jarlen med torr röst förhandlingarna, och de flesta bönderna satte sig
ned på marken för att vila. Knappt hunno de likväl att lägga ifrån sig
sina vapen, innan de åter sprungo upp, ty lagmannen över Tiundaland gick
upp ända överst på högen.
Jarlen låtsade först ingenting märka, men lagmannen avbröt hans läsning
och sade med hög röst:
--Vi bönder ha icke gått den långa vägen för att höra din läskonst,
jarl, eller bestämma om några tillfälliga påbud. Vi spörja ej heller om
det är de kristna, som bränt vår lund, ty vad som sker i mörk natt,
dricker gärna av mörkret och förblir dunkelt på ljus dag. Ej heller
fråga vi, om det är sant, att du helst skulle vilja förbjuda oss bönder
att fritt sälja och köpa på våra gårdar för att hantverkarna och de
utländska köpkarlarna i Aros och Sigtuna skola förtjäna bättre och få
råd att bära ännu varmare pälsar. Vi veta, att du vill förbjuda oss att
hålla ting och bära våra vapen, att du vill tvinga oss att kalla
hirdmännen herrar och lämna var tionde skyl åt biskoparna och påven i
det avlägsna Rom. Hittilldags var det vi, som beskattade länderna och
fyllde våra gårdar med deras dyrbarheter. Vi voro ett fritt bondefolk
och hade fullt upp med boskap och goda hästar. Du lägger på oss ett
främmande ok, och det blir icke mindre tungt, därför att det är sirat
med många prydnader. Man skall vara ung som du för att drömma om så
många nyheter. Vi ha icke valt dig. Du är ett vitbröd från drotthuset.
Allmogen bakar en grövre kaka med stora sådor. Vem var din far och vem
din mor? Några präster kalla sig dina föräldrar, därför att de lärde dig
läsa. Många rykten viskas, men vi äro icke komna för din skull. Öppna
dina rullar och läs konungabalken. Svearna äga att konung taga, så ock
att vräka. Vi fråga dig, konung Inge, vill du gå från makt och rike
eller nu genast stiga ned till oss och blota åt de gamla gudarna för god
årsväxt?
Ropmannen eftersade långsamt och noga vart ord från högen, och många
gamla hade med sig borrade horn, som de satte i örat för att lyssna.
Sven stod bakom Inges stol och följde molnbildningarna på himlen. Han
hade icke ens brytt sig med att utbyta de urblekta vikingakläderna mot
en tingsdräkt.
--I går kväll i drotthuset, sade Inge och vände sig till honom, kunde
jag så klart tala om allt. Du hörde det själv. Nu stå mina tankar
stilla. Jag är dock ingen rädd man.
Sven betraktade honom stelt.
--Konung och svåger, svarade han. Folket frågar dig, om du är kristen.
Jag är det ej.
Då brast tungans band och Inge sprang upp. Dödsblek men konungslig stod
han framför stolen.
--Jesus Kristus, din är jag intill döden!
Bönderna togo upp stenar och begynte kasta på honom. Några hade redan på
förhand små och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i början
slungade de endast de mindre. En skärva träffade honom i läppen, så att
han tuggade blod.
Sven stod med skägget tryckt mot bröstet. Han bet hårt ihop ögonlocken
och sade till Inge:
--Skyarna omskapa sig och äro sig aldrig lika. Det kommer en tid för var
och en i hans medelålder, då människorna plötsligt bli trötta på honom.
De ha mött honom för ofta, lytt och rosat honom för ofta. Han är varken
längre en morgonsol eller en slutad dag. Därför bli de leda vid honom.
Svåger, du som så ofta suttit med mig vid tärningsbordet, du bör veta,
att ena stunden är du i otur men den andra slår du sexorna. Tur och otur
komma alltid i var sin följd liksom de svarta och de ljusare fjällen på
tomtormen. Det lönar inte att därvidlag tala om vidskepelse. När den
kloke är i otur, lägger han för en stund tärningarna åt sidan och
väntar. Det är vad jag fått göra i fyra år; och nu blir det du. De
flesta olyckor uppstå därav, att människorna inte ha tålamod att vänta
utan vilja tvinga sig till tur, också när de äro i otur. En annan gång
skola svearna kanske vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar
som i dag att stena dig. Gå du tillbaka till drotthuset och låt mig, som
nu är i tur, få sköta tärningarna under min stund. Det är den enda
räddningen för oss båda.
