gården stodo några karlar och flådde en björn, som Inge hade fällt. De
visade honom, att det fanns ett märke i pannan efter ett hammarslag, men
varken något hål efter spjut eller pil, och de prisade Inge som den
störste jägaren i Norden. När de hade dragit av huden, togo de den över
en stång och följde med Sven för att visa honom till det bästa loftet.
På det sättet spridde sig männen i olika nattlag och somnade snart, ty
för halmens skull vågade de inte bära in något lyse.
Bryggstugan var det enda ställe, där det ännu brann eld. Bönderna och
Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett präktigt mjöd, och
karet var mycket stort. Det var sed efter stora dryckesgillen, att
kvinnorna om natten skulle samlas och skumma bort fradgan och det smolk,
som vid den flitiga mjödhämtningen råkat att samla sig på ytan. Ulva
gick mitt ute i karet, bredskuldrad och hög som en jättinna, med
kjorteln uppfäst över knät och en halmkrans på det utslagna håret. Med
en slev öste hon upp de små kringseglande tapparna av skum. Runt omkring
stodo de andra kvinnorna med facklor och sjöngo en mörk sång till det
heliga mjödet, livsdrycken, som bubblade av hemligheter och som själva
gudarna hämtat från underjorden. För var gång hon böjde sig ned över den
svarta källan, som speglade henne, uttalade hon en besvärjelse. Hon sköt
undan kryddpåsarna, som halvsjunkna simmade framför sleven, men deras
lukt var så stark, att den minde henne om en het midsommardag, och hon
blev alldeles yr.
Skummet uppsamlades i en stäva åt bockarna för att fägna hammarguden,
trälarnas och herdarnas hjälpare. Hammarsmärket var inbränt på stävans
skaft, och innan hon tog över det, kysste hon det. Stundom räckte hon
också en fylld slev åt de män, som ännu voro vakna och hade satt sig i
dörren för att se på. Var och en, som blev bjuden en sådan gåva, var
dock skyldig att först berätta någon saga, innan han fick läska sig.
Ingemund hade satt sig bland åskådarna, där han snart blev igenkänd på
sina blixtrande väringekläder. Med kloka och beräknande tankar granskade
han Ulva, och hon tycktes honom ganska frid och ståtlig, fast hon inte
längre var i sin första ungdom. Han hade ju vetat, att Holmdis måste ha
varit ännu äldre, om hon ännu levat. Då turen kom till honom och han
just mottog jättesleven på alla tio fingrarna för att icke spilla, blev
den oväntat fattad av andra händer. Några ansikten sträckte sig in genom
dörren, ohyggligt blåbleka som Leikins pestandar, och drucko häftigt och
törstigt i hans ställe.
--Ni skall tacka oss sedan, men nu måste vi styrka oss, stammade de, och
han lät dem få som de ville.
När de återigen hade rusat bort, sade han:
--Dessa prästtjänare ha något i sinnet, efter de smyga omkring utan att
lägga sig till sömns. Nyss i salen märkte jag nog, hur hotfullt de
stirrade mot högsätet. Inte heller har det undgått mig, att gårdshunden
blivit instängd. Och i stallet bultar det, som när någon skaftar en yxa.
--Vem skulle våga ett nidverk i den gård, där Inge sover? frågade Ulva
och såg upp. Allt detta finner du bara på för att locka bort våra tankar
och slippa berätta någon saga. Du kan ingen!
--Till hälften må det vara sant, vad du säger, Ulva. Jag är ingen
kringvandrande skald.
--Då skall du få dricka först, innan du begynner, så blir din tunga
löst.
Hon bjöd honom ännu en gång av mjödet. Det tycktes honom, att honungen i
den jästa saften ännu susade och surrade av skogsbin. Då han druckit
hälften, sade han:
--Jag kan bara en saga, men låt mig slippa att berätta den ännu.
--Vet du då inte, att du skulle bli utskrattad, om du efter en så ädel
gåva försökte att undandraga dig gammal god sed.
--Min saga har det felet, att jag inte kan slutet på den.
--Ett slut skola vi nog hjälpa dig att grunda ut, bara vi få början.
