blinda därmed tiggaren. Han är inte värd att ännu en gång få återse den
stora härliga solen.
Bryten gjorde då, som han befallde, och glödgade ett järn i askan. När
det blev vitt, gick han bort till Jakob och höll upp hans ögonlock och
blindade honom på bägge ögonen.
--Kvällen är stjärnljus och fager, sade Folke Filbyter och bjöd Jakob
fatet, som han icke rörde vid. Vill du som jag, så språka vi en stund.
Måhända klarnar småningom ditt minne, då du inte längre förvirras av
det, som är utomkring. Säg mig, Jakob, vet du något om min son?
--Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl.
Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom.
--Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu
har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga
lugnare i högen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han på golvet i en
koja och får hugg och slag, medan jag här sitter vid mina skattkistor,
som jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och
växer bland vänliga människor till en hjälte, inför vilken Ulv Ulvssons
söner komma att buga till marken. Aldrig skall han då ha en tanke för
mig, aldrig ödmjukas av en hågkomst från det hem, där jag åldras i
elände--jag som ändå skulle giva det sista jag ägde för två tacksamma
och minnesgoda ord.
Svedan hindrade Jakob att tala, men trälarna lade ett handkläde fuktat
med kallt vatten över hans ögon, och då svarade han:
--Att omskapa honom, det var min önskan, att göra honom så olik dig, att
ni skulle kunna mötas utan en tanke på frändskap. Om jag fått råda, vem
vet vart jag hunnit. Men din son är bara en begynnelse, Folke Filbyter.
Han kan leva lika länge som du och få söner och sonsöner.
--Du tror då, att han ännu är i livet. Med halvkvädna visor vill du
inbilla mig, att jag straffar dig orättvist.
--Det fanns en tid, då jag ropade förbannelse över orättvisan i världen,
men jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina hårda vingslag
du, orättvisa, och väck oss, väck oss! Styrkt blev jag redan den gången,
då jag fick de första käppslagen på Folketuna, men så stark som nu har
jag aldrig känt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte
orättvisan tryckt in en tagg under hans fot? Orättvisan är den sträva
och stickiga ved, som måste staplas upp, där eld skall brinna.
--Bekänner du om min son, skall du i stället för straff och orättvisa få
en lysande belöning. Och du skall få en nedbruten mans tack.
--Det är bara det onda, som skall belönas, husbonde. Lär dig leva så,
att du aldrig kan få full rättvisa.--Ingen påve har gjort mer för kyrkan
än jag, skriver den store Gregorius i Rom, och därför måste jag
falla.--Det är rätt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall
heta ond, och de bästa skola kallas de sämsta. De skola kallas de
sämsta till och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är
en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring
oss, ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna
på vinst alldeles som de onda? Då bleve det goda ett ännu värre ont än
det onda. Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att till
sitt eget fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur krymper inte allt
stort i sina mått, när det lönas efter förtjänst, men det, som förgås i
orättvisa, det fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin
grav. Orättvisan är det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i
skapelsen, på det att starka varelser skulle kunna uppstå.
--Ulv Ulvsson lär nog mena, att jag lider rättvist, sade Folke Filbyter
och sköt ifrån sig den orörda anrättningen.
--Det menar också jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, när han först
steg in till dig, och ändå blev han drabbad liksom du. För din sons
välgång har ingen stritt som jag, och nu sitter jag här, blindad, med
min sveda. Det förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men att
det kanske ändå överst i kalken ligger en droppe orättvisa. Och det är
den droppen, som gör oss levande.
--Du är en ännu farligare karl än Ulv Ulvsson. Det är farligt för hela
mitt hus att ha dig kedjad vid väggen. Jag har bränt bort din syn, så
att hinnorna på dina ögon äro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga
mig att också taga ifrån dig din tunga? Hämta in ullsaxen, bryte, och
klipp av honom tungan!
Jakob satt på golvet med nacken mot väggen utan att röra sig.
--Du vill befria mig från en svår frestelse. Att veta dig sörja så
mycket och höra dina frågor utan att svara på dem, det är den största
frestelse, som Gud ännu lagt på mig. Jag är bunden av en ed. Arma
husbonde, jag får inte hjälpa dig.
--Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte på
sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta
honom.
--Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur
skall det gå med Folketuna?
Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan
att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till
honom eller räckte honom fatet, och då skramlade kedjan, när han
flyttade sig på golvet med armbågarna.
Folke Filbyter slutade att räkna dagar och år. På gården fanns ingen
annan tidmätare än hanen, som från sin bjälke gol till midnatt och
soluppgång, men icke till månvarv och årsskiften. Icke heller fanns där
någon runstav att karva märken i, ty runor hade där alltid blivit
fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det
somrade, när marken blev grön, och att det vintrade, när snön föll.
Därför kunde snart ingen säga med bestämdhet, hur många år, som hade
förrunnit till intet efter den stunden, då olyckan kom över dem. Några
gissade på tolv år och andra på tjugu. De äldre trälarna började att dö
undan. De yngre berättade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet
Månegarm, utan att tro på dem. Talade husbonden själv om forna dagar,
lät det som en avlägsen röst ur ödemarken, där den vilsegångne tar
skyarna för berg och ängarna för sjöar. Hans rikedomar förökade sig
beständigt och hopade sig i allt flera kistor, som stängdes när de voro
fyllda och sedan aldrig öppnades. Under de långa vinteraftnarna satt han
i askan med tomma händer och teg och åldrades utan att kunna dö.
10.
I Miklegård i helge konung Olovs kyrka hade väringarna nyss slutat
aftonsången, och deras överste hövding, som ända från skuldrorna till
bältet glimmade av ädelstenar, skilde dem åt i olika nattlag. Den ena
flocken var i högtidskläder liksom han själv, och den tågade upp till
palatset för att vakta utanför kejsarens dörr.
--Minns! sade han. Hjälmen på ännu under sömnen, skölden över bröstet,
svärdet under huvudet och handen om svärdsfästet!
Den andra flocken skickade han tillbaka till väringegården, men åt de
övriga gav han full frihet ända till midnattsringningen. De hängde
muntert armarna om halsen på varann och stämde upp sången till en
nordisk danslek, men flera gånger måste de släppa varann och bryta den
långa kedjan av armar. Kyrkan var nämligen icke färdigbyggd mer än till
hälften, och murställningarna tvungo dem att väja. Månskenet föll in,
mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke månskenet
där hemma, som grep fast om hjärtat och kramade det, ända till dess det
knappt kunde slå. Det var icke brunt och dött som natten efter den
yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, där ingen
kunde drömma om annat än kvinnor.
Om kvinnor var det också, som de sjöngo, under det att de på nytt hakade
ihop sin långa rad och väldeligen stampade i de flata stenarna. Vid
sidan om den vida platsen låg ett härbärge med öppet loft, vars trappa
var kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhög cypress kastade sin
smala skugga över vägen. Där måste de återigen släppa varann, ty trappan
var smal. De ställde ifrån sig de skarpslipade spardorna och ströko bort
dammet under fötterna. Uppe i loftet hängde några lyktor under taket och
en rad unga grekiska flickor stodo lutade över räckverket och skrattade
åt dem. Mitt i rummet, som bara hade tre väggar, satt härbärgets ägare
med några andra män och värmde fötterna på ett glödfat. De talade mycket
häftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk
träta.
--Jag säger er, for han ut med avbrytande skärpa, att vad tro man än
har, blir den till sist alltid vantro för någon annan. När jag var fånge
hos Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, därför att jag inte trodde på
de sju himlarna och profeten från Mecka. Men vad skulle jag för min del
säga om Alp Arslan eller om den jude, som satt inspärrad i samma
fängelse som jag och som var morgon väckte mig med att högt och lugnt
förneka Den heliga jungfrun? Och dessa väringar, som sedan gammalt äro
mina goda kunder och bröder, de berätta mig, att i deras land får man
heta vantrogen, om man inte var jul sticker en galt. Nej, mina vänner!
Min tro, det är den, att mitt härbärge alltid skall förbli den himmel,
där alla tvister dränkas i ett välkryddat vin.
Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga pälsen släpade
omkring honom på mattan. Han grävde i fickan och hittade ett par
tärningar, som han slungade ifrån sig på bordet. Sedan fattade han
tjänarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, rätt i
armarna på de inträdande väringarna. Vita i månskenet som marmor kysste
de smällande de skäggiga krigarna både på mun och kinder och följde dem
till soffan. Deras svarta hår var utslaget, och armarna och axlarna, som
var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebröd och åsnemjölk, voro
lena att stryka över som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en
grön sten. Men de voro många i antal, och de, som blevo till överlopps,
togo itu med maten. De kokade ihop russin, plommon och körsbär med
honung och cedervatten och bestänkte en liten tårta med anisolja.
Alltefter som anrättningarna blevo fullfärdiga, ställde de fram dem på
en trekantig duk, som värden bredde ut på golvet; och oupphörligt
trampade och snavade han på sin päls.
Två väringar hade under tiden ställt sig vid bordet med några guldmynt
framför sig och kastade med tärningarna. Så snart den ena av dem vann,
gick vinsten genast med nästa slag tillbaka till den andra. De mätte
varann med en mörk blick, och en lång stund blevo tärningarna liggande.
--Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och sköt
tärningarna åt sidan. Den för ändå inte till något slut, och vi äro ju
söner av samma far.
Värden stannade förvånad framför dem med händerna i sidan.
--Äro ni redan trötta, unga män? frågade han. Vilka äro ni? Jag känner
er inte. Ni ha inte förr varit här med de andra, fast jag har så snälla
tjänarinnor.
--Jag tänker, svarade den äldre kort, att vi, likaväl som de andra, äro
goda bondesöner, som kommit hit ut för att göra vår lycka. Där hemma ha
vi vår odal, vi som de.
--Känner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesönerna? ropade de andra
väringarna från sofforna. Nå, då lär du inte heller få veta mycket genom
att fråga. Talar Hallsten för mycket, så talar Ingemund för litet.
Alltid står han till hands bakom sin frände och klappar honom varnande i
ryggen. Alltid ha de något emellan sig, som de sakta stå och tvista om.
Och ändå hålla de lika beständigt ihop som goda bröder!
--Så är det alltid med riktigt goda bröder, svarade värden, nära att
falla framstupa på sin päls, och gick åter bort och dukade på golvet.
Ungt folk har alltid hemligheter.
--Ungt folk!--Väringarna började storskratta.--Ja, vi få alltid heta
unga för vårt klara skinns skull, och ändå finns det väl knappt någon av
oss här, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.
Av Folke Filbyter hade Ingemund ärvt den starka kroppsbyggnaden och av
Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en
ständig solbränna. Därför såg han också äldre ut, men omkring Hallstens
öppna ansikte dansade ett ljust silkeshår i fylliga lockar, och båda
voro fruktade inför kvinnor, men ännu mer inför män. Deras blågrå ögon
glindrade, som på två yra människor, men de voro icke druckna av vin
utan av luften, av glädjen att andas, att gå, att sova, att äta, att var
morgon vakna levande och starka. De kände sig icke små under stjärnorna
utan samhöriga med både sol och måne och hela jorden omkring dem. De
trodde, att allt var deras och att de bara behövde räcka ut handen för
att taga det. De kommo med buller och oväsen som en svärm av vårfåglar,
men mitt i yrseln blevo de plötsligt inbundna och kloka, ty de voro två
män, som lovat sig att icke stupa utan vinna.
--Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskägget spetsade sig
uppåt över hans tjocka läppar. För säkerhetens skull sänkte han rösten
och drog honom med sig ut i månljuset vid räckverket.--Förråd dig nu
inte genom något hastigt ord, så att vi båda två bli till löje och
spott. I en sak ger jag dig rätt. Vi kunna handla omtänksammare än att
försöka spela ifrån varann vår sold.
--Det förefaller mig så, svarade Hallsten och månskenet blänkte till i
hans hjälm, som var krönt med en gapande gyllene fisk. Vunne jag också
var dag hela din sold vore det i alla fall ändå för litet.
--Du går för långt i din iver, Hallsten, och gör allt till en äresak.
Det vore bättre att lämna det hela åt ett gunstigt tillfälle. Fortsätta
vi som hittills kan det fräta på vänskapen. Här har jag nu gått och gömt
och sparat på allt och aldrig unnat mig riktig förnöjelse mer än till
hälften. Och du själv?
--Vad jag har kommit över, det har alltid varit för litet. För det har
jag hellre köpt mig stenar och pärlor till mina kläder... Men vem är
det, som kommer springande där nere på torget? Det måste vara en av vårt
folk, ty jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå brynjan.
--Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre
upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka
hand och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för
stor hemlighet, som trycker er? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste
och bästa karlar.
Hallsten skakade lockarna från sitt ansikte och vände sig åt trappan.
--Något är på färde. Här kommer en man springande från palatset, men ni
larma så hårt, att jag inte kan höra, vad han säger.
Värden slätade på den trekantiga duken och åstadkom en rad av kluckanden
och fnysningar.
--Bud från palatset! Jag vet vad sådana bud bruka betyda. Det är någon
av väringarna som fått värk i nacken av att ligga på svärdet. Så har
han ställt sig sjuk för att få litet roligt hos mina snälla och ömsinta
tjänarinnor. He! Ha ni läkemedlen klara? Söta bra på vinet och tag det
kvickt från glöden, just som det börjar susa...
Han blev avbruten mitt i sina förnöjda betraktelser och råd, och det var
nära, att den inträdande trampat honom på handen. Det var en varm och
barhuvad väring, och på bordet kastade han en purpurröd stövel med en
guldstickad örn över vristen.
I ett ögonblick hade alla väringarna störtat fram. De befriade sig lika
hastigt från fresterskornas armar som en vingårdsarbetare böjer undan
rankorna.
De lutade sig ned och granskade den kastade stöveln och kände försiktigt
på den, som fruktade de i vördnad att vidröra den, och slutligen kysste
de även guldörnen.
--Gud förbarme sig över denna brottets stad! mumlade de. Det är
kejsarens!
--Ja, det är kejsarens, svarade budbäraren och drog djupt efter anden.
Förstå ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, när hans purpurstövel
blir kastad framför väringarna?
--Kejsaren är död!
--Alla veta ni, att han länge varit sjuklig. Prästerna förbjödo honom
att dricka vin och läkarna att dricka vatten. Därför lät han i afton
bjuda sig en sorbet. Vad som fanns på botten i den bägaren, vet kanske
den tröstlöst sörjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi
väringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.
--Nej, vi vilja ingenting veta. Vi förstå bara, att när kejsarens
purpurstövel kastas för oss, väringar, då betyder det, att vi ha rätt
till polutasvarv.
--Det betyder så, och nu bli vi rika, sade budbäraren, men alla gingo de
ganska trögt och långsamt utför trappan, ty de hade haft kejsarens gunst
och voro honom tillgivna.
Var och en letade bland spardorna, som stodo uppställda mot väggen, för
att finna sin. I månskenet var det lätt att igenkänna bomärket. Det såg
nästan ut, som hade de blygts att skynda, så långsamt gingo de över
torget, och flera gånger stannade de och samspråkade halvhögt. Ingemund
och Hallsten viskade om, att samma skepp, som fört dem dit, ännu låg
kvar i hamnen, fast med lappade segel. Över deras blänkande
silverhjälmar flög då och då ett kvävt klagorop från härbärget, men
annars hördes endast brådskande fotsteg. Oupphörligt mötte de hovmän,
som försvunno i huvudkyrkan, där lamporna började tändas kring
marmorstöttorna från Efesos.