--Jag trodde, att du var en av mina vänner, Sven.
--Det var jag, Inge, men du skall inte begära mer, än du kan få. Var
människa måste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde
omöjligast, det sker. Hennes bästa vän blir den, som sviker henne
säkrast.
--Du är en slug man.
--Det vitsordet förtjänar jag kanske.
--Och mot mig har du varit full av svek.
--Aldrig i handlingar, bara i hjärtat.
Inge stod stolt kvar och försökte att krossa honom med sin blick, men
inom honom växte en förskräckelse, som han icke längre kunde mästra. De
trögt flygande stenarna, som blevo allt större och tyngre tycktes honom
oemotståndligare än både spjutspetsar och pilar. Och likväl var det till
sist icke förskräckelsen utan blygseln över den, som alldeles förvirrade
honom.
Omvärvd av hirdens sköldar begynte han springa utför högen.
Stenarna smattrade klanglöst på lädersköldarna, och blödande från hela
ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset släpad och buren av
sina flyende stallare och svenner.
--Ofärdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung!
Då bullret börjat lägga sig och drotthusets portar bommats inifrån, gick
Sven ett par steg framåt mot lagmannen över Tiundaland.
--Om jag närt svek mot Inge, sade han, då var det därför, att jag aldrig
kunde svika de gamla gudarna. Han och hans västgötar äro framsynta och
glada, och Kristus kommer till deras kornrika gårdar på sunnanvädret.
Annorlunda är det hos oss, vi bistra män här uppe, som gå och längta
till horgabrudarnas dystra stjärnsånger. Härligt hade vi det förr
samman, när vi lågo med våra skepp på havet. Själv är jag väl knappt
annat än en vild bärsärk, men nu har jag närmsta rätten till er
konungastol. Välj mig, och jag skall sätta mig på den, om också utan
framtidshopp. I natt var en dålig natt, då många drömde vakna. I natt
fanns ingen god människa, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den
heliga lunden, och när eldskenet väckte mig, drömde jag också en vaken
dröm. Jag såg valkyriorna rida över Föresvall med långt framsträckta
händer och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag över
min hjälm och skriade som mörkret i hålorna under Nifelhel. Deras hästar
voro våta och blanka som likstränderna vid Amsvartners hav, deras egna
fagra anleten bleka och tankfulla. Vem söken I? frågade jag. Och då
svarade de: En konung. Vi söka en konung för att hämta honom till den
sista tomma platsen på konungabänken i Freyjas ljussal. Månne det är du?
När vi funnit honom, skola salsdörrarna för alltid falla igen.
Allmogen rusade upp på högen och lyfte honom på sköldarna och ropade med
tungsinta röster:
--Hell dig, konung efter vårt sinne! Hell Blot-Sven och hans ätt!
På främlingarnas inhägnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och
nästan gömd under sin stora kittelhatt. Mycket förstod han icke av den
nye konungens tal. Han såg knappt hur han mottog stenkniven, medan
offerprästerna ledde fram Inges vita häst och sänkte offerbollarna för
att uppsamla blodet. Han hörde icke djurets rosslingar utan borrade sina
ögon i jarlen. Det var husbonden från det vilda Folketuna.
Han såg mindre på hans hårda och oföränderliga ansikte än på hans
händer, som ännu sysslade med rullarna och lade dem till rätta med
nästan småaktig ordentlighet. Under den allmänna förvirringen trevade
han sig fram genom trängseln, ända till dess han slutligen kom upp på
högen. Där grep han hårt fast om jarlens vänstra hand och höll upp den
framför sina ögon, men det kom liksom vattenbläddror för dem, så att han
ingenting kunde se.
--Har jag blivit blind? stammade han.
Jarlen, som kände sig prisgiven åt folket, gjorde intet motstånd utan
stirrade på den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Äntligen
fick han besinningen åter och fattade den grå skepnaden för bröstet.
--Vad vill du mig? frågade han. När Inge kommer till makten igen, tar
jag ditt liv.
--Vad jag vill dig? svarade husbonden från Folketuna, och det föreföll
honom, att hans egen röst blev så svag, att ingen kunde höra den. Vad
jag vill? Ja, det må du fråga. Kanske har jag något att säga dig, som
skall betyda mer för dig än allt, vad du hört i dag, och göra dig len
och mild. Heller också har jag inte mer att säga åt dig än åt alla de
andra... Vad skall jag svara dig? Möt mig i hemlighet på drotthusets
höskulle, där främlingar bruka få sova. Kom för ditt eget bästa, om jag
också ingenting får att säga dig. Du behöver inte brådska. Jag har lärt
mig tålamod. Liksom Sven har jag lärt mig att vänta. Men kom bara, kom
en gång till sist!
De, som stodo närmast, ville nu också gripa fatt i jarlen, men Folke
Filbyter fick då en ömsint brådska att föra honom ned från högen. Han
slog sina breda, fast redan något orkeslösa armar om honom för att värna
honom, men med låtsat våld. Och högt sade han:
--Gå bort härifrån, jarl! Gå till din avsatta herre. Här har du inte
längre någon rätt att vara.
Det var en list, som lyckades, ty de andra släppte då jarlen och nöjde
sig med att välta omkull hans träask och trampa på rullarna. Ännu en
gång stötte jarlen med en högdragen rörelse ifrån sig sin hjälpare och
gick sedan till drotthuset.
Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar
Blot-Sven på sköldarna. Tre varv tågade mängden kring högen och
slutligen till gudahovet. Genom dörren såg Folke Filbyter gudarnas
beläten, som sutto i sina stallar utefter väggen, alldeles svarta om
anletet av det blod varmed de årligen blivit bestrukna. Deras styva
tygkläder voro behängda med dyrbara gåvor från de äldsta hövdingarna.
Fast han tänkte på jarlen, lyssnade han ändå på offersagorna och
drottsagorna, som bönderna berättade omkring honom, och han försökte att
uppfånga en skymt av den hemska prakten. I Odens behandskade trähand
satt ett rostigt och lutande spjut, och folket sade:--Det är spjutet,
som Erik Segersäll skänkte den tankfulle dödsguden på samma dag han
lovade sig själv åt honom.--Tor hade rött människohår och en guldblank
halskedja. Alla harpspelare kysste den och sade:--Det är en av de
kedjor, som Torvald Hjaltesson efter drabbningen på Föresvall fick i
sångarlön för sitt stormande drapa.--Även trodde folket, att det
axknippe, som hängde över Freys stol, förfärdigats av det myckna guld
och koppar, som fordom inkastats genom ett hål i en ättehög för att köpa
goda år. Frey själv var ute och bars kring åkrarna, men framför hans
tomma plats var ett trint bord. Där gick hela tiden en borstig guldgalt
i ring och nickade åt sidorna med huvudet och öppnade på trynet.
Åkerbrukare och smeder bestänkte den med blod och sade:--Det är själva
Gullenborste, som Sindre så konstskickligt smidde av ett
vildsvinsskinn.--Allt av järn i gudahovet var hamrat av besegrades
vapen, men av järn var ändå det minsta. Till och med på väggarna blänkte
allestädes guldplåtar bakom facklorna, men taket var så nedsotat, att
det liknade en vinternatt utan stjärnor.
Blot-Sven vek upp ärmarna och tog små köttstycken efter den offrade
hästen och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och
öppna, och när köttbitarna försvunno, hördes pipet och striden av de
möss, som voro instängda i de ihåliga belätena. Sedan doppade han
armarna ända till armbågen i hästblodet och höjde dem med utbredda
fingrar framför Tors och Odens anleten.
Harporna begynte då att spela och blotprästerna att dansa med utkammat
hår. På den äldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i
lunden hade han kämpat med lågorna för att rädda en sista kvist från det
heliga trädet, som ännu länge fortfor att lysa med sin grönska mitt
genom elden. Han räckte den med en mörk besvärjelsesång till Blot-Sven,
som ställde sig mitt i hovet vid den upphängda kitteln. Blot-Sven rörde
om blodet och mjölet med kvisten. I en annan kittel kokade köttet. Under
tiden satte sig de förnämsta tignarmännen efter ålder vid måltidsborden
utmed väggarna och begynte att dricka spadet och äta av flottet och
levern.