--Må då alla noga höra på, sade han och tömde vad som var kvar. Efteråt
skola ni säga mig, vilken av mina båda hjältar som bäst liknar en
kvinna. För länge sedan levde två bröder, som voro så avundsamma på
varann och så goda vänner, att vad den ena önskade sig, det begärde
genast också den andra. Förlorade de en kvinna, som de båda trott sig
bundna vid, dröjde det inte länge, innan de lika enigt begynte talas
vid om en annan. De kommo därför överens om att i tid förse sig med det,
som kunde behövas till en broderlig tävlan vid ett brudköp. Den ena var
en vettvill våghals. Han klättrade upp på en brant havsklippa och
hämtade ned två förrostade järnringar, som Olov Tryggvesson fordom hade
hängt där under en av sina färder. Den andra, som var klokare och
allvarligare, betänkte däremot, att det med åren kan behövas många
kittlar på härden i en stor gård. Därför sparde han försakande och
troget allt guld, som han kom över, och smälte sedan ihop det till två
tjocka ringar. Svara mig nu, Ulva: vilken av de båda männen skulle du ha
valt, om de kommit till dig?
Hon var så yr i huvudet, att hon först icke förstod honom. Han måste
berätta om hela sagan på nytt, men då började de kringstående kvinnorna
att ropa. Några lovade bestämt, att de skulle ha tagit den, som hade de
oförlikneligt kostbara järnringarna, och andra, att de skulle ha äktat
den, som förtänksamt kom till fästningastämman med guldet.
--Och Ulv Ulvsson? frågade Ingemund. Vem månne han hade valt?
--Jag tror, svarade Ulva och besinnade sig en stund, att mig hade
järnringarna likat bäst, men att han skulle ha sagt: du skall också se
litet till anletet och ögonen, dotter.
Nu gåvo sig de andra till att svänga med facklorna och sorla och
skratta.
--Ulva, Ulva! ropade de. Du skyller på din far. Har du i afton redan
sett så mycket till anletet och ögonen, att du inte märkte järnringarna
på bältet? Då hade vi skarpare syn. Nyfikna och undrande upptäckte vi
nog, att det fanns både järnringar och guldringar i salen.
Hon såg oskyldigt och frågande från den ena till den andra, ännu rödögd
efter all den gråt, som hade kvalt henne. Hon var den enda, som ej var
sinnad att glamma, och Ingemund reste sig och gav tillbaka mjödsleven.
--En god natt, Ulva, sade han strävt och bittert. Jag har nu berättat
dig den enda saga, som jag lärt mig, och jag får tänka på slutet, när
jag kommer i halmen. Det är tid, att jag tar männen med mig. Jag önskar,
att det väl vore morgon och att jag såge Inge rida på jakt med sitt
lingonbröd i sadelpåsen.
När kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjödet.
De hade fått mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och
skratt hördes länge i natten. Vad det led, släckte de dock facklorna och
begåvo sig under fortsatt lek upp på loftet, som sträckte sig över halva
bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hård skräll, som kom
många att vakna och ett ögonblick vända sig. Flera gånger tappade de
bommen, innan de fingo upp den och hittade öglan för haken.
Den instängda hunden hov upp ett klagande skall från en av de bortersta
bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var då mycket sent.
Inge sov tungt och Julitta sov på bänken ett stycke därifrån, men Julia
satt upprätt i sängen bredvid honom och såg på de vassa stjärnorna.
Svens ord höllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha
falskt i sinnet och kallade honom en dålig spåman, men någon gång kunde
också han råka att spå rätt. Till sist blygdes hon över att tvivla på
Inges lycka och ämnade just lägga sig ned igen på dynan, men då såg hon,
att någon kom till dörren och vinkade.
Hon tordes icke fråga, vad han ville, ty Inge var sträng om sin nattsömn
och hon fruktade att väcka honom. Därför band hon om sig hans fagerblå
mantel och gick barfota till dörren.
Hon igenkände, att det var den unge djäkne, som så övermodigt hade talat
mot henne nyss under samdrickan. Han lade fingret på munnen och pekade
på lucksängen. Hon nickade för att visa, att hon gillade hans omtanke,
och följde honom en smula villrådigt ännu längre ut i mörkret. Hon såg
då, att där stod en hel ring av halvvuxna prästtjänare, och hon ville
stanna.
--Vi måste en gång tala ut med dig, Julia, viskade djäknen, men är du
inte modig nog att gå med längre bort, så vaknar Inge.