--Väringarna, väringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna
på palatsets järnport, och genast gick den lydigt upp som av sig själv.
Den första gården var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid
springvattnet med facklan höjd över det ulliga huvudet och grät. Längre
bort sågo väringarna, att porten till den inre gården var halvöppen,
och där rörde sig en mängd skridljus och lyktor. Då begynte de nästan
alla på en gång att gå allt häftigare och fortare och slutligen att
springa.
--Väringarna, väringarna! tjöto de och höggo blint omkring sig med
spardorna, så att några beto sig fast i cypress-stammarna och blevo
sittande.
De rusade in på den innersta gården i vild oordning som den uthungrade
och törstiga flocken av lejon och björnar på cirkus. Alla, som de mötte,
veko åt sidan och gömde sig bakom förhängen och bildstoder. Oavbrutet
ropande sitt: väringarna, väringarna! hastade de fram genom de månljusa
pelarsalarna och in i den trånga skattkammaren. Där stod redan deras
överste hövding och väntade dem.
--Var och en har rätt att taga så mycket som han kan bära med händerna i
en börda, sade han. Endast det, som ligger i denna järnbur, får ingen
röra, ty det är det heliga liljediademet och rosendiademet, och de äro
kejsarearv. Minns nu! Ingenting på ryggen, ingenting under manteln! Allt
skall bäras framför er i händerna.
--Du behöver inte lära oss, vi ha varit med förr! ropade några av de
äldsta och stötte honom för bröstet. De ställde sig på bord och bänkar
för att nå de översta skåpen eller de rikt smyckade sadlarna och
hästtäckena. Somliga togo kläder, rustningar och dyrgripar, men de
flesta grävde i kistorna bland lösa pärlor och stenar av alla slag.
Skattmästarna stodo raklånga utefter väggarna som fastspikade och hade
frivilligt satt nycklarna i alla lås.
--Ni komma sent, väringar, sade överste hövdingen, som redan hade
försett sig med en stav av tungt guld. Vi få skynda oss. Sedan blir det
hovfolkets tur.
De lastade då på sina händer så mycket de kunde rymma och tågade sedan
ut igen med det blänkande rovet framför sig. Folkesönerna voro de sista,
som blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sådant, som
var av rent guld, men Hallsten gick ännu villrådig omkring och hade bara
plockat ihop några enstaka pärlor.
--Jag letar efter något, som har ännu större värde än guld och stenar,
sade han. Och vill du, så tag här själv vad jag hittat. Men jag ser, att
dina händer inte ha rum för mer, och jag får väl därför behålla detta
till skor och kläder.
Ännu en gång gick han ett sista varv kring den halvplundrade
skattkammaren och sökte, och sedan följde han brodern tillbaka över
gårdarna. Hans rov var icke större än att han kunde bära det framför sig
i vänstra handen. Skattmästarna trodde, att anblicken av så många
dyrbarheter skakat hans förstånd och att han inbillade sig hålla den
yppersta klenoden.
När Folkesönerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, började de
efter vanan att halvhögt tala med varann.
--Jag tänker, att vi nu fått nog på denna av Djävulen regerade stad,
sade Ingemund. Är du enig med mig, så gå vi till segels redan i morgon.
Jag är viss om att vi skola få tillräckligt många med oss för att kunna
sköta snäckan. Det har snögat många vintrar över Folketuna, sedan vi
voro där, och fast det var svårt att trivas med den gamle i snusket och
förvildningen, vet du nog bäst själv, vad som binder oss att fara hem.
