natten brukar giva mig, när jag ligger vaken och talar till de tomma
väggarna... Knappt ha några höstdagar gått efter jarlens död, knappt ett
sextal veckor, och redan är förvirringen här. Bönderna betala inte sin
avrad, prästerna utfå inte sin tionde, och jag får inte lagfästa
hälsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benåda, benåda; i mitt
land äro alla fria! Var hans röda mantel fladdrar förbi, upphör det
allvar, som väl ändå borde råda, där husbonden nyss låg på bår. Och då
vaknar och gnager här inne i bröstet det gamla onda, som jag försökt att
skyla och läka med gärningar och inte själv tro på. Det har jag försökt
ända sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller då kunde jag
någonsin vara glad. Du är ung, du. Jag har aldrig varit det. Föddes här
inte tusen och så tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe
i lyckan? Men mot en enda var Gud så huld och så grym, att han lät honom
födas en knapp lillfingersbredd nedanför toppen, nedanför den högsta
lyckan och härligheten. Vad vet du om kval, lögn och lumpna kval--och de
äro de enda, som ingen står ut med att bära! Eller har du känt den
avund, som förvandlar själva solen på himlavalvet till en mögelfläck och
kommer den bästa mat att äckla på tungan? Skäms, barn, att stå kvar här
och inandas en sådan vämjelse. Gå med din jungfrudom till konungen. Allt
är hans. Åt honom fagra ord. Vad han än finner på, svarar folket bara:
Vår gode konung! Han väntar på sin unga fränka. Gå nu, men torka först
över läpparna med ärmen, efter du så länge har stått och talat med mig.
Han kunde annars tycka, att du har fått en okysk smak. Det kunde
misshaga konungen... Eller har han vant dig, att du skall smekas först,
innan du går din väg? Ånej, den syrliga äppellukten från ett så ungt
väsen har alltid plågat mig. Det är bäst, att du går.
Hon hade ryckt upp den stickade vanten ur gördeln. Ibland snodde och
kramade hon den och ibland slog hon med den på kjorteln.
--Gå skall jag nog, svarade hon, fast hon vart ögonblick fruktade att
falla raklång på marken liksom nyss vid mjödkaret. Gå skall jag nog,
Magnus, men inte till din broder.
--Det ena först, det andra sedan. Allra först skall du gå in i salen.
Och till hvar och en, som du får med dig i en vrå, skall du säga: Vakta
er för hertigen, nu vet jag hurudan han är. Vakta er!... Gör mig den
välgärningen, och du skall nästa natt sova gott. Frälsad skall jag känna
mig från den stund, jag blir förrådd och släpad ut och pinad till att
ropa högt, högt för alla: Ja, jag är falsk, falsk i brodersvänskap,
falsk och smygande i mina raka och stolta steg... Hur kan världen ändå
hänga hop med så mycken falskhet bakom de fasta handslagen... ty lika
falska äro de andra? Ärliga äro bara de solögda dårarna.
--Du talar för högt, viskade hon och drog om sig armarna, som under
hårda slag. Men då höjde han rösten ännu mer.
--För några aftnar sedan såg jag Valdemar krypa ut mellan spjälorna i
svalgången med vänstra skon sönderriven och klättra ned. Jag visste, att
i en skogslada satt en vallkulla och väntade på honom, utklädd i dyrbara
kläder och med ett litet hov av drickande skogsmän. Är detta landets
husbonde? frågade jag. Valdemar, i ett sådant läge hoppas jag slippa att
någonsin behöva visa mig. Men vad svarade då Valdemar? Därtill har du
inte mod, broder, sade han... Nu tror jag att jag fick färg i dina
kinder, fränka. Din mun står öppen, som om du talade stora ord, men du
säger ingenting. Och dina ögon krympa ihop och bli alldeles röda. Skynda
dig nu härifrån! Ungdomen tänker inte på annat än det, som är okyskt,
men det okyska är mig emot. Var sitter då detta ständiga begär, i blodet
eller baktill i huvudet som en snurra av gnistor? Jag vill att mina
tankar skola vara vita och snygga som nytvättat garn. Jag vantrivs i
unga kvinnors sällskap. De kunna inte se på en man utan att undra, hur
han passar till brudgum. Rör mig inte, fränka, släpp mig! För ett
ögonblicks lindring har jag stått här och förött din själs oskuld. De
kroppsliga spillrorna lämnar jag åt konungen.
