke förråda
sin kärlek till henne för de andra. När de hånskrattade, drog han också
på munnen. Men den stunden kände han, att hans gamla lust att se barn
och kvinnor korsa sig av skrämsel för hans svarta kåpa för alltid
slocknade, att det icke längre fanns något annat för honom än hon, som
låg där i ormburen. En enda, åtminstone en enda, skulle kalla honom god
och älska honom. Han grubblade fram och åter, hopsatte de äventyrligaste
planer och glömde icke att emellanåt le ett brett och instämmande leende
med de andra.
Slutligen hettade det till över pannan, och han tyckte sig ha funnit en
utväg.
Det hade nu blivit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten
eld, på vilken väktarna kokade sin mjölk.
Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten.
Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han
strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ovanpå. Därefter lade han
harpan på snön ett stycke från tjuvkällaren och lockade sakta på
getterna.
När han kom tillbaka, stodo väktarna ännu kring buren och drevo spe, men
han sade till dem:
--Att stå här kring buren kan ju vara nöjsamt nog, men nu har det hänt
något, som förefaller mig ännu ovanligare att se på. Nyss ställde jag
ifrån mig harpan utanför väggen. Men när jag kom tillbaka, hade getterna
tagit den, och nu hålla de på att spela och dansa.
Väktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst ännu en stund, men
snart började det spela--först med ett mjukt dragande över strängarna
och sedan med fasta och hårda grepp. Det var getterna som slickade på
strängarna, och ju mindre det blev kvar av mjödet och skummet, dess
bullersammare gick den vilda låten.
Väktarna sprungo ut för att se. Som det var ett stycke att gå till
harpan och getterna stångades och knuffades, som hade de verkligen
dansat, vågade männen dock icke genast taga mod till sig och stiga ända
fram. Härigenom vann Gistre tid.
Han sköt genast in mjölkgrytan under buren, och de ljumma ångorna väckte
ormarna igen, så att de stucko fram huvudena ur kläderna och ringlade
sig ned i mjölken. De trögaste, som ännu lågo hoprullade i ett nystan,
sparkade han själv ned. Väktarna hade glömt att taga nyckeln med sig, så
att han utan hinder kom in i buren. Marken under spjälorna krälade av
skållade ormar, men han böjde sig in och viskade:
--Yrsa-lill, det är jag, och jag kommer för att rädda dig, om du vill
följa mig och för alltid bli min. Svara, att du vill det!
Men hon svarade icke utan låg i samma dödsliknande orörlighet. Han
skakade på henne, men huvudet föll viljelöst åt sidan. Då lyfte han
försiktigt upp henne och bar henne till kälken. Han kände, att hennes
hjärta slog lugnt och fast.
Som snön hade isat sig efter solbärgningen, behövde han icke frukta, att
medarna skulle lämna några spår. Han vek genast av från vägen utåt
fältet, helt på måfå utan att ännu veta vart. Han var nära att glömma de
gömda smyckena, som skulle bygga hennes hem, men så kom han ihåg dem och
stannade vid ladan. Väktarna hade dock ännu en gång varit där och hittat
och tömt hornet, fast de sedan kastat det åt sidan som något värdelöst.
En suck pressade sig ur hans bröst, medan han gick ned till bäcken med
hornet och hämtade vatten. Han gned Yrsa-lill med snö och gav henne att
dricka. Ibland trodde han sig märka under fingrarna, att hon rörde på
läpparna och svalde en droppe. Men hur ofta han än kände på ögonen, lågo
de lika slutna, och hon vaknade icke. Han talade blitt till henne och
räknade upp allt, som han skulle göra för henne, om hon ville bli hos
honom.--Jag är trött på skogen. Du har tämt vilddjuret, Yrsa-lill,
klippt klorna på lokatten och gjort björnen spak. Jag skall lära mig ett
yrke. Jag skall sitta som den tarvligaste skoflickare vid min läst. Och
vet du vad jag längtar efter? Jo, att vid Helgalekamens ljuvliga vårfest
få se dig gå framför mig bland de blåklädda hantverkarhustrurna, som
hålla vaxliljor i händerna.
Han hängde hornet över axeln i snöret och bäddade under henne med hö.
Vid gårdarna stannade han och lät henne få några droppar mjölk eller
vatten, och kvinnorna försökte väcka henne med löften om granna band och
en ny fårskinnströja. Men när han långt fram på andra dagen kom till
nunnorna i Vreta, sade de till honom:
--Du skall fröjda dig med oss och lämna henne här, ty just med de
hårdast prövade sker det under, och när det täckes, skall nog också
hennes tunga lösas.
Ingrid Svantepolksdotter smög sig fram till honom och frågade om Folke
Algotsson, och han lovade att hjälpa henne med brev och hälsningar, bara
han emellanåt fick slippa in till Yrsa-lill.
Nunnorna buro in henne i en cell och vårdade henne ömt. De gåvo henne
rena kläder av vitt ylle, och många vallfärdade sedan dit för att få se
den sovande vallkullan i Vreta.
