själv, och då kände han bättre igen sin egen röst:
--Jag är inte glad. Mitt sinne har bara blivit ännu tyngre. Jag såg i
hans hand, och han är det bortstulna barnet från Folketuna. Varför har
jag då i en mansålders tid färdats på vägarna och letat och frågat, om
jag inte nu kan känna mig lycklig?
14.
Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland
rycktes han till det närvarande av den bullersamma mängden utanför
gudahovet.
Ett långt bord hade blivit uppsatt ända fram mot drotthuset, och
gudaträlarna hade mycket att sköta. De voro gåvoträlar, som av nit och
fri lust skänkt sig åt gudarna för att betjäna dem vid de stora
högtiderna, men som annars likt fria män sutto hemma på sin odal. Freys
och Odens trälar buro gröna och blå kjortlar, men de, som hade givit sig
åt Tor, voro rödklädda och måste alla ha rött hår och skägg. Det tillkom
Odens trälar att hopvispa blodet och mjölet och i bagarstugan grädda de
svarta blotkakorna, som voro så stora, att de räckte tvärs över bordet.
Tors trälar satte fram den gräddstarka mjölken, i vilken folket doppade
de styckade bröden, och Freys trälar framburo på spett de stekta
galtarna och spädgrisarna. Det fanns också svarta trälar, men de voro
benådade tjuvar. Bönderna spottade långa strålar efter dem och kallade
dem korpskrämmor, ty de hade ingen annan syssla än att löpa omkring med
kvastar och jaga undan korpar och kråkor. Likväl hoppade de feta och
blanka fåglarna ända upp på bordet, ty de voro heliga, och vid
livsstraff fick ingen såra dem.
Nedstuckna hästar, hundar och hökar sänktes i offerkällan och blevo
sedan fastkrokade i de kolade träden. Längre bort stodo bönderna
flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de
höllo i fötterna och hjälpte varann att slakta. Detta gjorde de dock
endast för att komma åt det ännu rykande blodet, ty själva offerdjuren
stuckos inne i hovet, och de mesta anrättningarna voro tillredda på
förhand. Hela den svartbrända lunden fylldes småningom av dödsskrän. På
den frusna gräsmarken simmade alla fotspår av blod, och bordet och
bänkarna hade märken efter blodiga fingrar.
Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphängda i träden, och asfåglarna
skyndade sig från bordet och slaktställena för att hugga ut deras ögon.
På en gång började då ett allmänt ropande och sjungande, liksom om
blodlukten hade försatt de nyss så bistra och trumpna bondeskarorna i
vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en
sådan verkan. Det var icke heller därför att marknadsbodarna nu
öppnades, eller därför att de pälsklädda köpmännen från Gandvik nu
begynte sälja sina sköna trälinnor, som sutto två eller tre bakom varann
på samma häst. Några vikingar från de närmsta skeppslagen samlade sig
kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig ännu icke för att
överbjuda varann med höga anbud. Det var något annat, som menigheten
redan en stund väntat på och som nu hälsades med stormlikt växande
bifall. Tre mjödkar, väl ombäddade mot kölden med täcken och granris,
blevo nämligen släpade på medar omkring hovet och sedan insatta i olika
tjäll, där var och en fick fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom
en släde, som drogs av kvinnor och av gossar, som ännu icke vuxit till
ynglingar. Den var täckt med päll och överst på sätet stod Freys beläte,
berövat sina kläder och alldeles naket. Männen rusade fram och höggo och
stucko efter guden med sina svärd. De äldsta gummorna ryckte honom
slutligen ned på marken och piskade honom med tjocka ris, som hade
hanefjädrar på topparna.
--Hur vill du att det skall gro i den trötta och somnade jorden! ropade
de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du är gammal och vintrig,
Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och
fruktsamhet!
Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i dörren till hovet.
Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes på guden och
viskade, att han nu vore död. De begynte därför påkläda honom hans
dyrbara kläder till uppståndelsen. Under tiden blevo minnena druckna,
först för Oden till seger och välde, sedan för Tor till frihet och
mannakraft och slutligen för Frey till grodd och gröda. När bragefullet
därefter blev framburet, tömde Blot-Sven hornet i ett enda långt drag
och gick fram till Frey, som nu låg på en bår, färdig att bäras tillbaka
in i hovet för att uppstå. När han hade blodbestänkt de kringståendes
ansikten, händer och kläder, höll han över Frey den heliga kvisten--den
sista, som grönskade i tiden.
--Jag hör världskvarnens dån i Nidarfjället, sade han. Sömnlöst mala
jättinnorna. Jag hör tidens gång. Stötta vill jag det lutande gudahovet,
så långt mina år räcka. Sedan väntar jag er utan ånger, bleka
spjutbärerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du måste dö
för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Likväl funnos
tider, då folket icke nöjde sig med att sticka efter ditt beläte med
sina svärd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vänder jag mig
till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i
dag, blir sedan snart intet mer freyblot hållet. Där borta i drotthuset
sitter Inge, min svåger. Ha ni mod, så hämta honom hit och låt
blotbrudarna vässa knivarna.
Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med
att sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita
och orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst,
och den tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga
ansiktena. Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och
några kastade bort dem. Anrättningarna lämnades orörda på bordet, och
vuxna män satte sig ned till att gråta.
Handeln, som knappt ännu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna.
Köpmännen från Gandvik togo sina hästar vid betslet och gömde sig undan
med sina sköna trälinnor. Alla vände sig om mot drotthuset liksom i
förväntan, att var stund få se Inge spränga ut med sin hird och med det
kristna korset högt lyft i handen. Alla kände de, att den gamla tron var
död. En förfärlig aning trängde sig in på både kvinnor och män och
snörpte ihop deras strupar, så att de varken kunde klaga eller hota, och
skuggorna av de kringflaxande asfåglarna gledo över deras huvud. Men
ännu var det lugnt och stilla där borta, och hela drotthuset tycktes
försänkt i sömn, endast befolkat av tysta löften och eder om en
straffande hämndedag.
Den bortglömde enstöringen på höskullen satt hopkrupen, men själva
tystnaden kom honom att spritta till. Han slöt åter sina vissna ögonlock
för det starka solljuset.
--Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig själv, halvt högt,
halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du måste dö för
att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord också
till dig, du bonde från Folketuna. Jag har plöjt och samlat och fått
fiender och hat och smälek, och nu ser jag, att allt ändå bara är en
begynnelse. Jag trodde, att det var för min egen skull det skedde och
att det var åt mig jag samlade, och så var det för andra. För deras
skull var det då jag steg i land bland skären och byggde mitt Folketuna.
Så litet har jag vetat, så litet har jag förstått. Jag trodde, att mitt
liv var ett mjukt ler i mina händer, och så var jag själv det mjuka
leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den växa på
samma sätt och föröka sig i mansålder efter mansålder; och det är
tidens längd, som förskräcker mig. Skönare vore det, om människan levde
en enda dag, bara en enda, men då med en guds unga hälsa, och om kvällen
födde sitt barn och sedan försvunne. Vad hjälper mig nu den låsta kistan
där hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat för mitt
huvud, att två upprätta timmerträn, som kallas högsätesstolpar, kunna
skänka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog åt mig
att sova i. Men nu ville jag ha bonader på väggarna och björnhudar på
golvet och dukar på borden och hela huset fullt av fidlare och gigare,
så att mina söner kunde högmodas och ropa: det är vår far! Ja, nu ville
jag det, och nu är det för sent! Med list och sken har jag blivit lockad
att gå som oket för vagnen, och jag är hudflängd och trött och ingen
tackar mig. Jag ser trädet växa och förgrena sig, och själv är jag bara
det fula och klumpiga frö, som först måste ned i mullen.