--Modig! svarade hon med ett kast på huvudet och fortsatte att gå framåt
ännu ett stycke. I den gård, där konungen sover, är ingen rädd. Jag
borde bara ha tänkt på att taga med mig ett vapen.
--Vi hörde Svens mörka varningar både till dig och de andra, och denna
gång spår han sant, Julia. Odalmännen frukta hårda tider, och då tarvas
den man, som är den rådigaste och arbetsammaste i landet. Det är jarlen.
Härom var det vi ville tala med dig.
Hon blev uppmärksammare, men också trotsigare, och begynte lyssna med
återhållen andedräkt. De voro nu nästan framme vid stalldörren, som stod
öppen. En brinnande kådsticka var insatt mellan dörren och stolpen.
Den unge prästen böjde sig intill henne och sade:
--Människorna voro för svaga att tjäna Gud, då togo de sig konungar för
att bekämpa honom. De skapade dem av sitt eget kött och sin egen synd,
men gjorde dem tillika stolta och fria, så att de inte själva kunde
tjäna dem utan daglig förnedring. De lärde konungarna att ockra med
deras svagheter och knyta förbund med deras sämsta drifter, och endast
därigenom kunde konungarna härska.
--Och det säger du mig om Inge!
--I konung Inge finns ämne till en bättre dag, och därför behöver han i
tid en varning, som sent kan glömmas. Det duger inte, att han längre
släpar med sig en kvinna som du. Du var solen och fröjden, men korset
skall släcka dig. Må det nu ske--för kyrkans skull och för Inges skull,
amen!
Innan hon fick tid att svara, blev hon kullkastad över stalltröskeln,
och ett snabbt yxhugg skilde kroppen från huvudet, som ännu rynkade
pannan i rasande vrede.
--Nu ligger vägen öppen och rak, och jarlen är den mäktigaste både här
och nordanskogs! sade han och lyfte upp huvudet och kysste det på båda
ögonen. Och nu kysser jag Inges kvinna. Hur ofta har jag inte med
kärleksplågor sett på de frida ögonen!
Han bar in huvudet i stallet, där Inges jaktsadel hängde över spiltan.
--Detta skall i morgon bli Inges jaktkost, när han sitter i skogen, sade
han och släppte huvudet i sadelpåsen. Stora friska lingonfläckar slå
redan upp utanpå tyget.
13.
Det rådde svår missväxt under tre år, och när det led mot det fjärde,
blev det åter barvinter. Kärr och sjöar lågo frusna och hårda som hällar
och kunde befaras av både ryttare och vagnar. Då kom oron över Folke
Filbyter och han kunde icke längre sitta overksam på härdkanten.
Han tog sin träl med sig och red ut för att på nytt fortsätta sitt
aldrig uppgivna sökande. Liksom förr blev han väl mottagen både av
stigmännen vid eldarna och hos bönderna, och de gingo fram och visade
honom sina händer.
--Du skall rida till freyblotet i Uppsala, sade de. Där är i år mycket
folk församlat från olika trakter.
Goda vägar voro sträckvis upplagda av odalmännen och kantade med
rundstenar, men många hus voro stängda inifrån, och där blotades hemligt
i nödens timme till de gamla växtgudarna. Det var ödsligt och tyst och
allt djurliv tycktes försvunnet. Han red hela tiden uppåt mot
nordmörkret, och det stod som en svart klippvägg bortom granarna.
Efter en mycket lång färd kom han slutligen till en hed. Från de
kringströdda gårdarna hördes skriket av svin, som kvinnorna höllo på
att slakta. Tung rök steg långt borta, och en lukt av bränt mötte honom
med vinden.
--Detta måste vara svearnas land, sade han, där valor och besvärjare
utan uppehåll fylla offerbollarna med blod. Svearna kunna icke leva utan
att offra och tro. Här mister du din tunga, träl, om du inte titt
inblandar gudarnas namn i ditt tal.
Men trälen greps av vördnad inför de heliga ställena och kastade sig ned
i den rimfrusna ljungen.
--Olycklig är du, husbonde, olyckligast av alla i min hembygd, men
dubbelt olycklig är du därför att du inte nu kan dela min glädje.