Snart kunde det icke rymmas flera människor i hovet, utan de, som icke
redan voro inne, måste stanna utanför tröskeln. Folke Filbyter fördes
av trängseln mer och mer åt sidan, och slutligen blev han åter så fri,
att han kunde bestämma över sina steg. Utan att brådska, men också utan
att tveka, lämnade han de andra och gick till drottstallet.
Hirdens hästar stodo där helt lugnt och åto ur krubborna. Van vid
bondegöra tog han sig någorlunda lätt uppför stegen till skullen, trots
sina år. Skullen var tom, men vid den öppna gavelluckan låg ett helt
berg av hö, och där satte han sig, ty där var sol.
Olyckan hade under de sista åren mycket förändrat hans ansikte. Det
svällde av samma bondska bredd, men de känsligaste dragen hade blivit
tunnare och ädlare, och de röda och skrynkliga ögonlocken hängde liksom
förgråtna och vissna. Han blundade i solvärmen, och det yviga håret
bredde ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med
det kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått
ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.
Han undrade, om en så hög herre som jarlen verkligen på denna
bestörtningens dag skulle klättra uppför en stallstege för att få tala
med en obekant bonde. Det föreföll honom orimligt. Och ändå trodde han
det fullt och fast, men det kändes lugnt, att han icke kom genast. Det
gjorde ingenting, om han dröjde, bara han inte nu genast steg upp i sin
glans på den dammiga skullen.
--Det kom nyss liksom vattenbläddror för mina ögon, sade han, men ändå
stod jag inte alldeles så skumögd, som jag själv trodde. Något såg jag
ändå. Eller inbillar jag mig det bara? Varför är jag inte glad?
Tunga och säkra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade
mannen började darra i lederna. Men det var endast trälar från
gudahovet, som kommo för att utvälja ännu en häst till offring. I
detsamma hördes en kärv röst, som ropade:
--Var är du, bonde?
Han förmådde icke att svara, och då han såg upp, stod jarlen redan på
stegen i golvluckan.
--Är det rädslan, som betar dig målet? frågade jarlen och gick raskt
fram till honom.
--Jag har glömt hur det känns att vara lugn, sade han långsamt. Vet du
vad det är att ligga vaken mitt i sömnen och tänka? Vet du vad det är
att rida från gård till gård och fråga, men aldrig få något svar? Jag
har lidit så mycket, att nu sviker mig glädjen, till och med när han
äntligen har rätt att komma.
--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan
bekännelse vill tigga min gunst.
--Den stund du föll med din herre, blev din nåd litet värd, tänker jag.
Jarlen gjorde en otålig åtbörd. Folke Filbyter såg stelt på hans hand,
men jarlen fortfor som han börjat.
--Jag skulle inte omakat mig med att gå hit, och det så brådstört, om
det inte vore min plikt mot min herre att på en så farlig dag akta på
det minsta. Ditt uppträdande nyss var gåtfullt och besynnerligt, och
förmodligen har du reda på någon hemlighet, som du finner klokt att
sälja. Låt vara, att jag inte längre har makt över dig för tillfället,
men tala ut fort! Är det fråga om någon sammangaddning mot mitt eller
konungens liv? Hur mycket begär du för en öppen bekännelse?
--Vad jag begär för min bekännelse! Ack, det kan varken mätas eller
vägas. Nu såg jag, nu såg jag utan blindhet. Nu läste jag i din hand...
Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot
jarlen, men de sjönko tillbaka över kittelhatten i knäet.
--Du är stark och stolt, men jag tror, att du behöver mig och skall bli
mig tacksam. Så mäktig är ingen, att han kan stå alldeles ensam. Vad jag
begär? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig själv. Nu står du
på gungfly. Hörde du? Bönderna skymfade dig nyss som en vanbörding utan
far och fädernegård. Men jag läste i din egen hand om ditt förflutna.
Vad jag begär... Och det vill du veta?
