långt utanför dörren. Men det var skummare där inne. Icke förr än han
höll om båda dörrstolparna, förstod han, att han icke sett vilse, utan
att de två löst släpande läderrepen under bjälken voro det enda, som
fanns kvar av gossens bädd. Klädd i vita vadum låg Ingevald i sitt tjäll
innanför skinnfällarna och liknade med sina slutna ögon och knäppta
händer mer en död än en levande. Om någon hade ställt sig framför
Folketunas husbonde och utförligt och med många ord berättat honom, vad
som hänt, skulle han icke ha förstått det klarare. Under sina färder i
sydliga land hade han sett många dö i vita vadum, och han visste vad det
betydde. Som i skenet från en hastigt uppflammande eld såg han framför
sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen på flykt med
barnet i sina armar för att rädda det åt den nya tron. Han gjorde heller
inga frågor och tänkte icke på att utdela några snarrådiga befallningar,
utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick från de
tomma repen. I jordgolvet under dem var ännu en grop, som han själv
trampat upp, då han suttit vid hängvaggan. Den kom honom att tänka på
ett plundrat rede, och han brast ut i jämmer. Det var icke gråt och det
var inga ord. Det var en klagan, lik den som jägaren stundom under
nätterna hör från avlägsna lyor och legor i skogarna. Den växte och
sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han begynte gå i ring om
det tomma stället, tungt och vaggande som en björninna, när ungarna
blivit stulna. Trälarna kastade från sig hackor och spadar och sällade
sig till honom för att dela hans sorg. Det hade aldrig ingått i deras
föreställningar, att Folke Filbyter hade ett hjärta. Och nu brann det
framför dem med en sådan flamma, att deras egna förkrumpna hjärtan
tändes av lågan! De kände sig som hans barn, hans enda hjälpare, ryckte
i hans kläder och trugade honom med vatten och med mat för att på sitt
enfaldiga vis söka trösta honom. Hans nakna kämpaarmar hängde viljelösa,
och händerna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra.
Ännu när han hörde, hur de ledde fram hästarna, förstod han icke
meningen därmed. De fingo kläda och rusta honom, hur de tyckte, med
brynjan och saxsvärdet och den väldiga kittelhatten.
När han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen på
honom, sprängde han genast i väg, så fort den lilla lurviga hingsten
förmådde med sin tunga och stötande börda. Trälarna följde efter honom,
några springande, andra till häst, de flesta utan vapen. De hade glömt
både ovänner och möjliga överfall och tänkte endast på att söka åt alla
håll som jakthundar. De trängde sig in i buskar och snår, spredo sig på
de olika stigarna och gingo från gård till gård. De skickade också bud
till Älg Klubbehövding och hans män, och hela dagen hördes deras lurar
kring träsket. Men all möda blev lika lönlös, och när Folke Filbyter
tredje gången red förbi skurdtemplen, höll han in den flämtande hästen.
Han tillsade trälarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto
upp nävertaken, välte omkull stolparna och höggo i stycken belätena,
både asagudarnas och Jesu moders. Hästarna skrapade med hovarna på
sönderslagna gudar, och till spillrorna talade han föraktets ord. De
kommo lika långsamt som fordom, då han på förhand tänkte ut vad han
borde säga, men nu flöto de rätt fram ur hans själ, och i sin högtidliga
långsamhet ljödo de som en bön. Om hela världen också hade lyssnat,
skulle han ha talat lika långsamt och sagt alldeles detsamma.
--Om ni förmå att kröka ett hår på mitt huvud, sade han, varför ligga ni
då stilla? Varför resa ni er inte till hämnd? I era namn röva
människorna och döda utan mod att tillstå, att de göra det av egen lust.
Jag har anropat luft och ånga, var gång jag offrat till er. I medgången
fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgången blir
jag inte hulpen. Ingenting frukta ni såsom människors vittnesbörd. Mitt
korn skall växa som förr och mina trälar skola arbeta som förr, ty de
äro goda trälar och måna om att göra sin husbonde till lags. Då de
slutligen sätta mig i högen, skola de vittna, att jag lärde av mina
levnadsår och att jag bad er om intet och tackade er för intet.
Så länge trälarna voro i färd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de
honom med hämndfull glädje, men när de hörde honom tala, blevo de
förskräckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var där ingen
annan kvar hos honom än bryten. Han satt också till häst, och ännu en
gång följde båda vägen inåt skogen.