Hon vek baklänges ifrån honom, halvkvävd av gråt.
--Hur vågar du, hertig? Aldrig har någon talat till mig som du! Gud
hjälpe mig att snart komma bort från Folkungarna!
--Tag det inte så illa. Bara inga tårar. Jag trodde, att jag var en
hövisk man, som förstod att skicka sig inför en ädel jungfru. Men inte
heller det var sant. Jag vet inte, vad jag har sagt. Jag vet bara, att
jag höll på att kvävas och att jag andades in liv, när jag fick kasta
allt ont ifrån mig i en ren luft, där det inte kunde fortsätta att leva.
Stackars lilla vita fjäril, hur kom du hit in i folkunganästet?
Ingenting ont får ske dig. Visst måste du härifrån. Inte en dag längre
får du stanna. Jag skall hjälpa dig, jag skall... Men vi äro
oförsiktiga, Jutta. Nu hör jag något annat än rasslet av ekarna.
Sporrar klingade på tröskeln, och herr Svantepolk stötte snön av
fötterna och steg in. Bakom honom slingrade sig en lång rad av bloss
över fältet bort mot den upplysta kyrkan.
--Måltiden är slut, begynte han med en förbryllad blick på Jutta. Det är
tid att rida till mässan.
--Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus,
och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig.
Jutta betänkte sig. Så blev hon lugnare och drog på sig vantarna.
--Mycket har jag inte förstått av det, som du sagt, svarade hon ännu en
smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som
du nyss. Men vred på dig? Nej, Magnus, jag är uppriktigare din vän, nu
då jag går, än då jag kom.
--Så fick jag då äntligen en gång ett hjärteord! utbrast han och strök i
luften över hennes huvud. Det måste barnaläppar därtill. Nu är jag
stark, nu är jag trygg igen. Hör på, herr Svantepolk! Jungfrun måste
härifrån.
Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade.
--Klokt sagt, riddare. Det har länge varit min tanke. Jungfrun måste
härifrån, långt härifrån, måste i kloster, så att kärleken på ömse håll
kan få fortsätta att brinna med den rätta klara lågan. Ack, vad livets
vår är rosig med all sin kärlek! Och den kan leva, riddare, den kan leva
ännu under ett vitt hår som mitt.
Magnus rynkade pannan.
--Men Valdemar, svarade han avbrytande, vad skall han säga? I nödfall få
vi föra bort jungfrun på hästryggen i lönn. Vi skola rädda dig, kära,
älskliga barn. Men först gäller det att bygga en klok plan. Det blir vår
sak, herr Svantepolk. Jag förstår, att jungfrun nu längtar till mässan
och de sköna och heliga sångerna.
9.
Fast döden var i huset, tog julstöket ut sin rätt med ett stimmande av
röster som över en myr, där flyttfåglarna hålla på att samlas. Sjutton
baner blevo uppsatta i salen. Från takbjälkarna hängde kransar med ljus,
och väggarna blådrogos med bonader, på vilka Birger Jarls snäckor styrde
fram över havets krusningar med korsfanor och spjutbärande manskap.
Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets
dyrgripar och minnen. Där blänkte den bägare, som Snorre Sturlasson hade
förärat lagman Eskil, jarlens frände. Ännu fylldes den var julnatt med
mjöd för att till den isländska skaldens hågkomst räckas åt den bästa
sångaren. Där stod den simpla tennskål, ur vilken Birger Brosa en afton
bespisat en landsflyktig och trasig skogsgångare, som sedan blev Norges
konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, av tiden ofta anfrätta
minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med pärlor
och stenar.
