Vad ser du nu? Du sitter högt, så att du bör se långt, om det också är
aldrig så trångt omkring dig av gubbar och kvinnor och barn, som var
stund samlas utanför Hels port? Soldis, du kommer till häst som en
sköldmö. Har nyckeln redan vridits om? Är det mörkret, som vållar att du
ingenting ser och därför ingenting har att svara mig? Är det vinet av
heiptornas törngissel, som förfärar dig? Du har ingenting att frukta,
Soldis. Sätt dig trygg på bänken vid Urds tingsstad och vänta dina
domare. Har du också inga målrunor att värja dig med, så har jag i natt
inlärt din goda fylgia allt vad hon skall säga. Eller går du redan bland
honungsblommorna på glädjestigen och låter mina frågor flyga förbi likt
små svarta flugor, som ingen bryr sig om att fånga? Om du bara svarade
mig för en enda gång med ett aldrig så sakta viskande, skulle jag veta
något. Nu måste jag själv svara mig på alla mina frågor, och du anar
inte vad jag svarar. Jesu moders beläte sitter inte tystare under sitt
nävertak än du på din orörliga gångare. Kommen hit, trälar, och hjälpen
mig att fråga! Och kom ut, husbonde och far, och gäckas med gudarna, som
du föraktar! De ha rånat i din gård.
Trälarna ville icke höra på honom, och slutligen förmådde de honom att
släppa hennes hand och slunga facklan i bålet. Ett fat med signat mjöd
blev utlyft i gräset, och ju mer de drucko, dess vildare blev deras
smärta. Kvinnorna skakade ut sitt hår och klagade med långa drillande
jämmerrop. Tova sprang fram ända till elden och kastade två tärningar
till den döda.
--Tiden kan bli dig lång, husmoder, ropade hon. Med tärningarna kan du
förkorta en dyster stund. De äro skurna av ädel elefanttand, husmoder,
och de voro det enda jag hade kvar från min ungdom.
Då begynte de andra springa ända in i lågorna med olika gåvor, och
smärtan skiftade om i vrede.
--Här har du nål och tråd och vax, ropade de om varann och skakade den
döda i armen för att göra sig hörda. Hur skulle du annars kunna hjälpa
dig, när dina kläder gå sönder? Dina naglar äro klippta, och vi ha
omsorgsfullt tvått dig och kammat ditt hår. Här har du helskor, som
skydda dina fötter mot törnet i mörkdalen. Här har du en stekpanna att
laga din mat i och en tänd tranlampa att lysa dig med. Visa dem för
dina domare, så att de må se att vi hedra dig som en lagköpt odalkona,
fast du knappt var mer än en fånge. Och fråga dem, fråga dem från oss
trälar, om de ha glömt Valands ed! Spörj dem, om de hörde Ivaldesonens
ed, att när han hade förgjort både deras guldsalar och dem själva, skall
ingen träl mera finnas på jorden!
Upptänd av mjödet och den allmänna yran, där ingen längre kunde skilja
mellan sorg och hämndbegär, knäppte Ingevald slutligen de stora
silverringarna ur sina öron och trängde sig in under lågorna.
--Där har du gott silver, husfreyja, ropade han. Det är finnkvinnans
arv. Håll fram det inför de isskäggiga i domaresätet. Berätta dem, att
Mimer var närvarande också när dvärgarna skapades av Ymers lemmar. Häng
ringarna om Freyjas öron och hälsa henne, att när jag red bort för att
hämta dig, blotade jag till Jesu moder. Det var hon, som räddade din
faders liv. Det var Jesu moder, som halp mig från att bli baneman.
Röken från bålet, där Ulv Ulvssons mest älskade dotter förbrann,
vältrade sitt tunga moln över gården och ända in i stugan. Där satt
Folke Filbyter alldeles ensam med barnet utan att vilja visa Soldis
någon sista gärd av aktning. Däremot hade han befallt, att det icke
skulle snålas med mjödet. Det dröjde därför länge om, innan gravölet
blev drucket och askan satt i jorden.
Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet
ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över
kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de
fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop. Men de flesta sysselsatte
sig med att uppfinna allt mer förnärmande och oanständiga beskyllningar,
som Soldis skulle frambära till asagudarna och särskilt till asynjorna.
De skreko varann i ansiktet, kastade händerna upp i luften och togo
varann om livet och hoppade på stället i en sorts dans.
Ingevald syntes ej till, men trälarna funno det riktigt och självklart,
att Folke Filbyter från nu tog sig an barnet med samma faderliga
omtanke, som han förut vårdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod
och ben av hans ben, och det förvånade dem icke det minsta, att den
forne sjökonungen satt och svängde på hängvaggan som en kvinna. Men heta
och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De ställde sig därför
omkring honom och krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass
ovant han ännu skötte sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den
dagen kunde tänka på ett överfall, hade han brynjan på sig och ett kort
saxsvärd vid sidan. På bänken bredvid honom låg den väldiga
kittelhatten, som ännu var silverblank kring nitarna.
Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig
över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och
tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna
honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet,
brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett
älghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande
vaggvisor, ty husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka
stridssånger, som han hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter,
när de sutto vid årorna och ljusen på Franklands kuster blinkade lika
avlägsna och små som stjärnorna.
Vid sådana sånger var det Folke Ingevaldsson sövdes till sina första
drömmar och sög den starka och gula mjölken ur spetsen på ett tjurhorn.
8.
Gossen lärde sig att icke frukta farfadern och hans tunghänta lek, och
det blev en sådan vänskap mellan dem, att den var lätt att se.
Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig
funnits till. Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet
stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det
var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i
skinnpåsen och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag
voro de skilda. Där den ena var, där var också den andra. Hördes
barnskrik, kunde man också vara säker att lite efteråt få höra den djupa
mansrösten, som lät liksom när någon talar i en tunna. Trälarna kallade
dem »de båda vännerna». För vart klippstycke, som vältrades uppför
kullen till ringmuren, för var pilspets, som smiddes, kände de, att
nykomlingen numera var den viktigaste personen på gården och att allt
ytterst avsåg hans säkerhet. De vande sig att tala om honom som om en i
minsta skrymsle närvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade
begynt med honom. Det var som skulle den lille i hängvaggan under den
sotiga bjälken redan ha fläktat bort något av den skam, som hängde över
det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke
med en god träls omutliga trohet skulle ha offrat livet för honom.
Med Ingevald talade fadern lika litet som förr. Ingevald hade ingenting
att sköta och ingenting att bestämma över. Till skogen vågade han sig ej
längre utan en livvakt av väpnade trälar, och inför barnet kände han sig
underligt blyg och försagd. Han gick alltid tyst förbi hängvaggan, ofta
med en lång krök utefter väggen. Sedan lade han sig bortvänd i vrån
innanför fällarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade
askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att
rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under
de många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot
himlen, och den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets.
Slutligen blev han nästan beständigt liggande i en slö dvala. Trälarna
stucko in huvudet och ruskade på honom, och över honom hängde de en
mistel, som de letat rätt på högt uppe i en ek.--Men den kan nog inte
bota dig längre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle få helsot.
En klar solskensdag skulle storplogen sättas i åkern. Ingen annan än
husbonden fick hålla styret, och för första gången beslöt han att en
kort stund skilja sig från gossen. Han lät sätta ut vakter kring gården
och skickade upp spejare i trädtopparna med stränga tillsägelser att
noga akta på allt, som hände.
Ännu satt han med barnet i sitt knä och hade svårt att komma sig för
att gå, men slutligen reste han sig, ty vakterna började ropa. Litet
efteråt bultade det också på dörrstolpen. Det var gamle Jakob, och han
skyndade sig in i stugan med sin vanliga brådska och ett långt steg över
tröskeln.
--En god salus önskar jag er, kära vänner, hälsade han. Jag har så ofta
längtat efter att ännu en gång få träffa er. Men vad har skett min unge
broder, att han ligger så slocknad? Ända hit kan jag se hans trötta
ansikte mellan fällarna. Nu förstår jag, att jag kommer i rätt stund,
och jag tackar dig, Herre, som ledde mina steg.
--Din herre gjorde bättre i att hålla dig till arbete än att jämt låta
dig stryka kring, svarade Folke Filbyter och mulnade.
Det förtröt honom, att gossen begynte strida med armarna liksom för att
bli buren till den nykomne. Han lade hed gossen i hängvaggan och knöt
hårt igen skinnremmarna om honom ända upp under hakan.
--Du påstår att du kommer i rätt stund, mullrade han under tiden. Det är
kanske sant, efter ni predikare ha rykte om er att kunna läsa över
sjukdomar. Sätt dig därför hos Ingevald, om ditt eget liv är dig kärt,
och gör vad du kan, medan jag sköter storplogen. Sedan kommer jag
tillbaka, och står han då helbrägda på sina fötter, skall nåd få gå för
rätt. Annars tör du veta, att vi ha litet otalt med varann, vi två.
Försök bara inte att slippa undan. Jag har vaktare ute på alla sidor
och jag skall skicka ett par goda pilbågar till de män, som jag gömt
uppe i ekarna. Du har ingen stav med dig i dag, Jakob, och därför känner
du kanske din rygg säkrare än sist. Men din gamla stav är inte långt
borta. Vi hittade den i skurdtemplet, och den sitter över stalldörren.
--Sköt din plog, far, i det vackra höstvädret, svarade Jakob och gick
bort och satte sig hos Ingevald. Jag skall nog sköta såret på det sjuka
hjärtat.
Folke Filbyter tog då trälarna med sig ut på åkern och den lille i
hängvaggan somnade genast gott mitt i solskenet från taköppningen.
--Jakob! viskade Ingevald och satte sig upp. Varifrån fick du kraften
att förlåta mig, när jag slog dig? Därpå har jag grubblat många nätter.
I drömmen har jag så ofta sett dig komma tillbaka, att det bara
förundrat mig, att du inte kommit förr. Och när jag drömde om dig,
alltid hade du bråttom, alltid gick du mycket fort och såg stadigt
framåt. Jag var rädd, att du inte skulle ha någon tid för mig. Jag var
så ängslig, att du bara skulle trycka din mun mot min panna som då sist
och sedan börja gå igen. Vad är jag för dig? En ond människa, som du
förlåtit. Inte ens trälarna akta mig stort, orask och svag som jag varit
i alla mina dagar. De ha hållit mig för sämre än de själva, fast jag var
gårdsbondens son. Nog må jag spörja, varför jag blev född. Låt mig få
kyssa dig, men ödmjukt på händerna, ty jag är trälaboren, och min far
är mer stigman än bonde och en skam för bygden är mitt hem,
--Det vilda Folketuna är en nysådd åker, svarade Jakob, och vad som där
till sist kommer att växa och spira, det kan ingen förutsäga.
Ingevald höll fast hans händer. Med åter uppflammande häftighet
berättade han om Soldis och hennes död, om faderns fostbrödralag med Älg
Klubbehövding och allt, som hade tilldragit sig på Folketuna.
--Ack, att du kunde göra mig till en god människa, jämrade han, så att
jag bleve som en lövsal, där var sångfågel får kvittra men ingen hök
letar sig in. Din lära vet jag inte mycket om, och det är inte heller om
den jag spörjer. Gudarna äro ju många, men makten hos din gud är, att du
själv är ädel och god. Mycket förmår du, Jakob, men för min olycka finns
ingen hjälp. Mindre ryser jag för mig än för allt det, som genom mig
skall komma till världen. Urarva kan ingen göra sig i sin födelse, och
på Folketuna växer ingen ädel frukt. Jag var gömd bland menigheten den
natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände
att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det
barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den
strimman bli, innan det kvällas!
--Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala
som du. Därför skulle jag också helst vilja svara dig barnsligt och
stilla, som man talar till trötta och sjuka. Men du vet inte själv, vad
dina ord betyda för mig. Av all den klagan, som mött mig under mina
vandringar, har ingen mer förskräckt mig än den, som nu långsamt böjt
dig till jorden och som jag fått höra från så många, många. Vi äro
frukter på onda träd, ha de sagt mig, och för oss finns därför ingenting
att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade
mig, men heller inte, att det var sant. Bröder äro inte lika bröder och
söner inte lika fäder, ty om de också äro lika i mycket, äro de sällan
det i allt. Just skillnaden kan vara så uppenbar, att närmsta frände
ibland blir närmsta ovän. Mycket är arv, men hälften är förvärv. Luften
och människorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar för våra
öron, allt går in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung människa
och låt mig få vårda och sköta henne, och jag tilltror mig att
ungefärligen kunna dana den bild, som jag själv bestämmer. En ung själ
är en tom lampa. Den kan vara av dåligt gods eller av bästa, men lågans
klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla från
tjuvkvinnor och dråpare! Men så kan viljan glödgas och smidas, att
övermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Själv var jag ett
utsatt barn, som en from präst hittade på en rishög i skogen, och jag
vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle jag blygas och sörja, om
jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själv.
Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet,
att jag bär en gnista av en helig vilja, och den bär mig lätt framåt
som på vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga
Augustinus om arvsynden, men i stället att övertyga mig, kom han mig att
tvivla, och jag har ofta bedrövat bröderna i Skara med min irrlärighet.
Jag är ju blott ett kyrkans ringa redskap och de äro mycket kunnigare än
jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller är
jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste det väl synas mig, att
din avkomma liksom andras skall bestå av både goda och onda människor.
Om också tio ättlingar av din son gå förlorade, men bara en enda stiger
som en stjärna, då föddes och levde du inte alldeles förgäves.
--Och något sådant skall kunna ske? Det tror du?
--Skänk mig ditt barn, så få vi pröva och rannsaka, vad som är möjligt
eller omöjligt. När såg du att frukten liknade det fula och bleka frö,
som försvann i jorden? Jag skall gömma gossen för alla och vara en
ömsint och vakande far för honom, så länge min gode Herre tillstädjer.
--Du vet, Jakob, att allt vad du begär av mig, det måste jag giva. Men
har du då ingenting för mig?
--Därom frågar du! Liksom läste jag inte redan klart och tydligt i ditt
hjärta, vad du innerligast åstundar! Har du inte nyss berättat för mig
hela ditt liv! Varför smög du dig till domareringen, där jag talade,
varför stötte du stenguden ned i forsen? Och vad var det för nytt ljus,
som föll in i dig, när kärleksruset med sin ånger och sina eldslågor
väl hade fått dig vaken? Dina tankar ropade endast på Soldis. Men när
hon bleknade av och red in i bålet, fortsatte de ändå att ropa, fast
allt högre och högre, utan att du själv knappt märkte, hur namnet
småningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu
påkläder jag dig den vita skjorta, som jag i dag bär i min påse. En
broder rådde mig, då jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den,
och sedan dess kände jag också under hela vägen, att någonstädes väntade
mig en stor glädje. Det var långt att gå och jag blev öm om fötterna,
men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt
den gången jag primsignade trälarna vid domareringen. Jag visste, att de
snart skulle glömma mig igen och att det är husbönderna, som här
bestämma över tron. Men nu förstår jag, att det var för dig jag talade,
just för dig, fast jag då var utan kunskap därom. Ingevald Folkesson,
jag kläder dig i vita vadum, i döpelsens snövita skrud, innan du träder
inför den, som du länge hemligt längtat till.
--Tag mig om livet och hjälp mig att resa mig, så att jag får knäfalla,
bad Ingevald. Jag tror på din gud Vite Krist, därför att han är
barmhärtig.
Jakob tog fram en liten träflaska med olja och beströk honom på bröstet
och mellan axlarna och beklädde honom sedan med vita vadum. Därefter
böjde han honom över krukan, som stod bredvid lägret, och vattenöste
under bön hans huvud.
Ingevald frös under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen,
och genombävades därvid av den mest outsägliga lycka. Han kände sig svag
och viljelös men lyft av omhuldande händer i ett sådant hav av ljus, att
han slutligen blev delaktig därav och fylldes av andras styrka. Röster
talade med honom långt ute från den vida och okända världen. Det
föreföll honom, att några voro myndiga hövdingars och biskopars, men
andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han
icke längre var ensam, utan att de älskade honom och fröjdades med
honom, fast de aldrig sett honom eller ens någonsin skulle få höra om
honom. De skulle leva kvar som en samlad härskara mitt i det övriga
folket, om han också själv försvunne i plåga och död. De delade med sig
av sin styrka, och för honom var denna känsla av äntlig ro alldeles ny,
men för den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och väl bekant
sällskap.
Anande hans tankar böjde han sig därför intill honom och frågade:
--Får jag hälsa bröderna och systrarna, var jag går fram?
--Du får, svarade Ingevald.
Den gamle läste då över honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick
han till hängvaggan och döpte barnet. Ännu i sina böner talade han med
samma snabba röst som alltid, icke av likgiltighet eller vanvördnad,
utan därför att en ynglings iver brann i hans ord och handlingar lika
väl som i hans steg.
--Konung över människorna, ropade han, herre över jorden, låt undret
ske! Visa oss, visa hela vårt folk, att ingen mer behöver sörja likt
denne, som nu knäböjer för din tron. Om också hans avkomma hundra gånger
skulle trampa på ditt kors, visa oss, att en renglödgad vilja till sist
kan växa också ur det ondas frö och bli till skinande helighet!
Ingevald låg ännu på knä, och det dröjde länge, innan han höjde
ansiktet. Röken från härden omvärvde hängvaggan som skyar, och genom
dörren såg han, hur fadern och trälarna arbetade ute på åkern.
--Min fromme välgörare, viskade han. Tiden är knapp, ty de andra kunna
när som helst komma tillbaka. Vi måste tänka på barnet. Här lider det
ingen nöd, det är sant, och alla vaka över det. Jag själv var den ende,
som alltid kände mig främmande för det barnet. Men i Folke Filbyters
gård blir det sin egen olycka. Därför skall du hålla ditt löfte, Jakob,
och nu genast taga barnet med dig ur rövarkulan.
--Ingenting önskar jag högre, och jag skall dölja det så väl för
världen, att aldrig någon skall hitta gömstället. Nu går jag till
stallet för att utvälja en stark häst.
--Men du får inte gå rakt fram över gårdsvallen, Jakob. Betänk, att för
min far finns ingenting i hela livet så kärt som just det barnet. En
obegriplig gåta är allt omkring oss, Jakob. Vem drömde väl, att han
kunde fästa sig vid en levande varelse! Smyg dig utefter väggen, så att
ingen märker dig.
--Ack, du vet inte, hur man får tillit och medgång i ett kärleksvärv,
svarade Jakob. Det är svårt att misslyckas i ett kärleksvärv, min
lycklige broder.
Den gamle gick rakt fram över gårdsvallen, och ingen mötte han och ingen
av de arbetande vände sig om. Ingevald hade aldrig sett dem gräva och
plöja med ögonen så fastvuxna vid jorden. Till och med spejarna i träden
lågo framstupa över ekgrenarna och stirrade endast på de mörka
åkerfårorna.