Det fanns nu bara en gård, där ingen ännu hade frågat, och det var Ulv
Ulvssons.
Den låg nere på slätten, och från bergsstigen kunde de se husen och det
lummiga vårdträdet.
Folke Filbyter vände sin häst och styrde rakt ned mot gården.
--Du har mist din besinning, husbonde, sade bryten. I din sorg vet du
inte längre vad du gör. Vill du spilla både ditt eget liv och din bästa
träls, då skall du fortsätta just så som du nu vänt hästen.
Folke Filbyter red tyst på, men bryten tänkte, att han väl skulle
betänka sig, om han fann sig ensam. Därför steg han av. Han stannade
ändå vaksamt i skogsbrynet, fast han visste att han icke mycket kunde
hjälpa honom, utan vapen som han var.
Folke Filbyter märkte knappt, att trälen blev efter. När han kom ned
till gården, stod grinden på glänt, och det lyckades honom icke att
stöta upp den med foten. Hur ovigt och besvärligt det blev honom, måste
han därför omaka sig att stiga av utan hjälp, och han band hästen vid
grinden. Ingen av gårdsfolket syntes i närheten. Han hörde, att Ulv
Ulvsson spelade harpa inne i stugan, och han lyddes och stannade med
axeln stödd mot de utstående stockarna i knuten.
Harpspelet brusade som en havsstrand, och när han hade stått en stund
utan att själv veta, att han lyssnade, kände han igen tonerna. Det var
samma roddarsång, som han brukat söva barnet med. Den slogs bara mycket
sorgesammare på strängarna, än han lärt sig att sjunga den, och lät som
en oändlig klagan. Han lutade huvudet in mot väggen och stod på det
sättet, under det att harpspelet blev allt fylligare och rikare, och han
tänkte varken på att giva sig till känna eller att akta på sin säkerhet.
I hans hjärta hade det aldrig vuxit annat än ogräs och tistel, och då
olyckans svedjeeld nu hade bränt och rensat det, ägde det en jungfrulig
jords oförbrukade bördighet. Besynnerliga små blommor slogo därinne upp
sina skygga ögon och begynte växa och spira i allt större mängd, till
dess hela det fordom så ödsliga hjärtat liknade ett enda blomsterknippe.
I stor förlägenhet skulle han ha råkat, om han försökt att giva några
namn åt dessa obekanta gäster, men han räknade dem icke med någon kräsen
glädje, om han ens märkte deras närvaro. Han begynte endast förundra sig
över, att alla kallade honom ond, ty i denna stund, då den första
smärtan gav efter, kände han ingen ond vilja.
--Du har kanske ibland gjort ont efter andras sätt att se, Folke
Filbyter, sade han. Varför blev du inte straffad då? Varför kommer
straffet just nu, då du inte skulle nännas att göra ett kryp för när?
När han slutligen såg upp, hade harpan tystnat och Ulv Ulvsson stod i
dörren, barhuvad och med en båge i handen.
Han var kritvit både om håret och kinderna, och han tog ett halvt steg
framåt och böjde sig, så att han kunde se in under kittelhatten. Var det
verkligen den hårdnackade och storrike ovännen, som nu stod där vid
stugknuten så nedbruten och hopsjunken? Vad hade icke allt hänt sedan de
sist talades vid på fästningastämman?
--Du behöver inte tveka, sade den brynjeklädda gestalten utan att taga
sin arm från stockarna i knuten. Jag är grannen från Folketuna, din
värsta fiende. Länge har jag väntat på dig och dina söner, Ulv Ulvsson.
Knappt trodde jag, att det var jag, som skulle behöva komma först. Är du
otålig, så lägg nu pilen på bågen och skjut!
Ulv Ulvsson skrattade klanglöst och ryckte bågen till ögat och siktade,
men lät den sedan åter sjunka. Flera gånger gjorde han på samma vis, och
då sade ovännen:
--Vill du hellre bruka svärd, så kom ut på blomstertiden till envig.
Blott på en fråga måste du först svara mig. Har du sett den kristne
tiggaren, som red bort med din dotters barn?
Ulv Ulvsson släppte bågen och kom så nära, att de båda männen kunnat
fatta i varandras bälten. Håret föll ned över hans ögon och darrhänt
pekade han på torvbänken under vårdträdet utan att få fram ett ord.