Men nu blev det muntert på gårdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket.
De strödde mjöl i luften för att skänka jorden fruktsamhet och
omfamnade träden. När de blevo synliga i dörren, fylldes den vida salen
av mjölskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade förkläde och
uppkavlade ärmar. På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan,
som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyvas med
plogbladet.--Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! sjöng hon och
satte såkakan mitterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet
och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blev
det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?
Under tiden byggde de andra kvinnorna hela små tempel av bakverk som
voro prov på deras olika skicklighet och ofta hälsades med ihållande
bifall av männen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster
sång, svällde rund och degig på sina korta ben, och den sturska och
strittande hanen, som Jorgrimmes döttrar tillbådo med pannan mot
ljungen, stack upp sina två rödfärgade fjädrar ur en ring av andra
mindre bullar, som föreställde hönor och kycklingar. Men under bordet
sattes ett fat med mat åt de döda. Allt hade genom åldrarna följt
Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras
kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid
dörren, hade mycket att se på och fråga om.
Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från
henne. Han gick mitt i kvinnoflocken, där han trivdes bäst. De ystra
Algotssönerna och andra unga karlar klättrade däremot upp på taket och
lade sig kring rököppningen med långa spön för att taga mot julbocken.
Han lät heller icke vänta på sig utan kom snart inlunkande och stångade
kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Över
ögonen hade han en blodfläckad bindel till tecken, att han var blindad
liksom hela jorden under midvintermörkret. Men han såg ändå rätt bra
genom gapet på den skråpuk, som var bunden över huvudet. Han liknade
också snarare ett vilddjur än en bock. Ibland stack en röd hand fram
mellan de förfärliga huggtänderna som en tunga och räckte färska gotter
åt drottningen eller den, som han annars särskilt ville gynna. Ju
drumligare han betedde sig, dess oftare flög det tysta, snabba
folkungaleendet utefter bordsraderna, där de äldre redan hade bänkat
sig. När han slutligen reste sig på bakbenen och rent ut beskyllde de
vackra bagerskorna för de otillbörligaste saker, skrattade den
saktmodiga drottningen, så att hon måste torka sig i ögonvrån. Men så
tog han ett stångande språng fram mot konungen och öppnade på käftarna
och viskade:
--Herre, var på din vakt! De tänka stjäla från dig det käraste du äger.
Valdemar böjde sig över honom.
--Fort, fort, säg ut! Vad menar du?
Lekarens hand kom återigen ut ur gapet, men försiktigt och hastigt.
--Här har du min julgåva. Göm den raskt! På den kan allt bero.
Valdemar kände, att han fick något tungt och kallt mellan fingrarna,
och det slamrade, när han stack det under manteln. Han ville fråga
något, men bocken rullade utåt golvet, träffad av väl tjugu spön från
rököppningen i taket. Där uppe lågo männen och försökte att stöta omkull
honom, och så ofta det lyckades, upphävde de ett skri. Det snögade
starkt. Ibland måste de resa på sig och skaka av snön, som då föll i
stora tappar ned över kvinnorna. Men de voro glada däråt, ty det
betydde, att de skulle bli fruktsamma och få många barn.
Till sist blevo männen så heta, att de hissade sig ned för att bättre
komma åt bocken. De började att sticka och slå honom med sina spön, så
att det svor och vrålade under pälsen.
Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåvan och
fann, att det var en järnring med stallnycklarna.
Genast, utan att han behövde höra något mer, vaknade en aning hos honom.
Men varför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa?
Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i
smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer
intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp
ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han,
att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter begiva sig ut och
gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var
den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att
hastigt giva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande
salen, där bocken halvt ihjälslagen låg i halmen.
--Håll upp, jag tål inte att se blod! sade han.
--Få vi inte efter gammalt gott bruk piska karlen ur pälsen? undrade
männen och sänkte sina spön. Det är ju bara en lekare.
--Trotsa inte mina önskningar alltför mycket, svarade han och hjälpte
själv den hopkrupna stackaren på fötterna.