13.
Varifrån ljuder sången i en så tidig timme? Vilka sjunga med så djupa
röster om blodsdropparna i kalken Gral på Montsalvage? Hör allvaret, hör
jublet! Det är icke två eller fem röster, det är femtio eller kanske
åttio. Det är hertigens riddare och hirdmän, som feja sina kläder och
drabbtyg vid Nyköpingshus!
De stodo i vita ylleskjortor med bara armar och gnedo och blankade,
böjda över träbockarna, som voro uppradade utmed muren. De voro mycket
varma, ty nyss hade de övat sig med att kasta spjut, hoppa, klättra och
skjuta med båge. Men luften var ännu isande frisk, ty morgonsolen hade
först nyss börjat glittra i istappar och skarfrusna drivor.
Vart dammkorn måste bort, var fläck. Brynjan av lombardiskt smide
glänste redan som klart silver. Och svärdet, det tunga, stora svärdet!
Två egg hade det, en mot de fattigas förtryckare, en mot kvinnornas och
de svagas förföljare, båda till bävan. Hur lyftes det icke mot solen och
synades, så att ingen rost fick äta sig fast i det skinande stålet.
Magnus log, då han tänkte på broderns ord om den unkna luften i ett hus
utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som gränsade till
sovstugan och där han förvarade det heliga svärdet Gråne. Det låg på
altaret, och när småsvennerna ibland stulo sig till att få trycka örat
mot stålet, trodde de sig höra ett brus av väntande bragders vapendån.
Var morgon, när han stängde in sig med sin biktfader i kapellet, sade
de:--Nu prövar Magnus, om han ännu har samvetet så rent, att han kan
lägga handen på svärdet, utan att det faller till aska.
Dominikanerbrodern Martinus från Skenninge var ännu hans biktfader. För
att betunga sina egna steg, så att han icke skulle vandra sina dagar
alltför lätt framåt, bar munken tunga järnbeslagna sulor under
sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att släcka den i
smärta var för honom den största sällhet. Han var i stånd till allt,
både att våga allt och begå allt och försaka allt, och han visste icke,
hur han nog fort skulle få känna spikarna i köttet. Hans själ trivdes på
helvetets rand just där bråddjupet reser sig så högt, att man på en gång
hör både djävlarnas skrik och tronernas körer.--Jag är den farligaste i
hertigborgen, ropade han under sina egna gisselslag, och du, Magnus, du
är min hjälte!
När järnsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur
bädden, så framt han icke hade vakat hela natten och glömt sig kvar hos
sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara förstånd hade blicken
fast riktad på livets torra verklighet, men där denna slutade i rymdens
mörker, stod han kvar lika vetgirig och försökte genomskåda det
ogenomträngliga. Allt av vidskepelse, aningar och syner, som följt med
hans dvärgabörd, drev där sitt spel med honom och lockade honom att
omgiva sig med stjärntydare och spåkarlar. Han var en lärd man och en
misstrogen man. Men också spåkarlarna hade sin stora lärdom, och han var
aldrig viss, att icke någon av dem möjligtvis kunde råka att se ännu
djupare in i det fördolda än han själv. De vakade, när andra sovo, och
sökte bädden, när andra gingo upp, och om morgnarna kommo de från tornet
som en svärm av möss.
Så var det också i dag. Saturnus hade stått i Stenbockens hus, innan
Jupiter höjde sig över skogskammen, och det syntes, att Magnus hade
deltagit i någon besvärjelse, ty han höll ännu i handen ett blystycke,
som var tecknat med siffror. Han bar alltid gråsvart mantel med bruna
kanter, och den enda sten, som fanns i järnspännet på hans läderbälte,
var en vaxglänsande, gråblekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot
själsångest och bevarade kroppens styrka. Han älskade bländande
riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke själv lysa med den i
vardagslag. Därtill var han alltför mycket kämpe.
Martinus väntade redan vid altarhörnet, men han var icke ensam. Bakom
honom lutade sig en smal man tankspritt mot väggen och lekte med en
liten tunn guldbelagd stav. Det var junker Erik. Och hjärtlig och blank
och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina mörka och
runda prästkläder. Han hade skrivdon vid bältet och minst fem eller sex
pergamentrullar under vardera armen. Men på samma gång som Magnus steg
in, visade sig i den andra dörren ännu en besökare, och det var herr
Svantepolk. Han var snöig och nyss kommen från hästryggen, och han hade
bara en handske.
--Du har tappat din ena handske, började Magnus och såg på den blåfrusna
hand, som räcktes honom.
--Jag har kastat den för bröstet på din broder. Giv mig du ett par nya i
stället. Det är det gamla sättet att städja hirdmän, och nu stannar jag
hos dig. I ett år lät jag handen frysa till straff för att den kränkte
kungahelgden, men ångra... Nej, det kan jag inte.
Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att
svara: