de andra hade full sysselsättning med att ösa. Först upp mot England
fingo de i sikte en flotta på bortåt fyrtio snäckor. Ett skepp var
större än de övriga och hade guldbelagda svirar. Både det gapande
drakhuvudet och stjärten voro klädda med glänsande fjäll. I lyftningen
stod en bredaxlad man med hövdingens märke. Det var fäst på en stång som
andra hövdingamärken, men det var varken av guld eller silver eller trä
eller tyg utan av smitt och vridet järn. Det föreställde en ringlad orm,
som lyfte huvudet mot en stjärna. Väringarna anade, att det föreställde
vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.
För att giva sig till känna stämde de upp en sång på götamål. Genast
fingo de svar på sveamål och norskt mål och togo då ned seglet och rodde
in mellan snäckorna. Där blevo de väl mottagna och fingo blodgräddat
bröd och många andra nordiska rätter, som de i åratal längtat efter.
Sedan följde de Sven och vunno både ära och byte, och Ingemund och
Hallsten räknades snart till de mest berömda bland hans män.
Slutligen hände det, att flottan en hel vecka låg och väntade på lugnare
väder för att hålla ting på öppna havet. Under hela tiden kunde männen
på de olika skeppen icke meddela sig med varann annat än då och då med
ett rop eller genom att svänga en fackla. Men en röd mantel, som hissats
på hövdingaskeppet, sade dem, att ting förestod och att de icke
onödigtvis fingo släppa varann ur sikte. De kände sig därför hungriga
efter nyheter och blevo storglada, när äntligen en morgon grydde med
vindstilla. Skeppstjällen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio
snäckorna roddes fram till hövdingaskeppet och lades i ring utanför
ring, de största och praktfullaste innerst och de mindre ytterst.
Landgångar blevo sedan fasthakade mellan relingarna, så att männen kunde
besöka varandra och komma och gå som på broar i en flytande stad. Så
fort allting var i ordning, tvådde de ansikte och armar och påtogo full
härbonad som före en drabbning. De, som ännu icke hade blankat hjälmar
och brynjetyg, skyndade sig att feja och gnida. Där var mycket skämt och
talande, och hela det oändliga havet låg spegelblankt utan land.
Sven, som var en gammal och oglad hövding, hade redan tidigt stigit upp
i lyftningen. Det var hans vana att stå där och se på molnbildningarna,
som skildrade upp och försvunno och beständigt ändrade skapnad. Hans
gråstänkta skägg bestod av en otalig mängd små runda tilltryckta lockar,
och sådant var också hans hår. Barhuvad som han stod, liknade det en
tätt om hjässan neddragen mössa av något isgrått och knollrigt skinn.
Pannan sköt kullrig fram över de små och djupt liggande ögonen, men hela
nedre delen av ansiktet var intryckt och näsan liten och rak.
Svårmodigare drömmareögon hade aldrig sett bort över den soliga
vattenytan. De voro både grå och svarta och blåskiftande som järn. På
samma sätt var det också med den urblekta mantel, som han bar över
brynjan, ty några kallade den grå och några svart. Däremot voro hans
ansikte och hans smala frostbitna armar starkt rödletta, som hade hans
hud småningom fått den färgen genom att under åratal badas av havets
sälta.
Skyarna kommo över himlen som små lamm och rullade ihop sin massa till
höga berg och till gudar och till flytande världar med träd och städer.
När han en stund hade betraktat deras lek, knep han hårt ihop ögonlocken
och stod och tuggade med läpparna.
--Varför kommer aldrig Hallsten Folkesson? frågade han Ingemund, som var
honom närmast.
--Sannerligen, hövding, därom må jag spörja som du, svarade han kärvt,
och munskägget borstade sig spotskt uppåt. Men vill du svara mig på en
annan fråga, så säg mig, vad du ser för underligt i skyarna?
--Jag står och väntar, sade Sven. Jag står och väntar på mina öden, och
öden likna skyarnas oberäkneliga bilder. Det är slumpen, som bestämmer
över våra möten med människor, över kärlek och vänskap, över olycka och
fiendskap. Till och med gudarna måste böja sig under ödesdiserna. Mycket
har jag lärt, och jag är viss om alltings snabba föränderlighet. Jag har
slutat att spå och hoppas. Jag väntar.
--Varför frågar du då om min broder?
--Därför att folket vill börja tinget.
--Som jag redan förut har sagt dig, hövding, bad Hallsten mig att ensam
få låna vårt skepp för två dygn, men något skäl kunde jag inte förmå
honom att nämna. Jag gick då ombord hos dig och såg, att han styrde i
riktning mot Orkenöarna. Han visste mer än väl, att vi bara väntade på
bättre väder för att hålla ting, och med hjälp av sina femton par åror
borde han, trots vindstillan, kunna hålla sitt ord. Jag ångrar, att jag
gav efter för hans begäran, ty obetänksam som han är, behöver han en
lugn rådgivare i sin närhet. Men däråt är nu ingenting att göra, och vi
få hålla ting honom förutan.
--Honom förutan! Nej, Ingemund. Han är en av våra yppersta, fast han
tagit kristnan som du och många andra. Jag har ju med mig både vildmän
från Hålogaland och kristna från Trondalagen och daner och götar.--Och
med ett vänligt men bittert småleende klappade han Ingemund på skuldran
och tillfogade:--De, som vilja uppåt mot ära och makt, veta nog vad de
böra i en tid, då alla konungar låta döpa sig.
--Det finns något, som heter tro, hövding.
--Inte för unga människor med så otålig hjärtklappning som ni båda. För
er är världen ännu så länge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni
äro yra och upptagna av er själva och ha hårdare pannor än bockar. Vad
bekymrar det er i dag, om slutligen dödsguden är den enögde asafadren
eller en annan? Vad gör det er, om det är den långbente Höner med sina
storkar, som springer omkring och lägger in spenbarnen i stugorna, eller
om det är Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland
ens själva, när ni buga som djupast, om det är Tors eller Kristus' märke
ni teckna över hjärtat? Gudarna äro till för oss gamla, och jag fröjdar
mig åt er unga hälsa. I mannaminne har ingen så stor vikingaflotta som
min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig
träff var det för er att få vara med. Ni ha tur, Folkesöner, och ni
komma att gå långt... om ni inte dräpa varann.
--Du menar något med de sista orden.
--Annars skulle jag väl inte ha uttalat dem.
--Du menar mer, än du säger.
--Kanske. Jag har kommit en hemlighet på spåren.
Han satte sig ned på bänken, men folket var otåligt och gjorde buller.
--När som helst kan det blåsa upp igen, knotade några. Det höves inte
att vänta på en så ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmän
till dig, och vi vilja höra, vad de ha att förkunna.
--Varför dröjer Hallsten? frågade Sven och vände sig åter till Ingemund.
--Ja, svare den, som kan.
--Och om jag kan det bättre än du, Ingemund?
--Då kommer jag ändå i det längsta att tvivla.
--Ändå vet du, att Hallsten om kvällarna brukade sitta hos mig i
skeppstjället. Det har fördrivit tiden för mig att höra på honom. Jag
har redan så vant mig vid hans sällskap, att jag nu saknar honom, då han
är borta.
--Och vad har han då haft att förråda?
--Litet nog, om du så vill, och ändå ganska mycket för en gammal man,
som själv bara har ett svärd till sovkamrat.
En glimt av oro lyste upp Ingemunds ögon.
--Har han talat om hemmet?
--Om er far har han inte sagt mycket.
Ingemund blev lugnare.
--Vår far är en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.
--Fägnar mig, fägnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer
skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era
lekar och tidsfördriv i barndomen. Var det inte så att ni, fadern
ovetande, stundom smögo er långt bort i skogen och lekte med en liten
gullhårig mö från granngården?
--Nå, nu känner jag igen Hallsten på dina ord. Han hör till de män, som
skulle må väl av att emellanåt äta ett varghjärta.
--Lovade hon att vänta på er?
--Barn som vi voro, talade vi bara om lek.
--Och sedan gingo ni båda och fäste er vid minnet av henne. Nu tör hon
vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund?
--Hon bör till och med knappt längre kunna kallas ung.
--Fullmogen kvinna har stort anseende där hemma. Jag har hört om
kvinnor, som blivit bortrövade, då de redan hade grått i håret. Men hur
kunna ni veta, att hon går och väntar på er så länge?
--Därom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta sällan
några giftomän. Och är hon en klok kvinna, bör hon själv förstå, att ett
gifte i den enda granngården skulle passa henne bäst.
--Däri har du kanske rätt, och kvinnorna där hemma äro tålsamma.
Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.
--Jag kom för att hålla ting med dig, hövding, och anade inte, att du
vid dina år kunde vara så nyfiken på våra hjärtegriller.
--Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens färd?
--Jag ser inte meningen i allt detta.
--Och mig förefaller det däremot, att jag börjar se den allt tydligare.
Hur var det hon hette, grannbondens dotter?
--Holmdis var hennes namn.
--Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu
finner jag, att det stämmer. Och är det inte så, att ni ofta tala om
henne, och att ingen av er vill giva efter?
--Ännu en gång, hövding! Jag kom till ditt skepp i andra ärenden. Efter
du vill veta det, så är det sant, vad du säger. Men är det för att göra
mig till gyckel, som du hela tiden talar så högt?
--Hören nu, alla skeppsmän, att det var sant! Jag har fått tycke för de
båda Folkesönerna och är angelägen att stryka bort den skugga, som i era
ögon ibland dröjt över dem, därför att de uppenbart gått och burit på
någon gemensam hemlighet. Nu är höljet bortryckt. De båda bröderna äro
fästa vid en och samma kvinna. Är det något att förtiga eller att blygas
över?
Ingemund blossade upp.
--Som goda bröder ha vi lovat varann att ändå hålla hop i vänskap och
att vid hemkomsten fritt tävla om henne med våra skänker. Ulv Ulvsson,
hennes far, är av gammal släkt och lär bli sträng att tala med vid
brudköpet.
Sven fortsatte att fråga:
--Vilka skänker har då Hallsten med sig?
--Ännu så länge inga, så vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat
allt, gått förbi allt, ansett ingenting gott nog. Så var det i
grekkonungens skattkammare, där han bara kom sig för att behålla några
pärlor och stenar till skor och kläder. Men med vilken rätt fortsätter
du inför folket ditt närgångna förhör?
--Vad det lider, skall du förstå skälet, Ingemund. Och du själv, vilka
gåvor har du?
--Jag har hållit mig till rena guldet, svarade Ingemund med växande
förtrytelse, skönjbart besluten att snart tvärtystna. Vill du se, så har
jag smält ihop det till två tjocka ringar, så mjuka att en stark kvinna
kan böja dem, och så tunga, att de väga upp mitt svärd. Här sitta de
uppträdda på bältet.
Sven kände på ringarna och på svärdet.
--Det skall vara lätta svärd och tunga guldringar, som kunna tävla om
vikten, sade han. Men hur är det med ditt svärd, Ingemund? Det är
verkligen lättare än guldet, ja, nästan lika lätt som snibben på din
mantel.
Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svärdet ur skidan och
höll det framför Svens ögon.
--Det är av trä, sade han. Är du nöjd? Vid gud, hellre må några fiender
få slippa undan med livet, än att jag i en het stund skulle kunna hugga
ned min egen broder.
--En sådan avund och vänskap är då rådande mellan dessa bröder! Där
kunna ni alla höra. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina ögon?
Där kommer ett segel!
--Det är svårt att segla på blankt vatten, gäckades Ingemund, men när
han vände på huvudet, upptäckte han verkligen en seglande snäcka. Hon
kom långt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram över
vattnet, och på den gula randningen igenkände han, att det var Hallstens
segel.
Så snart snäckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp,
hoppade Hallsten raskt över till nästa fartyg och sprang framåt mot
hövdingaskeppet på de vacklande broarna. Han var lätt att känna igen på
silverhjälmen med den gyllene fisken och på det fladdrande håret. Ju
närmare han kom, dess präktigare blixtrade också hans väringekläder av
de dyrbarheter, som syntes honom för lätt vunna att spara på, men som
ändå voro honom för lockande att icke bära. Han skyndade sig genast
vägen fram till Sven, som nu återigen stigit upp från bänken, men nu
syntes det att hans dyrbara dräkt var i trasor. Hans ena knä var bart
och sönderrivet, han blödde om armbågarna, och två stora och rostiga
järnringar voro uppträdda på bältet.
--Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats! sade han frimodigt
och visade, att han icke kunde räcka någon händerna, emedan de voro
förbundna.
--Är det dessa järnringar, som du tänker bjuda Ulv Ulvsson och hans
dotter? frågade hövdingen.
Då Hallsten förvånad och dröjande såg sig omkring, tillade han:
--Knappast trodde jag, att det, som du for att hämta, var något så
oansenligt. Men berätta nu för mig och mina män, vad du upplevat. Du
behöver inte förtiga något. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske
till en början tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma på andra
tankar. De veta, att ni ämna tävla med skänker om samma kvinna och att
hon heter Holmdis.
Hallsten såg tvekande på brodern.
--Har du inte bättre skött vår hemlighet, är det heller inte mycket kvar
att gömma, sade Ingemund, ännu mörk i pannan av harm.
--Skeppsmän, ni känna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och
undertryckte glättigt sin förlägenhet. Han var den störste bland
idrottsmän och fruktade icke att klättra upp på de mest hisnande fjäll
för att där hänga sin sköld. En natt berättade vår hövding för mig, att
han högt på en havsklippa vid Orkenöarna själv sett de sista förrostade
återstoderna av en järnlänk, som den vågsamme klättraren fordom en gång
fäst där uppe. Sedan dess kände jag ingen ro mer, ty jag förstod, att
detta var den skatt, som jag så länge sökt efter och som var mer värd än
guld. Utan att förtro mig åt någon, styrde jag därför till klippan. Ett
under var det, att jag kunde hitta något fäste och hålla mig fast på
tvärbranten. När jag väl hade järnringarna om handloven, tappade jag
också mitt tag och föll. Och hade inte havet där varit så djupt och
fritt från stenar, stode jag inte nu här med bytet.
Svens hoptryckta och väderbitna ansikte klarnade för ett ögonblick, och
han såg milt på Hallsten.
--Vore alla mina män som du! Men vad vill du nu uträtta med de simpla
järnringarna?
--Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hövding. Föredrar Ulv Ulvssons
dotter guldet, då vet jag, att jag i alla fall inte vill äkta henne, om
hon också sedan skulle vilja skänka sig för intet.
Ingemunds fingrar spelade på träsvärdets fäste. I förtrytelsen glömsk av
sin vanliga tystlåtenhet, utbrast han högt och hånfullt:
--Ärligt talat, broder. För oss Folkesöner kunde ett gifte med någon av
Ulvungarnas ansedda släkt vara gott nog, antingen det vunnes med guld
eller järn.
--Ni se med olika ögon på denna kvinna, sade Sven avbrytande och
befallde att folket skulle blåsas under märket. Därför blir också er
sorg olika, då en av er går miste om henne. Tinget är begynt!
Nysmännen, som seglat ända hit från Svitjod, må stiga fram och tala.
Det blev nu rörelse på det skepp, som låg hövdingens närmast och som för
icke länge sedan hade anlänt. Det syntes, att de flesta ombord voro
fredliga sändemän och att endast några få voro rustade som vikingar. Två
av dem hade brynjetyg ända upp över ansiktet, så att endast ögonen voro
obetäckta, och de gingo ombord på hövdingaskeppet.
--Vi äro Ulv Ulvssons söner, sade den, som stod till höger. Vi ha redan
bekänt det för dig, hövding, och nu tacka vi dig för vad du i dag låtit
oss höra och se. Veten, ni avkomlingar från det skamlösa Folketuna, att
för er skull kommo vi hit. På havet nedanför Lidandesnäs mötte vi
sändemännens skepp och fingo nys om, att ni voro här, och då följde vi
med för att utmana er till holmgång och taga hämnd på ert ätteblod. Men
ni tyckas vara bättre män än era fränder, och oskyldiga vilja vi inte
utmana. Också vi ha nu tagit kristen sed.
--Vad har då skett? frågade Hallsten och ville gå till dem, men de
hejdade honom genom att fientligt slå på sina svärd.
--Så goda vänner äro vi ändå inte, att vi längta att språka med er. Tids
nog komma ni hem, och tacka till dess Gud för var stund, som går utan
att ni veta något.
Sven stod och blundade och tuggade med läpparna.
--Vi ha viktigare ärenden, sade han. Återvänd till ert skepp, Ulvungar.
Era svärd äro ännu törstiga och klirra i skidorna, och dröja ni för
länge här, kunna ni inte hålla dem stilla. Det är sändemännen från min
svåger Inge, som nu skola stiga upp, och jag ser, hur de redan kasta av
sig sina varma pälsar. Men det fordras stark och van röst till att göra
sig hörd på havet. Därför talar jag själv i deras ställe. Kanske borde
jag glädja mig över att som svåger framdeles vid julölet få sitta
kungabänken närmast, men hellre sutte jag själv i den. Då skulle vi ännu
en gång göra stora löften vid bragefullet. Vi nordbor ha tagit städer
och borgar på alla kuster, men i stället att där uppsätta våra egna
gudar, hemförde vi de besegrades. Vad jag nu säger er, skola ni i en
början ha svårt att tro. Den mäktige kejsaren i Saxland har, bannlyst
och barfota, gått i vintersnön över bergen ända till Canossa för att
tigga om påvens nåd. Sådana äro nu jordens herrar. Inge låter hälsa er,
att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i stället lämna
honom skatt och giva tionde till påven. Han bjuder och säger, att om ni
snarast vända tillbaka, skall han upptaga de främsta bland er i sin
hird. Finns någon här bland er alla, som ännu har trotsets lust och vill
stanna med mig på havet, höje han sitt svärd!
Ingen enda drog sitt svärd, och det rådde djup stillhet. Det krusiga
skägget trycktes hårt mot bröstet, och han fortsatte att blunda liksom
för att bättre höra skärpan i sin egen röst.
--Ett vikingating brukar sällan förlöpa så tyst. Jag står i otur och
har misstro omkring mig. När jag som barn gick till mina lekar och
frågade, vilka som ville följa mig, blev det också alltid lika tyst. Nu
äro mina män trötta och börja tänka på att sörja för sin ålderdom. Det
återstår bara att lyfta in broarna och ro skeppen i sär och vända dem
mot hemskären. Jag är en avsatt hövding, därför att jag blev de gamla
gudarna trogen.
Han slog upp ögonen vid det brådstörta bullret, då männen skyndade sig
tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att årorna sattes ut,
följde han skyarna, som reste sina lätta och flyktiga byggnader över
vattenspegeln.
11.
Det var nedmörkt, och i skogssträckningen rörde sig en rad av skridljus.
Först kom ett och sedan ännu ett, och det blev aldrig något slut på det
långa tåget av vandrande lågor. De brunno stilla och klart, ty vädret
var lugnt. Ibland gömdes de bakom en skyddande hand, om det susade till
i trädkronorna, och kastade då skenet bakåt på stränga och allvarliga
ansikten. Det var Inges hirdmän och huspräster, som förde Ulv Ulvsson
med sig ut i skogen. Hans händer voro bundna med ett rep. Bredvid honom
gick Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod närmare konungens bönpall än
hans rustkammare, och i sin släta svarta kåpa såg han ut som en munk.
Håret skiftade något i rött, och en klok, torr ärlighet besjälade de
magra och kärva dragen.
De fortsatte att gå allt djupare in i skogen, ända till dess de voro på
stort avstånd från alla människoboningar. Där samlade sig slutligen alla
ljusen omkring en död ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunden.
Jarlen ställde sig framför honom och såg honom djupt in i ögonen.
--Jag vet, att de kalla mig bondeplågare, sade han, därför att jag
förvandlar Inges allriksgata till ett segertåg för den nya seden. Jag
vet också att du är den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig,
men någon måste ställas till ansvar, och vi äro för få att besegra de
vilda stigmän, som befäst sig på en kulle ett stycke härifrån. Du har
sagt, att dina gudar mest leva vid källorna och under träden i skogarna,
och nu överlämnar jag dig åt dem till att omkomma av hunger och köld.
Ulv Ulvsson stod lugn och orörlig vid ekstammen, fast hoptorkad av år
och böjd av sina bekymmer. Han mötte jarlens blick med en sådan fasthet,
att den mäktige kungstjänaren måste se åt sidan, och då sade han till
honom:
--När Loke räknar sina listiga planer på fingrarna, gör han det med en
sådan iver, att fingrarna ömsa hud alltefter hans tankar. Än bekläder
den sig med blanka ormfjäll, än blir den grå och rynkig som möglad
grädde. Det är det, som förråder honom.