En stuga låg utmed vägen, och dörren var öppen. En bänk, som ännu var
röd efter den föregående dagens slakt, stod uppställd mot väggen. Svarta
kakor, bakade av mjöl och blod, hängde ännu sedan julen på en stång i
taket bredvid en öppnad svinkropp.
Bonden höll på att kläda sig i tingsdräkt med brynja och sköld. Det
syntes, att han fann behag i kvinnor, ty hela stugan var full av både
unga och gamla trälinnor, och en särskild bur på stolpar var uppförd åt
dem vid ena gavelväggen. Där knuffades de med varann för att få se på
den obekante ryttaren, som med sin järnhatt och sin stolsliknande sadel
föreföll dem underlig.
--Vem är den tjocke mannen? frågade de. Fettet hänger ut kring halsen på
honom i rynkiga påsar, och ändå är han fattigt klädd. Är det en
västgöte?
--Västgötarna ha långa näsor och smala händer, svarade bonden. Och de
kunna inte höra en silversked falla i golvet utan att kvickt sticka
fingrarna under bordet. Ve oss svear, som blivit så svaga, att vi nu
taga konungar från deras land!
--Och ni svear, sade Folke Filbyter, ni kunna inte höra en galt grymta
utan att genast ränna kniven i honom. Därpå känner man igen er. Jag
rider omkring och söker en försvunnen son, och jag är från mjölnarnas
och stigmännens bygd sunnanskogs. Där letade ni er ännu aldrig några
konungar.
--Hur skulle det sluta, om till och med östgötarna trodde sig goda nog
att bli konungar i Svitjod! En östgöte stannar alltid vid stugdörren för
att lukta, vad det är för bröd som bakas. Därpå känner man igen honom.
Nej, främling, er frukta vi inte. Var därför välkommen och låt oss hålla
frid!
Bonden var mest vän med den allra äldsta av kvinnorna, och då han hade
ansat sitt skägg med kammen, räckte han henne den. Fägnande sig åt hans
ståtlighet, stod hon bakom honom och kammade ut hans hår, som räckte
honom ända ned på ryggen.
--Skall du till Uppsala, ryttare, så få vi samma väg, sade han och såg
ut genom dörren.
Ringarna klingade i brynjan, och han nöp skämtsamt om kvinnans
skrynkliga haka.
--Men var äro barnen, du gamla? frågade han. De bruka ju den här dagen
annars hänga så nyfiket på tröskeln.
Hon gick omkring i det djupa enriset och bar långsamt undan tvättfatet
och hakade upp saxen och kammen på väggen. Sedan steg hon upp på en pall
och tog ned fem nackade och hårdfrusna hönor.
--Barnen hade fått annat att tänka på, men nu hör jag, att de komma,
svarade hon. Du sov tungt i natt och vaknade sent, och vi kvinnor
menade, att tids nog skulle du få harmen att höra en lögn. En stund
ville jag ju också på gammalt vis i ro få glädja mig åt din härlighet.
Här har du nu hönorna till skattegåva åt konung Inge. Få se om han
håller till godo därmed, men säg honom du, att det inte är ditt fel, att
du i år inte fått nog spannmål. Dålig skörd följer dålig konung.
En flock vettskrämda och stirrande barn kommo inspringande och klängde
sig om hans liv, under det att han höll på att binda fast hönorna vid
bältet.
--Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid
Uppsala hov!
Han sköt dem ifrån sig för att gå ut till Folke Filbyter.
--Vem har intalat er en sådan dårskap?
--Tingsmän, handlingsmän, alla, som fara förbi, berätta därom, och vill
du gå upp med oss på kullen, kan du själv se röken.
--Det är inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni få aldrig mer komma
till mig med en sådan lögn.
Han steg förtörnad ur stugan och begynte att gå bredvid den ridande.
--Låt mig få hålla vid din sadel, ryttare, så komma vi fortare framåt.
