jag befann mig på vallfart, kände jag, att jag ännu var lika fast i
synden. Då skulle jag rida över en bäck och strax bredvid en tvättbrygga
fick jag se ett linne, som hängde utbrett över en buske och torkade i
solen. Det var så vitt, så litet och smalt, att jag genast måste trycka
det till läpparna. I samma ögonblick skedde det stora undret med mig.
Jag blev pånyttfödd, jag blev räddad. Det var min kärlek till den okända
ägarinnan, som reste mig ur dyn.
--När talade du sist med den fagra ägarinnan?
--Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon
har sedan hört mycket om mig, och hon är ett helgon.
--Jag visste inte att späkerskor bära linne.
--Hon är ingen späkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har
henne, och hon har fött honom döttrar, som redan äro gifta. Nu skall jag
berätta dig, hur det gick till. Hör på, Valdemar! Jag stack svärdet mitt
genom linnet och skar ut den lapp, som du här kan röra vid. Sedan red
jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej... Gud give att
vi snart också litet oftare få hålla tornej i ditt vilda land... Och var
jag kom, betygade jag, att jag bara stred för Den heliga jungfrun och
för den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hål
som lappen. Fåfängt, fåfängt! Alla slogo ned ögonen och tego.
--Och du blev henne trogen?
--Obrottsligt. I hjärtat. Min usla kropp fick gå sina egna vägar. Och
när jag så på hemvägen kom i samma buskskog och till samma bäck, satt
där på sin häst en bredaxlad riddare och höll upp ett sönderskuret
linne, i hvilket lappen alldeles passade. Först skymfade han mig och
kallade mig en åsna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter
ägarinnan i stället att söka henne i närmsta borg, ty där bodde hon som
hans ärliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det började
bli farligt, förklarade vi varann jämngoda och tryckte varandras händer.
Han medgav, att jag just genom min långa färd också hundrafallt ökat
hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits av den största beundran
för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min av blod
genomdränkta relik som gåva. Hon fäste bara ett villkor vid gåvan. Jag
måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta livet någonsin skulle
behöva träffa mig.
Han strök det vita håret vid tinningarna, och det smala och rynkiga
ansiktet färgades av en lätt rodnad.
--Valdemar, du må le åt mig. Men den kärleksreliken har sedan varit min
lykta, när jag tvekade mellan ont och gott, min kraft i tornejet, mitt
hopp, när jag besinnade min dödlighet. Förstår du nu, vad kärleken kan
giva en svag människa? Och en sådan låga skulle kallas syndig!
--Vi äro varandra mycket olika, Svantepolk.
--Och ändå skall du en dag giva mig rätt. Kanske är jag en stor narr,
Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen
på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna
och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu ställa
till rätta för dig, som är oerfaren, jag menar, oerfaren i sådant, som
är allvar och inte bara köttsligt, ty sådant frågar jag inte efter. Låt
bara mig styra. Jag går nu hem och talar med drottningen, min hulda
härskarinna.
Valdemar grep fatt i hans arm, men släppte den lika hastigt.
--Alltsammans är ingenting, sade han och gick ensam inåt skogen.
Några getter beskådade honom klokt och nyfiket från ett stenrös, men de
tuggade och tuggade liksom hästarna i stallet, och harmsen ämnade han
jaga bort dem. Då fick han höra porlet av en bäck. Han hade aldrig hört
en bäck ljuda på det sättet, ty en mänsklig röst blandade sig sorgset
bedjande med vattnets sång och härmade den med stigande och fallande
klagan. Han böjde sig in över en mossig algren, men den var murken och
föll brakande i vattnet. Därigenom blev det en öppning mellan kvistarna,
och han urskilde en sliten getskinnströja. Den var alldeles för stor åt
den, som bar den, brusten i sömmarna och fläckvis utan ragg. Småningom
letade han också rätt på ett ansikte med kort rakt hår. Det var
Yrsa-lill, vallkullan med de små fötterna, som voro röda om hälarna men
vita ovanpå och på sidorna bruna som gammalt elfenben.
Hon vände på huvudet men utan att avbryta sången, ty hon höll på att
offra till bäcken för att få ymnigt med dricksvatten åt getterna. Då och
då beströk hon ett brödstycke med honung och kastade det i vattnet. Över
knäna hade hon ett spjut för att kunna försvara sig. Han trodde också på
den goda vattenanden och vågade icke störa henne med någon hälsning. Då
hon hade sjungit slut, kastade han en liten silverring i virvlarna.
Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned
bredvid henne lika oöverlagt som ett barn bredvid ett blomsterstånd.
Hon böjde sig litet åt sidan, men icke av blyghet, utan därför att hon
var rädd att fläcka ned hans dyrbara kläder.
--Vänta litet, sade hon sömngångaraktigt och stilla. Jag är klibbig på
fingrarna.
När hon hade tvått händerna, satte hon sig till rätta igen lika
allvarsam som förut och följde med sina yrväckta ögon bläddrorna, som
seglade förbi och lindade sina pärlband om stenarna.
Hon tänkte varken gott eller ont om honom, ty hon hade ingen kunskap om
något annat än det, som hon dagligen såg med sina ögon. Och det omgav
henne töcknigt och tyst och obegripligt som en dröm. Hon hade hört, att
det var han, som hade tagit henne ur den mörka graven och givit henne
åt vallkullorna, och hos dem hade hon levat. Under tröjan bar hon
ingenting annat än en trasig skjorta. Hon hade aldrig fått en hel dräkt,
aldrig ätit vid ett bord, aldrig sovit annat än i hö eller halm. Hon
visste ingenting om världen, varken om den var två dagsresor lång eller
tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på
tuvan som en brun stubbe utan att hitta något särskilt att grubbla på,
vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedrövad. Ödemarken
skrämde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsväsen, i
vilkas sällskap hon levde sitt ordlösa drömliv. Valdemar talade icke,
men han satt ändå kvar.
--Kom, jag är hungrig, sade hon långsamt och reste sig som en
sömngångerska från mossan.
Hon gick framför honom till en liten skogslada, som låg på en glänta,
just där solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i
mitten, den bräckliga dörren hängde halvöppen, och över askhögen inne på
golvet surrade en sista sömnig hästfluga.
Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med huvudet
tillbakakastat, som om han nu först beträtt sitt rätta rike, där han
endast behövde befalla för att bli lydd. Hon kokade något i en kittel,
och när allt var tillrett blåste hem i en pipa av ben. Rop svarade från
olika håll, och skogsgångarna, som Valdemar hade tagit till livvakt, men
som alltid lågo ute på jakt, böjde grenarna åt sidan och stego fram med
sina bågar och kastspjut. Gistre Härjanson kom efterst med en liten
harpa hängande på höfterna och hornet Månegarm i ett snöre över andra
axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.
--Den natten, då jarlen dog, begynte Gistre, stod hornet kvarglömt på
trappsteget till hans sovstuga. Då tog jag det åt Yrsa-lill. Hon skall
räcka oss det, när vi spisa hos henne på jaktdagarna. Men ännu har hon
ingenting att fylla det med, herre.
--Jag skall skicka ned mjöd till er, svarade Valdemar, och skålar och
fat och de präktigaste kläder åt Yrsa-lill.
Gistre tog i hans hår.
--Yrsa-lill ser på ditt mjuka gullhår, herre, sade han med en lång suck.
Mina tunga, svarta flätor skrämma henne bara. Skogen är hennes mor och
skogen är din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, när det blir
mjöd i Månegarm. Jag har tiggt och bett henne att följa mig bort på
stigarna för alltid, men hon är rädd för mig, hon som de andra. När jag
kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta
kåpa är ett stulet bårtäcke... och det är min fröjd, kung Valdemar! Så
skall en folkungagycklare hälsas. Jag ville vara en lokatt hellre än en
människa, bara för att få leva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland
och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör
Yrsa-lill vid bäcken.
--Ni vallhjon, ni fria människor, sade Valdemar med armen räckt åt
Yrsa-lill, som låg på knä och blåste i glöden. Jag skulle ha varit
lyckligare, om jag blivit en af er. Var jag ser en trashank, som knyter
handen, tror jag, att jag möter en hjälte. Jag tycker om din solbränna,
Yrsa-lill, och alla de tusen många små hvassa barr i din tröja som
sticka mig. Varför lever jag inte med er om somrarna och ligger om
vintrarna och sover på ugnskanten!
Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flätor, och
spelande på harpan ropade han:
--Till oss hör du, Valdemar. De utstötta och förtappade behöva en
konung. De behöva honom hos sig i de långa nätterna, då barnföderskorna
skrika från skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behöva en
konung, som går framför dem på vägen till helvetet. Si, nu är den
konungen oss född av folkungasäd, hosianna!
Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra stämma, och det blev
ingen jakt den dagen.
Sedan lät Valdemar hämta från jarlagården allt, vad han hade lovat, och
småningom blev han själv förtrogen med var stig. Om dagarna var
Yrsa-lill fortfarande getpiga som förr, men när det led mot
stjärntändningen, tvådde hon sig och prydde sig med hans gåvor för att
vänta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat
glimma av fler smycken. Men det var icke med den dräkten, hon hade tagit
honom fången, och han satt tankspridd och såg på hennes drömlek med sina
söljor och glaskulor.
Under tiden stod herr Svantepolk ofta och väntade uppe i jarlagårdens
svalgång. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.
--Valdemar har då stannat i skogsensamheten, tänkte han, för att
begrunda mina ord och under betraktelser vårda en ren och himmelsk
kärlek. Säll och stor blir nu hans väg. Varsamt vill jag tala med
drottningen, så att hon får en rätt syn och vi alla kunna glädja oss.
Låt gärna bli att förtro dig till mig, min unga konung. En viss beslöjad
glans brukar vara rätta tecknet på pärlans äkthet.
8.
Adventsfastans fridstid var kommen, och kvinnorna blevo mörkrädda, när
de skulle stöpa ljus både för jarlens grav och för julbordet. Jutta
räknade med tummen dagarna framåt på runstaven ända till solhjulet, som
var luciadagens märke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den
fagraste, och med gnidsten och blekt vax glättade hon i god tid en vit
skjorta, så att den blev slät och glänsande. Hon ville ibland fråga
småtärnorna om Valdemar, men då blevo läpparna stela, och hon kunde
ingenting säga.
Äntligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin
gång och korna talade till varandra med gumröster och de döda vände sig
på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där
vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet.
Vid midnatt stod Jutta vit och utklädd. Vettskrämda satte småtärnorna på
henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville
stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda
henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den
kungliga sovstugan. Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna över
huvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter
dem och sticka ett hårt träfinger i flätorna.
Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sovande drottningen med en
duk om huvudet och naken ända till täcket. Först bländades han av
ljusen. Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle
bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att
sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full av trasor och
ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot
ljusbärerskan. Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå
utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd över att han hälsade
så gott på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det
vänaste beläte af frälsaren.
--Men så bjud honom då hornet, viskade småtärnorna och lyfte upp hennes
arm.
--Kan du förlåta mig! viskade han och böjde sig fram, så att han kunde
nå hornet. Är du ännu gramse på mig?
Hon bara skakade på huvudet, utom sig av förlägenhet, men då begynte
ljusen att vackla, och hon grep hastigt om kronan. Och så tryckte hon
sig baklänges in mellan småtärnorna, till dess hon kom ända ned mot
dörren. De måste gå fram och hämta hornet.
Så snart hon fick det i händerna, satte hon hälen utanför tröskeln och
vände sig försiktigt om för att icke snava i trappan.
Men sedan blev hon genast tryggare. När hon kom ned till Magnus i
härbärget, satte hon sig utan att brådska på kanten av sovlådan.
Han satt också vaken på sitt bolster, men han var brun och ful och mager
och mötte henne med en skarp blick.
--Var konungen hemma i sin bädd? frågade han.
Hon blossade upp, men hjälpte honom beredvilligt att stödja under
hornet, medan han drack.
--Var annars! svarade hon.
Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe föll på den från ett av de
sneda ljusen och sved häftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten grå
blåsa hade redan svällt upp.
--Det är en spådom, sade han mörkt, att när av vårt ätteblod en gång
någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske
stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag
fruktar, att det länge kommer att töva till den stunden.
Hon satt kvar och vilade ena handen över locket på hornet liksom med en
önskan att få fortsätta att tala med honom. Småtärnorna blinkade åt
varann, men han lade sig ned, vänd inåt väggen, och drog upp
fårskinnsfällen över skuldran.
--Jungfru, sade småtärnorna, det finns också andra, som vänta på dig.
Då steg hon upp, fast det syntes, att hon hade något på hjärtat och
helst skulle ha stannat ännu en stund.
Hon följde dem utefter bänkraderna, där det ibland låg ända till två
eller tre män i samma bädd. De reste sig, plirade mot det strålande
ljushelgonet och fingo sin kakbit och sin klunk. Sedan kröpo de lika
hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld.
När hon blev färdig med de sista, lyfte småtärnorna av henne kronan och
gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte
att leda henne framåt sjungande. Men sången gick oupphörligt sönder och
de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela
natten hade längtat efter men också fruktade mest.
De ledde henne över gårdsvallen till bryggstugan. Där ställde de upp sig
i en vid ring och smällde i händerna.
