sängkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket
stor och stark med kullriga och utstående ögon.--Gå ut med honom i
svalgången och lek, så att jag får lägga mig. Ser du, hur jarlens alla
fem fingrar ännu synas på kinden... Varifrån få vi kvinnor våra aningar?
Själv kan jag inte förklara det, men bara Magnus kommer in i rummet,
känner jag, hur var liten sena börjar sticka och rycka. Och ändå är han
alltid så hövisk mot mig, så tålmodig och undfallande. Men jag tror inte
på honom. Å, jag är dödstrött. Giv mig ett horn öl.
Hon var alltid törstig, och småtärnorna sprungo ned i brygghuset och
kommo tillbaka med ett väldigt och droppande horn.
Valdemar hade redan kastat av sig dagens förödmjukelser med några
sorglösa axelryckningar och hjälpte henne att hålla om hornet.
--Det var skönt, sade hon och strök sig över den feta och vita halsen.
Jag var så torr på tungan efter allt dammet från hästarna... Han tog så
hårt i dig, när han skulle hjälpa dig upp. Jag såg det.
--Han är alltid så hårdhänt, käraste. Det var han redan som barn. Skulle
han smeka en häst eller hund, genast skrek den och blev rädd. Nå, han är
hårdhänt också i tankarna, när han rör vid andra ting. Han slår på
människohjärtan med slägga som en smed.
--Kan du inte göra honom mildare, Valdemar?
--Nej, nej, låt honom vara som han är. Varför tvinga och mästra? Låt
alla människor vara fria och som de vilja. Så tycker jag bäst om dem.
--Du vill alla så väl, Valdemar. Dig själv också.
--Jag vill mig själv mycket väl, svarade han och räckte Jutta skrattande
handen. Jag har så svårt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plåga
sig med onödiga tankar. Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig
fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe.
Han tog henne med sig ut i svalgången.
Den var så full av inblåsta löv, att de gingo lika tyst framåt som på en
matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo
varann om livet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt.
Men utanför stod dimman i jämnhöjd med räckverket, och först ovanför
dimman satt månen på den klara oktoberhimmeln som över en gråaktig
vattenyta. Bara några halvt avlövade träd stucko upp som små holmar, och
det enda, som gjorde vattenytan död, var att den icke kunde spegla.
Han tog stöd mot räckverket och ställde henne framför sig och kysste
henne på hjässan.
Det var en sval och glättig kyss, och han tänkte icke på den utan på
det, som hade hänt, men som han ville glömma.
--Du har ett så vackert sätt att säga mitt namn, barn lilla, började
han, en så lustig främmande brytning. Du gjorde mig glad igen där inne i
sovstugan. Och det gyllene danska håret, vad jag älskar det! Du är så
mjuk som en lindbuske, jungfru Lindelöv. Det gör mig lugn igen att
inandas doften av så mycken ungdom och hälsa. Det är som att komma ut i
friska skogen.
Han strök genom hennes hår och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland
vände han sig litet åt sidan och såg på den stora skinande månen.
Världen låg avsomnad och utdöd, och det fanns ingenting annat än han och
hon och månen.
--Talar du lika lättfärdigt till alla kvinnor? frågade hon. Det sägs så.
--Jag lyfter av stålhuvan när jag talar med kvinnor, så att de skola se,
att de ha en man framför sig. Förställning, det kan ingen beskylla kung
Valdemar för.
Hon drog sig litet baklänges, men såg lugnt på hans ansikte. Hon tyckte,
att hon nu först riktigt märkte, hur friskt och frimodigt det var, när
det nästan med sin naturliga färg lyste fram genom det tunna ljuset.
--Och din broder? Lyfter han också av stålhuvan?
--Finns det då i afton ingenting annat att tala om? Jag börjar bli
avundsjuk. Varför fråga alla så envist om honom?
--Förmodligen därför att han är så svår att bli klok på. Det är ändå en
ståtlig man.
