och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på
långt när var så många i den återvändande flocken. Han kastade ifrån sig
den hindrande manteln på golvet framför spiltorna och skyndade upp mot
svalgången, där Folkungarna stodo i sina pälsar. Han såg, att Jutta icke
längre var kvar bland dem och att också hertigen och herr Svantepolk och
flera av de danska småtärnorna voro försvunna. Då han frågade därom,
begynte Folkungarna att huttra och stampa och ingen visste besked. Med
växande oro ilade han genom tomma sovstugor och härbärgen och ropade
utan att få svar.
Slutligen sprang han ut på fältet, där några stallsvenner ännu tumlade
sina hästar, men det dröjde innan han kunde hinna upp den närmaste. Det
var den unge Tyrgils Knutsson, som aldrig kunde lockas till en lögn, och
han bekände, att en frusadel under natten hade blivit bortburen och gömd
i ett dike. Valdemar lät honom sitta av och svingade sig upp i hans
ställe med foten i stiglädret. Han förstod, att hertigen med list hade
begagnat den stund, då alla hästarna voro ute. Men han såg sig villrådig
omkring, ty bland så många hovspår i snön var det fåfängt att leta de
rätta. Skogen brukade ju dock vara flyktingars första gömsle, och därför
lät han den svettiga och yra hästen sträcka ut åt det hållet.
Han hade heller icke misstagit sig. Snart begynte hästen att vädra sina
stallkamrater och förde honom till ett mycket upptrampat ställe. Det var
för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. När
han red in på gläntan fick han se, att där hade flyktingarna stannat för
ett ögonblick. Det var elva ryttare, och alla sutto till häst, men
frusadeln var tom.
Valdemar drog sitt korta svärd och högg blint in på herr Svantepolk. Det
gnistrade och skrällde. Herr Svantepolk sänkte slutligen sitt vapen,
medan hans häst strök baklänges och satte sig på hasorna.
--Vid helgonens namn, är det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i
ditt järn än sist vid dysten. Visste jag inte, att också detta under
skulle ske med dig!
Valdemar steg av och ryckte upp dörren till ladan. Gistre Härjanson
stod hopkrupen i ena vrån som en svart skugga, men Yrsa-lill höll på att
leta fram under höet alla de kungliga gåvorna, alla halsband och
guldsömmade kjolar. Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben.
--Av vem har du fått all den härligheten, vallkulla? frågade Jutta
föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar.
Yrsa-lill förundrades.
--Av honom. Av vem annars? svarade hon utan begrepp om blygsel och
pekade långsamt och sökande på Valdemar.
--Jag ville själv se det för att kunna tro, viskade Jutta bittert och
vände sig från henne. Ingen kan nu förmå mig att vända om. Jag tackar
dig, Magnus, för att du visade mig hit, fast tiden var knapp. Låt oss nu
fortsätta vår färd.
När Valdemar såg henne i sin närhet, som hon satt där rödnupen av
kölden, bröt glädjen fram genom vreden. Fast han varken hade brynja
eller huva, glittrade det om honom som från de blankaste stålringar. Hon
undvek hans blick, plockade snökulorna från de ludna skinnskorna och gav
sig fullt upp att sköta med likgiltiga ting. I hela skaran tycktes hon
den enda, som icke varsnade honom, fast han hade kommit med sådant
slammer. Han räckte henne båda händerna, men hon såg förbi honom bort i
tomma luften och svarade främmande:
--Hertigen försvarar mig. Jag har ställt mig under den mans beskydd, som
jag kan akta och ära.
Det skänkte icke en sådan ro åt hjärtat att få de orden utsagda, som
hon hade väntat. Under hela ritten hade det rått ett solsken, som kunde
göra den bittraste glad, och det föreföll henne nästan, att den friska
vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid
hade hertigen ridit så nära fram till dörren, att hans häst stack in
huvudet och nappade efter hö.
--Låt mig följa henne, Valdemar, sade han. Eller är det kvinnor, som
skola rycka omkull folkungaträdet, det skyhöga, det lummiga?
--Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i
samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu
tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en
enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om
kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar
övermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och
vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!
--Lär dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett
stelt leende och en bugning för den ädla fränkan. De känna bara en lag:
kärleksbalken. Vi män ha tusen.
Valdemars hår var i oordning och hans ärm uppriven till halva sin längd.
Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och
gråt--ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla
skulle höra på. Hela tiden vände han sig runt åt alla sidor som en
sakförare på tinget.
--Skåda ville jag våra lagmän och kloktänkta, om våra barn en dag kunde
födas ur litet regnvatten i en sked. De skulle sitta och tala ännu
ädlare, ännu visare, ännu sannare, men torka ihop utan att längre orka
höra sig själva, än mindre varandra. De skulle säga: tag fram bräderna
och spika våra kistor, så att vi äntligen få komma till ro, ty så mycken
torr ädelhet, visdom och sanning kan ändå ingen människa uthärda. Eller
låt det också bli igen, som det var förut, låt dem komma emot oss igen,
de försagda och förlägna kvinnorna med sin längtan efter kärlek... Så
skulle det gå, broder, om vi en morgon när vi vaknade funno, att
kvinnorna hade dött ut. Vi skulle bli vänner igen, du och jag, vänner
och såta bröder... och till sist hata ljudet av varandras steg...
Lycklig den man, som får dö på en kvinnas arm i stället för på en ensam
kudde! Har du känt den unkna lukten i ett hus, där det inte finns någon
kvinna? Du har det. Ett helt år har du suttit hemma på ditt
Nyköpingshus, och unkenheten har fastnat i dina kläder. Därför är du en
styggelse för kvinnor, hur mycket de akta dig. Om jag segnade död här på
stället, skulle vår unga fränka skifta hy och slita sitt hår, men vore
det du, skulle hon falla mig om halsen. Kom hit, kom hit, mitt barn, och
håll upp med förställningen! Jag ser in genom ditt ansikte, och mig
vilseleder du inte. Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i
paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet.
Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgården, och jag
skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Vad människor skrivit kan
strykas ut med ett människofinger.
Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar,
som lekte honom på tungan. Han föll i tankar och spratt upp, när
Valdemar tystnade.
--Du har talat om kärleken mellan man och kvinna, men det stora i
världen har aldrig uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den.
Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned
över sina forna böjelser som den vita påven över sina svarta präster.
Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med
varann. Ålderdomen är livets skönhet och krona. Låt oss längta efter att
bli gamla.
--Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.
--Vad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du
skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig
att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni
själva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat
språk bättre. Du är ensam, och vi äro elva man högt. Här i skogen är
ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en
kvinna.
Valdemar höjde på axlarna.
--Vallhjonen skola visa oss avlägsna stigar, som ingen annan hittar.
Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöv!
Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:
--Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld...
Ja, då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.
Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.
--Nu kommer min stund.
--Den nidingen, vad vill han här? mumlade Magnus.
--Vittna.
--När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.
--Jag tänker att jag ändå kan stinga, svarade lekaren och sträckte fram
huvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. Du har alltid varit god mot
mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss
hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här
års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.
Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan.--Se nu så han
tiger, hånade han, änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod
under huden.
Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig,
och det blev oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som i sitt menlöst
rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt vita hår,
och männen ropade till Magnus:
--Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!
--Ja, jag skall rida till mitt Nyköpingshus och bota mina kittlar,
svarade han med torr röst, men ringhandsken darrade och glindrade. När
de bli färdiga och blanka, skall jag hålla gästabud. Jag brukade list i
vapenleken, det är sant, Valdemar. Men nu när jag menar ärligt och vill
rädda dig från den största olycka, då får jag mitt straff. Då tror du
mig inte längre. Om du bara trodde på mig... Jag skulle bli din
trognaste man, jag skulle göra allt för dig, ty ingen på hela jorden har
jag älskat så mycket. Och jag älskar dig än. Aldrig mer skall jag nu
från dig få höra ett gott brodersord.
Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själva, att han
redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och
strålade upp.
--Mellan oss är allt gott!
Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort
under de snöiga grenarna.
De båda på bänken släppte genast varann och makade sig förläget åt
sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde
akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet,
blygdes han över sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med
honom, och han förstod icke sig själv. Det blev lugnt och stilla i hans
sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg.
Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det
var redan övervunnet och långt på avstånd, och milda och mjuka strängar,
som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han
sade sig:--Varför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att
hålla henne kvar? Varför får jag en sådan plötslig lust att bli hennes
bästa hjälpare och inte begära annat än att få rida framför henne som en
riddare med draget svärd? All lycka, som hon önskar, skall bli hennes,
och intet förtal får sudla henne. Nu först skulle min broder på allvar
frukta för mitt hjärta. Sannerligen detta måste vara kärlek.
Han satt och såg i den nedtrampade snön, men hästarna väckte honom med
sitt skrapande.
--Lindelöv, Lindelöv, viskade han. Du får inte smyga dig bort som en
rymmerska. För vem skulle du fly? Dag för dag skall jag följa dig till
landamäret i hertigens ställe. Om nätterna skola herr Svantepolk och jag
sova på granriset och hålla vakt.
--Jag får då fortsätta min färd? frågade hon hastigt. Du, som befaller
här i landet, är det du, som lovar mig det?
--Ingenting, som du önskar, kan jag neka dig. Försök att tänka dig, att
jag är en vän och frände, som för dig till klostret.
Hennes ögon krympte ihop och tindrade, och den spensliga gestalten reste
sig från bänken med en stillsam glädje, som hade foten redan stått på
klosterkyrkans gravhällar.
--O, hur lycklig skall jag inte kasta mig i de goda systrarnas armar!
Hur skall jag inte där få smaka friden... friden, som vi så innerligt
ropa efter, vi stackars betryckta människor. Hur lugnt skall inte doket
kyla över pannan. Tänk, tänk, att väckas om nätterna av klockringning,
att aldrig mer se världens ondska i sin närhet och att sista gången
under ottesången få somna bort på halmen med det tända vaxljuset mellan
händerna, rättfärdighetens ljus.
--Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders.
För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma
dig jag satt här med Yrsa-lill. Det var illa av mig, men nu har jag mod
att säga dig det.
Han följde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i
frusadeln.
Yrsa-lill var i färd med att rulla det skylande höet tillbaka över sina
dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skärpt hörsel. I hennes
stilla drömliv var det bara en ny och vacker syn, att så höga gäster en
stund dröjde hos henne och att det var för att glömma en så änglaren
varelse, som han hade gått i vänskap med henne. Hon var lycklig över att
få stå så nära den välfostrade jungfrun, att hon ibland kom åt att
stryka över hennes ärmfållar. När hon såg, att Valdemars häst hade gått
undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och
lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade
på henne.
--Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du förstår, att jag har bråttom. Jag
skall ju följa min älskade.
Då böjde hon sig framåt, så att han fick trampa på hennes rygg, när han
skulle stiga upp på hästen.
--Bliv god mot henne, lekare, sade han, medan han red bort på den
slingrande stigen.
Efter överståndna faror och strider började småningom sinnena att slå om
i sorglöshet. Det var icke bara det sagda utan lika mycket det outsagda,
som sjöng om sin glädje i det vackra vintervädret. Skratt och oskyldig
lek skallade genom skogen. Nu var allt igen som den kvällen i den
månljusa svalgången, och herr Svantepolk nickade segernöjd åt sina
skyddslingar.
11.