--Den här gången fick jag för mycket, stönade Gistre under sin
förklädnad. Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad
usling, men för dig kunde jag gå i döden... Du har väl nyckelknippan?
--Jag har.
--Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.
--Vad kan jag göra däråt?
--Husbonden kan, vad han vill.
En sådan oro överföll Valdemar, att han ej längre kunde dölja den, och
han hörde icke, hur hårt han själv talade. Han hörde bara ur det orediga
sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en försvunnen
nyckelknippa och om att hästarna måste ha rikligt med foder på
julnatten.
Kvinnorna hade emellertid bråttom att hinna över den mörka gårdsvallen
och stänga in sig i badstugan. Det var de äldre, som skulle två sig
först. De kastade av sig kläderna och klättrade upp på de heta lavarna,
under det att de yngre buro fram vattnet. En nästan ogenomtränglig imma
fyllde rummet. Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga
halsar--förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken.
Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter
en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats av
brinnande och försmäktande osaliga. Det forsade och stänkte, pallar
gnisslade mot golvet, upphettade stenar begötos med vatten och fräste,
och vid pannmuren sjöd det och dånade. Drottningen satt på en bänk mitt
i rummet, och Jutta höll på att häkta upp hennes smycken.
--Mycket kär borde du ännu vara för din herre, efter du är så fager,
sade Jutta och lyfte halsbandet över hennes huvud. Jag vet knappast, om
jag skall giva priset åt dina axlar eller åt dina händer, som i afton
äro så mjuka och vita av mjölet.
--Jag är kanske inte den jag borde vara för honom, svarade drottningen.
Men varför går du själv så modlös och hågsjuk, när alla äro glada?
--Syster, sade hon efter att en stund ha stått och flyttat
bärnstenspärlorna som kulor på ett radband, jag längtar hem igen till
mitt land.
Drottningen smålog vänligt och strök henne om den fuktiga kinden.
--Börjar du också att sörja dig blek för Valdemars skull? Snart finns
här visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser
efter honom med rödgråtna ögon.
--Och därom talar du så lugnt?
--Så stolt kan du säga. Jag förstår er alla så väl. Och inte kan jag
missunna Valdemar något... Jag är törstig, syster. Räck mig ett horn
mungått.
Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon
drack bara helt litet.
--Ett dåligt skött badöl, sade hon. Det har stått här inne och blivit
varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu av med skorna,
och le mot mig som förr. Du har redan blivit så mycket för Valdemar, att
hans glädje skulle vara borta den dag han inte längre hade dig i sin
närhet. Var glad däråt.
--Jag vill inte stanna i folkunganästet, jag vill inte.
Drottningen lyfte foten i hennes knä.
--Och jag säger dig, Jutta, att bleve Valdemar lyckligare med dig,
skulle jag svälja min skam och avstå min rätt, om kyrkan det tilläte. Så
uppriktigt önskar jag honom all timlig lycka. Nu är det omöjligt. Kyrkan
tillåter ingen att taga sin hustrussyster. Det medför fredlöshet intill
döden och straff i evigheten... Men vänta, Jutta! Vad är det för
bultande på dörren? Bommen är väl försatt?
Rop och buller hördes, och det lät som ett handgemäng. Det bultade
häftigt och ihållande med något, som klingade som järn.
--Låt upp, låt upp. Jag befaller det! ropade en röst.
Det var Valdemars, men på samma gång hördes hertigens stämma djup och
darrande.
--Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att också
tränga sig väpnad in i kyrkorna. För honom finns inte sed och helgd. Det
är inte längre min broder, som står framför mig. Det är en vettvilling.
--Inte så strängt, hertig, medlade herr Svantepolks mjuka flöjtröst. En
förälskad blir alltid en vettvilling inför den kloka och kalla. Och du,
Valdemar, tro mig! När jungfrun väl är i kloster, skall lyckans
sångfågel bygga bo i era hjärtan. Nunnedoket, det är kärlekens bästa
brudelin.
