Deras jämna och tunga fotsteg på den frusna marken hördes vida omkring,
och fast de hade gått ända från Lödöse på den västra kusten, tycktes
deras brådska och otålighet växa med vart andedrag. Det var de båda
Folkesönerna, och ännu buro de sina präktiga väringekläder. Redan vid
landstigningen hade de med ett språng skyndat upp på bryggan och sedan
genast begivit sig i väg. Deras åstundan var att genskjuta Inge på hans
allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den övriga skaran
ens hunnit att vila ut i Lödöse och draga upp sina skepp. De gingo
tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och förväntningar.
Hovslag dundrade plötsligt långt borta i hällarna. I förstone lät det
som när en lössluppen häst med hejdlösa språng kastar sig fram över
stubbar och stenar. Småningom kom trampet allt närmre och närmre genom
skogen och följde tydligen den tämligen öppna och raka stigen. Pinglet
av sådana små kläppar och kulor, som allmänt brukades på betsel, väckte
hos de båda vandrarna en förmodan, att det också möjligen fanns en hand
med, som höll i tygeln. De båda männen drogo därför sina svärd, och
Hallsten, som aldrig ville gå miste om en fara, ställde sig med fötterna
brett i sär mitt på stigen.
Ingemund sköt honom åt sidan.
--Du har elddonen, sade han. Jag skall nog sörja för det övriga.
Hallsten fick nätt och jämnt tid att taga fram det fnöske, som han bar
hos sig i en hopvaxad valnöt. Det hade tagit fukt från hans egen
kroppsvärme, och han måste slå sju eller åtta gånger med flintan, innan
han fick eld. Då var hästen redan alldeles över dem och reste sig,
tvärstannande, på bakbenen, ty han såg dem i mörkret. Ingemund skymtade
ett ögonblick det frustande, svarta huvudet mot stjärnorna och lyckades
att få fast i tygeln.
--Vad vilja ni mig? frågade en klangfull kvinnoröst. Äro ni också Inges
karlar?
--Inges karlar? Är då han så nära? sade Ingemund. Nej, ännu äro vi inte
hans män, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varför så brått,
valkyria?
--Därom behöver jag inte lämna dig några upplysningar.
--Män, som gå ensamma i skogen, bli till sist nyfikna på vad som händer
i världen. Varifrån kommer du?
Hallsten fick nu vaxveken tänd, och i en blink urskilde bröderna två
tjocka hårflätor och en blå kjortel, som snävade om knät, ty kvinnan
satt gränsle över hästen. Av ansiktet sågo de däremot icke mycket, ty
hon började genast att hugga Ingemund över armen med en liten yxa, och
vart nytt hugg skuggade över huvudet. Yxan bet ej på brynjetyget, men
uppretad av smärtan, som slagen vållade, lyfte han sitt svärd till
motvärn. Vid nästa hugg sprang det i bitar, så att bara de vassa
träflisorna sutto kvar i skaftet. Storligen förundrad upphörde hon
genast med sin strid, men veken brann då ut och Hallsten hade ingen
annan med sig.
--De hade rätt där hemma, utbrast hon, då de ibland brydde mig för att
jag visste så litet om, hur det tillgår ute bland främmande människor.
Nog har jag förnummit, att järnklädda kämpar kunnat giva sig till att
överfalla en kvinna, men att de fäkta med träsvärd, det har jag ännu
aldrig hört.
--Jag hoppas också att snart inte längre behöva ett så skört och
ofarligt vapen, svarade Ingemund och kastade ifrån sig det tomma fästet.
Är det långt till Ulv Ulvssons gård?
--Till Ulv Ulvssons gård? Därifrån kommer jag, men jag vet knappt rätt,
om den längre är hans, så överfull är den i natt av hirdfolk och
svenner.
--Därför att de äro så många, har du flytt?
--Nej, inte därför, men därför att konung Inge är med.
--Där konungen sitter, där bör vara trygghet.
--Vet du då inte, att Inge är den farligaste kvinnokarlen i hela landet?
--Du är rädd, att han skall röva dig med sig.
--Nej, Inge bortför inga kvinnor. Det behöver inte konung Inge. Han
rövar dem med sina ögon och med fagert tal.
--Och dig frestade han?
--Inte det, inte det, men han lät jarlen leda bort min far, jag vet inte
vart. Jarlen, som är grym och hård, ville tvinga honom att taga
kristnan, och då han vägrade, blev han bortledd. Inge satt i högsätet
och rodnade och teg--och därför vill jag inte längre visa honom vanlig
hövisk gästfrihet.
--Du kunde ha stannat och vänt honom ryggen.
--Det säger du, som aldrig har mött honom. Ingen vänder ryggen åt honom.
Att visa honom ett ovänligt ansikte, det är en svår konst, och därför
satte jag mig på hästen och flydde. Han är så modig, så glad, så
strålande i högsätet som Tor själv, och hans handslag är så gott. Det
finns många ordstäv om honom, men det allmännaste är detta: När Inge
skrattar ler hela jorden med honom.
Hallsten gick nu också fram till hästen.
--Din far, det är då Ulv Ulvsson? frågade han, men rösten stockade sig i
strupen, så att hon med nöd förstod honom.
--Visst är jag hans dotter.
--Du behöver inte frukta redliga män. Vi äro inga fiender och stå
färdiga att hjälpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina
egna bröder.
--Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade
några fiender annat än på Folketuna.
--Menar du Folke Filbyter och hans söner?
--Vilka annars?
Bröderna stodo tysta i mörkret och Ingemund släppte tygeln. Slutligen
sade han:
--Vi trodde, att Holmdis skulle gömma vänliga tankar för Folkesönerna.
--Jag heter Ulva. Hur långt ifrån äro ni, som inte ha hört om Holmdis?
Min stackars syster blev bortsläpad till Folketuna med våld, och när hon
hade fött Ingevald en son, dog hon och blev satt i hög.
Då de icke svarade henne något, frågade hon:
--Ha ni nu stigit åt sidan, så att jag kan rida vidare, efter ni blivit
så tysta? Jag ser varken er eller stigen i mörkret, men hästen hittar.
--Vi lämna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnära
dig i något nattbol ute i skogen? Bättre är det, att vi vända din häst
och följa dig tillbaka till ditt hem, där du har ditt sovställe och dina
trälinnor. Nyss kände du dig hjälplös och utan manligt skydd i ditt eget
hem, men nu har du träffat vänner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka
över dig, och du behöver inte mer gå fram inför Inge. Men spörj oss inte
vilka vi äro och varför vi tiga och ha så litet att säga. Vi äro bara
två hemkomna väringar, som äro nyfikna att få veta om allt, som hänt
under deras långa frånvaro, men som bli främmande och stumma, när de
fått sin lystnad mättad.
Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:
--Min far och de försiktigare grannbönderna hade gjort i ordning en stor
vetsla åt Inge, då budkavle kom om hans färd. I början gick också allt
lustigt till, och fast vi voro oroliga, försökte var och en att visa sig
lugn. Men slutligen stego husprästerna fram och predikade, och jarlen
uppmanade sedan alla som voro närvarande att avsvärja de gamla gudarna.
Då flydde genast grannbönderna, och far stannade ensam kvar och talade
om Oden. Det var det, som vållade hans ofärd. Det lät så underligt
avlägset som från en bergshåla långt borta, och jag gömde mig bakom
väggbonaden. Där stod jag och grät. Jag såg honom inte, när de ledde
bort honom, men sedan sprang jag ut.
--Och nu råda vi dig uppriktigt att vända tillbaka.
--Vilka ni än må vara, märker jag nog, att jag haft lyckan att träffa
välmenande människor. Ja, vart skulle jag ta vägen i skogen? Däri ha ni
kanske rätt. Jag är heller inte så modig, som jag låtsades nyss i min
förskräckelse, men jag tänker alltid på min syster och hur hon skulle ha
gjort. Och henne försöker jag att likna.
--Hon skulle inte ha flytt för Inge.
--Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag tänka det? Nu sade du
något, som tvingar mig att vända.
Hon vände själv hästen och de följde bakom henne på stigen. Ibland kommo
de så nära inpå länden, att de stötte mot den med axeln, men andra
stunder växte avståndet. En gång, då det blev större än förut, sade
Ingemund sakta:
--Där nere åt slättsidan en timme härifrån ligger Folketuna, Hallsten.
När tror du, att vi komma att gå den vägen?
--Aldrig, aldrig.
--Det är också min tro. Där må han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan
vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam för sitt eget
husfolk. Den enda barmhärtighet vi kunna visa, det är att försöka glömma
honom. Vår härkomst är inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge frågvis,
så hav munläsa!
--Så långt framåt kan jag nu inte tänka.
--Och för mig är det tvärtom just framåt, som tankarna rusa på. Holmdis
var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi någonsin
betydde något för henne! Allvaret kom sedan, men det var något annat.
Allvaret, det var vår tävlan om vem av oss, som skulle vara man att
knyta en förbindelse med Ulvungarnas ansedda släkt. Och aldrig har jag
bättre än nu förstått, hur väl vi behövt ett sådant gifte. Jag fruktar,
att det, som till sist grämer mig mest, är att tillfället glidit oss ur
händerna... fast nog minns också jag med ömsint vemod den lilla mön, som
vi lekte med i skogen. Ära, ära, det är ändå en rätt lösen för två
väringar som äro på vandring till konungens hird.
--Din sorg är så olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan
talades de icke vid under hela vägen.
12.
Inge satt i Ulv Ulvssons högsäte, ungdomlig, skägglös, glittrande av
hjärtats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av
silver och den fagerblå skjortan överströdd med silverhökar, som hade
vingarna utspärrade. Han höll en stor samdricka med män och kvinnor, och
ibland böjde han sig framåt som ett ungt lejon, färdigt att när som
helst taga språng.
På sin allriksgata förde han med sig en hane i en guldbelagd bur och två
kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphängd framför
lucksängen, så att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle
väcka honom till de föreskrivna bönetiderna, ty han var en väldig
jägare, som kom hem trött om kvällarna, men han var icke mindre ivrig i
andakt och bön. Julia var hans käresta och Julitta hennes syster. Till
sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager,
men hon följde beständigt med av hängivenhet och beundran för den äldre
systern för att betjäna och förströ henne som en frivillig trälinna. Hon
var så ordsnäll och glad, att hon roade och underhöll både konungen och
de andra med sina infall. Också stod hon nu vid bordsänden med
armbågarna i sidorna och händerna öppna och berättade. Alldeles höljd av
smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm över sin axel och
lekte med hans fingrar. Eller också drack hon tvemännings med honom ur
hornet. Det var ett ganska märkeligt horn, som Inge hade fått i vängåva
av sin jarl. Det stod på ulvtassar av järn och var ristat med många
runor, och det sades, att det fordom hade tillhört dvärgarna. Inge
trodde, att det gav tur på jakt, och Julia, att det skänkte lycka i
kärlek.
Jarlen återkom nu från skogen, och på ärmen av den svarta kåpan låg ännu
litet gles snö, som fallit från grenarna. Han höll ut händerna framför
sig, så att alla, som stodo i dörren, måste vika åt sidan och lämna rum.
Hans män gingo också in med honom och satte alla sina ljus på stakar och
bordshörn, så att hela salen började glimma.
--Vän och jarl, började Inge. Du ser dyster och plågad ut. Du kommer att
bli glad igen, när du får höra en mässa.
--Jag har haft ett tungt värv i afton, svarade han torrt, och alla de
yngsta prästtjänarna, som brukade passa upp vid altaret med rökelsekaren
och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande.
Vad jag hade att utföra i skogen är fullbragt. Må nu de män av ditt
följe, som varit utskickade åt andra håll, berätta sitt.
Hirdmännen, som också voro klädda i silverbrynjor och blå skjortor,
började röra på sig utefter bänkarna, och en av dem reste sig.
--Mycket har inte hänt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att
förmäla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som låg framstupa och stel
över en skål med vatten och en uppsprättad snok. Hon hade sådana
kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bönderna sade, att hon hette
Jorgrimmes dotter och att hon försökt att öva sejd mot dig, konung Inge.
Men tydligen hade sejden gått tillbaka och dödslagit henne själv. Jag
betraktade henne en stund och mindes ordstävet: Den häst, som Inge
rider, kan inte snubbla.
--Det hade varit bättre om hon levat och blivit förd hit, så hade hon
kunnat spå oss segerlycka, ropade Julia och släppte konungens fingrar.
Hela hirden stämde in med skallande ja-rop och viftade med
ringhandskarna åt Julia.
En ung djäkne reste sig från den bortersta bänken.
--Hirden är dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju också i
vapenlekarna eller övningarna till häst, och gäller det fara, står du
bland männen med spjut i handen. Det är svårt att göra sig hörd, när du
nyss har talat.
--Ämnar du hålla en av jarlens vanliga botpredikningar över mina synder?
frågade hon isande lugnt.