--Broder Måns? Nå, måhända.--Valdemar bröt loss en flisa från det
skäggiga belåtet och kastade den ut i dimhavet som i väntan att få se
den flyta.--Han bugar alltid, när han talar med kvinnor, men han bryr
sig inte om dem.
--Då är han olik dig i det också.
--Vad skulle jag taga mig till en sådan här dyster afton, om jag inte
hade ditt muntra joller omkring mig!
--Jag vet något ljuvligare än att alltid låtsas glad, sade hon med
stegrad röst, och det smala lilla ansiktet återfick samma förskräckta
uttryck som förut på folkungabänken. Jag har alltid drömt om den heliga
friden, alltid drömt om att få gå i kloster.
--En sådan misshushållning skulle jag aldrig tillåta.
--Jag visste inte, att du var så girig.
--Om sådant är jag snål, inte om penningar.
Hon tvekade litet.
--Hur skall det då bli, om du måste giva mig åt någon? Men du behöver
ingenting frukta. Aldrig låter jag mig skänkas åt någon man, varken som
ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med våld.
--Det har ingen hast, barn lilla. Lät jag inte nyss hämta dig nära nog
som en drottning, när du skrev, att du hade fått längtan till din
syster?
--Och när jag kom i det hemska Småland, sade jag: ljusare skogar hade
min fader på Själland.
--Och då klampade de långhåriga getherdarna med sina träskor och kallade
dig en Guds ängel.
--Och när jag skulle äta östgötaböndernas hårda kaka, gjorde det ont i
tänderna, och då sade jag: bättre mjöl hade abboten i Sorö.
--Och då myste de snälla östgötarna, som aldrig kunna bli onda, och
svarade: nu blir det en fröjd i jarlaborgen.
--Men när jag fick se det mörka tornet i Stockholm, då ropade jag, så
att det hördes över hela bron: lycklig är jag, att jag inte har den
grymma Birger Jarl till svärfader som min stackars syster. Se, så trött
och modstulen hon står på muren! Vart ha ni fört mig? Aldrig, aldrig kan
jag trivas hos Folkungarna!
--Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur
sadeln... högt över alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här...
högt, högt!
Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men
guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han
försiktigt måste släppa henne igen.
--Nåväl, detta är nu lek, bara lek, sade han slutligen. Vem måste inte
leka i ett sådant månljus! Men det blir sent. Vi få tänka på att gå in.
--Valdemar, viskade hon, stå stilla!
--Man kan stå sämre. Jag har inte bråttom.
--Flera gånger har jag hört, att det prasslat nere i dimman.
--Förmodligen någon av bergsmännens hundar.
--Nu sist lät det som steg, och det var en människas steg.
Han stötte tämligen otåligt foten i tiljorna och böjde sig över
räckverket.
--Vem är det, som smyger omkring och lyss? frågade han med höjd röst.
Vem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustar mig
med min unga fränka?
Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu
hördes det klart och bestämt, att någon steg fram alldeles under
svalgången.
--Jag litar på, att du inte längre är gramse på mig, broder, svarade en
djup röst nere ur dimman.
--Det är junker Magnus, viskade Jutta och kröp ihop.
--Du brukar annars skryta om god nattsömn, sade Valdemar med ovanlig
köld.
--Jag bedyrar, det var inte min avsikt att bespeja dig.
--Något sådant kan heller aldrig falla mig in. Varför jämt bedyra så
mycket i onödan?
--Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att
du satt här och lekte och jollrade.
--Det var ett joller om ingenting.
--Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur
ingenting växte hela folkungaträdet.
--Är det för att säga mig det, som du har kommit?
--Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag
inte står här för ro skull.
--Gör då inga omsvep.
--Vår far tog det så hårt nyss, att när han kom in till sig, föll han
omkull på sängtrappan. Det blev ropat efter mig, och jag skickade
genast efter några kloka gummor. Det är blodslag åt huvudet, säga de. Nu
måste du fort komma ned.