--Där satt han med din dotters barn? frågade Folke Filbyter.
--Vad är det du talar om? svarade slutligen Ulv Ulvsson. Min dotters
barn? Jag har haft spejare ute. Jag vet, att min dotter är död och att
du själv suttit och vaggat barnet... Å, nu förstår jag, nu förstår jag.
Ja, här på torvbänken satt Jakob och vilade sig. Han var trött och varm,
och själv fyllde jag hornet åt den lille med frisk mjölk. Han sade att
han fått det av en döende, som tagit kristnan. Mer berättade han inte.
Jag kände ingen lust att förlänga samtalet med denne predikare, om jag
också av miskund med det obekanta barnet inte kunde neka honom ett
ögonblicks vila. Det föll mig inte heller in att sedan fråga honom, vart
han styrde sin kosa. Det är nu länge sedan han red bort--jag såg inte
ens åt vilket håll. Hade jag bara anat, vad jag nu vet! Var då det
barnet min dotters? Kanske för han det till Skara, men där råder
konungen, som är kristen. Och där finns det höga trämurar, som inte lära
svara, om vi ställa oss utanför och ropa. Kanske har han också reda på
ännu bättre gömställen.
--Och under dessa långa år har du ingenting gjort för att taga igen din
dotter, Ulv Ulvsson?
--Det har inte gått en dag och inte en natt utan att min första och
sista tanke har varit hos henne. Men jag är inte rik som du och har inte
folk som du, och jag visste, att striden skulle bli hård. Långt härifrån
har jag en gård, och där samlade jag i hemlighet män och vapen och
hästar. Vi ha knappt här unnat oss kläderna och födan för att småningom
och med tålamod kunna rusta den lilla skaran där borta. Att kära mot dig
på tinget hade varit bortslösad möda, men jag knöt förbund mot dig med
de andra gårdarna. Och just då nätet var färdigt att dragas samman, ja,
då kom budskapet att min dotter inte längre fanns till. Ännu kvider för
mina öron den stolta och missförstående hälsningen, som hon skickade med
systern.
--Och allt detta tillstår du för mig så öppet och utan omsvep, Ulv
Ulvsson! Din dotter kan du inte längre taga tillbaka, det är visst, men
tänker du då inte hämnas?
--När vi fingo höra om hennes död, gingo mina söner till sina skepp och
härja nu i västerväg. Hämnden, granne, behöva vi människor inte sörja
för. Vedergällningen kommer lika säkert som snön om vintern. Över henne
råda makter, som äro visare och starkare än vi.
--Så ha vi inte stort mer att säga varann, Ulv Ulvsson. Tag nu upp
bågen, eller om du föredrar svärdet, så gå in i stugan och hämta det.
Ingen väntar mig i afton där hemma, och jag har god tid.
Ulv Ulvsson stod kvar utan att lyda hans uppmaning. Han återvann en
skymt av sin forna avmätta värdighet.
--För en man, som så darrande stöder sig mot husknuten, är inte nu rätta
stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde från Folketuna, jag har
aldrig hört din röst så hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund
minst längtar efter, det är att se en annans blod. Du har gjort mycket
ont i ditt liv, men i olyckan kommer det för var människa en stund, då
viljan till det onda så helt mister sin kraft, att det inte längre finns
rum hos henne annat än för det, som gott är. Då blir hon för den
stunden eller kanske för en dag eller ett år en alldeles ny människa,
som inte längre minns eller känns vid vad hon förr varit. Och då frågar
hon sig:--Varför skall jag lida så mycket, jag, som ändå inte är ond? Se
här i mitt hjärta hur bräddfullt det är av allt gott och hur bittert jag
ömkar mig över mitt olycksöde. Ty ett olycksöde är det att straffas så
hårt, då man endast känner goda önskningar.--På det sättet talar hon då,
och så är det nu med dig, granne. Hur skulle jag nännas att just i en
sådan stund, då du är en god och ädel människa, straffa dig för något,
som nu inte längre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt
vapen, och om du fölle, skulle du känna det oförtjänt. Du är min värsta
ovän, och därför unnar jag dig inte en så lätt död på blomstergräset.
Nej, lev, lev och åldras utan att kunna dö!