--Kanske borde jag det, ty hölle du inte mot jarlen, hade vi längesedan
förgjort både Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspräster veta
nog, att du hemligt är den gamla läran mer tillgiven än drottningen, som
sitter hemma i Skara.
Inge rynkade pannan.
--Blev du befalld att räkna upp jarlens vänner eller fiender? sade han.
Den unge prästen skälvde till och böjde huvudet.
--Herre, det är inte för att strida med din kvinna, som jag reste mig,
utan för att lyda vår avhållne jarl och berätta, vad som tilldragit sig.
Men fullt hjärta skummar lätt över. Vill du höra mig, skall jag nu
likväl försöka att samla mina tankar. Jag följde några av hirdmännen
till en gård, som heter Folketuna. Alla där hade gjort förbund med Älg
Klubbehövding och hans stigmän och befäst sig så starkt på en kulle, att
de voro oåtkomliga. I stugan fann jag ingenting annat än en gammal
ihjälsvulten gubbe, som låg fastkedjad i väggen med en kalvklove.
--Låg han fastkedjad? frågade jarlen.
--Som jag säger, han låg i kedjor. Men en besynnerlig man måste det ha
varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar på
väggen. Orden lutade och pekade så snett och vint som ritade av en
blind. Särskilt rosade han sig lycklig, därför att han fått lära, att
allt mänskligt stod på huvudet, att allt på jorden var upp- och nedvänt.
Han slutade sina anteckningar med en bön till Gud, att det alltid måtte
förbli så--för människornas storhets skull.
--För människornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den
mannen visste, vad han skrev.
--Du är svårmodig i dag, jarl, sade Inge.
--Vad värde skulle jag nyss ha tillmätt Ulv Ulvssons ståndaktighet, om
han lidit rättvist eller väntat, att rättvisa människor snart skulle
stiga fram och hjälpa och tacka honom!
--Ångrar du din stränghet?
--Jag kan inte ångra den, men jag är tung till sinnes. Det blir bättre,
när jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag längtar till min trånga
cell på kungsgården. Det sorglösa livet här gör mig otålig--och ännu är
du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.
--Jarl, vi måste dricka tvemännings, utbrast Julia med bitter glättighet
och läppjade på hornet för att sedan räcka honom det.
--Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett så starkt kryddat mjöd
bekommer mig.
Han såg sig omkring för att länka samtalet vid något annat.
--Jag ser två vapenklädda och obekanta män i dörren. Vem har bjudit er
att komma?
De tillfrågade stego käckt på, fast hälsningen icke tycktes dem
synnerligen vänlig.
--Vi komma inte för att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick
genast uppror och trots i hjärtat. En tignarman i prästkåpa som du är
inte mycket efter vårt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.
--Det är gott och väl, men sådana friare löpa här var stund. Så fruktad
och älskad har redan min herre blivit, att det knappt lär finnas en man
i hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i
hans husfölje. Han är den uppgående solen. Han är lejonet, som går fram
över våra hjässor. En sådan årsväxt, som under den sista sommaren, hade
vi aldrig i mannaminne. Känna ni ordstävet: När Inge skänker Kristus ett
pund vax, ger Frey bonden fulla ax.
--Vi ha förnummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha
uppsökt en annan herre.
--Det är väl sagt, det är frimodigt sagt! ropade Julia och sträckte sig
fram över hornet.
Då ropade hela hirden:
--Hell dig, segerkonung, skördekonung, lyckokonung!
Genast blev fullet inburet tre gånger, och sedan minnena druckits för
Kristus och hans moder, tömdes hornet för Inge.
Jarlen märkte, att han fått nya fiender i de båda männen, och då det
första sorlet lagt sig, sade han till dem:
--Hirden är inte längre en hop av vilda slagskämpar som förr. Jag vill
göra den till ett brödraskap av kungsmän och ädla rådgivare. Därvidlag
har jag Inges bifall.
--Det kan inte ändra vår önskan.
--Men er frejd, er börd? ropade jarlen med skärpt röst. Konungen är noga
med sådant.
--Det är du, jarl, som är sträng med börden och vill lära Inge att också
vara det, svarade Julia storleende. Präktigare kläder och rustningar än
dessa båda mäns har ingen av dina egna förfäder burit. Se, två tjocka
guldringar har den ena på bältet!