Valdemar lindade armen om belätet på stolpen. Han bleknade så häftigt,
att han kände, hur hela ansiktet blev iskallt. Det svindlade till för
honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han
blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren,
under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att
han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga
fram det på golvet, och han hade mycket bråttom. Det såg ut som Folke
Filbyters murkna skattkista, men när han öppnade den, såg han, att det
var hela folkungaarvet, att det var land och folk och himmel och helvete
och alla de vackra småtärnorna och rustningarna i vapenstugan och
silversäckarna i källaren. Nu behövde han icke längre spörja och lyda.
Nu var det hans, endast hans. Han kunde behålla eller kasta, bygga eller
slå sönder, allt efter lust.
--Ha de läst över honom? frågade han slutligen för att väcka sig själv.
--Ja, husprästerna hålla på att läsa över honom, ljöd broderns långsamma
svar, men nu är han redan mållös.
--Förmådde han ingenting säga?
Magnus teg.
--Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Varför svarar du mig inte? Du
märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så
måste det ha gått till.
--Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men
det lät så svagt som en liten avlägsen viskning långt borta, långt nere
från botten i en gruva.
--Men säg då ut det!
--Han yrade.
--Det är detsamma, men jag vill veta ordet.
--Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar?
--Oåterkalleligt.
--Tag riket! viskade han.
Valdemar släppte sitt grepp om stolpen och stod andlös. Allt blev med
ens töcknigt framför honom, och han knöt handen om manteltyget på den
sidan, där svärdet annars brukade sitta.
--Och hvad svarade du då, broder... älskade broder?
--Jag svarade: lag och rätt får ingen bryta. Kronan är Valdemars, och
jag skall hålla den fast på hans huvud, Gud frälse min själ. Blive jag
annars redan här på jorden en av de evigt fördömda!
--Och den gamle, vad gjorde den gamle?
--Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! viskade han. Sedan
miste han målet.
Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan
under foten, men ännu kunde han varken tänka eller tala klart.
--Barn lilla... är du ännu här? frågade han förvirrat. Fast jag står
mitt i månskenet... jag kan varken hitta dörr eller lås.
Jutta trevade darrande på de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln
blänkte. Slutligen stötte hon emot den med armbågen och sköt upp dörren
framför Valdemar.
Drottningen satt ännu kvar på sängkanten, fast nästan avklädd, och
småtärnorna höllo på att gnida hennes fötter med ett vått handkläde. Vem
skulle hon också blygas för? För systern, för småtärnorna, för Valdemar?
Nej, därpå hade hon ingen tanke. Linnet var uppknäppt, och halsbandet av
bärnstenskulor och de tjocka hårflätorna hängde ned över en jättinnas
stora runda bröst. Men benen voro smala och långa med små förnäma
fötter. Hon sträckte ut de breda vita armarna.
--Jag är så trött, gäspade hon, låt mig bara få sova!
6.
Hästar sadlades, lyktor ilade i dimman och de kloka gummornas taktfasta
besvärjelser och slag i händerna blandades med husprästernas läsande. I
dagningen dog jarlen. Han blev uppbårad i sin sovstuga, och nedanför
fötterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med
rökelse och bröstbenet av en tupp, soluppgångens och livets fågel.
Det blev långa dagar, medan gravölet förbereddes. Valdemar satt helst i
frustugan och lekte schacktavel med Sofia. Långsamt och eftertänksamt
flyttade hon dockorna, och för var gång rundade sig tre gropar vid de
feta vita knogarna. Hennes makliga huslighet omgav honom med stilla
värme och de hade det trivsamt som spinnande gårdskattor på härdkanten.
Hon skulle snart bli mor igen som alla folkungahustrur, och hennes
godmodiga lugn spred en trygg sävlighet ända till barn och tjänare. I
skymningen smittade hennes gäspningar småtärnorna, så att de uttänjda
klagoljuden hördes genom väggen ända ut i borgarestugan. Men det betydde
icke leda utan att de hade det varmt och gott. När han icke hade hennes
nystan och syaskar omkring sig på bänkar och bord, grep honom en känsla
av ensamhet. Ibland gick han till vindögat och såg en liten vallkulla,
som hette Yrsa-lill, springa förbi med bara fötter. De voro röda på
hälarna och vita ovanpå.