Han började att sakta vagga fram och åter, och solstrålarna dansade över
honom.
--Jag visste ju, att du vid detta laget måste vara en vuxen man, Folke.
Men i mina tankar förblev du ändå alltid ett litet spätt barn, som låg
och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur
det till sist verkligen skulle bli att möta dig efter så många år. Jag
tror, att det varit bättre, om jag hittat dig vid vägen, utfattig och
hungrig, och fått lyfta upp dig framför mig på hästen och rida hem med
dig och bädda in dig mellan fällar och sköta dig som förr. Sedan, när
du blev mätt och utvilad, skulle vi ha öppnat kistan och slamrat med de
många bommarna och låsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och
silvertackor och för väl hundrade gången räknat vart mynt i påsarna.
Därefter skulle vi gått och räknat trälarna, och jag skulle ha nämnt var
och en vid hans öknamn. Du skulle ha fått se, hur välfödda och hur varmt
klädda de stodo allesamman. Vi skulle ha gått in i spiltorna och synat
hästarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du då nog också
själv blivit ivrig att få räkna. Till sist skulle vi ha följts åt ut på
åkern, så att jag fått taga upp jorden och trycka sönder den mellan
fingrarna och visa dig, att det är den luckraste och bästa, som kan
finnas. Varför fick det inte bli, som jag helst önskade?
Han fortsatte på det sättet att ömsom plåga och ömsom trösta sig, ibland
tyst, ibland högt, oaktat att han redan hörde röster och klingande
silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som när
en vårflod svämmar över.
Han kände igen sina avkomlingar på deras målföre, och det förundrade
honom endast att tre ensamma män kunde åstadkomma så mycket buller. Med
en betryckt känsla vände han sig inåt skullen. Jarlen kom först uppför
stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina
glimmande hirdrustningar.
--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.
--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans år är hörseln klen. När jag
nyss kom hit och ropade efter honom, dröjde det om en god stund, innan
jag fick svar. Du känner då igen honom? Är du alldeles viss på din sak?
--Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund
bestämt.
--Kom närmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter,
fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade
kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer
oförbehållsamma.
Som de nu stodo framför honom alla tre, tyckte han dock, att han sällan
sett ståtligare män. Det var fasta och öppna drag. Något glatt och
ivrigt i deras later förrådde en önskan att alltid ha mycket att sköta,
att vara med om var tävlan och beständigt vinna priset. All den
kärnfriska och ofördärvade växtkraften i deras unga ätt, där bondeblodet
ännu spände ådrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott
om natten och aldrig visste av trötthet. Det läste han snart i deras
uppsyn.
--Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far,
sade han, då de dröjde.
Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade
manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde
efter honom långsammare och mer betänksamt.
--Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.
Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig,
tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.
--Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så
långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också
lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på
nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer
och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång
kallat mig far?
Jarlen befriade sig tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg
baklänges.
--Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om
kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt,
far. I kungsgården får man lära sig att viska.
--Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn.
Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder
deras gudar, men aldrig krupit för de mäktiga, och för sådant får man
ära, när man blir till åren.
--Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.
--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.
Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gånger
korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle på skuldran.
--Nu skall du förstå oss, far, sade han förläget men med ett försök till
förtrolig vänlighet. Vi vilja inte brista i sonlig vördnad och äro inga
högfärdiga tokar. Vi äro bara starka och unga och vilja framåt och
uppåt i världen. Det är friskt virke i oss, far, och det ha vi dig att
tacka för. När har någon förr vid mina år blivit tagen till jarl! Men i
vår ställning kan det kallas bättre att vara av okänd börd än att stamma
från en gård, som är illa omtalad, särskilt bland de döpta. Jag har lärt
Inge att vara noga med frejd och börd. Kyrkan i Skara var min mor och
prästerna mina fäder. Det är därför vi bedja dig vara försiktig, så att
bönderna och hirden ingenting få veta. I en upprörd tid som nu kunde du
annars lätt störta dina egna barn. Vi ha nyss alla tre noga rådgjort
härom. Det var mitt mål att taga makten från de envisa bönderna och
samla den hos Inges hird och tignarmän. Men de äro breda herrar och
hitta de ett fel på mig, kan någon av dem lätt få lust att draga på sig
mina handskar.
