tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs käpp.
--Den gamle lär gå omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya belåtet var hennes. Det var Jesu
moder, som så ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde dödas eller
döda.
Folke Filbyter svarade honom föraktfullt:
--Om det är, som du säger, då är Jakob modigare än jag trodde. Själv har
jag ofta känt håg att göra som han och slå sönder de eländiga
gudabilderna. De stå likväl på mina ägor, och där råder ingen annan än
jag. Men låt oss i alla fall vara kloka, om vi också inte besitta
Ulvungarnas höga vett. Tag rätt på hans käpp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och sätt den över stalldörren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och gå nu till stugan, Ingevald. I vrån, som
är till vänster om fårfållan, har jag tjällat åt dig och kvinnan med
stolpar och fällar. Det ser ut som ett gråhårigt finntält, och där inne
får du det varmt till vintern. Jag har också satt ett nytt lås för
stugdörren, så att du kan stänga den utifrån, till dess du får henne
spak och trivsam.
Han ägnade icke Soldis en blick, utan lät sonen ostörd få bära in henne
i stugan. Sedan ställde han sig åter i grinden. Han räknade noga
trälarna, som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han
skulle vara viss, att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och
han tvättade själv deras sår och förband dem med jord. Han synade också
noga alla hål i deras vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga
dem. Bryten fick stort beröm för sin rådiga stränghet mot sonen, och när
allt var i ordning, bjöd Folke Filbyter de uttröttade på en god och
riklig dagvard med mycket mungott.
--Kanske var det bäst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv
Ulvsson på likbänken. Men efter detta ha vi mycket ont att vänta. Ulv
Ulvsson är inte en så enfaldig man, att han mödar sig att gå till tinget
och kära mot mig. Har jag ännu inte haft tid att rida till tingsstället,
får jag det ännu mindre hädanefter. Däremot måste vi betänka, att hans
söner äro djärva och stormodiga, men det är ont om folk i hans gård, och
hans trälar äro inte vana att sköta vapen. Därför dröjer det nog om
innan de få rustat, och vi kunna hinna att befästa oss. De av er, som
förstå smidets konst, skola nu raskt elda på i smedjan. De andra skola
taga ut hästarna och alla våra vagnar och kälkar, fast det är sommar,
och hämta sten ur skogen. Något berg finns här inte i närheten, men
framme vid åkern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjällerbo,
därför att de där gjort en inhägnad åt getterna. En god källa finns där
också, som är prisad för sitt rena vatten och sin människovänliga
vattenande. Där skola vi i hast lägga upp en rundel av stenar och bråte,
så att vi ha en tillflykt, om det går så illa, att vi överfallas och
inte kunna hålla själva stugan. Jag hade tänkt att få sitta här i ro med
mina plogar och spadar, men fortare än jag ännu för några dagar sedan
kunde drömma, har ovädersmolnet stigit upp. Nu finns inte längre någon
återväg, och möter jag Ulv Ulvsson, så dräper jag honom.
Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust
att värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare än
någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det på Folketuna
och kälkarna gnisslade i ljungen, när de släpade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur hålet på smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt själv på den sotiga kubben bredvid städet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord från rost, och han lät förfärdiga
en hjälm av alldeles särskilt slag. Han letade fram en av de vanliga små
och kupiga hjälmarna, som lågo i vapenskämman, men runt omkring lät han
sätta brätten, som förvandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gång i sitt liv hade han sett en sådan järnhatt på en ensam kämpe under
en stormning vid Danelagen och märkt, att den gav gott skydd mot allt,
som föll, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt slå fast nitarna, men han tvang
dem att fortsätta med arbetet.
Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom
hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen
såg han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.