Vägen är lång och hal. Ett tomt munväder har skrämt barnen, och det är
ingenting att höra på. Vad skulle det bli av deras tro, om de märkte att
man lyssnade till sådant! Varken yxa eller eld biter på den lunden. Där
står det heliga trädet, som grönskar både vinter och vår och dricker med
sina rötter ur Mimers underjordiska källa. Du kan tro mig, främling,
ifall du inte själv förr varit här! På den tiden, när jag sprang omkring
liten och barfota som nu mina egna barn, var det trädet fullt av bleka
frukter. Det var människokroppar, som blottärnorna så länge sänkt och
tvättat i källan, att de till sist blivit alldeles vita och nästan
tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra trälar i konungens
ställe och blidkade därmed gudarna, ty deras är landet. På den tiden
gåvo de också rika skördar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg gå
till. Därför ha vi också stämt Inge att möta oss vid freyblotet och stå
till ansvar. Ryttare, du är gammal och färdas tungt och långsamt. Rid
fortare, fortare! Om jag håller om mitt svärd, kan jag springa. Skulle
lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sådant dåd våga ändå inte
de kristna. När den lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När
han blommade, var han vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden.
Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han sprang,
och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden.
De voro snart mitt ute på den rimmade heden. Från alla håll kommo
tingsklädda odalmän med höns och gäss, skinkor och fårkroppar, men de
sedvanliga fororna av spannmål syntes ingenting av. De ropade till
varann om vad de nyss under natten sett från sina gårdar, då eldskenet i
en blink hade stigit bakom kungshögarna. Nu lågo de största ättehögarna
som bergskullar långt borta på heden, och bredvid dem lyste morgonen på
det klippfasta gudahovet. Stenblocken i väggarna voro ömsom runda, ömsom
långa och alla av olika färg. Några blänkte svarta, än flera gröna, men
de största glindrade i rött liksom bestänkta med ett blod, som aldrig
kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och förbränd. Allt syntes
tydligt och väl redan på stort avstånd under den klara vinterhimmelen i
Göje månad.
--Mina egna ögon kunna inte ljuga, jämrade bonden och höll springande
ännu fastare i sadelgjorden. Jag måste tro det. Men drotthuset, det står
obränt. Där har du haft en god sömn, konung Inge. Och vår gärd skola vi
lägga vid porten, såsom det är landslag, men kom sedan ut, konung Inge.
I tre dygn ha vi bönder nu hållit vetslor för dig, och din hird lär nog
ha försökt att få se botten i mjödkaret. Men i dag är det du, som får
släppa till--i nödfall skinnet. Kom ut på tingshögen, konung Inge, innan
blotet begynner. Där skall du få höra bondelåt!
På tingshögen stod redan konungens stol på en matta, och en vid rundel
omkring högen var hägnad med hasselstavar och blå band. Böndernas
förtroendemän stodo närmast högen, bakom dem två män och bakom dem tre,
och så fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare förde sitt
tecken på en stång. Nedanför denna var en pall, från vilken ropmännen
skulle upprepa vad som sades på högen, så att det kunde höras även av de
allra bortersta. Oupphörligt växte mängden med huvud vid huvud. Nyss
voro de knappt mer än några tjugutal, men hastigt blevo de att räkna i
tusenden. Också på de andra högarna stodo männen tätt som buskar i
enskog. Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Bönderna från
Tiundaland kommo tågande över sandåsen i fylke med lagmannen i spetsen.
Sedan de alla hade nedlagt sina skattegåvor framför drotthuset, bröto de
sig in i folkförsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp på högen
ovanför alla andra.
En särskild inhägnad var uppsatt för främlingarna och sändemännen från
avlägsnare bygder, och där steg Folke Filbyter av hästen. Trälen måste
hjälpa honom, ty han var lutad och trött, och likt många av de äldsta
satte han sig på marken.
Trälen ledde bort hästen till den långa bom, där de ridande hade att
binda sina gångare. Marknadsbodarna utmed tingsvägen voro ännu stängda
och lekplatserna stodo tomma. Ej heller syntes några kvinnor eller barn,
och fast så många människor voro samlade, hördes tydligt hela tiden
blotprästernas sång inne från gudahovet.
Medan skaran från Tiundaland ännu höll på att ordna sig, uppsteg Inges
jarl till kungsstolen, följd av sitt husfolk.