--Vet du, Folke, när du inte själv påminner mig därom, kommer jag knappt
ihåg att du är en högt uppsatt kungstjänare. En sådan syssla står i
dåligt rop hos oss bönder. Det är min enda glädje, att du nu är i nöd
och behöver mig.
--Du kan bara hjälpa oss på ett sätt, far. Låt gömt vara glömt. Rid hem
igen till ditt Folketuna. Våra välsignelser skola följa dig, och vi
skola skicka dig spannmål och kläder och allt vad du kan behöva för dina
återstående dagar. Någon av oss skall nog också, när det blir lugnare,
hälsa på dig i tysthet och se till, att du får det varmt och gott i
stugan. Räck oss nu händerna igen och säg, att du är nöjd med oss. Du
hör, att vi vilja dig väl, som det anstår söner.
--Jag har inte tiggt er om någonting. Men jag förstår. Det är för min
fattigdom och för mina trasiga kläder, som ni mest skämmas. De lukta
mjölk, säger du, och jag har inga knäppen eller söljor.
--Världen är som den är, far. Den är grym, isynnerhet när man vill uppåt
som vi. Men för oss förblir du ju ändå vår far, och du får inte neka oss
att giva dig litet bättre kläder efter ditt stånd. Bestämt och klart
säger jag dig dock villkoret. Du måste tiga.
Folke Filbyter fubblade med händerna i höet för att resa sig, och
Hallsten erbjöd sig genast att stödja honom, men han sköt honom sakta
ifrån sig. När han hade kommit upp, såg han sig en stund villrådigt
omkring.
--Jag trodde, sade han slutligen, att Ingemund och Hallsten mindes, att
jag var man att rusta dem, när de drogo bort. Ingenting var gott nog åt
er, mina barn. Jag unnade er det bästa. Jag kunde ha skänkt er min egen
kjortel. Och för din skull, Folke, plöjde och sådde jag, ty gården
skulle bli din. Den bar ju både ditt och mitt namn. Där skulle du bo med
din avkomma och en gång tömma minnesfullet för ättefadern, som sov i
högen under ekarna. Men nu, mina barn, nu ha ni lärt den gamle, hur han
skall uppföra sig. Nu vet han, att han inte får taga er vid handen och
leda er ned till folket och säga: odalmän, här se ni de återfunna
delarna av min egen kropp och själ, här se ni mina söner. I dag är
ingen av er lyckligare och högmodigare än jag. Här se ni Folke, som jag
talat om och frågat efter vid var grind.--Den gamle vill er inte så
illa. Efter ni skämmas över honom, skall han tiga.
--Därför skall du ha tack, far, svarade jarlen, men Folke Filbyter
vinkade på honom.
--Kom hit, Folke, kom litet närmare. Jag har något att anförtro dig,
Folke. Ännu har jag bara sagt hälften.
--Vill du granska märket i min hand? Börjar du kanske tvivla?
--Nej, du skall känna här på mitt bröst under vadmalen. Böj huvudet
litet djupare, när du står så nära din far. Känner du, att jag har en
kedja om halsen, och på den hänger en nyckel? Den nyckeln går till stora
lås. Jag är rik, Folke. Jag är inte bara den rikaste odalbonden i min
lagsaga. Jag har många gånger mer, än människor tro och ana. Jag hade
tur, då jag låg i viking, och sedan slog jag mig på att plundra köpmän
och andra vägfarare. Tre stora kistor har jag på Folketuna bräddfulla
med guld och silver.
Jarlen höll ett ögonblick om den varma nyckeln, och utan att se på den,
vände han sig till de andra och sänkte rösten.