Han drömde att han satt i de underjordiska verkstäderna, där Muspelhems
sotiga väsen lupo kring med sina glödgade järnstycken utan att känna
någon sveda från gnistorna, som hundravis fäste sig på de håriga och
krokiga benen. De skuro tänder och sträckte glödjärnen mot dörren,
liksom väntade de därifrån ett besök av allt, vad de mest hatade och
skydde. Därute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara några andra än asagudarna, som Jorgrimme hade
berättat om och som ännu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med så breda och glesa tänder, att de
liknade äppelbitar instuckna under läpparna.--Där gå de och leta,
viskade hon och hängde sig över hans axel, så att det klingade och
spelade i bröstsmyckena, och ingenting märka de! Det frö, som de söka
efter, har jag nu redan satt i livgivande och växtkraftig jord.
Han vacklade under den sköna gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han känt en arm så len och glatt och ändå så järnhård. Just
som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ässjan och stack honom
väckande i ögonen.
--Är det så ni sköta er syssla? sade han till smederna. Om jag för en
kort stund slumrar till i en meningslös dröm, genast hålla ni upp att
arbeta. Ändå är hjälmen långt ifrån färdig, och vad det lider ha vi
kväll.
--Ja, svarade smederna och stödde sig mot sina släggor. Du sträckte ut
handen och grep tvärs över städet. Ville du kanske, att vi skulle ha
slagit till?
7.
Under den tid, som nu följde, blev Soldis ej ofta sedd utanför stugan.
Ingen hörde henne någonsin tala ett vänligt ord varken med husbondfolket
eller trälarna. Vid minsta ljud om natten stod hon upprätt på golvet och
lyddes. Ända till morgonen kunde hon ibland stå på det sättet, vitare än
en lilja och orörlig som en spjutjungfru på en väggbonad. Alltid lyddes
hon åt skogen till, ty därifrån väntade hon att först få höra brödernas
hästar.
Ingevald vaktade henne och satt inne i tjället mellan de nedhängande
fällarna. Han blygdes inför trälarna att ej kunna tämja henne. Så ofta
någon hörde på, låtsades han grym och befallande och gav sig till att
både hota och skymfa henne. Eller också ställde han sig, som om allt
blivit väl mellan dem, och smekte henne med de fagraste ord. Men när de
andra sovo, kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek
och kysste hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som
hade han bara begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka
fylldes han också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans
stackars rolösa hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan.
Kärleken slet undan förlåten från världen, så att världen kom honom
närmre, ända till dess han speglade henne som en sjö. Saker, som förut
varit honom likgiltiga eller solklara, förvandlades till frågor. Han
började grubbla på liv och död och gott och ont. Världsträdets eviga
brusande, som endast höres av grubblare och förälskade, flög genom hans
tankar och lyfte dem i höjden som örnar och duvor. Det fanns ingenting
ädelt och stort, som han icke skulle velat utföra, endast därför, att
det för honom fått en tjusning, som han förr ej vetat något om. Han
drömde om asynjornas höga skönhet och om Jesu moder. Deras ljusglänsande
väsen ställde sig mellan hans ord, så att han knappt längre kunde tala
om det vardagliga och obetydliga. Ångern över brudrovet drunknade i en
känsla av, att det var en stolt och oförvägen bragd. Fast han satt hela
natten utan en blund och vaktade Soldis, när hon stod på golvet och
lyddes, såg han blint på den bittra verkligheten och trodde, att han
endast satt så för att beundra henne och tänka sina lyckliga tankar. Om
morgonen, då Tova begynte sucka i fårfållan och trälarna samlades för
att karda glöden ur askan, reste han sig hastigt.
--Soldis, Soldis! kunde han då ibland säga. Dellings dvärg sjunger nu
från Breidablik i morgonrodnaden sin hälsningssång till världen. Gott
måste du ha sovit, som redan är vaken. Skall jag följa dig till källan,
att du får två dig och sitta i gräset och binda önskekransar? Eller
skall jag föra dig till hagen, där trettio hästar stå i flock och
stödja sina huvud på varandras halsar? Där skall jag lyfta upp dig på en
gren i någon av ekarna. Och jag skall leka för dig med fålarna. De äro
svårast att fånga, ty de stå innerst i flocken hos sina mödrar. Men
varför lyss du mer till skogen än till mig, Soldis? Vet du inte, att
dina bröder ha få hästar och få män? Länge dröjer det om, innan de hinna
att rusta sig. Om det sker, har Folketuna till dess en ringborg med en
järnport, som kommer att trotsa både eld och hugg. Och jag lämnar dig
aldrig levande ifrån mig.
Hon svarade honom aldrig, men när det blev full dager, gick hon in i
tjället och lade sig ned och somnade.
På det sättet gick hela den långa vintern, då golvet närmast omkring
härden ofta om morgnarna var alldeles vitt av snö, som hade fallit genom
vindögat. Någon enstaka gång hände det, att han tog henne med ut i
släden, men då hade han alltid ett svärd hos sig under vargfällen. Och
så snart skogen blev tätare omkring dem, vände han genast och körde hem.
En dag kom hennes lilla syster Ulva ensam gående genom skogen. Kölden
hade nupit henne i kinderna och hon var rödblommig och vit. Ingen kunde
förstå, hur hon hade hittat den långa vägen, men folket nändes icke göra
henne något ont utan ledde in henne i salen. När hon fick se Soldis,
begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men
Ingevald gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt
bredvid dem.
--Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag är
lycklig att få se dig igen!
Soldis prövade, hur hon skulle kunna lägga sina ord nog klokt för att få
veta något, och slutligen frågade hon:
--Bröderna ha väl fått många nya hästar sedan sist?
--Nej, nej, syster, bröderna ha inte fått några nya hästar, svarade den
lilla.
--Då har väl far i stället köpt så många fler nya trälar?
--Nej, han har inte köpt några trälar. Han har bara de gamla. Och äldre
och äldre bli de för var dag. Minns du inte Snygg, hur halt och gammal
han var? Nu kan han knappt gå längre. Det är vinterkylan, som han inte
tål. Och Ånne, den gode och trogne Ånne, han har gjort sig illa i
handen. Det var med yxan han högg sig, när han skulle spänta stickor.
Rådsnälla är nog den duktigaste att arbeta. Far har så gamla trälar, men
de ha ju alltid varit på gården och han trivs bäst med dem, säger han.
Soldis blev villrådig.
--Du har vuxit, Ulva, och blivit frid att se, som det anstår en liten
odalmö. Men säg nu, var det far, som skickade dig hit?
--Far visste inte, att jag gick.
--Barn, har du utan fars lov gått den långa och farliga vägen?
--Ja, far var ute och jagade.
--Nå, far visste ingenting.
Ingevald skrattade till.
--Nej, far visste ingenting, föll han in, men bröderna, bröderna?
Flickan blev rädd och steg litet åt sidan.
--Varför tala ni båda så hårt till mig, när jag bara kommer för att få
träffa dig, syster?
Han grep henne häftigt om armbågarna och skakade henne.
--Säg du genast sanningen, att det var bröderna, som skickade dig!
Hon begynte gråta och han måste släppa henne igen.
--Jag får ingenting säga, snyftade hon och kröp intill väggen.
--Förstå mig nu, Ulva, sade Soldis. Det är bättre, att du förråder allt
för oss båda här, så att jag åtminstone får veta något, än att jag
ingenting får veta. Du ser själv, att ohörda av andra få vi ändå inte
talas vid... Komma aldrig mina bröder för att hämta mig?
--Hämta dig?
--Ja, vad sade bröderna till varann den natten, då jag blev bortrövad?
--Då sov jag, syster. Aldrig visste jag, det du blev bortförd mot din
vilja. Därom har aldrig någon talat med mig. Jag trodde det var skick,
att en brud skulle rida bort med stavljus och svenner under natten.
Soldis bleknade och kysste den lilla på pannan.
--Är jag då alldeles glömd nu i min faders gård?
--Nej, nej, syster. Far och bröderna tala inte om annat än om dig, när
de sitta vid elden och slöjda. De säga, att för dem finns det inte något
annat än du i hela världen. Och de ha letat fram dina gamla kläder och
lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland den
ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen ser
det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid
dörren varit stängd inifrån.
--Och det var bröderna, som skickade dig hit?
--De ville, att jag skulle se, hur du hade det. De visste, att mig
skulle ingen göra något illa. För säkerhetens skull togo de av mig allt,
som var av silver.