Folke Filbyter drog tillbaka sin arm från stugknuten och pekade med en
frågande åtbörd på sitt svärd för att ännu en gång fresta ovännen. Han
gjorde det med en sådan enträgenhet och en så uppenbar längtan att
äntligen få strida och falla, som hade han bett om en nåd.
--Rid nu hem till din gård igen, sade Ulv Ulvsson och vände sig om för
att gå in i stugan. Din häst rycker i bindslet och kan slita sig. Vore
det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig för feghet och locka
mig till en överilning. Men vi ha fått annat att tänka på, du och jag.
Vi äro som två träd i skogen, som vuxit i kapp för att kväva varann och
som stumma stå och stirra på varann över de döda grenarna. Vi ha
ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hårdaste ord, som
en människa kan säga till en annan.
9.
Husbonden på Folketuna fann ej längre ro vid sin härd. Ingevald var
länge sedan död, och själv fortsatte han att rida mellan gårdarna och
fråga. På det sättet gick det år efter år, och han började åldras. Om
vintrarna, när snön hopade sig över vägarna, satt han hemma, men var vår
kom han ridande i sin järnhatt med det korta svärdet vid sidan och
alltid följd av en ömfotad träl. Det var Kalv, samma träl, som han hade
gift ihop med den suckande Tova.
Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa över kläderna, och sadeln
hade ett så högt ryggstöd, att han satt som i en stol. Ännu skrattade
bygdemännen åt honom och mest åt hans kittelhatt, som tycktes stödja
sina brätten på skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden
blev dock löjet sällsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig
vördnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer
omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom på trots valde han
ofta sitt sovställe på ängen mitt framför Ulv Ulvssons gård. Där blev
han ofta funnen av husfolket i djup sömn bredvid sin betande häst när
solen rann upp. Eller också lade han sig vid elden hos stigmännen och
viste dem den tomma fickan i manteln och berättade hånfullt om
skattkistan där hemma, som vaktades av de beväpnade trälarna. Stigmännen
vågade icke röra en man, som ingått fostbrödralag med Älg Klubbehövding,
utan mottogo honom med undersåtliga vördnadsbetygelser som en stormäktig
vän. I stället att taga ifrån honom hästen, undfägnade de honom och
skänkte nya skor åt hans träl. Horgabrudarna, som övergivit sina källor,
och bonddöttrarna, som följt fredlösa älskare på deras skogsgång, buro
fram sina barn till honom så att han fick syna dem i händerna. Han ville
själv övertyga sig, att ingen av dem hade det stjärnuddiga födelsemärke,
som hans förlorade ättling burit innanför långfingret.
När han kom till någon gård, gick han aldrig in i stugan utan satte sig
under vårdträdet och talade knotande och klagande om sitt öde. För var
gång vinkade han på sönerna och trälarna och undersökte noga deras
händer. Det upprepades så ofta, att de till sist samlades omkring honom,
utan att han behövde kalla dem. Den första tiden gällde det bara de små
barnen, men allt som åren gingo, kom ordningen till de halvvuxna
piltarna och ynglingarna och slutligen de unga männen. På samma gång
började han dock frukta, att han var för lättrogen och att hans
efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav
honom en dunkel oro för att hans förlorade barn möjligen på något
särskilt gåtfullt sätt kunde växa fortare eller långsammare än andras
eller till och med hållas gömd i kvinnokläder. Till sist fanns det
därför varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke måste
stanna och visa honom sina händer. Folket vande sig vid hans besök, som
hade det blivit hans bestämmelse att evigt färdas på vägarna. Man
förvånades lika litet över hans beständiga återkomst, så fort snön
smälte, som över att höra gladornas vårskri eller finna träden knoppade.
Runt om i landet blev han känd, och när bondhustrun såg honom utanför
grinden, sade hon:--Det är den olycklige husbonden på Folketuna, som
rider omkring och letar sitt barn.
När han icke var ute och sökte, tycktes det honom, att han förspillde
sin tid i sysslolöshet. Ofta kom han under sina irrfärder långt bort
till helt andra trakter, och på Folketuna hörde man då icke det
välbekanta långsamma trampet av hans alltid trötta häst förrän vid
julmörkret. Flera gånger hade han också hunnit ända till Skara, men
prästernas byggnad var omgiven av spetsiga och oöverstigliga pålverk,
som folket kallade trämurar. På porten fanns visserligen en gallerglugg,
men alltid vände han sin häst, så fort han kom till porten. Trälen
anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och
att det var därför han aldrig vågade fatta om portklappen. En gång
skyndade sig trälen likväl oförmodat fram och bultade det häftigaste,
som han förmådde. Förstenad släppte Folke Filbyter tygeln och lät hästen
stå stilla.