Det är ännu så länge vår hemlighet. Enligt vad jag förnummit, ligger en
stor hövding från folklanden i Svitjod nu med sin flotta i västerviking
och har förirrat sig ända ned till Niörva sund. Hans män kalla honom
Blot-Sven, därför att han är hedning och fasthåller den gamla seden att
offra en hök eller någon annan rovfågel, så ofta han går till sjöss.
Visserligen äro ju vi döpta kristna, men en stor mängd kristet folk lär
också vara med honom. Det är därför min åsikt, att vi raskt skola segla
till honom förbi Sikelö utan att därför försmå ett gott strandhugg
emellanåt, om tillfälle bjuds.
--Jag har också hört om Blot-Sven, men det lär vara en misstrodd man,
som envist förföljs av otur. Nyss var han nära att bli tagen till konung
av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen
valde i stället hans svåger Inge. God skytt lär han vara, men det
påstås, att när han spänner en båge, brister strängen. Det finns ett
ordstäv: När Sven spår solväder, blir det regn.
--En dålig spåman är inte att förakta, sade Ingemund. Man kan ha lika
stor nytta av honom som av en god, bara man på förhand vet, att han
alltid spår falskt. Sedan rättar man sig därefter. Sven lär sällan ha en
hjälm på huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han är vida
berömd både för sina härjarefärder och sin slughet. Han lär också vara
en skicklig harpolekare, fast han föraktar de unga isländska skalderna,
som bara smickra de nu levande. Själv lär han hellre sjunga de uråldriga
och annars nästan bortglömda blotkvädena till asagudarna och asynjorna.
Önska vi att uppnå hemmet levande, är det en god lägenhet för oss att
segla i så stort sällskap.
Hallsten fann att det var klokt tänkt och behövde icke övertalas längre,
innan han förklarade sig villig. Bröderna gingo därför hem till
väringsgården för att uppsäga tjänsten och samla hop sina
tillhörigheter, som varken voro oansenliga eller få. Många av de andra
väringarna hade också hunnit att tröttna, och det var sammanräknat
trettio män, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina säckar och
skrin.
Ett präktigt väder gynnade deras färd, fast det blev sparsamt med
sömnen, ty de måste nästan beständigt passa på skeppet. En gång kommo de
till en ö, där en liten stad låg inbyggd i tre sönderfallna tempel utan
tak. Där gingo de upp och utkrävde en dryg skatt och vilade sig flera
dygn i fröjd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna där
för alltid och göra sig till samkonungar över ön, men de gingo bort och
viskade med varann. Och när de kommo tillbaka var deras enda svar, att
seglet genast skulle hissas.
Icke långt efteråt kommo de till en borg, som låg på en ödslig
lantudde, men den var illa befäst och borgkarlarna kommo ned till
stranden och bådo om grid. De sade, att de själva stammade från nordmän
och att de gärna på nytt skulle vilja se starka nordmän ibland sig. För
att visa, att de menade allvar, ställde de upp alla sina döttrar på
klipporna. Som de också voro ungefär trettio, frågade borgfolket
sjömännen, om de icke ville välja var sin och sedan stanna med Ingemund
och Hallsten till hövdingar.
--Jag har sett många sådana borgar byggda av nordmän, svarade Ingemund
och vände sig till brodern. Några ha ännu varit mäktiga och starka,
andra nästan utdöda liksom denna. Jag har kommit till sådana borgar i
Gårdariket och ännu fler lära vi träffa utefter kusterna hela vägen,
ända till dess vi nå hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom
sitt läge kan göras så ointaglig i händerna på en rik man. Vill du
stanna, skall jag gärna lämna dig hälften av mitt guld.
Hallsten visade sig då ganska ängslig och förklarade, att Ingemund
hellre borde stanna, efter han var äldst. Ingendera ville bli där, men
båda ville att den andra skulle stanna. Därför flög seglet fort upp på
masten igen.
När de ankrade vid Niörva sund, fingo de höra, att nordmännen länge
sedan vänt tillbaka mot norr. De gåvo sig då ut på det stora saltet och
styrde efter vinternätterna.