De övernattade i en själastuga vid ingången till Holaveden. Åt Jutta
bäddades på laven, och männen lågo i granriset på golvet. Men det blev
icke mycken vila, ty hennes danska småtärnor och många av Valdemars
svenner efterskickades från Bjälbo och anlände flockvis under hela
natten. Dörren gick oupphörligt upp, och de unga människorna kommo in
snöiga, muntra och hungriga. Då det därför blev mer talande och
skrattande än sömn, bröt man upp tidigt. Men det gick icke fort att få
de fyrtio hästarna sadlade, och några av dem skulle lastas med sovtjäll,
bolstrar, stekpannor, säckar och tunnor med matförråd. Därför gingo
Valdemar och Jutta ett stycke i förväg uppåt skogen.--Följ bäcken!--sade
tavernaren och räckte honom sin stav.
Det var ännu mörkt. Stjärnorna blänkte, och det klara och svala vädret
gjorde de båda vandrarna glada. De mindes den föregående dagens färd som
något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad av
sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den
bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de
bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Vad den ena ville,
det ville strax också den andra. De läste alltid varandras tankar, fast
de förställde sig med sin lek och låtsades både blinda och döva.
De märkte, att snön blev djupare och tyngre och att vägen stupade.
Slutligen var det icke längre någon väg, knappt en stig, ty de måste
vädja för granar och stenblock, och bäcken störtade sig utför allt
brantare hällar.
I gryningen kommo de ned till en liten gård, vars lantliga skönhet ett
ögonblick förstummade dem. De hade förut gått och gått utan att tänka
på, att tiden led och att deras följe kunde oroas.
Ekar, oxlar och himmelshöga askar växte i en sådan yppighet, fast allt
nu var klätt med rimfrost i stället för med löv, att där knappt fanns
rum för ett plogland. Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga
hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i
en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade höga mössor av snö. Ett par
ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt
i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den vita lummigheten. Det fanns
ingen vind, inga segel på den ändlösa Vättern, som svindlande djupt
nedanför klippbranterna än blånade fram, än försvann som genomskinlig
och tom luft. Långt borta lågo några runda moln, väldigare än fjäll och
överst soliga som högslätter.
Den lilla gården beboddes av en frigiven träl, som varken hade någon
kvinna eller några tjänare. Han stod i dörren till nöthuset med stävan
och en tranlampa, som han av förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade
han över att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas.
Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt
i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med
honom.
Treenighetsljuset, som ännu stod kvar mitt på bordet sedan julen, blev
tänt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att
han började leka och gyckla också med trälen. Han beskrev vitt och
brett, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade
förföljarna i sina hälar. Hon vände sig åt sidan för att bonden icke
skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att förvilla honom
ännu mer. Det gick dem som i en springlek, där man blir ivrigare, ju
yrare allt virvlar omkring, ända till dess man icke längre vet, var man
står, och då jublar allra mest. En måltid hade aldrig smakat dem bättre
än den tarvliga, som de nu förtärde med träsked.
Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ovanför stugan, och de
kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.
--Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom, sade Valdemar.
Han kände att han plötsligt menade, vad han sade.--Du skall visa våra
förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen
på den rätta farvägen.
Han såg, att hon ville säga något, och tog henne förvirrad om handen.
--Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig...
liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Vad vi än lova, vad vi
än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du,
så släpper jag din hand.
Trälen såg förgrymmad på henne.
--Vem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat liv och lemmar
för din skull? brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga
fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att
behöva svara. Hon satt alldeles stilla.
Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de
fattiga att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och
skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det
icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.
Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och
kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående
morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att
det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes
innersta själ talade ännu lika klart om sin längtan till friden hos de
goda systrarna, och ändå föreföll det henne, att allt, som Valdemar nyss
hade inbillat trälen, var den naturliga och enkla sanningen.
Lågorna på härden ryckte sig från de sotiga bränderna och svingade sig
vinande upp i den höga luften över taköppningen. Fast hjärtat fortsatte
att slå som en tung sten, fick hela hennes väsen eldens lätta vingar och
genombävades av svallande glädje. Nunnekläderna vecklade in sig i
Valdemars mantel, och han höll fram hennes fingrar över elden och värmde
dem, när blodet drog sig från dem.
Trälen klarnade upp, när han såg, hur de flyttade ihop sig på bänken och
knappt längre märkte honom.