Dörren var halvöppen. Den vigaste klättrade upp på det låga taket och
ryckte halmen ur ljusöppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och
ännu mörkare inne i bryggstugan. Där syntes ingenting, varken fat eller
spann. Endast det nyss färdigbryggda julmjödet blänkte i sitt kar som en
rund stålsköld. Vems ansikte skulle de nu få se, när de gingo in och
böjde sig över karet? Vilka syner sutto hopkrupna i mörkret under
mjödskummet och väntade på att få visa sig i framtidens töckniga ljus?
Var det bredaxlade kämpar eller rödkindade svenner? Eller var det kanske
tandlösa och skalliga gubbar, som belåtet grinade mot sina blivande
stackars kärestor? Vem kunde råda över kommande öden, vem visste något!
Jutta gick in först. Hon lyfte slöjan åt båda sidorna och lutade sig
framåt över den spåkraftiga vätskan.
När hon sträckte sig för långt fram, skymde hon de speglande stjärnorna
och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke på
fästet!
Bläddror susade hela tiden på ytan och blänkte till, när de sprungo
sönder. De två största lågo länge kvar och simmade omkring lika skinande
som de ögon, den kyska Lucia berövade sig själv och bar till sin älskade
för att de ej längre skulle plåga honom med längtan. Men när Jutta
försökte att se in i dem, spottade de ett kallt stänk på hennes haka som
onda andar och försvunno. Hon tyckte, att mjödet kvällde upp från
bottenlösa djup, att hon blev yr och föll framstupa genom hisnande hålor
ända ned i det svarta källsprångets vidaste grottor, där det
tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kände, hur tänder
beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och
bli skrynklig med ådrorna utanpå huden och krokiga naglar. Men det
visste hon förut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hörde, hur
hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle dröja
länge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke
var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till
graven. Betydelselöst avlägset blev allt för henne utom den fråga, som
viskade ur vart pulsslag. Vem skall jag få älska? Det var livet, det var
det enda, som hon kunde tänka på. Var bodde han, varifrån skulle han
komma? Och hade han ett gott leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i
hennes väsen jublade den okände till mötes som harpspel, allt vackert
och ömt, allt, som hon hade drömt om lycka och om ära inför människor.
Nu såg hon, nu såg hon! Var det icke ett ansikte, som långsamt började
att klarna fram?
Småtärnorna fortsatte hela tiden utanför dörren sin sång till Lucia, som
hjälpte i barnsnöd och kärlek, och i somliga verser kallade de henne
Ljusfreyja. För vart ord slogo de ihop händerna, först över huvudet och
sedan framför bröstet. De hackade tänder, och de darrande rösterna föllo
i sär skärande och vasst som tappade glasskärvor. Än var det den ena,
som kom av sig, än var det den andra, som blev efter. Slutligen
förlorade de alldeles tråden och stodo bara och storskrattade. Det klang
vida omkring i den ödsliga natten. Då försökte de skickligaste att leda
de andras sång, och så måste de på nytt taga om alltihop från början
igen:
--Säg, säg,
vem ger mig fingerguld?
Säg, säg,
vems famn skall jag sova i,
vems barn skall jag bära?
Säg...
--Varför sjunger du inte med, Jutta? frågade en röst, och åter brast
sången sönder. Varför svarar du inte, jungfru?
De blevo rädda och sträckte sig in genom dörren. De sågo, att hon icke
längre skymde karet, utan att mjödet åter fritt speglade ljusöppningen i
taket.
En av de äldre vågade sig ett par steg framåt och trevade i mörkret. Hon
stötte mot kittlar och bänkar. Slutligen hejdade hon sig.
--Vad har då skett? utropade hon. Jungfrun ligger avsvimmad på marken.
Men hon håller ännu så hårt om kanten på karet, att jag knappt kan böja
upp fingrarna.
En kvävd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hörde, hur hon
sköt undan en bänk och hjälpte Jutta att komma till sig själv igen och
resa sig.
--Hur länge har jag legat så? viskade den svaga stämman.
--Några ögonblick på sin höjd, kära jungfru. Alldeles nyss kunde vi
tydligt ännu se dig mot det blänkande mjödet.
--Det hade varit bättre, om ni aldrig väckt mig. Finns det då ingen
barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen!
--Men så berätta då? Vad har du sett, som kunnat så förskräcka dig?
Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt liv. Alla
ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande
kall.
--Jag måste genast tala med hertigen, stammade hon.
Men då släppte de henne igen, och det blev åter samma yra sorl.
--Hertigen, kittelbotaren... Var det då honom du såg? Han, som är så
svart och ful!