--Ni ämna föra bort jungfrun, medan hon låtsas att taga julbadet, ropade
Valdemar med larmande vrede. Ni tro mig blindare än jag är. Jag vet
allt. Kanske håller hon där inne på att kläda sig till färden. Eller har
hon redan smugit sig ut? Så sant jag lever, hon skall stanna! Låt upp,
kvinnor, låt upp!
Nyckelknippan dundrade på dörren, och de solstungna trästyckena begynte
att falla sönder. Först var det bara ett, som gav efter, sedan ännu ett.
Men slutligen blev hålet så stort, att han kunde sticka in huvudet i den
vitimmiga badstugan och räcka sig ned till bommen. De andra
männen--några av dem hade förglömt sig ända till att draga sina
svärd--vände sig bort för att icke fläcka sin heder med att ha stirrat
in i kvinnornas bad. Uppe på lavarna gömde sig de förvissnade somrarna i
sina skyar, och suset från pannmuren överröstades av gummornas rop och
förbannelser.
Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne
och grep henne så besinningslöst om handloven, att hon snyftade till.
Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen
och ända upp i högsätet. Hon satt hopsjunken och med händerna knäppta.
Fast drottningen snart kom och satte sig på andra sidan om Valdemar,
kände hon sig lika ensam.
--Arma Jutta, vart har du kommit, är det till onda andar? tänkte hon och
sköt ifrån sig det första fatet, ty det var rågat med något, som såg ut
som avhuggna händer med bortbrutna naglar. Det var björnramar. Men hon
hade aldrig förr sett en sådan rätt, och hennes skygga blick följde
fatet, där det gungade fram utefter folkungabänken. De rödhåriga togo
ymnigt för sig av vart fat, men de svarthåriga glömde oftast att äta för
att viska och skryta eller göra upp listiga köp och byten. Alla tyckte
om pälsverk och scharlakansmantlar, och de sutto där som lapphövdingar
och lappkvinnor i en jättelik kåta. Den likheten hade de ännu med Ingrid
Ulva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och
ögonvitorna och det snabba leendet blänkte ännu vitare i de sotiga
ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också över dyrbarheterna
på bordet.
Men nu blev fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset
fyllde salen och alla hjärtan. De onda blevo goda, de svaga starka, och
ingen tänkte längre på att viska med grannen. Gistre Härjanson, som hade
befriat sig från sin bockhamn, steg fram till härdkanten, storväxt,
blek, aldrig älskad, alltid fruktad. Åhörarna lyddes icke på honom för
att skratta, som omkring andra lekare, utan för att rysa. Dockorna, som
han bar i snöret över bröstet, trädde han upp på fingrarna, och
sjungande lät han dem så tala till varann. Djävulsdockan och den blodiga
mördardockan räckte varann genast handen, men där funnos inga
ängelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom för att
hämta de döda till sin dystra boning. Leken föreställde en strid mellan
djävulsdockan och en ung gosse, som ovetande råkat bada sig i en helig
källa och därför blev dömd att dräpas.
Slutligen tystnade både Gistre och harporna, och han vände sig mot
högsätet.
--Har jag lekt till ditt behag, herre, sade han, så låt mig nu få min
sångarlön ur Snorre Sturlassons bägare.
Valdemar hängde nyckelknippan på bänkstolpen och föll i tankar.
--Förunderligt, förunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om,
allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är
människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att
sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta över. Då bodde vi i paradiset,
lekare.
--Kanske, herre.
Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen. Det
var som hade femtio år plötsligt ilat förbi över taköppningen och kastat
sin aska på hans ansikte i förtidiga veck och fåror. Han satt böjd som
en gammal man.
--Då bodde vi i paradiset, upprepade han trött, men på samma gång
ljungade det till ur ögonen, så att han liknade sin fader jarlen. I
afton får du inte sångarpriset. Människorna kalla en källa helig, och
därför måste en gosse dö... Med människofunder sarga vi varann. Men när
sågo ni en Folkunge efterskänka något, som han åtrådde? Res dig upp,
hertig, nu är det till dig jag talar! Fortare, litet ödmjukare! Böj på
huvudet, karl! Du står inför din äldre broder, din herre. Ännu mer! Nå,
svara mig nu, du som är mångkunnig: hur stort värde sätter du på
människofunder?