--Så vill jag, att det skall vara! sade han, men stod ännu och menade.
Vad lön får jag, om jag nu hjälper er mot de hjärtlösa förföljarna? Jag
är en utblottad stackare.
Hon for samman med en blick av återväckt besinning.
Valdemar tog kniven, som låg på bordet, och började sprätta av ett av
spännena på hennes skor.
--Det är för sent nu, mumlade han. Vi skulle aldrig få en ångerfri
stund, om vi fortsatte att fly varann i stället för att fly de andra.
Då böjde hon sig också ned och slet själv ut de sista trådarna. Hon
kastade först det ena spännet och sedan det andra i trälens förkläde.
--Ja, du måste hjälpa oss, gamle man, stammade hon, utan någon redig
tanke med sina meningslösa ord.
Trälen gick ut.
De hörde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr
Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det
blev tyst.
Från nöthuset ljöd ibland ett gällt slag i en skälla, och snön rasade
med buller från ett tak. Annars låg hela gården som utdöd och Valdemar
drog henne till sig i en yra av outsäglig lycka.
Först fram på dagen närmade sig åter röster. Från höjderna urskildes det
klingande och hasande, som brukar höras, när hästar ledas utför hala
ställen.
Valdemar tog upp manteln, som låg kastad på golvet och hade blivit
sotig. Han såg sig omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga
dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på
tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Var skrynkla darrade
och ryckte i hans ansikte.
--Här är ingen bostad för konungar, sade han. Hästarna vänta. Du har
gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det. Lyckligtvis
hittade vi slutligen dina egna spår.
Valdemar var ännu yr av lycka. Den virvelvind, som ilade genom hans
lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett
bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som
aldrig kunde säga nej till vad livet bjöd, lät den gamle riddarens
stämma spröd och ömklig. Han sprang ut över tröskeln och tog ett hårt
tag om hästtygeln, icke av harm utan i känslan av sin makt.
--Du har rätt, din tok, svarade han. Men jag har flera gårdar och
befästa hus utmed vägen, och i det första bästa stanna vi på allvar.
Jag vill se den, som kan hindra mig.
Jutta satt kvar på bänken. Han måste ropa flera gånger, innan hon kom
ut. Hon gick mycket hastigt, förd framåt av hans uppmaning och av sina
egna steg mer än av sin vilja. Den försagda tystnaden bland de
kringstående tvang henne att tala, och hon steg raskt i sadeln, blek,
med heta fläckar på kinderna och glänsande ögon.
--Vi skickade trälen för att kalla på er, sade hon med ett kallt och
låtsat leende.
När de hade återfunnit vägen, fortsatte Valdemar att rida bredvid henne
som dagen förut och visade sin kärlek öppet för alla. På det sättet gick
färden framåt under tystnad från följet och glada rop från de båda unga
i spetsen. När bönderna sågo dem, trodde de, att hon var drottningen.
Herr Svantepolk red efterst, och det var omöjligt att få ett ord från
honom. Vid måltiderna höll han sig undan och lät bära maten till sig
eller nöjde sig med en bägare mjölk och ett kallt stycke fågel.
På var kungsgård gjordes ett uppehåll för flera dagar, och Valdemar var
alltid i Juttas närhet. Hon brukade stå i solskenet vid den öppnade
skinnluckan i vindögat och mata sparvarna liksom för att dela med sig av
sin lycka. Valdemar skänkte slösaktigt åt alla sidor sina egna prydnader
för att få höra ett belåtet ord. Det plågade honom att vara ensam om sin
glädje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om
aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också
samlade han svennerna och de danska tärnorna. Det kunde lekas och dansas
ända till midnatt, men det blev aldrig någon riktig munterhet. Fotstegen
hördes, men i övrigt var det tyst.
Vid var ny gård gingo alla i undran, om färden skulle avbrytas, men
alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade någon osynlig makt
oroligt drivit dem framåt. Och avståndet till landamäret blev allt
kortare.
När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte var
och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blev
småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon
hade lyssnat efter något.