--Är hans gård stor?
--Han gav oss ett fullrustat skepp, svarade Hallsten och låtsades
upptagen av att spänna på sitt bälte. Jag borde ha tänkt på det nyss, då
vi talades vid. Hör nu, far! Det gick ju redan då rykten om, att du
inte bara hade gods utan också guld, men inte visste jag att det var så
mycket. Och nu har jag en känsla av, att vi äro hårda och otacksamma mot
dig. För oss är du och förblir efter i dag vår återfunne far, antingen
du sedan är fattig eller rik.
--Hallsten har rätt, sade jarlen och blev växelvis tankspridd och skarpt
uppmärksam. Plötsligt kastade han sitt huvud tillbaka och återfick något
av samma handlingsfasta och frimodiga trygghet som nyss på
tingshögen.--Men vi måste vara ärliga mot varann, far. Jag ryser, när
jag hör dig själv tala om dina ogärningar, men nog blir det lättare att
skaffa dig anseende, om du har så stora skatter i kistan. Det vore något
för Inge just nu, då han behöver ett drygt arbete för att återkomma till
makten. Du har blivit misstrogen mot oss. Jag ser det på dig, och det
förvånar mig knappt, men vi vilja inte narra till oss dina rikedomar. Du
måste bara inse, hur det, som du nu sagt, förändrat allting. Genom stora
gåvor till kyrkan kan du också skaffa dig förlåtelse för mycket.
--Kanske borde jag aldrig ha sagt det. Kanske borde jag ha ställt mig
fattig och husvill för att så mycket bättre få lära känna er, ty
silvertackor och guld behöva ni nog alla. För att hjälpa en kristen
konung och hans präster gick jag inte i åkerfåran med kroken. Nyckeln
hänger här under skjortan, Folke. Och nu skall jag berätta dig ännu en
hemlighet. Där kommer den att förbli, så länge jag finns till.
--Nåväl, far, då skola vi inte längre tänka på Inge. Men när han blir
konung igen och vi alla tre få fast mark under fötterna, skola vi med
lysande följe rida till din gård och inför hela folket kalla dig vår
far. Du vet inte, hur högt jag kommit i Inges gunst och vad allt han
vill göra för mig. Han välver till och med planer att äkta mig med någon
kvinna av den danska kungaätten. Så högt vill han lyfta Folke Filbyters
blod, därför att jag alltid tjänat honom oegennyttigt.
--Och jag, Folke, vad kan jag göra däråt?
--Du kan utbyta dina trasor mot en mer passande klädsel och börja ett
annat liv. Det vore litet tacksamt mot Inge att tanklöst förstöra allt
genom att lämna ut sig åt hopens åtlöje. Vi behöva tålamod. Det onda,
som talats om Folketuna, skall lättare glömmas, om du låter din rikedom
lysa. På så sätt kommer den både dig och oss till godo. Då få vi sätta
oss hos dig vid dina fötter, utan att någon missaktning vågar smyga sig
bakefter oss. Vi ha inte så hårda hjärtan, som det kan tyckas i vår
iver. Den vördnad, som vi då öppet kunna visa dig, skall småningom också
smitta de andra. Där på din rika gård skall du i den rätta stunden
mottaga oss i prakt och heder. Men vi skola inte i dag besinningslöst
släpa ned en gammal gubbe från höskullen och säga: svear, här se ni
jarlens far!
Folke Filbyter tog några steg framåt, och alla tre skyndade sig
vördnadsfullt att hjälpa honom.