Det var en varm dag och han hade hängt järnhatten på sadeln. En stark
lukt av rökelse slog honom till mötes ur gallret och några tjänare
sporde om de okändes ärende. Snart fick han syn på ett åldersfagert och
skarpt forskande ansikte. Det var den förnämste av de kristna lärarna
och han kallades biskop, men han hade länge svårt att förstå trälens
frågor och svarade med brytning på utländskt tungomål:
--Jag drar mig till minnes, att före min tjänstetid lär här ha funnits
en broder, som hette Jakob. En dag skall han verkligen ha kommit ridande
med ett barn, som knappt såg ut att vara årsgammalt. Men då den nyfikna
mängden och flera av lärarna samlades omkring honom, höjde han barnet på
händerna och höll en så irrlärig predikan mot arvsynden, att bröderna
samma dag sågo sig tvungna att utstöta honom ur sitt samfund. Så har det
blivit sagt för mig. De gräto sedan mycket över honom och bådo träget
för hans själ. Vart han sedan styrde sina steg, är mig obekant, men han
var ju van att sova i skogar och lador. Jag har hört, att han under
årens lopp flera gånger varit här, men mig har han aldrig uppsökt.
Under samtalets gång betraktade han allt uppmärksammare den främmandes
nedstänkta och egendomliga klädsel. Det undgick honom heller icke, att
ett vekt drag av sorg och nästan av fromhet skiftade fram ur det fula
och annars frånstötande ansiktet.
--Du är vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du är
olycklig. Kanske skulle jag bättre kunna hjälpa dig, om du toge
kristnan. Tänk därpå, när du kommer i ensamhet. Varifrån är du?
Det var för många frågor på en gång, och Folke Filbyter svarade endast
på den sista.
--Jag är från en avlägsen bygd österut, där Älg Klubbehövding och Folke
Filbyter göra vägarna osäkra, så att ingen törs rida obeväpnad.
--Far då hem i frid, sade kristbrodern, ty nu är en from hövding, som
heter Inge, satt på Uppsala stol. Det är en ärlig västgöte, och det är
hans konungaed, att han skall tvinga östgötarna till tukt och sed. De
äro freysdyrkare bara för mjölets skull, ty de tro, att Kristus är
snålare om skörden. Men hälsa dem, att på en så fet jord som deras kan
också Kristus giva sjunde kornet. Jag har också hört om Folke Filbyter
och att han är en illa ansedd bonde. Han lär ha mer tjuvgods än min
nybyggda och fattiga kyrka har gåvegods. Han låter piska gudaktiga
lärare och har slagit omkull Jesu moders beläte. Jag har fått veta det
genom resande köpmän. Nåväl, kanske är han till hjärtat inte någon
större syndare än var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld
på härjartåg, den andra genom köpenskap, den tredje vid farvägen. Men så
kan det inte längre få fortgå. Ett klart ljus är hämtat från Österland,
och så många händer skydda redan om lågan, att ingen vind mer förmår
släcka den. Hälsa du den rövaren från mig, att gör han inte snar bot och
skickar rikliga soningsgåvor, blir det nödvändigt att skilja hans huvud
från halsen jämnt så mycket, att ett skarpslipat svärd kan slinta
emellan.
--Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan
bonden på Folketuna tar kristen sed, får du hugga många järn slöa.
Efter det samtalet blevo hans tankar ännu dystrare.
Trälen däremot fick nytt mod och sade:
--Vi skola sluta att fråga efter barnet. Du hör själv, att de, som
möjligen veta något, helst svara undvikande om något annat. Nu skall jag
sluta att tala om barnet och bara fråga efter Jakob. Jag skall låtsas,
att du är en gammal vän, som vill hjälpa honom och taga honom med dig
hem.
Trälen gick in i alla hus, som lågo utefter den vänliga köpstadens gata,
och talade medlidsamt om den bortstötte predikaren. Människorna voro
gladlynta och språksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till
det sista huset, kom han dock tillbaka och grep hästen vid betslet och
ledde honom framåt med bestämda steg.
