som ännu för några dagar sedan inte fanns till för mina tankar. Skulden
är i så fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men på samma gång så skymfligt, att jag bara ser en
utväg till försoning. Och det är ett avtal om gifte mellan våra barn.
Ulv Ulvsson nickade eftertänksamt.
--Blev du skymfad av att höra sanningen, Folke Filbyter, så måste du
veta, att det dock finns många sätt att få en uppgörelse. Anser du, att
vi båda suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi
ju söner, som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte
glömma, att du i dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att
det var jag själv, som från början kom att tänka på ett gifte. Ja, jag
sätter en lugn klokhet så högt, att jag för min del vill taga tillbaka
mina häftiga ord och åtminstone inte motsätta mig ditt förslag. Jag
råkade i vrede, när jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
får du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men på samma gång
måste jag påminna dig, att vid en fästningastämma är var och en fri att
säga sin mening rätt fram, utan att den andra får misstycka. Och nu
vänder jag mig till er, mina söner. Betänk att jag börjar bli gammal och
att jag sitter ensam här hemma, när ni äro ute på skeppen. Jag behöver
någon, som hjälper mig att värja gård och grund. Ingen vet snart rätt,
vem som är herre över Svea välde. Valkyriornas hästar skria efter en
blodsåker.
Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
från hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman.
--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom
godvilligt, om han också rågade din sköld med guld. Och till er, goda
bröder, vänder jag mig för att få hjälp.
Folke Filbyter slog vredsint i bänkkarmen. Som han stod där i sin vilda
styrka och hälsa med Ulv Ulvssons nedfläckade mantel ännu häktad över
bröstet, liknade han närmast en jättelik vildman. Hans tafatthet i alla
åtbörder och hans obehärskade och mullrande stämma tycktes också snarare
stamma från klyftor och skogsstigar än från det fredliga vardagslivet på
en gård. Ändå var det omöjligt att ej genast igenkänna den storrika
bonden. Den svällande fetman tyngde hans gestalt som en börda. Magen var
mer framskjuten än bröstet, så att rocken framtill tycktes för kort. Han
stod brett isär med fötterna, och linhåret hängde blankt och slätt på
båda sidorna om det runda, kvinnligt skägglösa, skärhyade ansiktet. Det
löje, som så envist alltid mötte och följde honom var han kom och gick,
kringrände honom åter ett ögonblick på alla sidor, utan att han själv
märkte något därom.
--Ulv Ulvsson, tämj din dotter, ropade han. Lär henne, att ett klokt
avtal är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett
frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver
med flämskt stadsmärke och...
Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden.
--Lugn, lugn, granne! sade han. Det är inte mer än billigt, att också
hon får ett ord med, ty frågan om ett brudköp är mera invecklad denna
gång än den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med något skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det är blyga
ungmörs sed att neka i förstone. Kanske lyssnar hon därför hellre till
sina bröder än till oss gamla.
Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till
henne och talade först.
--Min syster får ingen tvinga, sade han kort.
Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast
var och en som han talade till.
--Ni äro från vettet, unga människor! ropade han. Åt er, bröder, har jag
lovat var sin tröja med silverknappar. Men jag är villig att bjuda ännu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni på väggarna och blomster på
golvet, men ni äro fattiga. Om också er gård, näst min, har de största
ägorna, så äro ni ändå fattiga, fattiga!
Den äldre brodern tänkte sig för länge. Sedan sade han:
--Jag kan inte giva min yngre broder rätt. När två unga flytta ihop bara
för sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga på. Kärleken är ett
mjöd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger något att
gemensamt akta om. Äro de också i början kalla i sinnet, märka de med
tiden de goda sidorna hos varann, och då glädjas de däråt och bli nöjda.
Därför skola aldrig de unga själva sysselsätta sig med sitt gifte utan
överlåta den angelägenheten åt andra, som se klart och lugnt och ställa
allt till det bästa. Kära syster, jag kan en gammal visa. Gifte av
kärlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.
Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att åter sätta sig.
--Holmdis, där kan du själv höra, sade han. Din äldre bror har ärvt Ulv
Ulvssons försiktiga klokhet.
--Väl om så vore, fortsatte den äldre brodern, men ännu har jag inte
talat till slut, granne. Det är sant vad du säger, att vi Ulvungar äro
fattiga vid sidan av dig. Näst din gård är vår den, som har de största
ägorna, men det växer inte guld och silver i skogar och kärr--annat är
när du går förbi med ett hål i säcken. Nog bruka vi bröder annars om
somrarna ligga i västerviking, men där ha vi mest fått handskas med järn
och sällan med andra metaller. Vi ha följaktligen skäl att lyssna på
ditt anbud men få därför inte glömma det enda rätta svaret. Och nu
vänder jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa höves
det oss, vi som äro av gammal lagmansätt, att knyta förbund med
Folketuna. Guld når långt, men inte längst. Från Folketuna kommer aldrig
någon son, som med makt och anseende kan bli vår broder och glimma som
ditt svärd i din ålderdom. Ur ett förskämt frö växer intet träd. Kan du
tänka dig Folke Filbyter som stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är
en föraktad gård, uppförd av en främling, om vilken vi inte veta annat
än ont. Må han gifta ihop sin son med trälfolk eller finnfolk. Det
anstår den, som efter en mansålder skall ligga glömd utan minnessten. Vi
tro, att du menade väl, fader, då du fick din olyckliga tanke på denna
sak, men frimodigt säger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga
förtänksamhet. Tiden står molnig och hotande, det är sant, men åt en
avkomling från Folketuna är min syster för god. Vi bröder säga nej och
resa förbud, ty vi vilja att vår ätt skall stiga uppåt mot höjderna.
Ulv Ulvsson var den enda, som ännu förblev sittande. Han vände sig åt
sidan och tog sin dotter om armbågarna.
--Skåde min goda fylgia i mitt sinne, ty rent är mitt uppsåt! Och du,
min dotter! Friboren är du liksom jag. Tre frejdade ätteled kan du räkna
bakom dig i tiderna. Hjältenamn, som ärats i Svitiod, kan du läsa på
stenarna i minneslunden. Glädjefullt kan du drömma om de bröder, som
skönt fingo somna på sina sköldar under drabbningar i främmande land.
Därför bjöd jag dig också att närvara i dag och föra din egen talan. Hur
högt min granne värderar dig, kan du bäst döma av hans anbud, och jag
har ödmjukat mig inför klokheten hellre än att skryta om ättetal. Det
oaktat bör du också lyssna på dina bröder. Bestäm nu själv!
--Jag har bestämt. Aldrig lämnar jag mig godvilligt åt Ingevald
Folkesson.
--Då återstår mig bara att räcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur högsätet. Glöm mina förnärmelser sist och mina söners
ungdomliga häftighet i dag, så att frid får råda mellan gårdarna. Dina
gåvor skola ärligt återskickas till Folketuna. Vill du, så uppsätta vi
gemensamt en väpnad skara till vårt försvar, ifall konungen skulle komma
för att döpa oss med svärdsmakt. Här står jag och väntar på dig med
handen framräckt.
Nu tilldrog sig något, som ingen hade väntat. Det skulle ha förefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i bänkkarmen som nyss, men icke ett drag förändrades i hans
ansikte. Han stod där lika klippfast orörlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin värme och stannat. Uppfödd bland
bönder, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt förnöjd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, när det gick honom emot.
Han stelnade då till den sega kraft, som ödesdiserna just bruka förläna,
där de ämna att lägga på de största olycksbördorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besök hade väckt hans lust att skaffa mer anseende åt sonen,
men han blev enträgen och envis först därigenom att han mötte motstånd.
Ett brudköp, som en annan kanske genast skulle ha fått till stånd,
visade sig för honom mot hans förväntan nu som en omöjlighet. Han kände
sig stå i ett hål djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och
ogenomträngliga jordväggar. Det föll honom icke in att grubbla över, om
han själv bar skulden och om det fanns något sätt att taga sig upp ur
trångmålet. Han blev endast tvär och stum, och de, som nyss hade dragit
på munnen åt hans otymplighet och skryt, blevo oroade och själva
tystade.
--Din hand? svarade han efter lång väntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka förtänksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden på Folketuna är ingen klok man. Han är ingen
passande vän för dig. Känner du Älg Klubbehövding?