--Och ingenting skulle du säga mig, Ulva?
--Jo, tre ord skulle jag säga dig. Tålamod, tålamod, tålamod!
Soldis blev stel och rak och ännu blekare. Hennes blick gick bort över
den lillas huvud utan att se.
--Överbringa då till bröderna kyssen, som jag gav dig, sade hon, men
sedan blev hennes röst hård. Hälsa dem, att jag är en lycklig odalkona
på det rika Folketuna, gift med en ädel och frejdad bondeson.
Ingevalds uppjagade sinnesstämning, som beständigt vägde mellan ömhet
och segertörst, rustade honom med fin hörsel. Han förstod till fullo det
trotsiga hånet i hennes svar, men han märkte också mycket väl den
förtvivlade hjälplöshet, som orden voro ämnade att skyla--eller att
blotta, allt efter hur man tog dem. Han kände, att trotset denna gång
icke heller gällde honom enbart utan också bröderna. Han njöt med en
svindlande glädje av vad hon hade sagt och upprepade det två gånger för
den lilla, så att hon icke skulle glömma något. Sedan tog han henne om
handen och ledde henne med sig ut ur stugan. Hon grät ännu, fast tyst.
Förvirrad såg hon sig omkring utan att dock längre våga tänka på att
springa tillbaka för att en sista gång slå armarna om den stränga
systern.
När han kom ut, tillsade han två av trälarna att hämta sina yxor och
följa med upp på skogen. Då de hade gått ett stycke, fingo de syn på två
av Ulvssönernas trälar, som stodo och väntade, också beväpnade med yxor.
Han släppte då flickan och bad henne återigen att inte glömma Soldis'
svar. Sedan vände han om hem med sina följeslagare utan att närma sig de
beväpnade männen från fiendegården.
Han undrade mycket, vad Ulvssönerna hade menat med den trefalt upprepade
hälsningen: tålamod. Han tänkte sedan ofta på den, stundvis med ökat
lugn men ännu oftare med obestämd och växande oro.
Han såg, att Soldis från den stunden vissnade bort och aldrig mer steg
upp om nätterna för att lyssna. På försök gick han ibland ut mitt i
natten och lämnade stugdörren öppen efter sig. Så länge han kunde
uthärda kölden, höll han sig gömd bakom stallgaveln, men det hände
aldrig, att hon ens reste sig upp och gick fram till dörren. När han
kom tillbaka, låg hon och sov likgiltigt och tungt. Andra nätter, när
han hörde, att hon var vaken, låtsades han själv sova för att bättre
kunna speja på henne. Med skinnfällen uppdragen ända under ögonen låg
han och såg, hur månskenet, som flöt ned genom vindögat, darrade av
frostglitter. Eller också fördrev han tiden med att försöka igenkänna
trälarna på deras olika snarkningar. Beständigt låg hon dock kvar lika
stilla på sin plats med ryggen vänd mot honom utan att längre tyckas
tänka på någon flykt eller hjälp.
Småningom led då vintern mot sitt slut, och det somrade på nytt över äng
och åker. Lycklig och ändå främmande satt han bredvid henne, då hon
slutligen födde honom en son.
Gamla Tova, som var gårdens jordemoder, bar ut barnet på tunet till
Folke Filbyter. Han satt på stenen och vilade sig efter arbetet. Hon
lade gossen splitt naken framför honom på de gula blommorna.
--Soldis har nu fött oss detta gossebarn, sade hon. Det tillkommer dig,
husbonde, att bestämma om jag skall sätta ut det i ödemarken eller lämna
igen det till modern. Vill du höra på oss trälar, så säga vi: låt det
leva. Måtte en god fylgia taga sig an den späde. Här ha inte fötts många
barn på din gård. Finnkvinnan har rymt till skogarna, och på många långa
år har du ingenting försport om dina äldre söner. Förr ibland hörde jag
dem viska med varann under nätterna, och jag vet, att här kände de
aldrig någon rätt trevnad. Ungdomen längtar efter äventyr och dåd.
Törhända ha de så fäst sig vid sitt skepp och det fria havet, att de
aldrig vända tillbaka. Kanske ha de som många andra vikingar tagit sig
borg och mark i andra land. Kanske äro de redan fallna.
Hennes hjärta bultade hårt, under det hon försökte att lägga sina
släpande ord så vackert och frestande, som hon kunde. Och ännu
ängsligare blev hon till mods, då husbonden icke genast svarade henne
utan tycktes falla i tankar.
--Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt
för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde.
Han såg upp.
--Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag? Kunna ett par
upprätta timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas
högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra? Varför skall
allt vara lika? Varför får inte människan leva, som hon vill? Sover jag
sämre i min halm än Ulv Ulvsson i sin lucksäng? Nej, nej, det vilda
Folketuna skall förbli, som det är. Alla buskar kunna inte bära kvalmiga
nypon. Det talas mycket ont om oss, och många ihjälslagna vägfarare
ligga i kärret. Ingenting ångrar jag, ni erbarmliga gudar, men med detta
barn skrämma ni mig.
Hon vinkade på de andra trälarna, för att de också skulle komma till och
allesamman hjälpa henne att bedja. De ställde från sig sina verktyg och
redskap och kommo långsamt, en efter en, ända till dess det var en tät
ring omkring honom. De kände med sig, att av allt, som hittills skett
på Folketuna, var denna stunden den betydelsefullaste. Husen och de
heliga åkrarna och de själva, allt skulle ju en dag tillfalla detta
nyskapade väsen, om det fick behålla livet som en nådeskänk.
När hon såg hela skaran samlad, blev hon modigare och mindes sin plikt
och myndighet som jordemoder.
--Det är sedvänja, sade hon, fast i början ännu litet darrande på
rösten, att jordemodern skall bedja för barnet. Därför får du ha tålamod
med mig, husbonde, och inte taga det illa. Vi trälar ha ännu inte glömt
de skymfliga förebråelser, som vi en gång hörde här i stugan från Ulv
Ulvssons mun. Nu har här fötts ett barn, som är av ditt blod och hans
blod. Och du skulle inte låta det leva, bara därför att han är din
värste ovän? Låt gossen växa och en dag hålla styret på storplogen. Låt
honom då rida till tingsstaden och ställa sig framför den största stenen
i domareringen. Det skall bli Folketunas domsten, och från den skall han
tala för oss till de andra odalmännen, så att det kommer heder och
anseende över oss. Befall mig hellre att utriva ditt eget öga, husbonde,
än att bära bort gossen.
Hon kände sig redan halvt segerviss, ty runt om hörde hon de andra
trälarnas högljudda bifall. Hon tyckte sig märka, att husbonden ljusnade
och var närmre hennes egna tankar, än han ännu ville visa. Han såg hela
tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han:
--Förr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gått in i
dödssömnen, men Ulvssönerna lära varken ha glömt mansskadan eller rovet.
Till sist komma de, och kunna de, taga de nog också med sig barnet. Hur
har här inte på mindre än ett år vuxit olycka och missämja ur intet! Jag
har ingenting annat att förlita mig på än mina egna livsår, som äro
hastiga och korta, och på er, trälar. För första gången behöver jag
människohjälp. Jag har klätt och fött er som mig själv. Min vadmal och
min mat har varit er vadmal och er mat. Ni ha fått sova och vila, och
jag har varit mån om att låta er leka och förlusta er. Kunna ni nu också
vaka och vakta och vid första hovtramp stå färdiga med yxorna framför
grinden?
--Det lova vi dig vid Frey den gode! Och något kan du väl också lita på
stigmännen, ropade genast alla trälarna.
Utan att vänta ett ögonblick längre, skyndade sig genast Tova, så pass
hennes stela ben förmådde, att begagna sig av den ljusnade stämningen.
Hon hämtade en skål med vatten och bröt av en nyss utslagen lövkvist och
räckte den åt husbonden. Sedan lyfte hon upp barnet i hans knä.