--Vi heta Ingemund och Hallsten, sade Hallsten, ty det var han, som hela
tiden hade talat. Vår far var en rik odalman, och vi mena, att mer
behöver du inte veta, Inge. Vi äro väringar, som fått lära utländsk sed
och kunna giva dig många nya råd. Vi ha egna rustningar, och dessutom ha
vi med oss många pärlor och stenar till sadel och remtyg. Jag har också
i mantelsäcken flera små blåsor med den röda färg, som grekerna lägga på
sina hästars hovar och som är fägnesam för ögat. Och gäller det, offra
vi livet för dig, Inge!
--Mig är det ganska likgiltigt om du vill giva dem hirdvist, Inge, sade
jarlen. Men hirden är längesedan övertalig. Och du har femton svenner,
som bära dina facklor, och tjugu, som betjäna dig vid bordet och sängen.
Det är svårt att hitta sovställen åt så många.
--Alla vilja följa mig, det är hemligheten, svarade Inge. Och jag vill
ha övertaligt följe.
I detsamma gol hanen till midnatt. Borden blevo hastigt avröjda och
hornen togos bort. I stället buro husprästerna in ett altare. Runt om
satte de alla de brinnande ljusen. Rökelsekaren svängde, och bönerna och
sångerna begynte. Julia stod kvar i högsätet och plockade på sina
söljor, men framför altaret knäböjde Inge, den storväxte och höftbrede.
Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesönerna.
--Det är inte så mycket honom själv, som jag fruktar, viskade hon. Det
är hans många ljus och den blida sången, som göra mig vek i hjärtat.
Och ännu vet jag ingenting om, vart de förde min far!
Inge märkte henne och ropade:
--Ulva, min syster, kom hit in och lär dig att bedja med oss, ty
förvisso är du en av de kallade.
Då han såg, att hon ändå drog sig undan och försvann ute i mörkret,
skakade han leende på huvudet och föll strax in i sången igen.
Folkesönerna hade dock hunnit att en stund betrakta henne, medan hon
stod kvar bredvid dem i det klara ljusskenet.
--Hon är något lik Holmdis, fast hon inte har samma hårda ögon, sade
Hallsten. Man känner igen Ulvungarna på den raka ryggen. Nyss ute i
mörkret, när jag hörde hennes nästan barnsliga svar, föreföll hon mig
helt ung. Först då hon kom fram i ljusskenet, såg jag att hon inte
längre var det. Det är tydligt, att hon har levat här med sin far
alldeles avstängd från andra människor. Under alla omständigheter är hon
Holmdis' syster. Därför kan hon förlita sig på oss, och du skall sedan
gå till henne, Ingemund, och tala med henne. Jag är för bedrövad, och
det kostade mig stor möda att nyss slå bort alla sorger.
När den sista sången var sjungen, påtog Inge en hjälm med upprätta
hökvingar och satte sig på en stol framför altaret. Omkring honom stod
hela hirden. Det var unga och mannavulna kämpar, lystnare att falla med
ära än att leva och vana vid det milda suset av medgångens
sommarvindar.
--Vi äro ännu heta och yra i huvudet efter mjödet, sade han, men jag
frågar er: bifalla ni, att de båda främlingarna upptagas i ert
brödraskap, bara därför att de äro orädda och tro på lyckan?
--När fick du någonsin ett nej, Inge? svarade hirden.
Folkesönerna gingo då fram och knäböjde för honom. Han gav dem var sitt
svärd med silverfäste, och vardera svärdet fick ett särskilt namn. Sedan
sjöngo prästerna välsignelsen över de nya hirdmännen, och med fingrarna
på svärdskorset svuro de att följa konungen i liv och död.
--Blir du fördriven från makten, lovade Ingemund, skola vi aldrig
fullmätta resa oss från ett bord, aldrig fullsövda från en bädd, innan
vi åter fått höja dig på sköldarna.
Inge omfamnade och kysste dem och befallde att ljusen skulle släckas.
--Vem var det, som suckade så djupt? frågade han plötsligt. Nej, vänta
med att blåsa ut ljusen! Jag hörde, att det var någon, som suckade.
--Det är inte bruk att sucka i konung Inges sal, svarade en röst
nedifrån dörren.
--Är det du, svåger? Det var en förnäm och sällsynt gäst. Jag har ju
inte sett dig sedan vid kungavalet, och då var det nära, att du talat
mig från både stol och rike. Det var din rättighet då, Sven, och jag är
dig inte gramse. Hade inte jarlen visat fram de tunga kornaxen från
Västergötland, där man offrar åt Kristus, så vet jag knappt, var jag
sutte nu. När kom du till gården?