När bouppteckningen skulle hållas, samlades alla i likrummet, och det
stod mycket folk utanför den öppna dörren. Lagman Algot och Magnus sutto
vid bordet med räkenskaperna. Magnus vände sig till drottningen.
--Här felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Månegarm och stod på
ulvtassar.
Sofias lugn var genast borta.
--Tror min frände, att jag har gömt undan det? frågade hon. Jutta stod
bakom stolen och höll på att fläta band i hennes hår.
Valdemar gick emellan, och den första segeryran var redan släckt på hans
drag.
--Tänk på rummets helgd, mina vänner. Är det för ett lumpet dryckeshorns
skull, för en örtugs värde, som osämjan skall brista lös över vår faders
lik? Min store mäktige fader, jag var otacksam mot dig i livet. Vem
skall nu hålla sämjan mellan oss?
--Har du inte fått nog, hertig? fortsatte Sofia. Nyköpingshus med
förläningar, jarlamakt och hertigtitel. Sörjer du också för ett gammalt
dryckeshorns skull?
Magnus satt mörk och kämpalik, som hade han ännu burit sin rustning.
--Hädanefter skall allt skrivas upp, sade han och lät fingret löpa
utefter raderna, som hade han framåt i tankarna sett tusenvis
fullskrivna rullar lastas på hyllor och i valv. Pålägger jag mig ett
ämbete, blir jag också sträng i mina plikter.
Drottningen trummade på bordshörnet.
--Vår frände förgår sig.
--För Guds barmhärtighets skull! avbröt Valdemar. Skriv bara, skriv:
tillfälligtvis förkommet. Är det skrivet, lagman Algot?
--Tillfälligtvis är ett långt ord, konung, och rullar inte över
pergamentet, svarade lagmannen. Men nu är det skrivet. Hornet Månegarm.
Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal.
En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig
och gick sakta fram över golvet. Det var hertigens biktfader Martinus.
Han tog upp ett brev, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och
räckte det åt Valdemar.
Konungen vecklade upp det och ögnade först likgiltigt på underskriften,
men sedan blev han vit som lärft.
--Ett hemligt brev från en dansk riddare till Sofia! stammade han. Och
han kallar henne käraste vän!
Munken försökte att uppfånga en blick från Magnus, men hertigen såg
envist på bordsskivan. Då drog Martinus ned huvan över sitt bleka
ansikte och återvände till sin plats framför den döde.
Drottningen kände förskräckt i sin rocksäck, ur vilken brevet nyss hade
halkat ut vid hennes vreda rörelser. Då hon märkte, att den var tom,
gömde hon ansiktet hos systern.
--Här i rummet bör talas sakta, sade hertigen med en handrörelse mot
den höljda båren. Betänk, broder, att min fränka inte kände dig, då hon
fördes hit, och att en oskyldig ungdomsvänskap kan lämna sår. Mot det
finns intet lagord.
Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet.
Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett av de brinnande
vaxljusen, och rösten blev vild och oigenkännelig.
--Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap
utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt... och det under
smekningar. Det är mitt folkungaarv. Skriv siffror, hertig, och tala
inte om människor. Vad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna... Nu
känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr
om, att det snart blir gravöl. Den kvava lukten här i rummet! Hur väl
jag minns den från kyrkorna och böndernas lövade likbodar. Lik och
svepningar, var man kommer. Öppna bättre på dörren! Och tag hit min röda
vardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig.
Skrämmer det dig så, du modiga hertig, att jag begär fram min
vardagsdräkt? Omhuldar du så ängsligt sedvänjorna i ett sorgehus? Vem är
starkast, den, som bär en kedja, eller den, som sliter den!
--Den, som smider den, svarade Magnus med handen på jarlens testamente
liksom för att peka på sin makt.
Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa håret nedfallet i pannan,
händerna knutna och fadrens hetta i sina rörelser.
--Låt bödelsyxorna vila, ropade han, riv ned galgarna och smid klovarna
till hjulringar för bondens vagnar. Två brott begås aldrig riktigt lika.