--Tack, tack, kära barn, men jag har ännu goda krafter. Jag är inte van
att ha tjänares händer under armbågarna. Och tack för att du har talat
uppriktigt, Folke. Du, som redan vid unga år blivit en så mäktig man,
förstår ju allting mycket bättre än jag. Låt mig nu ännu en gång få
trycka dig till mitt bröst, länge, länge. Så här kunde jag stå med dig i
timmar och glömma vad jag genomgått, glömma allt omkring mig. Det gör
mig inte lycklig, som jag hade väntat, men det känns som ett ögonblicks
sömn och vila--en orolig vila, men i alla fall en vila. Ditt hår är så
lent att stryka, och när jag håller dig som nu, tycker jag, att du också
sover. Jag har bekänt sanningen, Folke. Det var dig, som jag älskade
mest. Och nu säger jag er farväl för i dag, mina barn, och önskar, att
allt, som ni eftersträva, måtte bli ert. Jag tror, att vi äntligen börja
förstå varann. Låt mig nu få fara hem... Aldrig visste jag, att en
människa kunde sjunka i ett så djupt elände!
Han sköt dem sakta ifrån sig, men Folke ville icke släppa honom utan
följde honom ända till stegen.
--Nej, far, du får inte lämna oss med sådana ord. Här finns bara en
räddning, och det är, att du tager kristnan. Också jag förvarar en
nyckel under min kåpa, men den leder till ett skrin med oförvanskligare
skatter.
Han letade fram silverkorset och höjde det över den gamle.
--Ångra dig och tro.
--Du talar om något omöjligt.
--Bed om styrka.
--Jag kan inte.
Jarlens ögon sköto eld, och han fick röda fläckar på kinderna.
--Jag befaller dig att taga kristnan, man. Det är jarlen, som talar.
--Varför plågar du mig, Folke? Hallsten tog om korset och förde det åt
sidan.
--Låt honom vara, jarl. Han har levat efter sitt förstånd, och han är
uthållig.
--Hallsten, du har det bästa hjärtat av er tre, viskade Folke Filbyter.
Fast jag nyss sade, att jag inte behövde er hjälp, måste jag nu visst
bedja er därom, ty det blir svart för ögonen och jag ser inte pinnarna i
stegen. Tack, tack, barn. Ni behöva bara böja er litet och stödja under
axlarna. Nu är jag nere, men det är bättre, att ni dröja kvar där uppe
till dess det blir mörkt. Jag hör, att allmogen ännu är orolig.
Utan att vända sig om och se tillbaka banade han sig väg genom mängden,
som ännu stod och stirrade på drotthuset. Han letade sig fram till
trälen på hästplatsen. När han kom i sadeln, tryckte han åter järnhatten
på huvudet, hälsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort över
heden.
Han gjorde sig ingen brådska utan lät hästen gå trögt och långsamt, som
den ville. När kvinnorna vid gårdarna märkte, att han icke mumlade sina
vanliga frågor, sågo de på varann och viskade bakom hans rygg:
--Nu kommer han inte mer tillbaka. Nu har han mist sitt hopp. Det var
det, som höll honom fast, så att han inte kunde segna, hur mycket han
än åldrades.
Stigmännen däremot, som nyss plundrat en köpmansfora och hade grottan
fylld med rov, bäddade åt honom på en mjuk tygbal.
--Du läser inte längre i våra händer, sade de. Har du nu äntligen
förstått, att den lille, som låg och diade tjurhornet, aldrig mer står
att finna på denna jorden?
--Det är, som ni säga, svarade han. Det barnet är försvunnet och
förlorat.
--Trösta dig med dina rikedomar och med att vi stigmän hålla dig i
heder. För att skrämma köpfolket till att genast kasta sina vapen, säga
vi alltid, att du är med oss och står bakom oss på berget och väntar på
din andel. När de få höra ditt namn, bli de bleka och spaka, så känd och
fruktad börjar du bli överallt i landet som rövare.
Det började redan att knoppas och somra, när han kom hem till Folketuna.
Hästen skänkte han till trälen, som hade följt honom, och sedan gick han
knappast ens under den vackraste solskensdag mer ut på gårdsvallen.
Trälarna visste sina göromål, så att han aldrig behövde tala till dem,
och han lät dem till och med sätta storplogen i åkern och styra den.
15.