--Nyss under din mässa.
--Var det du, som suckade? Varför står du så ensam nere vid dörren?
--Jag väntar.
--Mina sändemän träffade dig då på havet, och du följde dem?
--Mitt folk följde dem, och när folket går, får hövdingen gå bakefter.
--Ännu har jag icke träffat ditt folk.
--Jag ser, att mina två bästa män redan hunnit före mig hit, fast de
färdats till fots och jag till häst. Så brått hade de, och det är gott
och hårt väglag. Det är ont om snö på vägarna i år. Har du tänkt på
skörden, Inge?
--Det finns ett ordstäv, Sven: När Inge går på jakt, får bonden kornet
lagt--och därmed mena de, att då faller inte något regn.
--Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det
får snöga. Det behövs mycket, mycket snö. Det behövs snö, som tyr en
reslig man som du ända till midjan. Det behövs hela drivor av snö...
annars blir det missväxt.
--Jag minns från gammalt, Sven, att du är en klen spåman. Men var
välkommen i mitt följe, och sök dig nu ett varmt och mjukt sovställe.
--Du skall akta dig för din jarl, Inge. Din kvinna har rätt.
--Som du ser, står han här bredvid mig och hör själv vart ord.
--Och därför upprepar jag ännu en gång: du skall akta dig för din jarl.
Han har förbjudit bönderna att äta hästkött. Vad skola de då leva på?
Det hästköttet kan bli dig en dyr stek.
--Så är det, mumlade Julia.
Vänlig och blid som en stark och segersäll man räckte Inge båda sina
händer åt dem, som stodo närmast, utan att varken hota eller tvista. Det
var hela hans svar. Sedan begynte han att kasta av sig kläder och
brynja.
--Glöm inte min jaktkost, Julia, sade han. I morgon stiger jag upp
tidigt. Ett kluvet bröd med lingon är det bästa jag vet.
--De sötade lingonen stå i skämman, svarade hon. Jag skall i god tid gå
ut i stallet och stoppa brödet i din sadelpåse, alldeles som jag gjorde
i dag.
Inge föraktade att omgiva sig med nattvakt. Till och med i härnad sov
han framför fienden med öppen dörr. Hirdmännen begåvo sig därför
småningom ut och uppletade sina sovställen på skullar och loft. De
yngsta prästerna och prästtjänarna följde jarlen genom mörkret och
omringade honom hövligt viskande, men han sköt dem ifrån sig.
--Nej, nej, sade han, jag vill inte höra därom. Jag ligger redan på
loftet och sover. Min hand får inte vara med om något sådant, jag är
inte bara Inges tignarman utan också hans vän, och han har gjort allt
för mig, tagit mig upp ur intet och rustat mig med sitt svärd.
Hans steg dogo bort på den isfrusna gårdsvallen och det blev rykigt och
mörkt i salen, ty svennerna spottade på fingrarna och nöpo om
ljuslågorna. För att få något lyse, plockade de ned de utbrända
facklorna från väggen och kastade dem på härden. Där flammade de upp för
en kort stund.
Julia och Julitta höllo på att bädda Ulv Ulvssons stora lucksäng med
åkläde och fällar. De viskade med varann och skrattade kvävt.
--Du skall inte lägga någon dyna på Inges sida, sade Julia. Han vill
ligga lågt. Jag är så sömnig. Om jag finge vrida nacken av hanen där i
buren tills i morgon!
--Jag tänker, att jarlen och husprästerna ändå hata dig tillräckligt
förut. De äro rädda för din makt över Inge. Men du kunde vara
försiktigare med jarlen.
--Utmanar han inte mig beständigt? Talar han inte jämt om börd? Men jag
har ingen börd. Och han själv?
Sven stod kvar i dörren och såg på stjärnorna. Han vände sig om och kom
fram till lucksängen. Han tog henne om armen och lyfte upp den.
--Vitt och lent skinn, sade han. Det höves Inges käresta. Men kan du
verkligen sova lugnt, Julia? Märker du inte, att i år äro stjärnorna
aldrig ulliga och mjuka? Det finns ingen snö i luften. Och de åkrar, som
blivit sådda, äro lika gröna som på hösten. Jag säger dig, det blir
barvinter.