--Jag önskar, att jag hade den nidingens huvud på golvet här framför
mig.
--Sedan i morse är jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att hästarna bli framledda?
Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp på hästen. Fet och tung som
han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika
tyst.
Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade
släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade han
ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet. Ända till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens
nödvändigaste göromål på åkern.
Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.
--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen människa, som jag
hatar så som Ulv Ulvsson.
--Han är min värsta fiende, Ingevald. Det är hans försiktighet och
klokhet, som gör, att man hatar honom.
--Beständigt skymfar han oss, far. Vet du varför finnkvinnan smög sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag råkade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hög och togo från honom hans
mjödhorn. Det är det som står där i vrån. Då talade hon om dig. Hon
kände att hon måste förgiva dig, om hon stannade i gården. Hon kunde
inte längre tåla en husbonde, som underlät att hämnas hela gårdens
skymf. Kom ihåg, att jag har hennes blod, far. Du får mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt förlita på mig, förrän du tager hämnd på Ulv
Ulvsson och hans söner.
Ingevald hörde huru trälarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
därom och de bullrade mer än nödigt. Han förstod, att de gjorde så för
att mana husbondfolket att tänka på gårdens heder. Han intalade sig, att
det också uteslutande var skymfen, som sved och brände, så att han icke
själv kunde sova. Men han mindes knappt längre något av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var för honom en storordig bondeträta,
som han hade väntat på, redan då han färdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han såg henne mycket tydligare för sig nu, än då han satt
framför henne i salen. Då hon mätte ut tråden åt trälinnorna, var det
ljust omkring henne, så att arbetet blev en glädje. Då hon gick, lutade
hon på huvudet som en sjungande, fast hon strödde omkring sig de
hånfullaste ord för att visa honom ifrån sig. De hade träffat honom mitt
i bröstet, så att han från den stunden icke kunde tänka på annat än på
henne. Hon förföljde och plågade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade brödrens långa och
förnärmande tal. Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans
händer, och han kände hur starkt det var och hur härligt det skulle vara
att sno det till en bågsträng.
--Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna
än Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna. Jag skall sätta henne
framför mig på hästen och hämta henne hit med våld, därför att hon
trotsade oss och därför att jag hatar henne. Jag skall tämja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram över golvet till matskeden.
--Det är manligare talat, än jag väntat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en känsla av äntlig lättnad. Är det nu också bara
sant, som du säger, så att du inte förställer dig och ligger och pinar
dig med längtan efter den kvinnan? Då ville jag inte akta dig mycket.
Jag är rik nog att köpa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
få bära nyckelknippan på Folketuna.
--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varför heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod första gången, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa över hela Folketuna.
Folke Filbyter vände sig om med ryggen mot honom och drog bättre ihop
halmen under huvudet.
--Du är en stackare, sade han och lät åter trög och likgiltig. Jag kan
nog höra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hämta dårskap till
gården! Det är, vad du vill. Men gör som dig lyster. Jag hade tänkt att
följa med och hjälpa dig, men nu får det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste trälarna, om du inte kommer på förnuftigare tankar och stannar
där du är. Jag råder dig blott att under vägen offra en vit höna vid
skurdtemplen för god medgång, änskönt jag intet föraktligare och
ömkligare känner än gudarna.
Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
trälarna hade redan snört på sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att gå till sömns. När han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmörkret, ty de kände sig skymfade samman med hela
gården.
För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med de
gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena
sidan. Bryten tände en fyrsticka i askan och lyste honom. När de gingo
förbi Folke Filbyter, sågo de, att han fortfarande låg med ryggen åt
rummet utan någon nyfikenhet för deras åtgöranden. Var och en av
trälarna fick visa, att hans yxa satt någorlunda stadigt och fast på
skaftet och att han till skydd mot återhugg bar en luden vante över
högra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade använda, när
de voro ute i Folke Filbyters hemliga ärenden för att plundra
vägfarande, och de voro lika vana att beväpna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig därför icke lång tid med dem utan var full av otålighet
och hetta. Men åt sig själv utvalde han en knippe nyskäftade pilar och
en båge utan sträng.
Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp på den bredaste
och kraftigaste gångaren. Trälarna flockade sig omkring honom till fots
och följde honom med långa och släpande steg och yxorna hängde över
skuldrorna.
Utanför det första skurdtemplet vid vägen stannade han och slaktade en
vit höna, såsom fadern hade rått honom. Vildhumle och nypon klängde
kring det lilla runda pålhuset, som nästan gömde sitt tak under en
lummig hasselbuske. När han gick in med offerblodet, sade han:
--Riv upp ett stycke av nävern från taket, ty visserligen är natten ljus
nog där ute, men här inne är det skumt. Jag vet ju, att det är Freyja,
som sitter här med sitt äpple i handen, men hon brukar vara så full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad trädstam än en gudinna. Det
förundrar mig därför, att hennes anlete i natt kännes så litet och
blankt, när jag bestryker det med offerblodet.
Bryten slet upp ett näverstycke, så att det föll in mer dager, och
sträckte sig själv till hålet för att kunna se.
--Ingevald, detta är förfärligt, ropade han till. Vad har här skett? Är
det människor eller skogsandar, som varit här? Det är ett nytt och
främmande beläte, som du sätter röda kinder på. Och det är inte något
äpple utan ett barn, som den nykomna håller i knät. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida högre.
Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om
händerna med den slaktade hönan.
--Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han,
och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig,
ha ni förr sett den käppen?
De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när
de försiktigt gått närmre, stannade de.
--Det är den gamle Jakobs stav!
--Ja, det är hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle känna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har bränt sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihåg än den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den förrått honom. Hur kunde ändå den
fromme begå en sådan illgärning?
--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
gör ingenting hemligt. Du kan vara viss, just därför har han lagt sin
stav över de sönderslagna trästyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur lätt hade inte någon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstänkt och straffad.
--Nåväl, utbrast Ingevald med häftighet och vände sig mot bilden. Jag
känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så
att det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända
till fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning--och kan du,
så hjälp oss!
Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och
ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de
väldiga ekarna.
Han hade fått blod på ärmen, men gav sig ej ro att tvätta bort det.
Under hela vägen tänkte han på Soldis och blev allt hämndgirigare och
vredare.
När de kommo till Ulv Ulvssons gård, grydde redan dagen. Det var ingen
rök över taken och alla bodarna stodo stängda. En häst, som tjudrad
betade mitt på tunet, begynte gnägga, men de fällde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan,
så att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem
klättrade de tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit
ända fram till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg ännu från härden mitt under
dem, där jord och aska blivit hopkardade i en hög över glöden, så de
skulle hållas vid liv till morgonen. De knöto ihop tre bälten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, så att den
yrde högt upp, och de måste hjälpa varann att släcka den eld, som
begynte pyra i deras kläder och ludna skodon. Till sin belåtenhet hade
de redan funnit, att trälarna icke här sovo inne hos husbondfolket som
på det vilda Folketuna utan lågo för sig i något särskilt sömnhus. Men
lucksängen stod halvöppen, och de sågo, att Ulv Ulvsson låg där och sov
med sina söner. Ingevald gick sakta fram och sköt igen luckorna. Sedan
fällde han haspen och ställde fyra trälar med ryggarna mot luckorna, så
att de liggande icke skulle förmå att öppna inifrån. De andra trälarna
drogo undan bommen från stugdörren, så att vägen till flykt blev öppen.
Alla dessa förberedelser utfördes varsamt och ljudlöst. Först när de en
stund noga hade hört efter att allt fortfarande var lika stilla i
gården, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gått mer än halvvägs genom salen, då han fick syn på henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt åkläde stod hon i en
sidodörr och stirrade på honom. De stora silverringarna blänkte i hans
öron, och alla de gula och röda lapparna flaxade, under det att han,
nästan springande, kom emot henne. Hon började ropa på de sina, först av
förskräckelse, sedan av harm. Männen vaknade i sängen och svarade henne,
men trälarna höllo igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och bände
inifrån men haspen var av järn och trälryggarna voro sega, och fötterna
togo spjärn mot en av stockarna i det ojämna golvet.
Ingevald grep fatt henne, och så snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som låg på bordet bredvid ett tygstycke och några nystan. Han klippte av
det gula och tjocka håret och räckte det till bryten.
--Sno mig en bågsträng, sade han.
Bryten tog av vaxet, som låg i en ask bredvid sömnaden, och snodde en
sträng. Den knöt han vid bågen.
--Öppna nu luckorna! sade Ingevald.
Trälarna lyfte då haspen ur öglan och veko åt sidan, så att luckorna
flögo upp.
Ulv Ulvsson satt upprätt i bädden och det var lätt att få sikte på hans
vitsprängda skägg, som bredde sig över bröstet. Sönerna lågo längre in,
så att de icke kunde komma ut före honom, och ingendera av dem hade
några vapen hos sig. Ingevald tog den längsta pilen och lade den på
bågen.
Det väste till genom salen som hade en jätteödla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mål. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen träffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid sängstolpen,
så att han icke kunde göra sig fri.
--Nu sitter du där med dina söner, Ulv Ulvsson, förtänksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hånade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om förut i dag? Sannerligen, om jag längre kommer
ihåg det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med våld. Soldis, det
är vad hon hädanefter skall heta. Soldis, Soldis! Berätta mig nu,
Soldis, var din far gömmer sitt mjöd, ty jag är törstig, och på ett
sådant brudköp bör det drickas.
Sönerna bemödade sig fåfängt att frigöra Ulv Ulvssons hand och att komma
förbi honom ut ur det låga fängelset.
--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att våra trälar kasta yxorna
och springa ut genom dörren? Bullret har väckt gårdsfolket, och det är
redan full strid ute på tunet. Vill du gå miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara för ett tomt ordande?
Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kärleksruset ropade allt
yrare och övermodigare genom hans mun.
--Hör mig nu, käre Ulv Ulvsson, medan du sitter så lugnt och gott med
dina söner. Det är ingen brådska, men trälarna äro otåliga, därför att
du sölar med välkomstölet. Räkna upp för mig namnen på alla de höga
hjältarna i din släkt. Vad får jag annars att säga, när din dotter föder
mig en son och han frågar mig om Ulvungarnas långfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skäfta sin
första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika fast i din
vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra.
Bryten ställde sig framför Ingevald, så att han skymde lucksängen.
Mycket betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor. Men han
var den första, som kom till sig själv, och nu kände han sin makt.
--Vart ögonblick kan bli det sista, Ingevald. Ännu så länge är du inte
stort mer än en träl på Folketuna och för trälarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bältet. Här kan du se
den.
Det var ord, som väckte trälvanan i Ingevalds sinne, och genast kände
han, att han måste lyda. Bryten tecknade åt honom att fatta Soldis under
armarna. Själv tog han henne om fötterna och springande buro de henne på
det sättet ur salen. Men i dörren vände Ingevald sig om ännu en gång och
ropade inåt lucksängen:
--Du ser själv, kära fader Ulv, hur ivriga trälarna äro att få oss i
brudhalmen. Din dotter är också alldeles ifrån sig av längtan. Det är
bara jag, som är lugn och förståndig och tycker, att jag väl kunnat leta
upp en anständigare kvinna. Hon har ju inte ens behållit kläderna på
sig. Vore du inte så trög med att stiga upp, kunde du ännu kanske hinna
att hämta fram hennes brudelin. Men sitt nu där du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och tänk på dina barn och gör stora löften till
gudarna.
Han lyfte upp henne i det bruna åklädet och satte henne framför sig på
hästen. Utan att akta på de flyende trälarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort över stubbar och ormbunkar. Han tänkte icke på att värja
sig, fast ekgrenarna stötte honom i bröstet och ryckte lapparna ur
rocken.
--Soldis, Soldis! jublade han och överhöljde henne med vilda och ömma
smekningar.
* * * * *
Folke Filbyter stod i sin grind, när den vilda ritten gick förbi ända in
på gårdsvallen. Han såg blodfläckarna på sonens ärm och frågade:
--Hur många män ligga nu på likbänken i Ulv Ulvssons sal?
Ingevald höll in den svettdrypande hästen utan att i förstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihåg, att det var offerhönans blod, och
andfådd berättade han, hur allt hade tillgått.
--Manligare skulle du ha skött din pil, svarade fadern, om inte
bågsträngen hade varit en skön kvinnas hår.