De ryckte ordet från varann och skrattade över varandras axel, så att
snart ingen längre kunde höra någon annan än sig själv.
--Men jungfru... Så betänk då, att han i alla fall är en ridderlig
kämpe. Torka du tårarna... Vi småflugor våga minsann inte surra omkring
en sådan storherre... Men har du fått en sådan brådska att genast komma
till honom? Inte går det an, kära jungfru.
--Det är inte, som ni tro, svarade hon. Ni taga alldeles fel. Men han
vet mycket, han förstår mycket. Ingen klerk är kunnigare än han. Jag
måste tala med en man, inte med en kvinna. Och då finns det ingen
rättrådigare.
Småtärnorna voro alltför ivriga att själva få se sin tillkommande för
att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp
sig i ring.
--Männen ha redan klätt på sig och gått till morgonvarden, sade de. I
natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen... Men gå
du och se efter. Hertigen brukar visst inte trivas rätt väl vid
kungsbordet utan kommer gärna så sent som möjligt.
Handklappningen och sången begynte igen. Hon hörde den glada leken bakom
sig, medan hon gick till härbärget.
Magnus stod ensam vid elden, insvept i den långa sorgkappan.
--Månne det redan är tid att rida till mässan? frågade han och såg upp.
I natt gal ingen hane.
--Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjödet, svarade hon utan att
akta på hans fråga. Du är en lärd herre, Magnus. Ofta har jag känt lust
att tala med dig, och nu är jag kommen. Giv mig nu också ett ärligt
svar. Kan det verkligen betyda något, om man tycker sig se ett ansikte i
karet?
Först kände han knappt igen henne, så blek hade hon blivit, och nu, då
inga ljus brunno, kom den vita skjortan henne att likna ett andeväsen.
--Man ser den, som man mest har i tankarna. Därför kan det betyda ganska
mycket. Det bräcker upp hjärtat som ett äpple, och kärnorna falla i
handen.
Han slog kappan åt sidan och värmde händerna över elden. På det sättet
stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga något vidare.
Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med
genomborrande ögon.
--Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var ämnad till
drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?
--Vem? Jag har ingenting sagt.
--Vem, frågar du. Liksom såge jag inte själv också just samma man både
dag och natt! Jag må blunda, jag må sova, ändå ser jag honom.
--Du?
--Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du
ser honom som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom
med gullkronan på huvudet.
Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt
tag.
--Misstror du mig också, du som de andra?
--Då stode jag inte här godvilligt.
--Nej, gå inte ifrån mig. Du är oskyldig och ung. Bara till en sådan
människa kan jag tala. De andra skulle korsa sig--och förråda mig. Vi
äro i samma nöd, du och jag. Vi ha ingen att förtro oss till. Bara till
varann. Du, som inte vet av ont, du skall höra mig. Det var en välsignad
stund, då du kom. Jag kan inte längre tiga. Jag måste tala till ett
levande väsen, som kan höra, inte bara till väggar och tak. Jag kan inte
längre hålla orden tillbaka. Håll fast ormar! Krama, nyp, krossa--ändå
rinna de ut mellan fingrarna! Det enda, som stannar, det är deras bett.
Heliga moder, har jag då blivit till sådan smuts!
Han talade upprört och fort, men när hon såg den starka mannen så
söndersliten, blev hon själv lugnare. En känsla av medlidande lockade
henne att vänligt och barnsligt se upp mot honom. Det föreföll henne
naturligt och riktigt, att han sökte ett ögonblicks lisa just hos henne,
fast hon icke fick någon mening i hans ord. Han hade ju sagt, att de
båda befunno sig i samma nöd. Hon tyckte, att det var på en gång både
osant och sant.
--Vad ont har då Valdemar gjort dig? frågade hon osäkert.
--Vet du, vad det är att vilja bära en skinande rustning, när hundra
fingrar så länge smyga sig över den för att känna efter rostfläckar,
att den till sist inte längre är blank? Det är misstro i vart handslag,
som jag får, var hälsning. Den misstron vållar, att jag till sist blir
den värd. Vet du, vad det är att få gå overksam för en dåres skull? Jag
säger en dåre--inte en elak, som lägger gift i mjölken åt sina hundar
och skär öronen av sina hästar, utan en tio gånger farligare, en
godhjärtad och solögd dåre, som vill alla väl, sig själv också. Han
begår dårskaper med ett så segervisst leende, att vi andra nära nog
måste fråga, om det är vi, som äro dårarna... Men tyst! Är det någon,
som lyss på oss?
--Det är bara ekarna som rassla mot taket.