Nog bar han ännu samma släta kåpa som i Ulv Ulvssons gård och blåsten
kastade omkring det rödaktiga håret på sidorna om huvan, men hans uppsyn
var trygg och utan svårmod. Trött på allriksgatans gästabud och
vapenlekar, stod han åter inför faran, full av verksamhet. Arbete,
arbete dag och natt, det var hans lust och hälsa och hans enda begär,
och det tryckte sin prägel på hans minsta rörelser. Bredvid sig på
bänken hade han en trälåda med pergamentrullar och runkavlar, och han
var helt och hållet upptagen av att granska dem. Han vecklade ut
pergamenten, genomögnade dem och ritade här och var med nageln ett märke
i kanten för att, om det gällde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla
raden. Det var honom påtagligen likgiltigt, om han hade åskådare eller
ej, om det stod fem tusen människor omkring honom eller bara fem. Hans
sätt var varken högmodigt eller förläget, och fullständigt hängiven sina
ämbetsåligganden tycktes han icke ens märka folkets hotfulla tystnad.
Väckt av sin galande hane till bönestunderna vid midnatt och vid dagens
ingång, hade konung Inge sedan fallit i djup sömn. Gång på gång bultade
skosvennen på sänggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingskläder och
lade dem över täcket. Hon böjde sig leende och tog honom i håret och
ruskade på hans huvud.
--Inge, Inge, vakna! sade hon, då hon såg, hur blytungt ögonlocken ändå
förblevo slutna.
--Är det redan bönetid igen? frågade konungen.
--Nej, du är i Uppsala, Inge, och där sjungas inga mässor, men allmogen
står färdig och väntar på dig.
--Jag drömde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke
var något annat för honom än en tjänande väninna. Det går långsamt att
glömma henne.
--När du i natt hade gått till sömns, drucko de yngsta av prästerna och
flera av dina andra män hennes gravöl. De kallade det så. Liksom i en
vild dröm ryckte de slutligen facklorna från väggarna och rusade ut i
offerlunden. Där satte de eld på de höga, hemska urträden, som ännu till
stor del voro fulla med benrangel efter upphängda djurkroppar.
--Och jarlen?
--Han låg i sin bädd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och
tunn ut, din jarl, men hans magerhet tör vara av den sorten, som slår om
till fetma, när han en gång till sist blir mäktig och själamätt.
--En starkare och ärligare vilja har aldrig tjänat mig.
--Det märkes, att det bara är i sömnen, som du minns min syster.
--Ja, det är mest i sömnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.
Han skyndade att kläda sig. Svennerna drogo skinnrutan från vindögat,
och en iskall och solig morgonluft dansade in över den nyss tända
brasan. Han hackade tänder, där han stod på björnfällen, och svennerna
satte på honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av
samma blå silke som hans mantel.
--Vad jag ämnar säga bönderna, det upprepade jag för er alla redan i
natt, och det blir stränga ord. I dag skall jag visa dem, att de ställt
ett lejon på sina egna hjässor.
Han andades i de bredfingrade handskarna för att få dem varma, innan han
drog dem på sig, och gick sedan raskt till dörren.
Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande på en vit
häst mellan de uppradade skattegåvorna. Han förde det uddvassa och långa
svärdet bart, och det blixtrade som en eldstråle. Bakom honom följde
alla hans hirdmän, ländemän, huspräster, svenner och gäster. Det var ett
tåg, som räckte från drotthuset och ända fram till högarna. Men han
ryggade till, när han framför sig såg så många fler bönder än någonsin
förr vid ett freyblot. I stridstumlet inför Magnus Barfots norska
bågskyttar hade han aldrig känt någon fruktan, men de stillastående och
ondskefulla bondeögonen, tvungo honom att se ned till hästens hovar
liksom för att noga styra dem över stenflisorna på vägen.
--Kan Inges häst snubbla? frågade en bonde med elak stämma.
Inge kände, att det var en dålig början, och han försökte att i minnet
genomgå de stolta ord, som han ämnade tala från högen. Väl fyra eller
sex gånger hade han kvällen förut uppräknat för hirden vad han skulle
säga, men nu mindes han ingenting annat än ett löfte att tala länge och
befallande. Nästan omedvetet gav han hästen en stöt med sporren och red
i vild fart uppför högen.
Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och
hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svåger, fyllde honom
hornet. Men när han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det söta
mjödet, så att han knappt kunde taga mer än två klunkar. Kritvit satte
han sig på stolen. Han förstod att det var lika meningslöst för honom
att komma med maktspråk som för en skeppsbruten att hota stormvågorna.
Väl var han konungen, men framför honom stod konungens herre: ett folk i
vapen.