Hertigen hade rest sig och flyttade på ljuset för att bättre kunna se
brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.
--Hur vill du, att människorna skola kunna bygga sin värld annat än av
människofunder? Till och med de evigaste sanningar måste från deras mun
låta som människofunder.
Valdemars blick irrade över honom utan ro.
--Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet
från Stålberget onyttjat kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta
smida två fjättrar.
--Också jag kan det... älskade broder.
--Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! ropade de
svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.
Då brusade åter harpspelet, och över facklorna och den flammande härden
tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång
rad, nyfikna att övertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten.
Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på gravstenarna
och tänt mässljusen innanför kyrkfönstren. De tänkte på alla, som de
själva förr i livet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trivts
med, ungersvenner, som de hade fått fästegåvor av, och många gamla, som
de aldrig hade gjort annat än förtret. Stundvis tyckte de, att de döda
stodo mitt ibland dem, ännu mer levande än de levande, bara oändligt
mycket förnämare och vackrare och med ett vitt sken omkring sig. Men
nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta
av förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå
och tänka på dem själva på samma sätt. Och så skulle det gå år efter år,
ända till dess ingen längre visste, att de hade funnits till. De släppte
varandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.
De sista nätternas av julbestyr fyllda vaka gjorde dock småningom sin
verkan. Det var vid pass två hundra människor i salen, men till sist
sutto alla askgrå och tysta. Ingen visste riktigt om han halvsov eller
var vaken. Fast det ännu var långt till ottesången, vågade ingen bli
ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trevnad i det öde härbärget utan
stannade hellre vid det orörda hornet.
Valdemar forskade grubblande i stjärnorna över elden, och hans ögon
upplystes av en klar fjärrsynthet, så att han såg ända ned till Rom, där
den helige fadren låg försänkt i bön. Var han stannade, träffade han
människor, som plågade och plågades och som svarade honom att de icke
förtjänade bättre. På galgbackarna flydde häxkarlar och besvärjare med
händerna över hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. I
borgstugorna stodo rövade kvinnor och kokade gift åt sina herrar. Men
framför vart kors vid vägen knäböjde riddare och munkar och tiggare och
spetälska och snyftade: Du, som led för oss, arma plågade människor, giv
oss friden, friden!--Och då klättrade som på hån benrangel ur groparna
på kyrkogården och satte sig att rida på klockorna. För vart timslag
under deras knogar blev det rörelse och förskräckelse bland brynjorna
och trasorna. Och de sovande sprutto upp från sänghalmen och stammade:
Inte så fort med timmarna, inte så brått mot det oundvikliga! Är då
detta friden, som vi bedja om?--Liklukten och rökelsen voro nära att
kväva honom, och han snubblade in i benhus, där djävlarna höllo på att
slita upp de förtappades bröst och rycka ut de inälvor, som tillhörde
dem. De hade grå trynen och liknade ödlor, där de tuggade på hjärtan och
njurar, som redan i livet varit förruttnade och nu fyllde dem med ett
sådant välbehag, att deras ryggar gingo i vågor. Och han såg sin egen
kropp ligga avklädd och blå under deras klor.
Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en
osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan
brukade trivas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han
knäppte händerna och viskade:
--Kristus min frälsare, varför slår du mig med en sådan fasa?
10.
Annandag jul, staffansdagen, skulle hästarna svettridas, innan man slog
åder och lät deras blod spruta som i hästgudens tid. Valdemar stod med
nyckelknippan i stalldörren bredvid bänken med knivarna och räknade
misstänksamt de återvändande springarna. Vitrimmade som träden kommo de
i backen, och de långa skuggorna av deras ben ringlade utefter vägen.
Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor
andades lätt och blevo glada.