--Jag visste med mig, att i dag skulle vi åtminstone inte bli alldeles
utan lön, sade han. Men låt nu mig styra. Hittills har det varit jag,
som fått gå tigande bakefter.
Han fortsatte att leda hästen i rask fart, och då solen började att
sänka sig, krökte vägen förbi en kulle. Den var nedtill tätt bevuxen med
taggiga buskar, men överst på toppen stodo ett par aspar med darrande
löv.
--Här under asparna skulle de vara, sade trälen. Genom att nyss locka
fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag småningom de
goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva stället. Själva trodde
de nog, var och en för sig, att de voro mycket försiktiga och
förbehållsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi
menade med vår vänskap för den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det är
vad han lär ha blivit, och här skall han bo. Det gäller nu bara att
hitta någon gångstig genom de taggiga snåren.
Han förde ned hästen i gräset, och då han kom till kullens bakre sida,
som vette från farvägen, visade sig en trappliknande stig upp till ett
träkors och en liten torvlagd riskoja. Utanför ingången satt Jakob och
lappade sina skor och var så upptagen av sitt arbete, att han icke
märkte främlingarna.
--Har du gossen hos dig? frågade Folke Filbyter.
Jakob spratt upp, väckt av den djupa rösten, och sträckte oroligt
huvudet över buskarna åt andra sidan. Han trodde, att ropet kom från
vägen, och först när han vände sig om, fick han klart för sig, att han
var funnen av bonden från Folketuna.
--Nej, vid Kristus, jag är ensam, svarade han med ängslig iver. Varför
rider du kring här i skarabygden? Sluta upp att söka efter barnet. Du
kommer ändå aldrig att hitta det.
--Nu är det för dig vi komma, Jakob, sade trälen. Folke Filbyter
tycker, att det är synd om dig och vill taga dig med sig. Därför går jag
nu genast upp med en repstump och hämtar dig.
--Är det bara mig ni söka, då blir jag lugnare till mods. Det var
Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen
tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderätt över
allt levande på din gård. Blir det dig till någon lisa, så tag gärna
hämnd på mig.
Han slutade med sitt arbete och tog på sig de halvlappade skorna. Sedan
kom han ned. Folke Filbyter lät då binda honom vid sadeln och tvang
honom att gå med bredvid hästen hela den långa vägen hem.
När de slutligen voro på skogsstigen ovanför Folketuna, mötte de Ulv
Ulvsson. Han var också till häst, och ingendera ville rida ur vägen för
den andra. Hästarna stannade framför varann och fnyste och grinade
fientligt.
--Rid ur vägen du, jag är storbonden här på trakten, sade Folke
Filbyter, och de båda ovännerna sågo varann stelt i ögonen.
--Nej, rid du, jag är äldst, svarade Ulv Ulvsson.
Då sprang Jakob emellan, så långt hans rep räckte, och höll hästarna i
sär.
--Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig
genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt
ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och Ingevald
och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt
hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto mig
bara behålla det röda silvret och guldet.
Då böjde Ulv Ulvsson litet på huvudet och red åt sidan in mellan träden.
--Vår väg blir allt smalare och trängre, granne, sade han. Vi få väja
för varann, men helst utan att tala.
De försvunno åt var sitt håll i skogsmörkret, och hovtrampet hördes
knappt i det djupa barret.
När Folke Filbyter kom hem till gården, lät han kedja Jakob vid väggen
med en kalvklove, som blev hopböjd till ett halsjärn och starkt nitad.
Det var vid väggen inne i stugan, och somliga dagar räckte han honom
resterna på fatet, när han själv slutat att äta, men andra lät han honom
svälta. Han flyttade sin bänk så nära väggen, att Jakob kunde känna
ångan från maten, och långa timmar satt han och stirrade på sin fånge
under oavbruten tystnad.
En afton, när maten var framsatt och elden på härden lyste upp hela
stugan, sade han äntligen till honom:
--Jakob, nu är det tid att tala. Var är min son?
--I mitt hjärta, husbonde. I mitt hjärta och mina tankar är han var
stund. Mer säger jag dig aldrig. Därtill fäste jag mig för mycket vid
det barnet. Du må lägga på mig alla de kval som du har makt till, ändå
skall jag tiga.