--Då läste du om arbete och försakelse. Nu börjar jag förstå. Du vill
låtsas att vara spåkarl för att förtjäna litet på en rik man. Men mig
bedrar du inte. Dina kläder lukta mjölk. Och ändå är du ingen riktig
bonde. En sådan har kvinnor, som lappa hans kläder och kamma hans hår.
Du är nedfläckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade märke till
dig, när jag stod och väntade på Inge. Folket skrattade åt dig och
skämdes över dig på tinget. Snarare är du väl då en herde, som råkat att
få fatt i någon gammal järnhuva, och med din enfald tror du, att den
skall vara stor nog att gömma dig.
--Vad jag begär? Kan du inte känna det där inne i ditt bröst, Folke? Jag
har aldrig tänkt på att fråga om ditt namn. Alla kalla de dig bara
jarlen och skynda sig sedan att förbanna dig. Heter du inte Folke?
Jarlen svarade med en axelryckning och vände sig halvt bortåt.
--Jag såg det stjärnuddiga födelsemärket i din hand, Folke, fortsatte
den gamle. På det känner jag igen dig. Hur många gånger har jag inte
kysst inne i den handen, då den var liten som mitt minsta finger.
--Nu får det vara nog! avbröt jarlen. Har du någon hemlighet att sälja,
eller vart vill du hän? Jag minns inte mycket från min barndom. Två
gamla präster gåvo mig ris; det är allt, som jag vet.
--Då minns jag längre än du. Jag är din döde fars far, Folke Jarl.
--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i höet
på en stallskulle, lyfter upp armarna och säger: jag är far till
konungens högste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och
människor, förnuftigare kunde han bete sig, om han vore rädd om sitt
skinn!
--Du skall se, att mitt mod går längre. En avsatt konung har en avsatt
jarl, och nu behöver du hjälp av den gamle skogskarlen på höskullen.
Jarlens ansikte blodfärgades.
--Är det ditt fulla allvar, att jag skall sätta tro till ditt förryckta
påfund?
--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade.
Din far dog och mina andra båda söner övergåvo mig och gingo i härnad.
Vi skola gå ut till bönderna, min son. De känna nog Folke Filbyter, om
de bli påminda. De känna nog den gamle mandråparen och rövaren. De hyste
honom, när han kom på vägarna med sin ömfotade träl bakom sig. De sutto
vid elden med honom och hörde honom sucka och jämra om sin sorg.
Jarlen gick häftigt ett par varv över den tomma skullen, vars plankor
dånade och skallrade. Till sist tvärstannade han, och han var knappt
längre igenkännlig, i sådant uppror var hans sinne.
--Detta är då, vad jag alltid fruktat och alltid gått och väntat på!
viskade han med lam och trött röst. En dag skulle någon lycksökare stiga
fram och göra sådana anspråk på mig som du, därför att jag ingenting vet
om min härkomst. Nej, nej, min gode man, vad du gör, tala inte om sådant
med bönderna.
--Skall jag inte lära dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte
säga dem, att du har en far och att det är bonden på Folketuna? Vad
menar du? Eller tror du ännu inte på vad jag berättar dig? Finns det då
ingen ledtråd, som kan hjälpa dig? Har du aldrig ens hört talas om den
kristne predikaren, som stal bort dig?
--Predikaren?
--Ja, det var en av bröderna i Skara.
--Och honom såg du?
--Han hette Jakob.
--Jakob? Det låter som funnes det ibland ett stänk av sanning i ditt
förmätna påstående, bonde.
--Till sist fick jag honom i mitt våld, men han var bunden av en
tysthetsed. Hur mycket jag plågade honom, ville han ingenting yppa, och
då lät jag honom svälta ihjäl i en kedja vid väggen.
--För människornas storhets skull! Nu minns jag de skrivna orden, som
det berättades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var då min
första välgörare, som låg död i kalvkloven--för människornas storhets
skull.
Jarlen vände sig åt sidan, och de hårda dragen veknade för ett
ögonblick. Den gamle kände sig tryggare.
--Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?
--Tala bara inte så högmält! Och kom ihåg, inte ett ord om saken till
andra, ifall du vill förtjäna min nåd.
Folke Filbyter böjde huvudet och plockade i höet omkring sig. Han drog
ihop strå vid strå till stora tappar, darrhänt och famlande, och släppte
dem åter i sär.