--Vad förmår din Loke?
--Knappt mer än din Satan, jarl. Det längsta de onda gudarna kunna
komma, är att till sist bli ännu ett förhärligande av de goda.
--Varför talar du då om hans skinn?
--Därför att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina på
dig. Och då tänkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur
brottas inte natt och ljus i hans själ liksom på hans anlete!
--Är det jag, som lider?
--I denna stunden är det du, som lider. Jag har mist allt, till och med
mina söner, som tagit kristnan och måste hålla sig borta. Och i natt
kommo du och Inge och togo min gård och mig själv. Den enda tjänst du
numer kan göra mig, är att binda mig vid den ek, som jag så ofta vilade
mig under i yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benåda
mig eller lösa mina band. Men vore jag fri, skulle jag från bäcken hämta
vatten i händerna till att styrka dig med, ty du lider förfärligt.
--Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dåre vore jag, skönjde jag inte allt
gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag är upplärd bland
präster och bergfast i min tro.
--Och du är hård och äregirig, och därför genomlider du skammens alla
kval över att vara så svag, att du måste begå det värsta av alla brott
och förgripa dig på andras tro. Du skulle efterskänka mången god dag av
ditt liv, om du nu sluppe att stå här. Din enda lisa är, att det
åtminstone är nedmörkt.
--Varför vill du inte lyssna till mig, du präktige odalbonde?
--Därför att din gud är en mänsklig gud, som fägnar sig åt mänskliga
seder. Vi, som plöja och så och ströva i urmarken, höra närmre omkring
oss urmarkens andar. Och din veka mässa och dina broderskyssar äro dem
en styggelse.
--Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vän av mänsklig ordning och
tukt. Var man prisar din rättrådighet, och din gård är den bäst skötta.
--Jarl, din gud lär mig inte, hur jag skall styra min häst, hur jag
skall lägga min pil på bågen eller sira min sal. Och när mina söner och
döttrar få kärleksångest, var är då din gud? Jag har anlagt vägar och
satt träd, därför att asagudarna bjuda det och kalla det god gärning.
Jag har också gått till mina harvar och plogar och alla övriga redskap,
som blivit signade vart år och som vi nordbor anse heliga. Jag har gått
ut på åkern till allt, som gror och växer. Över allt har jag frågat
efter din gud, och en mängd små och stora röster liksom från ett
beständigt porlande vatten ha svarat mig: Varför kommer du till oss
livsgudar och växtgudar och spörjer efter människoguden?
Jarlen letade fram ett silverkors ur bröstet och kysste det
lidelsefullt. Sedan höll han upp det framför den bundne, men korset
skalv i handen på honom.
--Ännu kan jag hjälpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du två dig ren i Jordans
älv, vill du bli den skuggande palmen för de många, som här försmäkta i
otrons ökensand? Förnekar du Kristus?
--Gudarna äro oräkneliga som träd och källor, som frön och regndroppar,
och ingen av dem förnekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och
långsamt. Men några av dem äro oss främmande, och andra äro oss nära. Du
talar om en älv, som jag aldrig badat i, ett träd, som jag aldrig
kvistat. Våra gudar komma i nordanvädret och tordönet eller i
vårdagjämningen, och de gå omkring med kornet på människornas heliga
åkrar. Om vi nu också sveke dem, skola våra efterkommande intill
yttersta tid ändå aldrig sluta att höra dem, när de sitta på sitt skepp
om natten, när de äro ute på jakt eller när de ensamma stå med sin yxa
på sveden.
--Så ha vi då ingenting mer att säga varann, Ulv Ulvsson, framviskade
jarlen och gömde korset i kåpan.
Och återigen började ljuslågorna att tåga, en efter en, ända till dess
den sista var försvunnen.
Frosten small i träden och emellanåt flyttade sig någon storfågel på sin
gren, men de flesta djur höllo sig stilla. Det låg litet gles snö på
granarna, men långa sträckor var marken hård och bar. Bäckarna voro
isbelagda, och endast på de brantare ställena forsade och porlade
vattnet entonigt.