Han namnfäste då gossen genom att doppa lövkvisten i vattnet och rita
Tors hammarsmärke på hans panna och på hans bröst. För att visa honom en
särskild heder, kallade han honom Folke efter sig själv och upprepade
därefter fem olika gånger namnet.
--Lägg nu barnet hos modern, sade han sedan till Tova. Under tiden gå
vi andra att offra en hane vid skurdtemplen, efter seden bjuder så och
efter det är Tors dag.
Ingevald satt kvar inne i tjället hos Soldis utan att blanda sig bland
förebedjarna. Men när han fick se Tova komma igen med barnet, glänste
hans ögon. Om han hade kunnat rodna, skulle ansiktet ha färgats av
glädje, då han stack ut huvudet mellan de hängande fällarna. Lika
hastigt överfors det dock av en tungsint trötthet, och han viskade:
--Soldis har legat i en tyst och lång sömn och hon andas så sakta, att
jag knappt längre kan höra det. Soldis, Soldis, ännu har du inte
förlåtit mig! Varför går du ifrån mig just nu?
Tova lade barnet ned till modern, men ingenting förmådde att väcka
henne. Då begynte den omtänksamma och mångförfarna trälkvinnan att leta
bland allt gammalt bråte innerst i tjället. Slutligen hittade hon det
horn, som Ingevald hade tagit från Jorgrimme i hans hög. Därom visste
hon ingenting och gjorde heller inga frågor. Myndigt och bestämt satte
hon gossen i sitt knä och lärde honom att dia tjurhornet, sedan hon
fyllt det med ljum mjölk och ryckt träpluggen ur den genomborrade
spetsen. Annars var det tyst och stilla i rummet. I kitteln, som hängde
på kedjor över elden, kokade några hälsogivande örter, röken slog in, så
att det var svårt att se, och svalorna ilade fram och åter under
takåsen.
--Jag fruktar, att mina örter bli till ingen nytta, sade hon sakta till
Ingevald. Gå ut på tunet och bind dödskransen åt din älskade!
Redan om kvällen hade Soldis upphört att leva. Hela natten flammade en
väldig eld på härden för att med sina slickande tungor värja huset mot
onda makter. Ingevald satt hela tiden kvar hos henne i tjället, och
kärleksruset höll ännu hans själ så högt över jorden, att hans tankar
fortsatte att tindra och glindra som en hel stjärnhimmel. Olyckan
plågade honom icke utan blev en vemodig sällhet, och han fortsatte att
tala till Soldis och framställde de mest noggranna och vetgiriga frågor
om livet och döden, fast han aldrig fick något svar. Trälarna kommo
ibland fram och gläntade på fällarna för att få se på henne. När de
hörde hans för dem nya och främmande frågor, sade de till varann:
--Han kommer själv att gå under på detta. Så är det med alla av
dvärgfolket. När de en gång få tycke för något, kunna de inte längre
sluta. Och när de börja att grubbla och fråga, brister deras själ sönder
och flyter ihop med luften och vildmarkerna omkring dem.
Nästa dag bröto de två stockar ur stugväggen, så att de kunde lyfta ut
Soldis utan att behöva föra henne genom den dörr, som var de levandes.
För första gången bar hon krans på huvudet och brudelin, och hon blev
uppsatt på samma gångare, som Ingevald hade ridit, då han hämtade henne
till gården. Han höll henne i ena handen och bryten höll henne i den
andra, och på det sättet förde de den tysta ryttarinnan till en öppen
plats i ekskogen alldeles framför Jesu moders skurdtempel. Där var
redan torr ved upplagd i en trång rundel med en ingång på ena sidan. De
tvungo hästen att stryka baklänges in i rundeln och satte sedan igen
ingången med ved ända upp under betslet. Därefter gav bryten hästen ett
hammarslag i pannan, så att han stupade på knä, men veden stödde det
dräpta djuret på alla sidor, så att det icke kunde falla. Därför satt
Soldis alltjämt lika upprätt i sadeln. Ingevald sträckte sig över veden
och höll henne ännu så fast i handen, som om han aldrig ville släppa
henne. Och hela tiden fortsatte han med sina frågor.