--Du är rädd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du är rädd, att böndernas
vrede mot dig också skall bli mig till ofärd, helst om de börja tänka
på mitt förflutna. Fast jag haft gård, har jag ju halvt gällt för en
stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen döpte konung. Men
nu sitter han som en lake i en mjärde. Han törs inte ens skicka ut
svennerna efter en skinka eller gås. Och när de bultade på porten, blev
den icke öppnad, och det var därför du var så snar att gå in till mig i
stallet. Först när det blev mörkt, vågar han kanske sig på flykten.
Hinner du inte då med, får du gå kvar som en herrelös häst. Då kan det
bli gott för dig att få följa mig hem och stanna under mitt låga tak, så
länge stormen varar.
--Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hör själv slaktdjurens
vrål där ute och döm, om det längre kan hjälpa oss. Blot-Sven är en
drömsjuk viking, som helst sitter i mjödbänk och lyss till harporna, och
där skall blixten träffa honom. Jag passar inte till herrelös häst, min
vän. För mig är det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila
förrän jag hjälpt Inge till styret igen... och inte heller då. Hur
mycket vill du ha för att tiga med hela denna ledsamma saga?
--Nyss frågade du, vad jag begärde för att yppa den. Och det förstod du
inte utan att behöva fråga! Sonen förstod inte vad fadern i en sådan
stund begärde i gengäld. Jag hoppades på det enda, som jag ur djupet av
ett förkrossat sinne numer kan längta efter i livet. Och nu ber du mig
redan att tystna igen, ja, kanske såge du helst att jag toge tillbaka
vad jag sagt.
--Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och försökte
att fästa en sträng blick på Folke Filbyter, men den blev i stället
brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom
till mig hos prästerna i Skara och såg om mig, när jag var helt späd.
Han hette Jakob, och jag minns honom i kärlek. Det var en god människa
och han förmanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och
arbeta.
--Varför dröjde han då inte hos dig?
--Han talade irrlärigt och till sist förbjödo prästerna honom alldeles
att undervisa mig. Sedan försvann han ur mitt liv, tyst och brådskande
som jag alltid sett honom komma. Jag växte upp och Inge blev konung. Han
behövde en jarl, som förstod sig på annat än att bära granna
tignarkläder. Prästerna anbefallde mig--och i ett steg kom jag konungen
närmast. Den, som skall bära en sådan medgång utan att stupa, får vara
klok.
--Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?
--Aldrig... som jag minns. Däremot tror jag, att jag hört det namnet
förr, fast långt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också
här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och
där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och
Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där
borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget.
God bondebörd är ännu hög börd här i landet, men det har viskats om, att
deras far var en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte
därtill, fast de bruka urskulda sig med, att han har gård. Till den
vilja de inte återvända, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig
nu till minnes. Ingalunda blygs jag över att komma i frändskap med så
förslagna män, men jag måste rådgöra med dem. Sämjan mellan oss har inte
varit den bästa, men se de, att jarlen är deras brorson, torka de kanske
smolket ur ögat. Dina nyheter ha så plötsligt fallit över mig, antingen
de nu äro skicklig lögn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att
jag ännu inte kan tänka fullt klart. Vi måste handla klokt, min gode
man, och jag lovar att dra försorg om dig för dina återstående dagar,
bara du vill tiga. För en kunglig tjänare i min ställning är det ett
stort äventyr att plötsligt få en far.
Folke Filbyter satt länge tyst och plockade i höet, förlägen och blyg
inför sin egen avkomling. När han slutligen svarade, tyckte han att hans
egen röst kom från någon helt annan, som han gått förbi och lämnat bakom
sig på stort avstånd.
--Ingemund och Hallsten äro då också här!... Så mycken lycka på en gång
hade jag inte väntat att få uppleva. Du gör rätt. Gå och hämta dem. Jag
längtar att få se dem, innan jag dör, men du skall tro mig, Folke, det
var dig jag älskade mest. Över sådant kan ingen bestämma. Det är ju bara
efter dig jag har sökt under alla dessa år.
Jarlen stod redan till armbågarna i golvluckan.
--Sitt kvar och vila dig i höet, sade han. Jag förlitar på, att du inte
talar till någon.