Stalldörren gnisslade och Ingevald reste sig skrämd. Han vacklade bort
till hängvaggan, men Jakob gick in i stallet och valde bland hästarna.
På den kraftigaste lade han ett täcke och en stadig klövjesadel och
spände fast den med en rem. Något betsel kunde han icke hitta, utan han
lät hästen behålla grimman och ledde ut honom i det fria. Där lät han
honom stå och beta och kastade grimskaftet, så att det släpade i gruset
mellan hovarna.
Ingevald väntade vart ögonblick, att hästen skulle gnägga. Utmattad som
han var, började han darra, när Jakob kom tillbaka för att hämta barnet.
--Gossen är ännu så späd, att han suger ur horn, stammade han och lade
tjurhornet mellan fingrarna på gossen. Det heter Månegarm och det är
runor på det, men i dina händer ha de nog ingen ond makt, Jakob. Om du
skakar på hornet, kan du känna, att det ännu är fyllt med mjölk. Jag
har tryckt säkert fast både locket och den träplugg, som sitter i
spetsen. Förstår du att sköta ett barn, Jakob?
--Jag vet inte, vad jag skall svara, men om Folke Filbyter kunde lära
sig det utan att taga några råd av andra, får jag väl också försöka. Nu
slipper jag att färdas ensam på de långa vägarna.
Han virade in gossen i skinnsäcken och löste den från bjälken.
Oupphörligt ryckte Ingevald honom i ärmen, och med uppbjudande av sina
sista krafter nästan sköt han honom framför sig mot dörren.
--Annars har du alltid en sådan brådska, Jakob. Vad gör det, om säcken
inte blir så väl ihopknuten. Ser du inte, att nu slutar hästen att beta?
Han lyfter huvudet och börjar klippa med öronen. Rid fort, fort, för
mitt barns skull!
--Hur kan du tro, att en så liten en skulle tåla att rida fort! sade den
nye fosterfadern. Nej, långsamt och i gående få vi nog vackert leta oss
fram. I dag får jag lära mig tålamod, och det kan vara nyttigt. Men jag
skall taga en annan väg än den vanliga, det kan du lita på. Jag skall
vika av inåt ljungen. Där kan ingen se några spår, ifall vi bli
eftersatta. Och visst bli vi eftersatta. Länge kan det ju knappast töva,
innan husbonden är tillbaka. Då blir det en svår stund, Ingevald. Göm
dig undan inne i tjället och blunda och bed.
När han hade krängt sig upp över hästryggen med sin lätta börda,
borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framför solen.
--Låt undret ske! viskade han med stigande värme. Det kan uppenbara sig,
när timmen är inne, så sakta och stilla som en ros öppnar sig. Fast jag
ingen spåman är, hör jag, att en röst svarar mig. Det skall ske, säger
rösten, om det en gång föds en ättling av detta gossebarn, som älskar en
vaxdroppe mer än en pärla.
Han var så upptagen av sin bön och sina tankar, att han glömde att nicka
till avsked åt Ingevald. I långsamt gående red han genom grinden och vek
in under ekarna, och hela tiden styrde han hästen med grimskaftet.
Spejaren i det närmaste trädet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet
plockade bär. Först när Jakob längesedan var försvunnen, knöt Folke
Filbyter tömmarna om plogstyret och vände sig om. En vipa hade hela
tiden under arbetet hoppat framför hästarna, och han hade gått och sett
på henne och undrat på hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans
första tanke var att lyssna, om ej barnet ännu skrek efter honom inifrån
stugan. Visserligen övertygade han sig om, att allt var tyst, men en
obestämd oro hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade
sig med korta och bestämda steg över gårdsvallen. Plötsligt kom han
ihåg, att Jakob var där och att han skulle bestraffas, ifall han icke
fått någon makt över Ingevald. Han ropade därför till bryten och
trälarna att också komma med.