Hur kan då ett och samma lagord gälla för båda. Benådning skall heta
valdemarsdom. Var gång du i mitt namn tar ett huvud, tar jag av dina
förläningar så mycket jord, som en fogde kan gå omkring utan att stanna.
Det skall bli som fordom, då männen voro fria och starka. Jag tål inte
trälar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i ögat och svara: jag
lyder inte. Sådant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag
ger dig lov att straffa till liv och lem: den lömska bakdantaren som
listar sig fram och har det bra bland människor.
--Den läran är de svagas, sade hertigen, som också hade rest sig, halvt
vänd mot folket ute på tunet, men det finns också en kraftens och
myndighetens. Husmän och tjänare, vårt höga herrskap är upprört och
uttröttat av sorg, men låt oss aldrig glömma vår pliktskyldiga vördnad.
--Ja, jag är upprörd av sorg, sade Valdemar och stannade i dörren, och
hans ögonlock rödkantades av blygsel över att alla voro så vana att se
honom lyda, att de måste uppmanas till skyldig vördnad. Kom hit,
bergsmän, finnar och skogsgångare, alla som följde Hulv Skumble från
Stålberget! Jag skall göra er till min livvakt, och ni skola få
hovkläder av björnskinn. Sätt sträng på bågen, så att vi få gå på jakt.
Jag börjar tycka om lukten av era våta kläder och sura skodon och trivs
inte längre hos dem, som lägga rosenblad under lakanet och luktört i
skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Härjanson,
häxkarl och tjuv. Du skall bli min hovgycklare och harpare. Jag tycker
om dig, därför att du ärligt ljuger och vill vara den sämsta. Kom hit,
bodsätar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vän. Var och en är
fri. Jag tvingar ingen. Det är mitt kungalöfte. Jaga och fiska och bruka
jorden. Följ varann, om ni ha håg till varann, men om ni inte trivas, så
lämna varann. Bygg inga gårdar, bo i de gamla. Bygg inga vägar, gå på de
gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Äg inte mer än han,
så plundrar er ingen. Jag var svag nyss, när jag klagade. Ryck ut
pilarna ur bröstet och sjung med glad uppsyn, när ni stupa. Och följ mig
nu in i stora salen, så skola vi dricka jarlens minne ända till midnatt.
Han hängde sin arm om Gistre Härjansons axel och förde honom med sig
över tunet, omringad av den brokiga mängden.
7.
När efter långa förberedelser gravölet äntligen var drucket, måste
Folkungarna ändå stanna en tid i jarlagården för att fortsätta skiftet
av det stora arvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades på Valdemars
befallning höstens och julens lekar som vanligt. Det hände, att han gick
in i frustugan och frågade efter Jutta, som förr, men alltid var hon
försvunnen. Ropade han efter henne i svalgången, blev han utan svar.
Drottningen bannade henne för att hon icke längre tänkte på att göra
Valdemar glad, men hon visste ingenting att säga, och när det blev
kväll, gick hon tidigt till sängs.
Valdemar slutade att kalla på henne, och vid måltiderna mötte han henne
med ett kyligt småleende.--Ett världens barn, som vill gå i kloster!
sade han till drottningen. Om brevet, som hittades vid arvstämman,
talade han aldrig. Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en
bleknad ungdomsdröm, men också med sorg över att det hade råkat i
Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälvisk, fast tung och
stillastående hängivenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade
henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan
kom och gick beständigt med sin båge.
Fulla fat och kannor bjödos honom från alla sidor, och smådrängarna, som
buro dem, svällde av välmåga. Nere i stallet tuggade hästarna blomsterhö
dag och natt. Det var blanka, breda folkungahästar, som icke kunde vända
huvudet mot honom utan att på samma gång draga upp en mun foder ur
krubban. Han begynte längta efter en varelse, som kunde säga: jag är
hungrig.
En dag var det springlek på tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod
mitt i ringen, brunögd och glad med korta små mörka lockar. Den galna
Karl Algotsson dansade omkring henne med höga språng. Han hade ett
rödbrunt ansikte med stora läppar och ljusa, nästan färglösa ögon. Hela
tiden drev han spe med brodern Folke, som var nog veklig att ha skägg
och som förlägen stod och fingrade på skägglockarna utan att tordas vara
med. Men Ingrids ögon irrade oupphörligt bort till Folke, just därför
att han var så olik henne själv och alla de andra. Slutligen sprang hon
frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.
Den gamle herr Svantepolk, som kom gående med Valdemar, viskade till
honom:
--Jag har länge märkt de båda ungas tycke för varann, men Algotssönerna
äro för oansenliga och fattiga för min dotter. Om några dagar ämnar jag
sätta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lämpligare
brudgum. Jag skrev in henne där, då hon var barn. Där kan hon också i
tyst lycka få drömma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kärlekens
fäste, och där slipper ingen stortalare in... Och nu, Valdemar, vill jag
följa dig ett stycke på vägen, efter jag ser, att du styr dina steg till
skogen.
Den vithårige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den över
sitt hjärta.
--Känn här ett hjärta, som är troget som guld, fortsatte han försiktigt,
som rädd att stenarna skulle lyssna. Du behöver någon att förtro dig
till, Valdemar. Du har länge varit tungsint. Jag märker sådant. Andnöd,
tryck över bröstet. Det börjar som en sjukdom.
--Allt börjar ur ingenting, säger broder Magnus, men jag förstår dig
inte, kära riddare.
Herr Svantepolk stannade och såg skarpt på honom.
--Det är något, som alltid felats dig, Valdemar, något som skulle
förvandla dig från man till riddare och sätta korsfanan i din hand. Jag
har alltid i mina böner inskjutit ett ord därom för din räkning. Och nu
falla fjällen från mina ögon, nu ser jag att jag är bönhörd. Med bara
lugn kommer människan ingen vart. Hon behöver ett törne i skon för att
gå stolt och strålande. Hon måste kunna gråta, när ingen ser det. Maten
måste kvälja henne på tungan, för att hon skall kunna le ett riktigt
gott och vackert leende. Så underligt är hon nu en gång skapad. Du kan
rycka på axlarna, du kan sluta upp att gå i kyrkorna och tycka, att det
är lika litet mening i att födas som att dö. Det hjälper dig inte. Där
vattnet ser tommast ut, är det djupast och gåtfullast. Svara mig nu
frimodigt, som bara du kan. Är det på den unga Jutta du går och tänker?
Hur behagar hon dig?
--Jag önskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i långa
röda strimmor!
Herr Svantepolk ryggade åt sidan och fortsatte att en stund gå tyst
bredvid konungen.
--Har hon då redan hunnit att bli så mycket för dig? utbrast han
slutligen. Plågar hon dig redan så häftigt? Jag fattar inte, att jag den
här gången har kunnat vara så blind. Det är väl för dig, att du fick en
förtrogen och att du bekänt utan omsvep.
--Bekänt. Vad har jag bekänt?
--Allt, allt, Valdemar. Det är en stor lycka, som nu begynner för dig.
Du kommer snart att inte längre känna igen dig själv.
--Du glömmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon är
min frussyster.
--Det är just det, som blir din lycka.
--Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.
--Han ser för hårt på allt. Han kan inte knäfalla för ett altarljus utan
att först övertyga sig om, att vaxet inte är stulet. Valdemar, man kan
inte älska en kvinna, som man är köttsligt förenad med, utan för henne
hyser man vänskap. Bolstrarna i frustugan äro varken bäddade av änglarna
eller ruskade av djävlarna. Valdemar, kärleken behöver inga bolstrar,
den behöver en mur, som når ända upp i himlarna och som ingen förmår att
levande komma över. Kärleken är oköttslig och kysk, och över var
längtan hos en sådan allt uppfyllande kärlek darrar en liten ljusring
som över de heliga. Är du den enda, som aldrig har hört talas om reliken
på min hatt?
Han tog av hatten och såg med rörelse på det mögelfläckiga och
sönderfrätta minnet.